"Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
 

Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.
 

Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
 

Då ska de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och hjälpte dig inte? Då ska han svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."
  Matteus 25:34-46

- Tack alla ni som på olika sätt bidragit till denna bloggsida. 

          -  Ett Gott Nytt År , önskar jag er !! 

 

På vinst och förlust utrustade vi oss med ett par megatermosar under dagen. Vi hade föresatt oss att ge uteliggarna en bit kvällsmat denna kväll. Vi bryggde kaffe och värmde te. Vi köpte en säck med nybakade baguetter som vi fyllde med stekta ägg, ost, skinka och sallad. Rikligt med smör. Vi har sett att de rumänska tiggarna brukar dra sig tillbaka vid 20.00- tiden i Vällingby centrum. Vi åkte dit och där satt de nu i kylan. Det är så beklämmande.

Men så lyckat det blev. Att se deras av smuts svarta, kalla, och knotiga händer greppa temuggarna för att ta till sig värmen var förkrossande. Vi öppnade bagageluckan servade dem och skämdes. Skam över att bilen var en bättre plats för dem att sova i än vad vi ens kan föreställa oss. Vi som bara åker omkring i bilen. Från punkt A till punkt B. Det var som att bilen kulturkrockade och vi förolyckades i en mental härdsmälta. Usch. Varför skall det vara sådana stora skillnader i världen? Djävulen är verkligen en usel Herre, han som har hela världen i sitt våld. Men vi är satta att gå Jesus ärenden. Om vi vill.

Någon ville ha pengar för att kunna köpa en biljett hem till Rumänien. Där är det just nu ännu kallare. Men ändå. Någon undrade om vi kunde skaffa ett par varmare kängor till dem. Någon ville ha mer täcken för att inte frysa så mycket. Behoven är oändliga. Det finns tusen och en skäl till att göra liknande insatser. Det är vår skyldighet. Jag kan inte se det på något annat sätt.

Vi lämnade platsen och det la sig en frid över deras tältläger utan tält. De gick tillbaka med sina baguetter medan tevärmen både luktade gott och värmde några medmänniskor.

En liten gärning som oväntat betydde så mycket ändå. 

 

Hoppas julen varit fin. Mycket går i samma hjulspår dessa högtider. Minnet av Guds människoblivande skyms många gånger av vår samkväm och gemyt. Eller av brist på en genuin gemenskap. Det är också en tidstypisk aspekt på julen. Jag tror den är större än vi anar.

Ikväll har jag och min hustru varit och sett filmen Exodus 3D. En biofilm om Mose och judarnas uttåg från Egypten. Tycker du det är anmärkningsvärt? Ja, jag håller med dig i sak.

Salongen var fylld av kända ansikten. Offentliga personer. Pingstvänner och med förmodan också annat folk med kristen profil och bakgrund med en stigande nyfikenhet på innehållet. Teologi som förströelse. Men det vi har gemensamt är nog ändå bristen på bröd. Jag menar andlig föda. Varför skulle vi annars vara där? Förr kunde vi gå till kyrkan och få dessa bibelberättelser omtalade, berättade, belysta och vägledande målade för vårt inre öga under en förtätad trons atmosfär. Men biblisk förkunnelse har i mångt och mycket bytts ut mot profana vardagliga berättelser som inte har biblisk förankring i våra kyrkor. Än mindre med andligt innehåll och bärkraft. Jag tror det är hela svaret. Vi söker mindre förströelse då Guds rike manifesteras. Eldgivningen i andens värld är attraktivare än fyrverkerier i den religiösa underhållningsvärlden. Det är min egen erfarenhet. 

Vi gick ut från salongen. Bion var slut. Efter två och en halvtimma kunde vi konstatera att manusförfattaren stulit den bibliska berättelsen och gjort en egen tolkning. Det må vara hänt för besöket handlade inte om att hitta fel i manus. Hänt må också vara att de estetiska och konstnärliga effekterna appellerar till sinnet och var välgjorda. Den tekniska förmågan har aldrig varit större än vad den är idag. Men inte en enda bildsekvens nådde anden i själsdjupet. Det berörde inte. Tomma, lika trötta och hungriga efter andlig mat återvände vi hem. Vi likväl som de andra. Termometern stod på - 6 grader. Och där... där under bussdäck satt det 10-15 tiggare. De höll på att sadla om till uteliggare. De värmde sin kvällsmat på en liten eld under bussdäcket i Vällingby center. Tiggarna? Igen? Ja, nu igen.

Hur skall jag summera dagen? De kristna går uppenbarligen till de profana filmhusen för att höra kristen förkunnelse. Förvandskad och förfalskad. Vi saknar förkunnelse! Vi saknar bröd och vi saknar eldburna förkunnare som bryter bröd vid brödunder så folket blir mättade. Tro kommer av predikan ! Och predikan i kraft av Kristi ord! Kristi ord. Imorgon skall jag och min hustru göra något litet för dessa. Tiggarna. Uteliggarna. Vi kommer inte förbi dem. Vi kommer inte runt dem. Vi kan inte klättra över dem. De gräver sig in i våra medvetanden och vi slipper inte ut. De kommer att göra sig påminda en dag. I evigheten.

Men är det ett gott budskap att bara väcka upp ett dåligt samvete hos sig själv och andra? Samvetet skall väckas sedan är det bättring som krävs - om jag får mästra. Annars kommer apatin smygandes. Vanmakt och apati. Då får man göra vad den goda viljan har för handen. Och göra någonting!

Vi får återkomma i frågan. Jag upplever inte att de är tiggare eller uteliggare i första hand - även om det är där jag får möta dem i respekt. Jag har en stark förnimmelse av att de är personifierade anklagelser över vårt välstånd. Inte välståndet i sig men hur vi förvaltar det. Vi delar inte med oss. Vi bygger bara vår egen välfärd som individer och nation. Om inte vi hör bön varför skall då Gud göra det?! Gud som vi inte sett. Men medmänniskor ser vi!

Gud har tidigare i historien stigit ner för att kolla upp hur det förhåller sig i olika kulturer. Det kan vara så att var och en av dessa är ett par av Guds ögon. Åtminstone kommer de en dag att kunna svara på Guds fråga om hur vi behandlade dem. Det vore oss inte nådigt.

Vi måste göra någonting.

 

Svensk Kristdemokrati (KD) tar nu initiativet att lyfta frågorna som hör flyktingfrågan till. Sverige Demokraternas hjärtefråga. Det är en het potatis som man ofrånkomligt blir jordig om fingrarna av. KD lyfter frågan under tvång och under opinionsmässigt hot om att hamna under fyra procents spärren vid det tilltänkta valet i mars och skräcken över att åka ur riksdagen. Ett mardrömscenario.

KD sägs i förslaget vilja utöka det tillfälliga uppehållstillståndet på bekostnad av ett permanent medborgarskap och på andra sätt gå den tilltagande främlingsfientligheten tillmötes. Som om frågan var strukturellt betingad och inte ideologisk då den istället skulle vara medmänskligt värderad. Som om främlingsfientligheten kunde dela tak med begränsad invandring under parollen "hänsyn till livskvalitet för de invandrande". Aldrig. Det skorrar och är inte trovärdigt. Se på våra gator! De dignar av tiggare och folk som sover utomhus i kylan. Frågan är akut och inte spetsfundig. Man vänder istället kappan efter vinden och sträcker ett finger mot skyn. Opinionsvindarnas. Och röstfiskets finger. Sverige Demokraterna har också välkomnat förslagen vilka naturligtvis ser möjligheten till ett paradigmskifte i svensk politik. Det är omöjligt att diskutera invandringspolitik och praktiska frågor kring invandring innan man gjort upp med främlingsfientligheten. Där handlar om brist på trovärdighet i politiken. Sverige står i ett korsdrag och går en oviss framtid till mötes. Ett verkligt vägskäl. 

Det är kanske på sin plats att införa en ytterligare demokratisk möjlighet också för de som ställt sig vid sidan om valprocessen, på så vis att de som inte aktivt röstar i valet till riksdag, kommun och landsting kan ta del i valet med bibehållen värdighet. Soffliggarna eller de som röstar blankt. Låt införa ett röstsystem där också den kritiske eller den opolitiske kan få lägga sin minusröst på ett parti. På det parti man inte tycker är rumsrent i en demokrati. Eller av andra skäl. Det nyanserar demokratin. På så vis skulle en minus röst räkna bort en röst från det parti man avser röst nej till. Bara så.

Det var den religiösa makten som utlämnade Jesus till den exekutiva politiska makten i Jerusalem. Den religiösa makten har även på europeisk mark begagnat sig av våld och översitteri då den hade oinskränkt makt och använde sig av avrättningar mot oliktänkande i religiösa frågor i historien. Mot kristna som förfäktade en annan trosuppfattning. Sådan är den urartade politiska makten - även då den är religiös. Se upp med den kristna politiken! Den har likt all annan politisk makt önskan om inflytande på agendan. Hur stor kan önskan om inflytande vara? Total. Och varför skulle den inte det? Det ligger i sakens natur.

Ett kristet liv kan aldrig påtvingas människan. Nej. Ett kristet liv kan bara födas fram inifrån. Då skapas förutsättningarna för det åtråvärda i kristendomen - den så kallade etiken och moralen. Lägg din minusröst i mars! Så får de kristna vända tillbaka med sin energi och engagemang till det som är en kristens uppgift - att bygga Guds rike. Helt plötsligt skulle Guds rike få helgjutna och helhjärtade Gudsrikes företrädare. Kanske skördens Herre då skulle få problem med arbetsuppgifter till alla. Men det är inte troligt. Vi har en fallenhet för det horisontala planet. Inte det vertikala. Vi har lättare att engagera oss för det som hör jorden till och inte det som hör himlen till - Guds rike.

"Skörden är mycken men arbetarna är få", sa Jesus. De orden står kvar än idag.

 

"Den som tillsluter sitt öra för den fattiges rop skall själv ropa utan att få svar."
                                                                                               Ordspråksboken. 21:13

Lika visst som det finns välsignelser i fotspåren av den som hjälper den fattige - för det är bibelns budskap, så finns det verkan för den som blundar och går vidare och inte känner in nöden hos andra. Vad är välsignelse? Vad är förbannelse? Döm själv.

"Den"...vem är det? Vem som helst! Oavsett, oaktat, utan anseende till person så sällar sig en människa till det ordet beskriver. Vad beskriver ordet?

"Den som tillsluter sitt öra" alltså den som inte längre beaktar någons vädjan. Ett tillslutet öra för den fattiges rop...Han skall själv ropa utan att få svar! När sker "skall"? Det är en påstådd bestämning på framtiden utan bisats som kan upphäva eller mildra det påstådda. Obevekligt och konsekvent. När bibeln presenterar orsak och verkan så adekvat är det som om det vore en naturlag. Eller en andlig lag. Du, du och du kommer också att få ropa utan att bli lyssnad på! En vacker dag.

Vad betyder det att öppna sitt öra och lyssna på den fattiges rop? Det är att ge åtminstone en allmosa. Mät själv upp din gåva och bestäm valör på din hjälp. Men stänger du ditt öra och blundar för den fattiges behov - ja då uttalar bibeln utan omsvep att en sådan kommer att få uppleva det ropet från andra sidan hjälplösheten. Här behövs inga bilder för att illustrera. Guds finaste vänner är de fattiga, främlingar, änkor och faderlösa. Han ömmar för dem! Han som är syndares vän.

Här kan du och jag göra skillnad för den enskilde. Det är en kristens hållning i en egoistisk värld. Vet du... det är illa när rasismen breder ut sig. Eller hur? Men vet du vad som är än mer avskyvärt i Guds ögon? Det är när egoismen lånar den rasistiska argumentationen och låtsas vilja lösa fattigdomen på ett makroplan.

Vanmakten har sitt språk och sina problem. Men egoismen hittar alltid andra paltor att kläda sig med. Den tillsluter först sina ögon. Sedan sina öron.

Då har hjärtat redan börjat stelna av förhärdelse.

 

"Han skall vara din framtids säkra grund, rik på frälsning, vishet och kunskap. 
HERRENS fruktan skall vara Sions skatt." Jes. 33:6.

En enda vers från Jesaja bok. Den kunde likaväl ha varit hämtad från Psaltaren där kung David eller någon annan för tillfället är invaggad i tillförsikt. I tro. Med tro. Av tro. Men versen som andas hymn ligger mitt i ett domsord från Gud. Profeten är bara brevbäraren. 

Versen är till för den som är i nöd. För den som har behov. För den som söker hjälp. För en sådan står ordet "frälsning" som en omöjlighet, likt en motsats, bortom all räddning. Men de säkra. De rika. De trygga. För dem har ordet frälsning ingen betydelse. Betydelsen av ordet saknar för dem substans. Men inte så för den hjälplöse.

Hör !

Om versen vore dig ett profetiskt tal, ett tilltal, då skulle varje sats i den fåordiga versen värma ditt inre och du skulle jaga efter varje stavelses betydelse. Men inte så hos den självgode. Han går tomhänt från Gud. 

Låt oss läsa ordet som ett tilltal. Varför då? Därför att det är ett. Så har Guds ord tröstat sitt folk i årtusenden. Ingen översättning i världen kan utplåna det. Hur skall vi då närma oss Ordet? Låt oss gå fram emellan bokstäverna och stava oss fram. Hans käpp och stav skall leda oss. Det ord vi predikar. Svaret finner vi i betydelsen. Ordet som är oss nära i vår mun. Låt oss tröska texten. Lyssna!

"Han"...Vem är det? Herren! Vad är det med Herren i förhållande till din situation? Jo, Han skall för dig vara... Vad skall Han vara? Vad? Vad? Vad?! Så stressas den hjälplöse i sin nöd utan hopp i all sin utsiktslöshet. Av sig själv och med fiendens hjälp. Men lugn. Gå inte för fort fram i texten. Vad säger satsen egentligen? Herren skall ! Är inte det en beskrivning på framtiden? "Skall vara". Jo...Vad skall Han vara då? Vad skall Herren vara? Jo, Han skall vara din framtids säkra grund. Det är vila i det.

Är du i verklig nöd och trångmål då är jag viss om att ordet har en avgörande betydelse för dig, hos dig och över dig. För om Herren lovat att vara din framtids säkra grund - då har du ett påtagligt utrymme att sätta din tro till Honom! Inte sant? Bara den informationen är nog för att bära dig - om du vill tro.

Vi läser vidare:

"Han är rik på frälsning". Herren är rik på frälsning. Vad betyder det? Ja, frälsning betyder mycket. Men det kan grovt översättas med ett snävare begrepp som "räddning". Räddning från vad? Din belägenhet således! Och Han är rik på frälsning. Han har följdriktigt mycket av det.

Så här emottages ett ord med dignitet från Gud. Så värderas det och bibehålles med styrka åt själen. En trött själ.

Vi läser vidare:

 ..."rik på frälsning, vishet och kunskap." Varför står här vishet före kunskap? Är inte visheten den skickligt tillämpade kunskapen? Jo. I regel. Är det så att Jesaja är så upprymd i sin salighet att han snubblar och rabblar orden slarvigt och i oordning? Nej. För som Frälsare är Herren i det läget mer angelägen att tala om för oss att Han vet hur Han skall frälsa. Visheten blir istället bestämning till frälsningen. Men Han stöttar också upp vår ängslan med att han äger kunskapen. Kunskap om din situation. Och andras. Det här är mat för själen. Det stärker anden och du får ro.

Till slut i detta väldiga bibliotek av skatter. De på hög staplade beskrivningar om vad Gud representerar i förhållande till en människas belägenhet och situation, varsamt omhändertagna av vårt språkbruk och hur vi uppfattar det. Hur avslutas versen?

Lyssna.

"HERRENS fruktan skall vara Sions skatt." Ja, det står inte att Herren är rädd eller har fruktan. Men att en människa kan frukta honom. Fruktan inför en stor Gud är inte rädsla. Hur skall man då definiera fruktan inför Gud? Ja, satsen kommer sist i versen. Också det pedagogiskt. Om man håller före, ja, om man håller fast vid det som versen från början hävdar och bara håller fast vid det i tro - då är du på rätt väg. Tro är att ha tillförsikt och insikt om det som man fått kunskap om, att lita på det - då blir också fruktan en frukt av hela processen. Frukt har med processer av liv att göra. Livsprocess. En befruktning. Jag förordar den kopplingen. Fruktan och frukt. De hör ihop.

Vad skall vi säga om denna enstaka vers i Jesaja väldiga bok? Ja, den utlovar något i framtiden där Gud går i god för dig. På en säker grund. Helt plötsligt blev den lilla versen så fylld av välsignelser att jag glömde utlägga ordet "grund" i satsen. Du ser! Öppna dig för ordet. Det växer och får liv. Du får liv!

När man läser bibelns löften så är det gott att sätta orden i dess motsats förhållanden. Vad täcker löftet upp? Vad går det i god för? Då får innebörden ett starkare uttryck. Ja, låt dina problem vara den relief där Hans löften får stå ut och spegla högdagrarna. Låt ditt sinnes mörker få skymmas av strålglansen från Hans höga och rika löften och underkasta sig ljuset. Då erfar du att Hans ord är svaret på dina trångmål.

Då blir ditt liv rikt och tryggt i Gud.

 

"Nästa dag samlades Stora rådets medlemmar i Jerusalem, både äldste och skriftlärda,  vidare översteprästen Hannas liksom Kajfas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt.  De förde fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?"  Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Ni folkets rådsherrar och äldste,  eftersom vi i dag förhörs med anledning av en välgärning mot en sjuk man och tillfrågas hur han har blivit botad,  så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn".  Apostlagärningarna 4.

En enastående tid. Ett enastående sammanhang. Jesus hade dött och uppstått och återvänt till himlen, därifrån inväntar vi hans snara ankomst. Inte sant?

Jesus hade sänt den helige Ande som var så viktig för oss kristna. Och mer därtill! Han skulle vara hjälparen. Han skulle ta från Jesus och ge åt oss. Han, den helige Ande, har inget namn. Har du tänkt på det? Varför, han är väl en del av Gud? Förvisso. Men han är ändå tydligt och klart namnlös. Det är för att han pekar med bägge händerna på Jesus och är inte själv intresserad av att bli förhärligad. Det är gudomens harmoni i det. "Mig är given all makt i himlen och på jord", sa Jesus. 

I den här texten hade apostlarna hamnat i trångmål. De hade fängslats och de anklagades. De hånas och förföljs. Texten föregås av en händelse där en lam man blivit av med sina lyten. Stort nog bara det ! Men Guds rike som går fram på fientligt territorium drabbar samman som ett högtryck möter ett lågt. Det blir konsekvenser. Nu som då. Det är så enastående att jag slösar på just det ordet här. Ordet enastående. Det är så enastående att den helige Ande kopplar på, kopplar in och blir den hjälp han är åt oss - för Jesus sak !! När han själv vill och ser ett givet tillfälle där Gud kan göra skillnad. Skillnad och skillnad... Han är ju själv allt och uppfyller allt i alla!

Den helige Ande som hade fallit som ett dån och uppfyllt alla de som inväntade uppfyllelsen förblev ju i de troende. Det var ingen blixtvisit. Han hade kommit för att stanna. Eller som grundtexten framhåller att han skulle bo ibland oss. Men här i texten ser vi att den helige Ande på ett särskilt och förhöjt sätt uppfyllde Petrus igen. Ja, så är han uppenbarad och igenkänd. Han kommer som en plötslig vind, som ett dån, eller som en eld som snabbt tar fyr i människoanden. Han uppenbarar Guds rike. Och tar till orda.

Folket blev konfysa. Petrus och Johannes var ju bara fiskare i grund och botten. Man drog därför den enkla slutsatsen att de hade varit med Jesus som hade talat med överbevisning i ande och kraft. Jesus hade väl bara präglat dem. De mötte samma Jesus på något sätt. Men i apostlarna. De enda referensramar de hade att ta till var att apostlarna hade blivit påverkade av Jesus. Det ligger mycket i det. Men invanda gester, inlärda idiomer, språkbruk och annat verbalt kan bara efterapas i allt sitt kraftlösa eko från förfluten tid, om inte den helige Ande levandegör det som sägs. Det var det som skedde här. Petrus blev inte indignerad. Han blev inte uppbådad primärt sett. Han blev inte vred eller i första hand illa berörd av det som apostlarna upplevde från sin omgivning. Nej! Det står att den helige Ande uppfyllde honom! Han som redan var uppfylld. 

Det finns alltså mer att få av Jesus. Det finns alltså i många trångmål helt utomordentliga upplevelser och bistånd av att den helige Ande tar från Jesus och ger till oss i olika situationer. Det kan inte beskrivas på annat sätt än genom en plötslig uppfyllelse. Då tar någon till orda! Ljuvligt!! Det är då den helige Ande och inte brushuvudet i Petrus tar till orda. Den helige Andes uppfyllelse.

Anledningen till att omgivningen relaterade det som Petrus sa till att de hade umgåtts med Jesus, finner sin förklaring i just detta att den helige Ande i realtid tar från Jesus och levererar från himlen ner till oss. Då upplever vi Jesus omedelbara närvaro !!  Längtar du efter det? Både att få möta det utifrån men också att få vara buren av samma helige Ande inifrån? Då är du på rätt väg! Vårda den längtan och håll fast vid den. 

Känner du kanske en tomhet av att vara långt borta ifrån det du en gång har upplevt? Då är du i början på en god väg. Jesus kommer att hjälpa dig hitta vägen tillbaka till de rika upplevelserna och erfarenheterna med honom.

De hör också dig till.


 

"Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda."    Lukas 16.


Just nu står min utetermometer på + 2,2 grader. Det är säkert en överdrift. Enheten som mäter temperaturen lindras säkert av den värme som huset i sig alstrar i snålblåsten. Inomhusventilationen för med sig kyla för oss som bor här. Den är påtaglig efter sommarens tropiska värme. Man blir präglad. Men så har hyresvärden bestämt och vi gnyr. Ventilation är bra för människor och hus. Och det bruna fettet förbränner bättre under kyla, enligt nya rön. 

I Vällingby centrum har de utlandsfödda tiggarna funnit sig en övernattningsplats. Under bussdäcket. Av respekt har jag inte fotat av dom där de sover. Men det borde jag kanske göra. Jag ser dom varje tidig morgon ligga på rad intill en lång betongvägg. Intill trappan. Inte biografen "Trappan" på duk med fiktion utan den lägre platån som gränsar till centrum och tunnelbanan. I verkligheten. Vid centrums baksida där A-lagarna urinerar och där duvorna bor uppe på betonghyllan bakom slarvigt monterade fågelskydd med sylvassa taggar och påkostad konst. Där det är förbjudet för duvor att häcka. Där är tiggarnas övernattningsställe. De ligger där under väldiga lager av täcken och filtar. Utomhus. Och just nu. Visserligen med busshållplatsernas vändplatta som tak. Men ändå. Det är utomhus och inte ens en camping. Det är en pissoar utformad som vändzon. Det säger mig stanken med återvändo.

Imorse räknade jag till tretton sängbylten och fyra enmanstält utposterade som iglon i kylan. Deras tvätt hängde längst med de järnsuggor som skall hindra bilister från att köra omkring hur som helst i vändzonen. Skyltar med vädjanden om en slant på knagglig svenska stod lutade mot pelarna, inväntandes nästa arbetsdag. Här sover dom. Natt efter natt. I smuts och oljud. Bland duvoträck. I missär och skrot som tillhörigheter. Hur kan det få fortgå? Vem skall ta tag i detta problem?

Ni får förlåta mig men detta är en ödesfråga. Inte för tiggarna. Men för oss! Vi har att ta ställning var och en. Antingen tittar vi bort, ignorerar eller avfärdar vi dessa människor som ett annat samhälles problem eller också gör vi oss till medmänniskor och bryr oss. Det kan vi ändå vara överens om. Medmänsklighet har sin motsats i omänsklighet. Så konkret är det.

Igår morse när jag gick förbi dem i kylan såg jag tre av kvinnorna byta plats med varandra. Påbyltade i färggranna sommarkläder verkade de turas om att sova längst in. Innerst mot väggen. Det var den enda förklaring jag kom på som förklaring till deras rokard. En sju meter hög betongmur utgjorde en slags sänggavel där den som låg längst in för tillfället hade den bästa platsen. Själv frös jag. Jag hade ju exponerat mig för morgonkylan på min färd från min dragiga bostad till tunnelbanan, efter ett velande om vilken märkesjacka som var lämpligast för dagen. Vilken modell eller vilken färg beroende på dagsformen. Ack! En symfoni av melankolisk duvognäll väckte min harm då de pickande fåglarna irrade omkring bland de sovande, utan att fatta att tiggare också behöver sova. De har nog med oljud kring sig där de ligger. Duvorna åt av de smulor de fann efter tiggarnas kvällsmat dagen innan. Tiggarna låg utradade likt nyligen jordfästa utan gravstenar, endast livet i sig skilde dom från de hädangångna i ett till synes predestinerat fattigt liv i utanförskap. Och duvorna kuttrade klagande likt gråterskor. Det här är inte klokt. De bor så här. Jag finner inga ord. Jag finner bara ord.

Världen är ur led. Medmänskligheten är ur led. Om vi inte tror på att Gud ser och hör vår självupptagenhet relaterat till dessa människor, så må vi heller inte tro att Gud skall bry sig om oss om vi skulle hamna i nöd. Nu är inte Gud sådan men ändock. Varför skulle han det? Då vore han orättvis. Då skulle han förfördela människor och ha gunstlingar. Nej. Jag känner en djup indignation. Jag känner vrede över tingens gång. Och jag känner att domen över den västerländska kulturen sker per automatik. Fattiga i vartenda gathörn som pekar på oss med sin existens. Tiggarna har blivit vår åtalspunkt men det är också en möjlighet att påvisa förbättring. Att göra bättring. Det är vårt enda hopp just nu! Mina ord som aldrig vill ta slut i ett beskrivande kan inte värma dessa människor. De lever som djur. Vilda djur. Alldeles under däck till det anrika Vällingby. I funkistil. I smuts, kyla och avsaknad av en framtid.

Vi måste på något vis ge dessa människor vår aktning. Lindring. Vi måste ge våra allmosor. Det är det minsta vi kan göra även om det inte förslår och är gott nog. Det blir annars vår undergång. Jag är rädd för att vi faller igenom.

Hur vi förhåller oss till dom kommer att blir vår egen ofärd. 


 

 

"Filisteernas furstar samlades för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon och glädja sig. De sade: "Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand." Och när folket såg honom, lovade de sin gud och sade:
"Vår gud har gett vår fiende i vår hand, 
honom som ödelade vårt land och dödade så många av oss."

När nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: "Hämta Simson, så att han kan roa oss." Och Simson hämtades ur fängelset och måste roa dem. De ställde honom mellan pelarna. 
Då sade Simson till den pojke som höll honom i handen: "Släpp mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att jag får luta mig mot dem."Huset var fullt med män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor, som såg på medan Simson roade dem. 
Men Simson ropade till HERREN: "Herre, HERRE, tänk på mig och styrk mig bara denna gång, o Gud, så att jag får hämnas på filisteerna för ett av mina båda ögon." Därefter fattade Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra. Och Simson sade: "Låt mig dö med filisteerna!" Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset föll omkull över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde." Domarboken 16.

Simson. Mannen som skulle vara en nasir till sin död. Det var ängelns budskap till hans mor. "Ty pojken skall vara en Guds nasir till sin död". (Dom.13) Hur länge varar det? Så länge han levde således. Var det villkorat? Ja, genom håret. Kraften var förbundet med håret. Men nasiratet var hans - ty, Gud kan inte ångra sina kallelser och sina gåvor. Sina betyder hans. Reflexiva pronomen. Avhängigt Gud.

Man dör inte om man blir blind. Man dör inte heller av åtlöje. Man dör som nasir när tjänsten är slut. Med eller utan ögon. Då upphör nasiratet. Säger inte Guds ord det om Simson? När vi läser om honom så talas det hela tiden om Guds andes kraft. Tills han blev klippt, tillklippt och avklippt. Först enögd. Sedan blind. Herren hade temporärt lämnat honom - likväl stod hans kallelse kvar. I ett nasirat. Och han kom igen. Vem? Gud!!

Simson böjde sig framåt med sådan kraft att huset föll omkull. Vilkens kraft? Med vilkens kraft? Sin egen eller Guds? Det står inte. Men vi förstår nog med rodnande hjässor under lånad tupe´att det var Gud som verkade genom honom. Sela.

Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.  1 Kor. 15:56.

En sak är säker. Vi kommer alla var och en att dö en gång. Det är ofrånkomligt. Mer ofrånkomligt än allt annat. För människan är det alltid med blandade känslor. Det definitiva går inte att omförhandla, bortrationalisera eller betvinga. Dödsbeskedet är den sista evangelisten. Jag tror inte att någon annan fått människor att avgöra sig mer för Gud än döden. En märklig betraktelse, men ändå.

I denna text talas det om dödens udd. Dödens udd är synden. Synden - vare sig vi bekänner oss vara syndare eller inte - för oss till döden. Synden i sin tur har ingen legitimitet utan ett regelverk. En lag att bryta emot. Vi vet alla var och en att det är krafter vi inte rår över. Vi är syndare och kommer att bekänna det förr eller senare. Med konsekvenser. Vi behöver därför en mäktigare förespråkare inför Gud. Det är Jesus Kristus! Han har löst dessa frågor för tid och evighet. För dig och mig.

Den kunskap en människa fått med sig i livet - om Gud skall - skall slutligen prövas för att vi skall sätta vår tro till eller med berått mod slutligen förkasta Guds frälsning för oss. Vad allvarligt. Lika svindlande som universum i proportion.

 - Såååå viktigt då att alltid sprida kunskapen om frälsningens väg! Vägen till Gud. Vägen till Gud som endast går via Jesus Kristus. Kunskapen lämnar vi till människors samveten och minne. Långt fram i tiden kan den helige ande levandegöra kunskaperna människor fått i livet om Gud. Döden den allvarliga och trånga porten. Den skördar där vi fått så kunskapen om Jesus. 

 - Du död, var är din udd? Du död , var är din seger?


 

HERREN sade till honom: "Gå tillbaka igen och tag vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. Jehu, Nimsis son, skall du smörja till kung över Israel. Elisa, Safats son, från Abel-Mehola skall du smörja till profet i ditt ställe. Och det skall bli så att den som kommer undan Hasaels svärd, honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom skall Elisa döda. 1 Konungaboken 19:15-17

Gud ger Elia hans sista uppdrag att tillse framtiden. Guds framtid. Och hans tjänares framträdande. Jag har ägnat mig åt Jehu, denne utomordentlige överste. Denne - för att tala militärspråk - hänsynslöst målinriktade befälhavare av klass.

Man kan gott säga att han inte skyr några särskilda eller personliga hänsyn. Han har ett uppdrag: han skall nedbryta en makt, Ahabs och Isabels makt och välde i Israel. Och det skall han göra med inget mindre anspråk än att han själv tar kungens plats. Det är inget litet historiskt ingrepp. Och det är på Guds befallning ! Elia själv hade dukat under för det kungahuset. Ahabs och Isabels hus. Det kan man ändå med rätta säga. Här utser Gud genom Elia, Jehu till kung i Israel i Ahabs ställe.

När man följer berättelsen upptäcker man att Elia ord lever kvar. Det är ändå Elisa, Elia efterträdare som får uppdraget att smörja Jehu. Det uppdraget fick Elia först. Elisa - å sin sida har en egenhet. Han låter ibland sin tjänare hjälpa honom i sin tjänst. Så skedde också när Jehu smörjes till kung.

Låt mig få lämna Jehu för den här gången med att referera till Jehus egna ord. Han säger nämligen inte att det var en profetlärjunge eller Elisa själv som gett honom ett uppdrag eller smort honom - om vi nu skall betona den sidan av berättelsen. Nej, han refererar direkt till det ursprungliga uppdrag som Elia fick av Gud och de profetord om framtiden som låg i Guds händer. Jag tar med sammanhanget i sin helhet här nedan. Lägg märke till hur Jehu refererar till Elia ord - vilka var Guds ord. Det är en viktig kallelsemedvetenhet i Jehu liv och gärning. Han stod mitt i en uppfyllelse och verkställan av de orden.

"Så kom Jehu till Jisreel. När Isebel fick höra detta, sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och såg ut genom fönstret. När Jehu kom in genom porten ropade hon: "Står allt rätt till, du Simri, som har mördat din herre?" Han såg upp mot fönstret och sade: "Vem står på min sida? Vem?" Då tittade två eller tre hovmän ner på honom. Han sade: "Kasta ner henne!" De kastade då ner henne, så att hennes blod stänkte på väggen och på hästarna. Och han körde över henne. 
Därefter gick Jehu in och åt och drack. Sedan sade han: "Tag rätt på henne, den förbannade, och begrav henne. Hon är ju en kungadotter." Men när de gick för att begrava henne, fann de ingenting annat än huvudskålen, fötterna och händerna kvar av henne. De vände tillbaka och berättade detta för Jehu. Då sade han: "Detta är vad HERREN talade genom sin tjänare tisbiten Elia, när han sade: På Jisreels åkerfält skall hundarna äta upp Isebels kött. Isebels döda kropp skall ligga som gödsel på marken på Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är Isebel."  2 Konungaboken 9:30-37.

Är det inte med denna sak som det var med Ahabs död? "Med någon som på måfå sköt en pil träffade kung Ahab i en fog i hans rustning." På måfå! Gud tar ut sina sändebud och gör dem till pilar. I detta fall var det Jehu. Han "for fram som ett Jehu!"

Vilken enastående bedrift av Jehu. Den kan likaväl stå staty på ett Karmel, som Elia mäktiga gärning då han gjorde upp med Baalsprofeterna eller som en anonymt förlupen pil.


Gud verkar !!

 

Klicka på länken. Bengt Waldemarsson framför. 

https://www.youtube.com/watch?v=_1-23zrBuT4
 

Profeten Elisa kallade till sig en av profetlärjungarna och sade till honom: "Spänn bältet om livet och tag den här oljeflaskan med dig och gå till Ramot i Gilead.  När du har kommit dit, sök då upp Jehu, son till Josafat, son till Nimsi. Gå in till honom och bed honom resa sig upp, där han sitter bland sina bröder, och för in honom i den innersta kammaren.  Tag oljeflaskan och gjut olja på hans huvud och säg: Så säger HERREN: Jag har smort dig till kung över Israel. Öppna sedan dörren och fly utan att dröja."  2 Kungaboken 9:1-3.

Profeten Elia skulle upptagas ut och ur detta liv. Men innan dess skulle han smörja tre personer i sitt ställe. Kungen över Aram, över Israel och sedan Elisa som profet i hans ställe. Här kommer istället budet från Elisa, Elia efterträdare, att smörja Jehu till kung över Israel. Man kan se att denna ritual , om vi får kalla den så, skedde med fördröjning. Gud hade nämligen bett Elia om den saken. Men Elisa står i samma tjänst och det Gud föresatt sig, det sker. Förr eller senare. Och det som såg ut att dröja och gå om intet  - kan ske med en väldig hast. Jehu!

Tillståndet på denna tid i Israel var besvärligt. De kringliggande folken och deras religioner hade beblandat den judiska gudstron med andras. Det hade skett på mänsklig väg genom ingifte och utgifter. Vandel, handel och förbindligheter i strikt motsats till vad som var rådligt. Det hade Gud varnat för. Därför blir Ahab en före detta kung i Israel i denna stund. 

Ahab som var gift med Isabel var en svag regent. Isabel styrde indirekt riket genom att styra honom. Han var huvudet i Israel. Men hon var halsen. Paret införde Baalsdyrkan och byggde främmande tempel. De förföljde och dödade gudsmän. Elia bortgång är en direkt påföljd av hennes inverkan. Ja, hon är faktiskt den kvinna som får den mäktige Elia att resignera av fruktan. Isabel finns omnämnt i Uppenbarelseboken. Hon står namn och prototyp för en andlig makt genom hela historien. En andemakt. Hon utgör ett politiskt maktcentra i religionens namn. 

Elia var nu borta. Men Gud tar nya tag genom nya redskap! Han har i sin utväljelse utsett Hasael, Jehu och Elisa som sina verktyg. Och när Gud svarar gör han det ordentligt. Elisa gör dubbelt så många kraftgärningar som Elia gjort och svarar upp emot förlusten - om vi för ett slag räknar, mäter och talar som vi gillar. Så gör inte Gud. Han selekterar inte sina gärningar. Allt Han gör är utomordentligt! Det är bara vi som förtjusar oss i vissa aspekter av Hans verk. 

Jehu som ända in i vår tid har rycktet om sig att springa. Att springa som ett Jehu är inte bara svaret på en fråga i ett familjespel utan en verklig historisk person. Han fick vara den som gjorde ett slut på Isabel under den epoken. Det gör han med bravur. Man kan mer än väl säga att han var mannen för uppdraget, denne överste.

Vi går till texten. Den är kärnladdad. Och ödesmättad. Profetorden ligger i luften och kommer att uttalas. Låt oss lägga märke till några saker. "Spänn bältet om dig! Ta den här oljeflaskan! Gå till Jehu och bed honom resa sig! Och för in honom i den innersta kammaren." Säg sedan: Så säger HERREN! Jag har smort dig till kung över Israel." Sedan kommer de märkliga orden som ser ut som Jehus eget valspråk: "Öppna sedan dörren och fly utan att dröja." Det handlar om ett konkret avgränsat uppdrag som gestaltas i avsaknaden av allt vad samkväm heter.
E T T   U P P D R A G   M E D   D I G N I T E T ! Åt båda hållen.

När vi söker efter positioner eller människor till poster sonderar vi kandidaterna och testar av dem. Här är det något annat. Gud kastar sin kallelse över Jehu. Och så han sedan far fram! Jag tycker redan instruktionen Elisa ger sin profetlärjunge andas profetord. Spänn bältet om livet! För in honom, gjut olja över hans huvud och säg.; "......". Och fly!!

I slutet av det korta kapitlet efter att profetlärjungen smort Jehu till kung, säger han något så tillsynes respektlöst och ohövligt om profetlärjungen till sina vänner, att man inte riktigt förstår hur det kan rymmas under samma oljehorn. Vi läser:

"När Jehu kom tillbaka ut till sin herres tjänare, frågade man honom: "Allt står väl rätt till? Varför kom denne galning till dig?" Han svarade dem: "Ni känner ju den mannen och hur han pratar." Men de sade: "Du försöker lura oss. Säg som det är." Då sade han: "Så och så sade han till mig: Så säger HERREN: Jag har smort dig till kung över Israel." Då tog var och en av dem genast sin mantel och lade den under honom på trappan. De blåste i hornet och ropade: "Jehu är kung!"
                                                                                                     2 Kungaboken 9:11-13.

Var det falsk blygsamhet hos Jehu? Var det en akut form av storhetsvansinne? Var det hybris? Nej. Det var smörjelsen som satte uppdraget före riten. Det var därför profetlärjungen skulle fly därifrån. Annars hade de sytt efoder och gjutit kronor för alla tänkbara situationer åt hans majestät. Det uppdraget var inte Jehus. För se hur profetlärjungen flyr. Och se hur den smorde Jehu till synes förläget raljerar över hela proceduren. Det påminner osökt om David då han åt av skådebrödet.

Verket kallade !

 

" Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka. 
Dela det du har i sju delar, ja, åtta, ty du vet inte vilken olycka som kan drabba landet. 
När molnen är fulla, tömmer de sitt regn över jorden, 
och om ett träd faller omkull, mot söder eller norr, 
så ligger det på den plats där det har fallit. 
Den som spejar efter vind får aldrig så, 
den som skådar efter moln får ingenting skörda. 
Liksom du inte vet vart vinden far eller hur benen bildas i moderlivet, 
så förstår du ej heller Guds verk, hans som gör alltsammans. 
Så din säd om morgonen och låt inte din hand vila om kvällen, 
ty du vet inte vilket som lyckas bäst, det ena eller det andra, 
eller om båda är lika bra."                                                          Predikaren 11:1-6

Raderna hämtade ur predikaren rymmer världar av visdomsord. Men de har en sak gemensamt: kalkylera inte, spekulera inte. Man kunde gott döpa om rubriken för texterna till: Ge ut! Ge ut hämningslöst! Så mycket eller lite du vill. Du är fri att välja, till synes.

Jag vet om en man i min barndom. En kristen. En gudsman. Jag minns inte om jag skrivit om det tidigare i detta forum. Hur som helst. Han var sjöman och till åren kommen då min pappa brukade skjutsa honom till och från kyrkan. Han, gudsmannen, Elon Svan, berättade om ett tillfälle ute på sjön då Gud sa åt honom att kasta sin bibel i havet. En rätt udda och naiv impuls. Men det var just det bibelord som kom till honom. "Sänd ditt bröd över vattnet, i tidens längd får du det tillbaka". Han tvekade först men gjorde som han blev tillsagd. Han kastade boken i vattnet. Och blev för ett slag utan egen bibel. När Gud verkligen talar är det värt mycket, ja, de mest tokiga upptåg kan tappa i relevans. Och göra aktören hög av glädje.

Många år senare steg Elon Svan in på en gudstjänst i Göteborg. Han kom in sent i mötet och det stod en man och talade i den lilla frikyrkan. Mannen som talade var också sjöman. Han började berätta hur han blev frälst. Att han hittade en bok flytande i vattnet för många år sedan på sjön. Han hade fiskat upp boken och blev gripen av det han läste. Han blev frälst. Elon Svan blev naturligtvis lycklig över att få höra det och sammanstrålade med sjömannen som fick hela bakgrundshistorien omtalad för sig. Berättelsen kan låta fabricerad och tillrättalagd. Jag kan gå i god för den då jag själv hört den gamle omtala berättelsen. 

Vad säger oss bibeltexten här, egentligen? Jo, det finns åtskilliga skäl till att ställa sig till förfogande för Gud!! Med vad? Med vad som helst! Ja, nära på. Texten säger att vi inte vet hur Guds verk utföres. Vi förstår inte Guds verk. Men vi kan bli delaktiga i att utföra hans gärningar. Gör vad du kan! Gör vad du blir manad till att göra. Gör det med Gud för ögonen. Gör. Gör. Gör! För tro utan gärning är död.

Har du tänkt på att Gud går i god för att inte en enda sparv faller till jorden och dör, utan att Han vet om det? Vet du om att Gud sörjer för sparvarna?! Inte sörjer men försörjer! Hur gör Han det? Genom dom som sitter och matar fåglar på parkbänkar, så klart. Det låter ju inte klokt. Ja, men motsäg mig utifrån bibelordet. Gud bekänner sig ibland till de mest harmlösa händelser och gör de som utför det till budbärare.

Låt mig till sist här avsluta och berätta om en trofast kvinna. Hon köper av sin månadslön tre kassar med mat, varje gång. Hon delar ut dem till tre av henne utvalda kvinnor bland stadens anonyma tiggare. De bär oftast otidsenliga slitna kläder, de är smutsiga och verkar ha hamnat på sidan av livets allfartsvägar. Hon gör det utifrån två aspekter. Ett: ingen sitter och tigger frivilligt. För det andra: det är ett simpelt, enkelt och ohyggligt välsignat sätt att överhuvudtaget göra någonting utanför ett egoistiskt västerländskt självupptaget liv. Hon är mitt föredöme! Bara det att få berätta om hennes gärning är välsignat.

"Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tidens längd får du det tillbaka."


 

”Om du möter många hinder – tro på Gud, tro på Gud. Löst blir varje band som binder – om du tror på Gud. Gud sin hjälp till oss vill sända, det på dig och mig beror. Underbara ting kan hända – om du tror på Gud.”

Sången sjöng av sig själv i min inre värld denna morgon. Det var en kör med många röster. En stor kör. Resonansen från tonerna angav att den kom från en plats av rymd och den gav ett lugn och tillfredställelse till min själ. Då närvarade smörjelsen från Gud. Ja, tänk hur det kan vara. Helt plötsligt utan någon föraning. Sången och tonerna var himmelska. Musiken som ljöd saknade allt vad modern rytmik kan uppvisa i ett förfinat tillstånd av frustration, aggression eller självhävdelse. Inget sådant levererades av kören. Min tillvaro berikades. Melodin bar med sig texten och jag fick leta upp orden, innehållets rika innebörd.

Det var en gammal sång mitt inre hämtat upp från den eviga världen. Varifrån annars? Inget i samtiden kan tillföra en sådan harmoni den tillförde. Det blev till manna.

”Om du möter många hinder” innefattar inte också det den som möter ett hinder, om vi tröskar texten och märker ord? Jo. Ett hinder kan vara nog så svåröverkomligt för den enskilde. Men texten uppmanar oss att tro på Gud även för många hinder. Går du igenom svårigheter? Tron bär för mer och den bär också dig i din belägenhet. Att tro är en uppmaning. Är det inte så texten faller? Uppmaningen att tro genskjuter och avbryter verklighetsbeskrivningens ve och fasa. ”Om du möter många hinder ”… Tro på Gud! Uppmaningen och vädjan håller igen sig själv för att inte ta till övertoner och bli till ett imperativ. Proklamationen skränar inte. Den är omgiven av hopp och tillförsikt. Till Gud. Därför vilar sången på änglavingar och framförs av sådana. Det finns ingen anledning att inte publicera hela sången i sin fulla utformning denna dag.

Tro på Gud.

Om du möter många hinder, Tro på Gud! Tro på Gud! Löst blir varje band som binder, Om du tror på Gud.

 Kör : Gud sin hjälp till oss vill sända Det på dig och mig beror. Underbara ting kan hända, Om på Gud vi tror.

Om av nöd och sorg du hotas, Tro på Gud! Tro på Gud! Sargad kropp och själ kan botas, Om du tror på Gud.

När dig frestelserna hinna, Tro på Gud! Tro på Gud! Kraft du får att övervinna, Om du tror på Gud.

Aldrig här du ensam lämnas, Tro på Gud! Tro på Gud! Vägen för din fot skall jämnas, Om du tror på Gud.    / Egon Zandelin


 

Det är mycket träning nu. Nytt personbästa ligger på 52,13/mil.

Imorgon gör jag ett nytt försök. 
 

 

"Och djävulen som hade bedragit dem, kastades i sjön av eld och svavel, där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de skall plågas dag och natt i evigheternas evigheter.

 Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem.  Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna.  Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.  Döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden.  Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön". Upp. 20.


Många frågar mig varför Gud tillåter det onda i världen. Om Gud nu finns, tillfogar man. Varför gör han inte slut på all ondska och allt lidande? Det skall han göra en dag. Bibelordet beskriver just det scenariot i denna text. Han skall slutgiltigt göra slut på det onda. Och det med besked. Men först vill han genom Jesus rädda mänskligheten och den enskilde. Så har Gud valt det. Det är trons väg och kan inte beträdas på annat sätt. Varje människa har att ta ställning till Jesus. Det är det fina och enkla. Lyssnar du i tro då har du möjlighet att nå fram till honom och få din sak ordnad.

All tid är begränsad. Vår livstid kan variera på decimalen men överlag har vi samma utgångsläge: vi lever i tiden men är på väg in i evigheten. Vi ser att det finns omständigheter i texten som råder och pågår just nu. Djävulen har hela världen i sitt våld. Det kan inte undgå någon. Men bara för en kort tid. Har du läst och verkligen begrundat vilket ohyggligt straff denne före detta ängel skall få - just på grund av den ondska han låtit mänskligheten plågas av? Det är inga småsaker. En eldsjö där man inte brinner upp. Är det ett straff nog? Ja, så uttrycks och beskrivs den andliga värld vi snart står inför. Här kommer också du och jag in i bilden. Vår evighet. I väl eller ve.

Det är alltså inte så att Gud glömt bort sin skapelse, negligerar ondskan eller oss. Han skall noga döma den. Allt skrivs upp i böcker, säger oss texten. Våra namn skrivs in i en bok och vad vi gjort. Här vill jag skynda till dig som känner dig usel i dig själv. Du som bara ställer till det för dig själv och andra eller inte tycker att du är en sådan idealmänniska du skulle vilja vara. Jag tror att vi alla drabbas av denna text mer eller mindre. Vårt samvete kan vittna emot oss och vi kan känna oss nedslagna och träffade. Det är vår syndamedvetenhet som gör sig påmind i själsdjupet. Ingen synd kommer att komma in i himlen. Därför måste vi bli renade. Reningsmedlet är Jesus blod.

Gud har alltså tänkt en nystart med oss människor. Det kan vi få erfara redan här i tiden. Det är det stora!

Om vårt namn står skrivet i livets bok då är jag övertygad om att våra synder och de dåliga gärningarna är utraderade. Hur är det möjligt? Jo, Jesus dog för oss! Där har du den stora sak han utfört för oss. Vi får våra liv renade genom att bekänna oss till hans död och uppståndelse, blir upptecknade i livets bok och får vårt gamla liv utraderat. Men om vi inte har våra namn skrivna i livets bok då har vi ställt oss utanför Jesus frälsande möjlighet. Då har vi själva gjort ett ödesdigert val. Då står vi utanför ett evigt liv i den bemärkelsen och våra gärningar kommer att döma oss skyldiga. Vi kan inte rå för att vi är syndare. Det är vår natur. Men vi kan rå för hur vi förhåller oss till att bli av med den! Däri ligger vårt personliga ansvar.

Jag vill vädja till dig som ännu inte beslutat dig för att tro på Jesus och låta hans stora offer i kärlek täcka också ditt liv och gärningar. Varför? Jo, just därför att du är sanningen på spåret. Du har upptäckt djävulens existens i en ond värld. Om djävulen finns - ja då måste Gud också finnas. Och det gör han naturligtvis!

Gud har satt en bortre gräns. Den kommer han att vaka över. Precis som den tid du och jag har att leva här på jorden. Den är mycket kort. Därför måste vi ta tag i dessa frågor och ta allvarligt på vårt liv. Det gäller vi själ i evigheten. Det finns bara två vägar. En som leder till himlen och en som leder till eldsjön.

Vet du vad eldsjön är för någonting? Det är helvetet.

Gör din sak klar med Gud genom Jesus, medan tid är. Åkalla honom! Ropa på honom eller bara viska hans namn. Han hör dig, min vän.

Han vill dig väl.


 

En Herrens ängel talade till Filippus: "Gå vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde." Och Filippus stod upp och gick. Och se, då kom en etiopisk hovman som var eunuck och hade uppsikt över skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandace. Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe  och var nu på väg tillbaka och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja.  Då sade Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig tätt intill den."  Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" Mannen svarade: "Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?" Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:

Liksom ett får som förs bort till att slaktas,
och liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
öppnade han inte sin mun.
 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv togs bort från jorden.

 Hovmannen sade till Filippus: "Jag ber dig, säg mig, vem är det profeten talar om här, om sig själv eller någon annan?"  Då tog Filippus till orda och började utifrån detta skriftställe predika evangeliet om Jesus för honom. När de nu färdades vägen fram, kom de till ett vatten, och hovmannen sade: "Se, här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?" Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hovmannen steg ner i vattnet och Filippus döpte honom.  När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer men fortsatte glad sin resa.  Filippus kom till Asdod och gick omkring och predikade evangeliet i alla städer, tills han nådde Cesarea.  Apg 8:26-40


I en tid då kyrkorna är upptagna med sina identitetskriser gäller det att inte tappa perspektivet och uppdraget. Guds rike kommer aldrig att vara beroende av gamla strukturer vid ärvda människomeningar - hur illa det än ser ut. Kristen verksamhets innersta och yttersta kärna är att vinna människor för Gud. Predikan om frälsningen i Jesus hittar alltid nya verksamhetsfält där kärleken är uppfinningsrik.

Textsammanhanget ovan visar på Guds suveränitet och hur han kan arrangera händelser vi kan få gå in i. Så skedde påtagligt för Filippus. Man kallade förr det för att " vandra i förutberedda gärningar". Filippus får i berättelsen en inre maning att bege sig till en plats där Gud hade bestämt ett möte för honom, ett sammanträffande där han fick vara med och komma en människa till hjälp och på så vis utvidga Guds rike. Vid detta tillfälle endast för en människa. Är det stort nog? Ja!

Texten talar egentligen för sig själv men det finns en omständighet som jag vill trycka på och det är att den Helige Ande rycker bort Filippus så fort den etiopiske hovmannen hade blivit döpt. Borde inte Filippus istället ha refererat till en grupp där alla nyfrälsta blev vägledda och skyddade i tron? Ja, så resonerar vi och ängslas i vår nit att hjälpa Guds verk. Och låt mig påängtera: det råder inga motsatsförhållanden här. Ändock: Filippus rycks helt sonika bort och blev sedd i en helt annan stad. De hann inte ens säga farväl eller utbyta telefonnummer. Den etiopiske hovmannen fortsatte ensam men glad sin färd.

Naturligtvis är denna händelsen ingen bisats att göra dogm av. Nyfrälsta behöver hjälp och vägledning, så klart. Men det är ändå ett starkt uttryck för att Guds verk är hans och att vi inte behöver spekulera om följderna. Herren förmår att ta hand om sina barn. Bara vi gör det vi skall göra så kommer vi att vara med och utbreda Guds rike och inte stå ivägen för det. Det öppnar upp för många möjligheter och skapar gärningar i tro.

Trosgärningar!


 

Sedan visade han sig för de elva när de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och hårda hjärtan, då de inte hade trott på dem som hade sett honom uppstånden. Och han sade till dem: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska."

Sedan Herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.  Mark. 16:14-20.

Den här texten har alltid varit aktuell. Ja, den är högaktuell. Det handlar om att gå ut i hela världen och predika evangelium. Till omvändelse och dop.

Jag erbjuder dig som läser detta att ta del av bibeltrogen undervisning om dopet, som jag ämnar publicera här på min bloggsida. Vadmer! Skulle du uppleva en stark maning att du vill följa Jesus och bli döpt, så skall jag själv ombesörja det. Du kan kontakta mig så skall vi på tu man hand döpa dig till Kristus. Det gör vi i närmaste sjö. Det behöver du ingen särskilt ordinerad för. Dopet är inget för elitister. Dopet är inte kyrkans män förbehållet. Dopet är till för var och en som tror! Tror du så vad hindrar att du döps? Låt det bli en ny början då du överlåter ditt liv åt Jesus. Det kan aldrig misslyckas. Han tar hand om hela dig!

Jag är övertygad om att möjligheten att följa Jesus och sedan döpas kommer att ha en sådan inverkan på dig och flera, att Guds rike kommer att synliggöras. På många sätt. Det har det gjort många gånger i historien. Här gäller erbjudandet för individen. Det gäller också för dig. Hör av dig så skall vi hjälpas åt att närma oss Jesus och följa honom på en underbar väg. 

Frälsningens väg!


 

Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor, men för Gud är det uppenbart hurudana vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten. 2 Kor. 5:11.

Vilken rik text! Så fylld av insikt om rätta sakförhållanden. Det handlar om flera perspektiv. Främst om att frukta Herren. Och att frukta Herren i förhållande till själavinnandet. Det är det helt avgörande här. Det handlar alltså om vår gudstjänst.

Det är en omöjlighet för den som inte fruktar Herren att förstå just det sambandet. Men den som förstår att frukta Herren han kan också spegla sitt förhållande till Gud genom själavinnandet. Det är likt en frukt som sitter fast på trädet. Frukten är inte frilagd från trädet eller påklistrad, om bilden kan förstås. De hör ihop. Vi är ett med det vi gör och det vi gör uträttar vi för Herren - för att vi fruktar honom. Fina tanke! Fruktan som tar sin utgångspunkt i kärlek och inte i rädsla. Gud är kärlek. Kärleken ser upp till Honom genom att frukta Honom. Omöjligt att förstå utan att äga det så.

Vidare skriver Paulus att "vi försöker" vinna människor. I en annan översättning skrev man "söka vi vinna människor". Försöka eller söka har möjligen nyansskillnader av betydelsen. Att äga ett uppriktigt uppsåt, i en gudfruktig håg och göra det bästa av de medel man har - ja, det är en välbehaglig gudstjänst. Därför, ger vi inte upp. Sluta inte. Resignera inte. Spekulera inte. Jorden skall själv uppbära sin skörd. Växten är Guds. Det är förhållningssättet hos den som bär på gudsfruktan.

Paulus överlämnar också bedömningen av verksamheten till omgivningens samveten. Är inte det lite utlämnande och riskabelt? Möjligen. Men Gud ser. Människor ser. Åt deras samveten anbefaller vi oss. Det är en prövosten. Men Gud är utslagsgivaren. I med eller mot.

"Då vi alltså veta vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor!"

Så fulländat uttryckt.


 

En vecka innan Göteborgsvarvet uppsökte jag vårdcentralen för ett fästingbett. Pjoskigt? Nej, det har sin betydelse när man skall anstränga kroppen.

Läkaren tog emot mig men avfärdade omgående mitt allergogent grandiosa myggbett. "Det där är ingenting", sa hon, fastän rodnaden hade bildat andra röda öar i gränstrakter och såg ut att ta över löparen. Mitt ärende var att jag verkligen ville förvissa mig om att det var klokt att löpa med den här stora prydnaden. Infektioner och löpning hör inte ihop, som sagt. - " Du kan springa", sa hon. Det har inte gått in i blodet. Hur man nu kan se det genom en okulär besiktning. Inget blodprov togs heller. Men man är lekman och tror på experter.

Så med två genomförda lopp på 5,1 mil tillsammans kom beskedet efter komplikationer och en riktig doktor. Borelia!

På ett vis skönt att få veta. Då finns det fortfarande krafter kvar i kroppen för nästa år som ägnades åt annat denna gång. En infektion stjäl ork och kraft. Och det är naturligtvis inte bra att löpa under sådana omständigheter.

Se upp med läkare på Vårdcentraler. De är också människor! Och mitt resultat kunde naturligtvis varit bättre.

Det var det jag ville säga, ja.

 

Just nu samlas de svenska kungligheterna ute på Drottningholm, ett stenkast härifrån. Prinsessan Madeleines nyfödda dotter skall döpas. 

Men det finns inget sådant dop. Det är endast en ceremoni av kyrkan. Det är en felaktig tillämpning av dopet, enligt bibeln. Det är också att föregripa sig på en händelse som måste vara individuellt beslutad. Kyrkan ställer sig ivägen för den kunskap om frälsningens väg hon själv skulle vara satt att förmedla. I praktiken blir man till hinder och skymmer vägen till frälsning. Dop som betyder att "nedsänkas". Inte ens ur den aspekten följer kyrkan urkunden - Guds ord. Att döpas utan att vara "född på nytt" är lika befängt som att födas utan konception. Således en orimlighet. Det är ett handhavandefel av kyrkan! En urkundsförfalskad tillämpning och en mänskligt förordnad tillställning. Det är kyrkans tradition att tidigt i livet knyta barnet till sig. Det må vara gulligt. Men barnen tillhör redan Guds rike, säger Guds ord. Ett dop till Kristus på frälsningens väg, det är det inte. 

Det är en sanning som tydligen åter och åter måste aktualiseras. Ja, det är en viktig kunskap om frälsningens väg. Frälsningens väg som alltid är attackerad. Att döpas till Kristus är mer än ett nedsänkande i vatten.

Det är en begravning för att stå upp i ett nytt liv!