_DSC9211-2.Mobilen

Guds ledning

När jag var 15 år skickade jag efter en stor karta över Italien från den Italienska Statens Turistbyrån. En bilkarta med varenda liten väg utmarkerad. Den var en och en halv meter hög. Pojken bar återkommande på landet i bön. Märkligt. Jag nålade upp kartan på väggen i mitt rum och hade också nålar jag satte ut över städer som jag bad för. Tänk; jag var bara 15 år gammal. Jag hade en kallelse till landet, upplevde jag. Jag minns att jag bad för orter jag inte ens kunde uttala och ännu mindre hade varit i.

Men det dröjde till i början på 1990-talen som jag första gången åkte till Italien. Jag hade blivit arbetslös och pluggade italienska på gymnasial nivå. Jag och min svåger hade bokat en resa till Rom under påsken, det året. Vi hade beställt biljetter till Vatikanen där vi besökte mässan under påsken. Johannes Paulus ll var då påve och hans efterträdare Joseph Ratzinger flankerade precis bakom honom i parad. 

Innan vi kom iväg till Rom så gjorde jag ett besök hos ENIT på Strandvägen i Stockholm. Kontoret jag hade beställt material av för så många år sedan. Jag ville ha material över Rom. Jag kom in i den lilla butiken som var helt klart underbemannad. Telefonen ringde oavbrutet och hon som jobbade där hade mer än fullt upp.

När hon väl kunde betjäna mig frågade jag henne varför hon jobbade ensam när det var sådant tryck på byrån. "Vi söker personal", uppgav hon med ens. "Men jag är ju arbetslös!", utbrast jag. Och jag läser just nu italienska! "Oj", sa kvinnan. "Kan du vänta här så ska jag hämta min chef", fyllde hon i.

Efter en stund kom en parant äldre kvinna ut i butiken. Hon frågade om jag ville komma med för ett samtal. Så gjorde jag. Efter ett kort samtal med henne så frågade hon mig om jag ville träffa Il dottore som var byråns chef på Italienska Statens Turistbyrå. Okey!

Jag leddes in på hans kontor. En professorstyp satt bakom ett stort mahognyskrivbord och den italienska trikoloren hängde stolt på väggen bakom honom. Han intervjuade mig på engelska och sa att om jag var intresserad av att börja arbeta på kontoret, så skulle jag komma in med mitt respass för kopiering nästföljande dag. Jag gjorde så. Min arbetsansökan skulle nämligen skickas ner till Rom till huvudkontoret där. Jag minns så väl att han sa att ansökan skulle ner till Via Marghera. Via Marghera var och blev därefter ett begrepp.

Pojken i mig var yr av händelsen. Jag som bara skulle hämta några stadskartor var nu en arbetssökande hos den Italienska staten. Proceduren var naturligtvis bara en formalitet. Det förstod jag men processen måste ändå ha sin gång. Jag skulle bli statsanställd i min kallelses land!

Så kom jag till Rom första gången i mitt liv. Vi hade bokat ett lågprishotell som hette Archimede. Vi hade dålig koll på vart det låg. Det låg i närheten av Centralstationen, visste vi. Vi hittade hotellet och checkade in och blev hänvisade till vårt rum. Framför fönstret hängde långa och tunga draperier. Jag drog bort dem. Utanför fönstret hängde de typiska fönsterluckor som brukar vikas utåt och mot fasaderna, likt i en alphydda. De var mörkgröna, minns jag.

När jag så öppnar fönstret så ser jag precis och exakt mitt emot på andra sidan av den lilla lokalgatan att det stod ENIT - Ente Nazionale Italiano per il Turismo med röd text på den vita marmorfasaden. Gatan var alltså Via Marghera 2 och där låg huvudkontoret dit min ansökan hade kommit före mig. Jag fick gåshud! Och får det än idag. Jag ropade rätt ut i luften till min svåger: - Jag kommer att få jobbet!! Detta är ett omen.

Vi kom tillbaka till Stockholm och jag kallades till kontoret. Så fick jag min anställning och jobbade under tre och ett halvt år på Italienska Statens Turistbyrå, i Stockholm.

Vad blev det då av detta tillsättande? Och där är jag en undermålig berättare i att skarva. Inget mera. Inte ännu! Men jag är säker på att det var Guds ledning. Här vilar något som ännu är oförlöst. En anvisning ingen hade kunnat arrangera. Tid och rum är av underordnad betydelse! Är du kallad av Gud kan du få vänta i 40 år på ditt uppdrag. Det fick Mose göra. Håll ut!

Så här är det att gå med Gud! Och så är det fortsättningsvis.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln