_DSC9211-2.Mobilen

Kan man känna igen den helige Andes röst?

Hur lär man sig känna igen den helige Andes röst? Vilken viktig fråga! Men så svår att svara på. Den helige Ande har inget program. Han verkar inte efter ritualer. Han frammanas inte. Den helige Ande som är inneboende i den kristnes liv kan plötsligt göra sig starkt påmind. Det är så härligt när det sker.

Den helige Ande kan närvara på olika sätt. Ja, just närvara. Det är ett bra ord. Närvara. Man lär sig med tiden att känna igen hans röst. Det är min erfarenhet.

Idag som igår och sedan ett par dagar har det kommit en spansk sång till mig. Jag kan inte spanska, så det är utom mig, om jag får säga så. 

Jag bodde ju i Väst Indien som ung. Det är trettiofem år sedan nu. Så sången borde istället dyka upp strax innan jag skall dö eller då nostalgin gör ett vandring i det förflutna. Man återvänder ju bakåt i tiden då man blir åldring, sägs det. Men jag är ingen åldring. Inte ännu. Och sången försmäktar starkt inom mig.

Nej, det är den helige Ande som sjunger sången. Han sjunger den så starkt att den får mig att gråta. Varje gång. Kan du förstå det?! Kan du begripa något liknande? Jag kan ju inte texten. Jag kan inte orden. Och jag vet inte om dess innehåll. Men jag minns hur mäktigt den sjöngs därute i bushen sena vinterkvällar, i små garage, ute på landsbygden, utanför huvudstaden Santo Domingo. Den är en vallfartssång till takten. Man kan gott sjunga den när man skördar sockerbetor eller slår till djungeln med macheten, i takt till slagen. Den har en paradliknande eller militant rytm och kunde gott och väl vara landets nationalsång. Fast nu tar jag i.

Inte sällan var det kvinnorna som höll i sången. Stora, respektingivande kvinnor, med taumburiner och kastanjetter. Utanför lyste eldflugorna upp i mörkret. Syrsorna sjöng också i korus om än mindre taktfasta. En och en annan ödla ilade förbi rätt över väggarna. De brydde sig inte om deras vertikala förhållanden. De bara rusade vidare med sina sugproppsformade tår. Raskt och ömsom under tvekan.

Mötena började alltid med en knippe sånger. Svetten pärlade inte. Den rann. Värmen och luftfuktigheten var hög trots sen kväll och en och en annan fläkt som monterats i taken med blygsam verkan i det spartanska kyrkorummet. En av två var trasig. Inte en enda mötesbesökare sjöng rent. Det var en hop av olika stämmor och inte sällan sjöng den som anförde sången mest tondövt. Vi hjälpte alla till, för övrigt,  att pricka in de toner som ligger bredvid de gängse. Halvtoner, kvartstoner. Vad gör det! Man mötte upp i alla väder. Trots alla förhållanden och man sjöng hejdlöst. Gud var där. Gud blev tvungen att vara där. Av kärlek till människors barn. 

Jag har skickat förfrågan till några vänner om sången kan frammanas. Om jag inte vill gråta får jag tänka på annat än den här sången, just nu. Förstår du då? Jag kan höra dessa kvinnor från en svunnen tid sjunga till Gud. Om Gud och för Gud.

"Buscha la verdad donde Dios". Kan du sången? Sjung den! Sjung den för Gud och sänd mig texten. Gud är Ande.

Jag vet inte om den spanska texten stavas så. Jag bryr mig inte primärt om det. Jag skall få fatt i sången och se vad Anden menar. Lät det där konstigt? Kan hända. Jag är uppriktig. Den får innehålla vad den vill. Budskapet ljuder mäktigt.

Gud kommer i sången! Och han förkrossar med sin närvaro. Ja, närvaro.


 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv