"Men Gud ger det den form som han har bestämt, och åt varje frö dess egen form. Alla kroppar är inte av samma slag. Det är skillnad mellan människors, boskapdjurs, fåglars och fiskars kroppar. Det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas glans är av ett slag och de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan glans och stjärnorna en annan, och stjärna skiljer sig från stjärna i glans.
Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp." 1Kor. 15

Emellanåt så drabbas man av en alldeles särskild insikt om att livet en dag tar slut. Döden som verkligen är något kontraproduktivt ifråga om allt det vi fyller vårt liv med här och nu - för vad vi än sysslar med så kommer det att ta slut en dag.

Det här tänket fyller inte mig med någon sorg. Inte inför det stora och avgörande att vi bara är på genomresa, i alla fall. Livet är verkligen en balansgång mellan att vara förnöjd och det mänskliga lytet att aldrig bli helt tillfredsställd. Livet, det mänskliga livet, har ju mycket mer att erbjuda än vad vi hinner med att göra och uträtta under en livstid. Livet är så rikt. Det är ju också en otrolig skillnad på att leva och att bara överleva.

Paulus talar här i bilder. Han jämför livet och döden med ett frö som måste dö. Han påminner om skillnaden av olika kroppar och om den härlighet som finns hos en gestalt. Men han sträcker också resonemanget längre. Han hävdar att om det finns en jordisk kropp - då finns det också en andlig! Vår kropp är ett skal.

Paulus skriver att det som blir sått förgängligt...uppstår oförgängligt. Vilket löfte! Vi som är till kroppen uppbyggda av förgänglighet - för säg den kropp som bara stiger i styrka och hälsa över tid? Nej, vi nödgas konstatera att vår kropp bryts ned.

Jag som springer marathonlopp funderade häromsisten när stelheten tog över och brist på ork saktade ner min varelse under en mara, om jag hade haft nytta av en kropp baserat på nötkött. Eller hästkött för prestandan skull. Jämförelsen är lika burlesk som komisk. Vi är ju människor. Men det ligger något i det. Vi är begränsade men den begränsningen kommer att upphöra i sin motsats en dag! Vad säger Paulus?

"Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet." Men inte i rikedom. Inte heller i ära. Motsatsen är bestämd och intressant. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft! Ringheten har sin motsats i härlighet. Svagheten får sin motsats i kraft. Jag tycker det är så intressant! Det här talar i överförd mening om den nya kroppen vi skall få. Vi skall bli Jesus lika! För såsom han var i världen så är också vi.

Så får då varje krämpa och varje outhärdliga defekt sitt löfte om något bättre. Därhemma hos Gud kommer vi inte att känna igen varandra efter våra lyten, det som i tiden kanske skiljer och skilde oss åt på grund av vår svaghet. Vi kommer att finna varandra bättre i bristens motsats. Vilket härligt löfte!

Tanken på livets ändlighet kan skapa försänkthet. Men det är ju bara ingången till det enorma liv som väntar! "Solen har sin glans. Månen en annan. Stjärnorna en annan och de skiljer sig också åt sins emellan."

En gång skall härlighetens morgon randas, då alla jordens dunkla skuggor flyr. Jag längtar då dit men jag vill också vara kvar. Det kallas för livsaptit. Jag vet ju inte av något annat liv än det som just blev mitt.

Det livet vill jag leva i Gud!

 

"Ty ännu måste synen vänta på sin tid men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall ej utebli." Habackuk. 2:3

Ett år innan min pappa gick bort år 2000 hade han en vision om att bygga upp ett kristet arbete i Ryssland med en tillhörande hotellverksamhet. I Kaluga, en oansenlig ort söder om Moskva. Han brann för ett hus som han hade sett där vid ett besök. Ett omöjligt projekt, egentligen. Ett hus utan tak med tjocka väggar. Fanns det väggar - då fanns det förutsättningar - menade han. Mitt intellekt log nog som den ofruktsamma Sara då ängeln kom till henne och Abraham och sa att de skulle få en arvinge, när han berättade det för mig. Huset var praktiskt taget en ruin som levde helt med naturen där träd och buskar slagit rot på insidan av huset utan några kvarvarande fönster. Det påminde om fästingen utanför Ödeshög i sitt förvildade tillstånd och skulle blivit en dyr investering även om marken i princip var gratis. En ödeshög. Men vad är dyrt och vad är billigt i Guds rike när själar vägs på evighetens våg?

Kaluga är en historisk plats. Men staden är lika obetydlig i förhållande till Moskva som Anatot var till Jerusalem på Jeremia tid - för att belysa ointresset för staden. Inga turister rör sig där eller andra förbipasserande övernattare. Det är inte en sådan plats, helt enkelt. Där ville han starta ett evangeliskt arbete. Så fullständigt ogenomtänkt. Han frågade mig om saken; Jag svarade att är det grundat på tro - då är allt möjligt. Hur det än ser ut. Ja, sånt är lätt att säga även om det också är helt sant. Jag ville inte bidraga till att kväsa hans vision med typiska kalkyler inom ramen för ekonomi och förnuft. 

Sju år senare. Volvo lastbilar meddelar att man tänkte uppföra en lastbilsfabrik i Ryssland. Bara så där. Man hade då förhandlat fram en plats i just Kaluga. Helt osannolikt! Av alla platser på jorden. Sju hundra personer skulle få arbete på fabriken i den lilla orten. Man räknade med att producera 15.000 fordon per år och fabriken skulle stå klar 2009. Vilket den också gjorde. (Klicka på länken så ser du.) 

 https://www.volvoce.com/global/en/this-is-volvo-ce/corporate-information/our-locations/kaluga/

Om vi leker med tanken att ett hotell hade byggts i Kaluga enligt visionen, då hade det varit en given plats för tekniker av alla de slag som naturligtvis kom att pendla både under projekteringen och under drift och produktion. Det här påminner mig om Filippus som fick tilltalet att han skulle gå ut på en folktom gata. Han gjorde som Gud sa. Den tomma gatan i det här fallet är ju verkligen en ruin till hus. Stefanus kom i sin mission att vinna en ansedd regeringstjänsteman från Etiopien, för Gud, genom det tilltalet. En enda människa. Men en nyckelperson.

Jag vet inte vad som initierade min pappas vision. Det vet ingen annan heller. Eller varför visionen inte realiserades. Men visionen ser profetisk ut med historien som vittne. Min pappa kunde naturligtvis inte så långt i förväg vetat vad Volvo lastbilar hade för avsikter med Kaluga. Men på sju år hade ett hotell kunnat färdigställts på orten. De sju feta åren och sedan de sju magra... Sådan är profetian.

Profeten Habackuk säger att synen måste vänta på sin tid. Vad betyder det? Det betyder att profetiskt tal handlar om något längre fram och att informationen är före sin tid - så till den milda grad att du kan stå mitt i ruiner på en gård och ändå se något annat och vara rätt med din framtid! Gud är visionär! Och han är i trängande behov av att meddela vad han ämnar göra. Så har han alltid varit.

Jag vet inte hur många hotellnätter av svenska och europeiska lastbilstekniker Kaluga hotell hade härbergerat. Det fanns inga hotell där heller. Eller vad det hade kunnat betyda i stort. Denna händelse är nu förbi. Jag vill tro att tilltalet var ett erbjudande där framtiden gömt på vad Gud ämnade, eftersom det inte blev av. Men berättelsen kan lära oss något. Detta är ett skolexempel på vikten av att akta på profetiskt tal och berättelsen är en inspiratör för andra trosprojekt där gudsmänniskor inte sällan blir stenade för sina ingivelser. Missförstådda. Misstrodda.

Blir du bildligt talat stenad för din vision? Låt stenarna ligga. Rör dem inte. Med tiden kommer de att utgöra underlaget för din paradgata på yttergården till din vision. Stenarna är bara en indikation i sig på att du sett något bara du fått se. Bygg! Bygg vidare.

Ge inte upp!