"Min pappa drog ut till Klädesholmen. Av andlig hunger och kamp. Till Manfred och den typiska doften av tång och öbornas särskilda intonation. Och sill. Manfred var fiskare och hade nog många gånger sin hela förtröstan till Gud om tillräckligt med fångst och en orolig hustru på land. För dem var Gud närvarande i förvärvslivet. Tveklöst. Min pappa och han möttes där i samma behov. Av samma behov. Gudsbehovet. Gudsbehovet, som kan ha olika inkörsportar i livet. Gudsbehovet som är att liknas vid att halta stödd på honom och att vara djupt fäst vid. Fäst vid Gud.

Vad är det som händer då hungern efter de eviga tingen sammanstrålar så hos två individer? Ja, det är som Jesus säger; "där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er ". Den glädje och frid som Jesus representerar den överglänser allt! Hans närvaro fyller då rummet.

Vad var det som gjorde att min pappa inte åkte ner till Göteborgs hamn och arbetade just vid de tillfällena han istället åkte till Manfred på Klädesholmen? Eller till sin svåger Erik och målade hus för att på det viset dela arbetsgemenskap och tjäna pengar. Det finns väl alltid ekonomiska behov att tillgodose även om man är en brinnande troende. Bön genererar ingen timpeng även om bekännelsen omtalar att Gud alltid förser och inte är någon något skyldig. Svaret är andlig hunger. Ovivelaktigt så.

Jag minns att de satt, pappa och Manfred, och samtalade om och kring Guds verk. Om andliga ting och över bibliska frågor. Det var som samtal i övrigt. För mig var det momentet möjligen den tråkiga timman i de vuxnas värld. Så såg jag det då. Men när de påbörjade sitt bönemöte på tu man hand då öppnades himlen. Då rördes även jag. Ibland var Manfreds hustru också med. Hennes rapsodiska och militanta stämma blev än mer högljudd då hennes salighet mötte sitt lyte. Det berodde på hennes dövhet. Hon hörde inte riktigt vad hon uttalade därför blev uttalet oprecist och högt. Manfreds hus på Klädesholmen kan jag bara svagt komma ihåg. Husen trängdes på den hårt villabebyggda och kuperade ön. Enkla dragiga hus med ont om ytor. Fisknät hängde i de små trädgårdarna och måsarna var i sitt rätta element. Det marina.

Vardagsrummet hos Manfred var som de äldres brukar vara. Lite eftersatta i modernitet. Trasmattor och ett gökur. Gamla porträtt på väggarna över tidigare generationer och porslinsfigurer stilmässigt ogenomtänkt införskaffade. Manfred var nog en trettio år äldre än min pappa vid den här tiden eller också var det sjölivets hårda villkor som fårat mannen. Tänk att jag inte kommer ihåg hans röst. Bara dialekten. Jag minns dock hans kraftfulla tungotal. Jag skulle kunna ordbokstavera dem. Men det vore att stjäla hemlighetsfulla ord riktade till Gud. Jag fröjdas över dem! Jag kan känna kraften i dem. Manfred som riktigt imploderade då han blev salig. Han kröp ihop till en enda kärnfull atom och sedan ropade han av salighet. Allt fnöske av obetydligheter i det triviala livet tog eld och brann upp! Lågdagrarna blev skinande ljusa i sinnet och stora problem blev till intet. Var det målet eller vandringen? Det var resultatet! Målet var gudskontakten och den uppnåddes.

Hur skall jag förklara de där bönemötena? Hur kan två röster fylla en torpstuga så att det blir lika mäktigt som i ett stort auditorium av bedjare? Här fanns inga lovsångsbedjare eller lovsångskörer under en halvtimmas repetitioner. De bad om varannan, efter varandra och bredvid varandra med höga rop, min pappa och Manfred. Deras ohämmade tillrop inför Gud och deras belägenhet var frigjordheten personifierad. Frigjorda... Ett utdött uttryck. Människoanden är då frigjord i Gud, inför Gud och hämningslöst frimodig ibland och inför människor. Men inte otyglat. Himlen var där! Jesus var där och jag är övertygad om att änglar närvarade. Jag bär deras frigjordhet med mig som ett levande minne som sätter standarden för mig och allt äkta gudsliv - ett minne mer värt än många jämnårigas upplevelser vid nya Ullevi och vid stadions fotbollsmatcher. Det vet inte min pappa om. Det är hans givna och postuma berättelse han säkert hade uppskattat. Han som alltid sökte Guds rike först och fick mycket tillfallet.

Hur lyckas man med bönemöten? Möten där bönen tar över. Där alla ingredienser av drivande och påskjutande faktorer får bönemänniskorna att bära på fradgan och lyftas till ett högre plan av salighet. Fult uttryckt men verkligheten. Försök gå en bibelskola och lära dig det! Lycka till men det går inte att tradera. Gudsumgänge är ingen metod eller teknik under överseende. Gudsumgänge är att söka Herren i nöd och av behov och hunger. Också! "För hur skall jag kunna lära er att bedja utan genom nöd ", säger skriften.

Min pappa och hans äldre vän böjde också knä på var sin stol. Är det nödvändigt? Frågan är fel ställd. De gudfruktiga gör mycket som ser oförklarligt ut men det lyckas. Vaddå med? Att få kontakt med Herren!! Ett utomordentligt unikt sätt att träffas på. Att böja knä på tu man hand. Jag vet ingen som gör det nuförtiden. Träffas man så gör man det av tusen andra skäl där Herren inte lovat vara "mitt ibland eder ". De två männen från två skilda generationer slog hål på tid och rum. De underminerade den eviga världen i sin slutenhet så totalt, att tredje himlens bottenplatta gick ur och änglar i tusentals sänkte sig ner och närvarade. Ingen lurar en tioåring. 

Vi behöver kanske nödtider. Vi behöver bli seriöst kristna. Vi behöver bli mer än bekännande. Vi behöver bli trovärdiga och förnyade. Vi behöver bli väckta och vara vaknare. De eviga tingen finns bakom en slöja av vår likgiltighet. Vi behöver bli seriöst kristnade. Få tag i änden av slöjan och rycka verkligheten ned över oss! Den himmelska världens andliga välsignelser. Vi behöver hunger efter de eviga tingen - ja, efter Gud själv.

- Jesus, som infinner sig på ett särskilt sätt då två eller tre församlas i hans namn."

(Publicerat 17 maj 2017)
 

Idag skulle min pappa om han levt ha varit en gammal man och fyllt år. Men han är sedan tjugo år hemma hos Herren. Jag är så glad för hans skull!

Jag skulle till hans minne vilja återpublicera ett par texter jag skrev 2017 här på bloggen. Det finns så mycket av värde i den beskrivningen. Den första texten kommer här nedan, sedan kommer del två därefter.

"Det finns ögonblick i livet som är riktigt minnesvärda. Ögonblick som just då när de skedde inte var något särskilt utmärkande. De utgjorde bara en del av livet och den tidens händelser även om våra liv kan te sig nog så olika. Men med tiden får de liv och börjar tala.

När jag växte upp i Göteborg var min pappa en obunden frikyrkoevangelist. Det är det mest fria du kan tänka dig. Min pappa var då i den ålder som min äldste son är idag. Ett svindlande perspektiv.

Jag minns och jag har förstått att när min pappa hade kamp åkte han till Klädesholmen i den Bohuslänska skärgården. Vad är kamp för någonting? Jo, det är när konfrontationen inombords och utombords blir lite svårare än vanligt. Då man får kamp. Man har kamp, helt enkelt. Det är mer än ett uttryck för dåligt väder eller att någon extra räkning dykt upp i brevlådan. Inte så. Vid kamp blir det jobbigare på ett andligt plan och det har inte så mycket med existentiella ting att göra egentligen - även om man också på det planet kan få sig en rejäl snyting. "-  Det är kamp - men det går igenom! " Ett mycket vanligt talesätt bland kristna när jag växte upp. Så sa man när man egentligen hade det gastkramande svårt men inte ville lägga över bördan på någon annan. Man inväntade istället stilla att kampen skulle gå över med Guds hjälp i bön. Det här är ett ämne för en hel bok i sig att behandla. Den bäste författare bland människor att avhandla i ämnet är Emil Gustavsson och hans böcker. Ingen har trotsat stormigt själens hav som han. Också han är hos Gud idag.

Jag vill ta dig med till Klädesholmen för snart ett halvt sekel sedan. Min pappa kände en yrkesfiskare ute på Klädesholmen som hette Manfred, ut till honom åkte han när det var kamp. Det är min bild av det hela. - "Ohh "... jag kan än idag höra de första satserna när den helige Ande - i tungotalet, fick Manfred att dra ihop sin kropp av salighet. Manfred var inte större än lilla Fridolf till sitt yttre. Klotrunt huvud med en liten gestalt. Men han hade en stor tillit till Jesus. Han hustru var nästintill döv. Hennes rappa militanta tal under hög volym gav relief till Manfreds ödmjuka hållning. Manfreds böner klarade inte av många meningar innan saligheten övergick i tungotal. De eldburna orden var som kulsprutekulor i den andliga världen. Fällda blev varje ond närvaro som där störde under hans lokala skärgårdsdialekt vid sina "bi-anden". Han bad med ett förkrossat hjärta. Sådana lyfter de kampburna på örnvingar.

Jag minns en gång i Wesleykyrkan där min pappa hade sina möten hur Manfred profeterade anonymt att den som led av svår återkommande magvärk och som framöver skulle få slippa den - i Jesus namn. Förklara inte för mig hur en tioåring kan snappa upp ett sådant tal och förstå att tilltalet var mitt. Värken har sedan dess uteblivit. Manfred, denne trogne Herrens tjänare, en vanlig broder och medmänniska. Saligheten drabbade honom och han fick tala ord från Gud. Det är ovanligt idag. Vi saknar bärare. Vi saknar ivrare. Ivrare efter de andliga gåvorna. Det är ju i dem som Gud verkar! Du söker Gud för dina timliga behov men du söker inte hans verktyg i den helige Ande. Bli upplyst. Bli medveten. Bli längtande. Gud behöver andliga funktionärer också idag!

Pappa åkte många gånger upp och ut till Klädesholmen. Till Manfred. När han gjorde det så var det kamp. Det har jag förstått. När det är kamp så vill man dela den med någon. Men absolut inte med vem som helst. Det måste vara en människa som lever på samma plan och som vet vad det handlar om. Det är lika självklart som att man inte talar med en bilmekaniker om cykelkadensen under löpning. Det är meningslöst. En bilmekaniker vet möjligen mycket om hästkrafter men inte ett dugg om att springa själv. Det är fel medmänniska och fel forum - även om bilmekanikern är ovärderlig på sitt område.

Jag ser nu att mitt textutrymme börjar tryta. Jag hann inte mer än till inledningen i denna blogg. Så brukar predikanter säga. Det har jag aldrig förstått mig på, eftersom man använder en sista dyrbar mening att slösa till att nämna om just tidsbristen. Knappast trovärdigt. Men idag förstår jag det bättre. När det trycker på med mycket att säga, då blir det tidsbrist. Min hustru som har förstånd där jag saknar, påminner mig ofta om att mina texter ibland blir för långa. Men det är det enda hon har fel i. Själv gråter jag när jag skriver en text och vet att ett textparti kommer att gripa någon anonymt. Det är för mig ett dyrbart verktyg. Det är ett Andens insegel.

Jag får återkomma till min måleriska bild om mötena ute på Klädesholmen vid nästa tillfälle.

Det lovar jag."

( Publicerat 17 maj 2017)
 

"Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta." Namnet Jesus! Apg. 4:12

I går var jag som sagt ute vid stormarknaderna med handaffischer. Jag fick ut 1000 flyers. Det är stort! Tusen människor som får en direkt påminnelse om Jesus och evigheten.  Jag tänkte för ett slag om jag skulle ändra texten på bladen till nästa beställning eller vässa den, men budskapet är verkligen så klart som det bara kan bli. Det finns dock en hel tom baksida som jag längtar efter att lägga in en bild på "Tabernaklet " - ja, jag har Tabernaklet som arbetsnamn på den biograf Herren ska utse åt oss. 

I går när jag delade ut alla flyers tänkte jag på änglarna som kom till Abraham med det glada budskapet. De som också föraviserade ett besök i Sodom och Gomorra med ett sämre budskap. Gud gjorde formligen ett studiebesök i städerna för att med egna ögon se efter hur det låg till i städerna. Säkert hade Gud blivit påmind både av Abraham och Lot över situationen genom deras böner. Nu kom Herrens sändebud i egen gestalt för att bedöma läget.

Varje människa som får en lapp med budskapet om Jesus kommer ofrånkomligt att reagera på det. Den observerade reaktionen är kanske en för ytlig bedömning då det oftast handlar om attityder bland människor. Men Gud ser till hjärtat bortom tomma gester! 

Mitt beslut har blivit att lägga Youtube klippet om biografen högts upp i varje inlägg framöver. Jag tror det har stor betydelse. Nu ser vi framåt och ber över saken. Gud ska ge oss ett ögonblick av nåd.

Det har han gjort så många gånger förut!

 

På onsdag har jag vikt en heldag för evangelisation. Då ska tusentals flyers ut!  Det fyller mig med iver vid blotta tanken och gör mig uppdämd av kraft.

När jag delar ut mina traktater så brukar jag skynda mig så att inga bilar ska hinna åka iväg, innan de hunnit få en lapp på bilrutan. Ja, det är sant. Lite barnsligt förhållningssätt och naket beskrivet men jag känner en enorm villighet att få ut lappar till alla bilar om budskapet om Jesus. Gud har faktiskt också begränsat sig till oss människor att gå hans ärenden. Änglarna har andra uppgifter och Gud lär inte ändra den arbetsordningen. Så dröj inte mer på stegen!

Jag har satt mig i sinnet att evangelisera Stockholm tills det står en biograf för evangeliskt arbete färdig. Och jag har knappt börjat! Det har jag så stor tro för att jag till och med började skratta för mig själv när det framkom i massmedia att priserna på fastigheter gått upp istället för att kraschlanda i lägsta priser under pandemin. Ja, det är ett Guds finger! Höj priserna!! Gud kommer ändå att ordna med en lokal och sända eld på altaret - om så stenarna än är helt dränkta i vatten! Ekonomi och Herrens verk har nämligen aldrig varit kompatibla. - Men Herren är Gud och eljest ingen!!

Jag har också i min föreställningsvärld tänkt mig ett cafè i foajèn. ( Förlåt mig att jag återupprepar detta. ) Men jag sa till min fru häromsisten att vi borde skaffa en stor professionell espressomaskin så vi kan träna oss att göra gott kaffe tills det är dags. Du förstår; att se men vara en bit ifrån ett förverkligande är mer än ackumulerande. 

Jag brukar drabbas under en millesekund av tanken över vilka som kommer med i visionen. Men jag slår genast bort den tanken och den slår aldrig rot. Det kan möjligen vara ensamheten som jämt vill ha sällskap här i livet. Men den helige Ande säger mig att det är han som är personalmannen i projektet! Inte jag. - Tack Jesus!! 

Så bra att jag slipper ringa runt då och fråga om någon känner för samma sak och slipper väga människor på vågar. Jag struntar både i finansieringar och i mellanmänskliga förbindligheter. Den helige Ande får verka dessa bitar. De som kommer att vara med, de kommer att komma och vi kommer att känna igen varandra i samma vision.

- Ära vare Gud!

 

Ni som har följt mig här på bloggen vet att jag i några år nu talat om ett evangelisationscenter för Stockholm. En biograf eller en nedlagd teater som kan få bli ett tillhåll, en samlingsplats för Guds utspridda folk och en tillflyktsort för de sargade. Visionen lever vidare med en tilltagande styrka!

Jag önskar att jag kunde berätta för er i detta forum om vad jag varit med om. Det är ett märkligt Guds tecken på hans stora makt. Och jag har inte spått i kaffe. Det vet en handfull förtrogna. Gud har bevisat sin räckvidd och sin förmåga. Inte för att den har varit ifrågasatt tidigare men när Gud på bibelns blad sträcker sig ut och ner och gör oss till aktörer i mirakellösa dramer i realtid, då blir det påtagligt! Gud äger all makt.

Mina vänner! Håll i er! Gud kommer att peka ut en biograf i en snar framtid. Var så säker. Jag säger det med profetisk insikt. Hur kan jag säga så? Vem är jag att uttrycka det så? Det är anspråksfullt och det är förmätet att spekulera och gissa. Jag gissar inte. Dock, det kommer att ske! Det är en så starkt övertygelse så om du bara visste. Har det gått prestige i saken, möjligen? Är det därför jag trummar på samma vers? Ja, hur länge kan en människas prestige räcka? Den lär ju förr eller senare självdö. Prestigefullheten som inte har några reserver att ta av förutom högburen svansföring i köttet. En motgång och svansföringen är borta! Detta är inte prestigens svanesång. Det är det inte.

Om jag kunde berätta för dig vad jag varit med om. Det är en makalös resa. Det är en Guds kornbrödkaka som farit genom lägret. Nästa gång ska krukorna fram och facklorna gömmas däri! 

Du vet profetian är framsynt. Det är den. Bäraren kan i sig vara skelögd men ser - det gör den! Så har jag tänkt om Jakob idag. Patriarken som fick sin Josef vid hög ålder. Skriften berättar att han var särskilt fäst vid Josef för att han fått honom sent i livet. Åhh...här ruvar skriften på hemligheter i Gud! Att vara gammal och ha gott öga till ett särskilt barn är inte självklart. Barn brukar vara tröttsamma vid ålderdom. Nej, här har du en profetisk blick som såg annat. För vad gjorde Jakob? Han satte på Josef en fin dräkt. Denna blev till en stötesten för hans bröder. Det var den dräkten som bröderna rev sönder och sölade i bockblod under förevändning att Josef blivit dödad av rov. Det var den utlösande faktor för allt det som Josef sedan fick vara med om under Guds försyn, i hans stora plan.

Min vän! Profetisk blick är möjligen skelögd. Den ser men kan inte alltid säga när saker skall ske. Men ser det gör den. I tro! Så såg också Jakob hur Josef i en långt avlägsen framtid skulle vara praktfullt klädd som Egyptens andre man under Farao. Dräkten, efoden, som blev den utlösande faktorn för Josefs emancipation pekar framåt mot hans framtid. Drömmarna fick iväg honom för Guds högre syften! 

Så kan ett brokigt liv te sig i det yttre men till sitt övergripande syfte bära på välsignelser! Min vän, du vet aldrig vart ett bortförande skall föra dig. Du vet inte var den tillfälliga brunnen och den dy som du i ensamhet trampar under en tyst himmel har för betydelse för din fortsatta vandring under Guds ledning. Inte heller allt var förklarat för Jakob men Gud lät efoden vara en profetisk fingervisning väl dold i skeendet. Josef skulle komma till konungslig värdighet.

Varför? För att rädda ett helt folk. Guds folk!

Halleluja!

 

"Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst." Rom 10:9

Jesus är uppstånden! Det är varje dags stora nyhet. Årets alla dagar.

I den katolska religionen är det den andra största dagen på året, då julafton hos dem får anses vara den största. Det är inte fel tänkt men fel tillämpat. Det är inte Jesus tillblivelse som drager den största betydelsen för oss, det är underförstått, utan det är hans död och uppståndelse. Utan den hade vi varit juridiskt och evigt dömda. - Men Jesus friköpte oss!

I dag har vi varit och delat ut tusentals flyers i Linköping, Norrköping, i Stavsjö och i Skärholmen, jag och min Anne. Det är det fina att ha med sig traktater som man plockar fram när man stannar längst vägen och sedan delar ut vid köpcentran. Redan så har det inkommit återkopplingar från nya läsare av min hemsida efter dagens arbete. 

Någon nämnde för mig att detta är en verksamhet likt ett axplockande, ni vet berättelsen om moabitiskan Rut i bibelboken som bär hennes namn. Det är möjligt. Det kan också vara så att det är ett gigantiskt såningsarbete där skörden istället blir stor på slutet. Rut fick ju plocka efter andra.

Ja, det är meningsfullt att med enkla medel få vara verksam och göra Jesus känd. Rör också du på dig och var verksam. Var uppfinningsrik och res dig ur apatin!

På min traktat så står det: - Sök honom i bön, Jesus hjälper. Kan man verkligen överlämna åt en enskild människa att söka Jesus i bön på egen hand? "Tänk om han inte svarar."  Åhh...livet och bibeln är full av vittnesbörd där det påtagligt är så att Jesus verkligen hör bön! Det är vi trolösa som lär folket att inte ha den tillförsikten och förtröstan till Gud. Så är det ofta i frikyrkliga sammanhang numera där man ber frälsningsböner med  behovets barn. Pastorn eller mötesledningen ber en bön där den behövande ska säga efter varje mening som pastor uttalar och strax är alla under korus frälsta. Vilket fatalt misstag! Den nödställde eller vem som helst som söker Gud måste själv engagera sig i bön. Det egna hjärtat måste formulera bönen! Det säger sig självt. Om nöden är stor eller liten - Gud hör bön! Och han svarar på bön. Traderade böner de ligger utom hjärtat och far bara in igenom örat på den nödställde och ut igenom samma repeterandes mun. Vem minns vad som blev sagt? Där uppfattas orden av en förvånad Gud. Kan inte vederbörande höra av sig själv? Med egna ord, tänker Gud. Förstå mitt resonemang. Gud är ingen mottagare av besvärjelser likt en minsta andliga gemensamma nämnare. Han är levande Gud! En personlighet. Han är klok nog. - Ge honom den tilliten, du människa.

Ja, vi kristna krånglar till det. Varför? Vi tror inte Gud om mera! Och vi tror inte att han är mäktig att möta ett uppriktigt hjärta. Därför vill vi för säkerhets skull hjälpa till med färdigformulerade böner. Ack! Ingen går väl till sin arbetsgivare och talar med denne om vad man vill säga till sin fru eller man? Man talar direkt med henne eller honom! Så gör man också med Jesus. Säg honom ditt allt.

Det finns dock ett underbart sätt för den som vill bli frälst och det är att säga namnet Jesus med uppriktighet. Som när man talar till någon. Gör det enskilt eller tillsammans med andra. Det räcker. Säg därefter: - Tack Jesus att du har frälst mig! Det behövs inga långa böner. Tacka honom tills det bryter igenom och du upplever att han tar rum och säte i ditt hjärta. Utgjut ditt hjärta för honom. Säg honom hur du har det och be honom hjälpa dig där du befinner dig. Då kommer han att möta dig. Då kommer du att uppleva en underbar frid. Du kommer känna att han tagit emot dig och att dina synder i ditt liv blir försonade. Då har du blivit frälst. Frälst blir man inte av att repetera fromma och tillrättalagda satser. Var har vi fått det ifrån? 

- Jesus räcker till för oss alla!!