Skriv till församlingens ängel!

Det är en uppmaning som riktas till Johannes i Uppenbarelseboken. Skriv till församlingens ängel. Gud är allvetande men kan ändå sända en ängel efter bud. Han som upplyser sina änglar om det allt väsentliga. Skriv! Ja, skriv till ängeln.

Idag gjorde jag ett besök i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Med bävan och stor självinsikt. Jag ville ta den andliga temperaturen. Kan man göra det - bara så där - likt en flygande inspektion till ett företag som redan äger en Andens ISO certifiering? Ja, det kan man för Guds Ande inom oss vittnar med vår ande om att vi är Guds barn, vilka vi och är. 

Kriterierna för förkunnelse kommer alltid att vara baserat på Guds ord. Ordet och Anden. Därför heter det: Gud genom kraftgärningarna, Herren genom tjänsterna och Anden genom gåvorna. Där uppfylls certifieringen. Finns det andra aktörer eller begåvningar på scenen i verksamhet som kan ersätta det? Har tekniken med sina effekter delvis tagit över Andens verkan och inverkan på människor? Och vad beror det i så fall på. Artisterna - var finns de på bibelns blad "då hela vårt liv är ett skådespel ", enligt Paulus? De utgör i så fall ett substitut. Ett fattigdomsbevis. Ett andligt fattigdomsbevis. Är det med hjälp av ljuseffekter och trendig musik och rökmaskiner som syndaren skall föras fram till ett möte med Gud eller är det Guds röst i bönens atmosfär och förkunnarens intonation under sin närhet till Gud, som skall vara födslofrämjande? Elden i förkunnarens bröst! Ja, om rekvisitan, med rökmaskiner och färgade spotlights nu är så obetydliga i gudstjänsten, varför då ge dem plats? Då är det inte jag som är ytlig i mitt ifrågasättande utan de som hade inflytande och makt att installera dem. Att bli frälst är inte en "mysig" händelse. Det är möjligen på fel sida om upplevelsen. Annars blir syndaren aldrig förlöst. Guds hus är ingen rockscen eller tonårsklubb under anglosaxiskt språk. Det är bara trender! Att möta Gud är inte artificiellt. Guds rike är inget lockbete med krok under färgglatt blänke. Det är en uppenbarelseplats.

Guds ord är primärt sett ingen text. Guds ord är levande! Det är ett svärd som åtskiljer, ande, själ, märg och ben. Det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Gud är ingen talare under höga universitetspoäng. Det är han inte. Han är helig och ingen hög sannolikhetslära för ett bättre liv. Dessa ordjonglörer i sin självstimulans i att kunna fullborda sina egna tankegångar, som talare ibland är. Så vackert och döfött. Och möjligen för den goda sakens skull... Men det är fel frekvens. Och likväl; Andens män är de mest vältaliga. Retorik och rationalism är ett kräkningsmedel för den andlig människa. Tro mig.

Vet du vad som ger ton åt bönen och där retoriken får underordnad plats? Ja, inte den ställföreträdande frälsningsbönen som undanrycker förlossningen och låter syndaren dö i barnsäng, men ropet från syndarens eget hjärta och mun. Under nöd. Vi behöver inga fler sympatisörer eller proselyter under lena, inställsamma och fromma ord. 

Jag har suttit på möten i min ungdom - också på en förmiddag - där Ordet burits fram och jag som yngling fått både gåshud och ståpäls av helig gudsnärvaro. Mig lurar du inte med akademisk briljans - om än så teologisk och retoriskt tillrättalagd. Mig imponerar du inte på med korta vägar mellan tankens klarhet och försäljarens uttrycksfullhet. Andligheten sitter inte där. Ohhh...var finns de spruckna och krossade kärlen, som Gud kan fylla så det läcker och räcker. Läcker ut till de behövande! Med himmelskt ljus och kraft. Vi behöver inget annat.

 Ja, i min ungdom där fanns varken tillgjord musik eller annan välartikulerat tal. Men där fanns tillbedjan i sång. Man tog i från fotbladen genom hela människan och sjöng för Gud och inför människor. Av hänförelse. Där fanns ingen professionalism eller artisteri. Det var fel forum. Ja, inför Gud är det fel forum. Nej, men där fanns rungande profetord under förtätad atmosfär. Människor blev befriade men inte under terapi utan genom kraft.

Jag har också, i min ungdom, hört äldre kvinnor brista ut i tungotal likt ljudet från ammunitionen av en kulspruta. De drog ner ett andligt regn över alla som satt i mötet. Ingen förblev oberörd. Ja, de slog ner pålar i Andens rike som ingen kunde flytta och det blev till råmärken. De var bärare av andliga upplysningar ingen kunde känna till, som om tilltalet inte orkade vänta längre, oansenliga kristinnor som inte var tillräckligt kultiverade att fråga efter mötesordningen - trots att de visste allt om uppförande, de fick pastorerna att sänka huvudena i helig vördnad och övertygelse då ett Andens nedslag försatte hela rummet i ett akuttillstånd. Himlen såg faror och behoven hos människor och agerade genom andliga gåvor - så långt ifrån ett kulturell akademisk högmod du bara kan komma. Liv eller död! Himmel eller helvete! Herrens röst var då på väg genom tungotalet.

Vad är tungotal? Det är en andlig omväg förbi all rationalism som ställer mänsklig briljans och självlivets berömmelse utanför. Ja, uttydningen väntade stilla på sin tur och kunde slå ner hos någon annan. Många blev hjälpta i ett slag. Av mäktigt tilltal. Den helige Ande är ingen skrivbordsprodukt för teaterkonstnärer eller pratmakare. Akademiker finner man på universiteten och inte i förlossningssalar. Gud fortlever och överlever alltjämt - verksamheter till trots. Han är inte beroende av dem. 

Rörstrandskyrkan är inte vilken kyrkoförsamling som helst. Vi skulle kunna jämföra den med församlingen i Jerusalem på Paulus tid - om vi relaterar till frikyrko-Sverige under 1900-talet och i överförd mening. Eller varför inte församlingen i Korint. Men det var länge sedan den jämförelsen var möjlig. De karismatiska elementen är idag alldeles för få. Filadelfiakyrkan som kom att bli ett andligt hem för tusentals människor under krigsåren och därefter. En självklar punkt för social verksamhet och mission. Idag är verkligheten en annan. Den har blivit så modern och anpassad till de verksamheter man behöver för ekonomin skull, att den blivit en del av gudstjänsten. Som många andra. En kyrka som byggdes av verkliga gudsmänniskor under depressionen på 30-talet, då folket var fattiga som kyrkråttor. Det var en annan tid, under samma namn, med en helt annan kristendom - för man kan ha namnet om sig. Jag vet att jag är hård.

Jag ber om ursäkt till alla som inte föredrar den lila färgen på fotografiet. Det gör inte jag heller. Lewi Petrus skulle svimma om han såg det kortet idag. Han skulle starkt ifrågasätta min dyra kamera och fråga om församlingen kunde hjälpa till med att köpa en ny. Estradbelysningen ser ut som belysningen på en nattklubb, i min föreställningsvärld. Och rökmaskinen vem skulle våga berätta för T.B Barratt, en så känslig ande som hans om den? Världen har hittat sina uttrycksmedel i Guds hus.

Jag tog faktiskt ingen annan bild av scenen. Allt blev lila. Det kunde blivit en annan färg. Det skiftade emellanåt. Vad spelar det för roll? Ja, vad spelar det för roll. Vi är ju barn av vår tid som inte längre vet om den himmelska världens andliga välsignelser. Vi rör oss horisontalt. Vi lever under en glaskupa där allt går igen i vårt eget kretslopp. Vi lever på gamla välsignelser och utarmad föda som tagit smak av vår samtids uppfattningar och trender. Vi lever under bekvämlighetsflagg. Vi behöver komma in under nöd. Jag vet inte hur det skall gå till. Hela vår kultur är i trängande behov av det.

Förr i tiden hette det - mer som ett uttryck - att bråkiga barn behövde man vända upp och ner på. Jag har en bestämd känsla av att hela vår kultur behöver vändas upp och ner på och skakas om. Om så inte sker går vi under. Jag är ingen profet men låter som en. Kejsaren är utan kläder. Det ser jag ju. Du som ber om väckelse...

Du vet inte vad du ber om.