Högsta domstolen i Ryssland har beslutat förbjuda Jehovas vittnen som organisation i landet. Man kallar organisationen för "extremistisk" och har konfiskerat all deras egendom, meddelar Dagens Nyheter. I Ryssland beräknas det finnas upp emot 175.000 Jehovas vittnen anhängare. Domstolen anför att organisationen "förstör familjer", "främjar hat och hotar liv". Vilken synnerligen oprecis brottsrubricering i svepande och generaliserande ordalag. Vad är det för lagstiftning som attesterar sådana brottsmål? Här råder godtycklighet med politiska förtecken. Igen.

Jag tar avstånd från Jehovas vittnens lära. Det är inte heller mitt ärende här. Men vi ser hur fort det kan gå i den utveckling vi står mitt i. Frankrike går till val underblåst av ytterligare ett dygnsfärskt terrorattentat. Vinner extremhögern i en motreaktion så är det fara värt att hela EU projektet rämnar med ett framförstående Frexit. Jag har svårt att glömma profeternas varningar för en koalition mellan Ryssland och Frankrike - som flera av varandra oberoende förkunnare varnat för ur ett svenskt hänseende. För tio år sedan var det en utopi. Det är det inte längre. På Gotland skall amerikanska trupper träna inom kort. Gotland som alla stormakter nu dras till. Amerikanarna talar inte längre om ett Gotland som avgör hela Östersjöns militärstrategiska framtid, utan nu vänder man blicken västerut och tillmäter den vara hela Atlantens avgörande landyta. Gotland som av militära analytiker fått smeknamnet och arbetsnamnet "det osänkbara hangarfartyget". Vilken offentlig uppgradering. En kuslig situation när polariserande stormakter tillmäter en så liten ö ett sådant stort intresse. Strax utanför Gotlands sjöbotten går de ryska gasledningarna... Ett tidens tecken. Nutidens tecken.

Vad är extremt? Vad är extremistiskt? Värdeladdade uttryck som inte kan beläggas med brottsrubriceringar baserade på tyckanden. Ett stort antal byggnader har konfiskerats och verksamheten blev över en natt förbjuden för Jehovas vittnen. Protest!

Den islamistiska terrorvågen för med sig en flodvåg av repressiva åtgärder som kommer att drabba också evangeli budbärare. Verksamheter kommer att förbjudas och motarbetas. Det är en kuslig utveckling. Det är den ondes sista försök att lägga munkavel på de som vill frambära ett gott budskap och tysta evangelium. Målet är att utrota allt levande Gudsliv.

"Natten kommer då ingen kan verka."
Det ser vi inom så många områden redan.

 

"Ve dig, Ariel, Ariel, staden där David slog upp sitt läger! Lägg år till år, låt högtiderna fullborda sitt kretslopp, så skall jag försätta Ariel i svårigheter. Där skall bli sorg och jämmer, och den skall vara för mig ett verkligt Ariel." Jesaja 29

Det förekommer att Guds ord upplevs som negativt. De inledande orden får oss här att rygga tillbaka. Kanske någon inte ens fortsätter att läsa klart versen. Den verkar för negativt laddad. Någon annan tar kanske ett annat manna och slår vidare i sporadiska tumversar för att hitta något bättre i Guds ord. Men det är Gud som talar här. Gud! Det är en sårad Gud. Kan Gud bli sårad? Han som är kärlek. Förvisso! Kärlek kan bli sårad. Gud som är kärlek.

"Ariel, Ariel "...Känner vi inte igen den upprepningen hos han som upprepade ordet "Sannerligen, sannerligen", säger jag eder. Och i ett annat sammanhang upprepar "Jerusalem, Jerusalem, du som dräper .. "... Det dubbelt upprepade ortnamnet. Det inskärpta. Det talar om lidelse. Lidelse hos Gud. Han som minner om David och refererar till honom. Det är inte för intet. Men han refererar inte till Davids stad eller torn. Den fasta och befästa. Nej, utan till tiden och platsen där David slog upp sitt läger. En nogsamt noterad observation. Den oskuldsfulla första tiden. Den uppriktiga tiden. Då man var utsatt i tält utan mur eller borg. Tiden för tabernaklet utan befäst tempel.

Minner inte "Ve"-ropen om en innerlighet från Guds sida? En saknad. Något är inte som förr. Och inte vilket förr som helst. "Staden där David slog upp sitt läger!" En bestämd tid med ett bestämt historiskt innehåll. Ariel som betyder "Guds lejon". Det är Jerusalem det.

Hesekiel minner också om Ariel. Då handlar det specifikt och precist om "altaret". Gudstjänstlivets altare. Templet stod i Jerusalem och altaret i templet. Vi är farligt nära vad som avses. Den andliga tempeltjänsten. 

"Frambär edra kroppar som ett Gud välbehagligt offer - er andliga tempeltjänst ", uppmanar nya testamentet. Den första tidens helöverlåtna invation i tält. I tält! Lägertält. Tältet- skyddet för väder och vind. Men knappast för mer. Gud som ensam är vår borg, vårt värn och vår sköld. Väl beprövad! Men under vår första tid. Davids första tid.

Jerusalem hade blivit ett Ariel. Platsen för Guds tempel under en skräckinjagande pseudonym. Knappt en bokstav kunde härleda till dess ursprung. Jerusalem.

"Se, vi går upp till Jersualem! " Det sade man inte om Ariel.

 

"När nytt gräs blir synligt efter slåttern och foder samlas in från bergen, då har du lamm, så att du kan göra dig kläder, och bockar att köpa åkermark för, då har du getmjölk nog att föda åt dig och ditt hus och till livsuppehälle för dina tjänare."     Ordspråksboken 27.


Detta vackra stycke från Ordspråksboken föregås av en dystrare beskrivning och det är svårt att hänga med i bildspråkets växelbyte. Det står: " Ty rikedom varar inte för evigt, består ens ett diadem från släkte till släkte? "

Diademet. Den krönta konungsliga upphöjdheten. Jo, visst kan det bestå väldigt länge och från släkte till släkte. Men inte för evigt. Diadem är bland kvinnligt hovfolk det yppersta bevis på den ärvda upphöjdheten, på bal som på fest. Men abrupt bryts den till synes eviga upphöjdheten i dess motsats och blir till missär. Skribenten byter snabbt bildspråk och går över till den agrara världen - som om han skyndsamt ville blicka framåt istället. Det är inte för intet.

Tidsaspekten saknas här mellan bilderna. Vi har inte heller hjälp av årstiderna eftersom man inte sår diadem. Ej heller skördar. Man ärver dem. De hör hemma i en annan sfär och deras upphöjdhet räcker inte till för illustrationen." När gräset blir synligt efter slåttern"... Oh, det talar om en avslutad period och en ny som tar vid! Hoppet om en ny tid. Solen - ljuset, måste nå ner och värma den dolda marken som är hindrad av gräs. Men först efter slåttern. Efter slåttern den mödosamma.

"När foder samlas in från bergen - då har du lamm", säger Herren. Var kommer lammen helt plötsligt ifrån? Boskapens avkomma. All boskapsskötsels essens - att få nya varelser av samma art. Texten ses vara jordnära. Men den uttrycker också en kedjereaktion. Ett naturligt fenomen. Jag vill gärna förandliga texten. Varför? Därför att den är biblisk.

- Himmel och jord skall förgås men mina ord skall aldrig förgås, sa Jesus. 

Den här texten rör sig för mig och sticker åt olika håll som om den levde. Den är fullt begriplig men den rymmer hemligheter mitt i allt och varje sats tar en ny inriktning då den vänder i satserna. Gud betonar i de olika momenten. Texten förklarar något självklart och är lakoniskt uttalad. Det handlar om orsak och verkan. Men för ett syfte. Ett påkallat syfte.

När slåttern är över. Vad betyder slåtter? Jo, det betyder vallskörd eller avverkning av högt gräs. Elden skall pröva verket står det i skriften. Och det som inte är bestående kommer att brinna upp. Hö och strå. Halm och gräs.

Den svedan ger näring åt spirande friskt grönt gräs i det naturliga. Herren säger: "Då har du lamm! " Helt plötsligt har du lamm. Så hoppingivande och frankt sagt.

Som om han visste att det saknades. 

 

"Och HERRENS ord kom till mig. Han sa: Gå åstad predika för Jerusalem. Säg: Så säger Herre: Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdomskärlek, huru du älskade mig under din brudetid, huru du följde mig i öknen, i landet, där man inte sår."
Jeremia 2.

Det är få texter i bibeln som griper tag så djupt i mig som den här. Den är för mig som en gammal torppump vid en grävd eller djupborrad brunn, med flagnad färg och metallblankt handgrepp, vackert sliten av alla tillfällen. Pumpen gnisslar när jag rör vid den. Inte av oljud utan av en tidlös trofasthet hos Gud. 

Inte många pumptag i den texten och det forsar vatten ur den. Tårar som är burna av vatten. Vattnet avstannar när jag slutar läsa texten. Men det finns där. Det tar omedelbart vid igen då jag läser samma rader. Den verkar för evigt ha kontakt med källan. Och jag rörs. Det är den djupt gripnes synbara tecken på en ohämmad och okontrollerad inre rörelse och tagenhet. Tårarna från texten.

Det är Gud som här talar som en människa. Inte som en Gud som är likgiltig i sitt höga majestät av försmåddhet. Nej. Han talar som om han saknade något i det flydda - mitt i sin gudomlighet - och han rår inte bot.  - Jag minns..., säger Gud. Och jag minns dig till godo. Han minns inte i förebråelse. Men av goda minnen. Här brister det för mig. Här brister jag. Och källan flödar fritt utan famntag vid en övergiven Gud. Kan Gud bli övergiven? Ja han har blivit det. Många, många gånger.

 "Du följde mig i landet där man intet sår"... 

Den som har varit ung och kär kan om möjligt förstå innebörden här. När man var ung kastade man sig hals överhuvud in i de mest oöverlagda projekt. Bibeln refererar till ungdomskärleken. Den har inga tyglar. Den mästrar man inte. Den tar inte råd. Och den går sin egen väg. Den rusar och den lägger grunden till det fortsatta livet som det skall te sig. Och många är de som på äldre dagar övergivit sin ungdomskärlek till förmån för ett bättre förstånd.

Ja, när man blir äldre kommer man till bättre förstånd. Man har mer erfarenhet och man kan bättre kalkylera och avsäga sig. Man följer inte längre med i ett projekt utan vidare. Öknen, i texten, har brist på det allt väsentligaste. Vatten. För den som vill så, gör det för att få skörda. Det är avhängigt vatten. De äldre går inte in i sådana utsiktslösa framtidsprojekt längre. De vet bättre idag.

Men här är det Gud som minns något från en ungdomstid och han minns det, Jerusalem till godo. Han minns det med välbehag. - Gud, är du nostalgisk? Ja, han är nostalgisk när han tänker tillbaka. Han som drog vägen genom öknen. Och hans brud slog följe med honom. Av  k ä r l e k.

Det är på kärleken det kommer an. Den tar och för medvandraren till Gud genom oländig terräng ibland. Kärleken till Gud tänker inte på den heta sanden och lägger den heller inte i den andra vågskålen och låter Herren få gå själv. Nej. Men vid Mara...vid Mara där klagar folket. Vattnet hade blivit bittert.

Jag kan inte läsa den raden utan att gripas. - " Du följde mig i landet där man intet sår". 

 

Min hemsida har verkligen blivit en hemsida från att ha varit på flera sidor. Nu är den ren och avskalad. Jag tror det är en stor fördel. Webbansvariga brukar annars trycka in allt de bara kan av upplysningar och annonser. Så rörigt. Enkelhet är mindre stressinbjudande bland alla webbklicken.

Jag är så glad över att kunna konstatera att jag har fått besök av över sju tusen unika läsare av mina texter.
Många av de besökarna återkommer till min hemsida. Det påvisar totalen. En del av dem får också mina bloggutskick. Men de förstagångsbesökare jag kan notera är sju tusen. - Ohh,... det är en biblisk siffra! Obadja hade gömt lika många människor undan Ahabs hus, på Elia tid. Sju tusen. Elia hade inte den blekaste aning om det. Gud, han som vet allt.

Stockholm behöver en biograf för evangeliskt arbete! En före detta teater dit behövande kan söka sig. Varför? För att den typen av lokal erbjuder förstagångsbesökaren anonymitet och så mycket gemenskap som man önskar. Det är väl en gästvänlighet som Gud skulle förespråka? Människor kan få ett möte med en barmhärtig Gud. Det är det allt väsentliga! Och därefter en varm otvungen gemenskap.

Skall man fiska människor skall man inte först skrämma bort fisken med pålagor. De behöver ett gudomligt ingripande och inget annat. Människor i nöd bör kunna slinka in, lyssna, bli drabbade och få ett nytt liv i Gud. Där bedrivs det uteslutande evangeliskt arbete och inte för många utanförskapsprojekt. De som behöver Gud är inte intresserade av verksamheter i första hand. Där samlas man istället i god tid med stigande förväntan på vad Gud skall göra i sammankomsten, långt innan utsatt tid. Där finns förkunnare med integritet som glöder inombords med ett budskap i bröstet. Några är också där i färd med att fylla på vatten i en dopgrav. Där finns tjänare med barmhärtighetens gåva i att ta sig an de hjälplösa. Där finns det bara välkomnare och inga utkastare. Sångarna kan där inte få nog i att öva och öva på sångerna. Då stiger atmosfären. Guds tron.

 Ja, i de nät som fiskaren drar upp finns många olika arter. Det skriver Hesekiel om. Räkfiske kräver sina ensidiga metoder. För den som bara söker räkor. Så tänkte inte Noa. Gud kallade på djuren att komma i långa rader och av alla de sorter. Gud kallade själv på dem. Där erbjöds nåd för de mest oanade livsväsen. De som kom de gick in.

Att komma tillsammans  för att rädda människor i nöd. Det är uppropet! Visionärt och önskvärt. Drömskt och öppenhjärtligt. Jag som själv ruvar på om jag skall börja videoinspela min förkunnelse över webben. Allt har sin tid. Ja, allt har sin tid. Och det som har haft sin tid får träda tillbaka för det som kommer.

Har du hört talas om växelbruk? En gammal agrikulturell metod. Man skulle annars som urban människa kunna tro att jorden presterar ohämmat och alltid - oavsett vad man stoppar ner i den. Men så är det inte riktigt. Jorden kan bli utarmad och trött. Då råder näringsbrist. Ohyra tar över och hotar produktionen. Därför varvade åkerbrukaren förr i tiden spannmålsodlingen med vall. En cykel på en tio - tolv år ungefär. Emellan varven lät bonden jorden få vila under ett år. Då såddes ingenting. Jorden lades i träda. Men bara för ett år! För vi dör om vi inte får föda.

Att vända om... Ett bibliskt tema. Det kan handla om att göra det gärningar man gjorde under sin första tid i evangelitjänst. Att gå från spannmålsodling till vall.

Nu är det åtminstone inte tid för landet att ligga i träda.