_DSC9211-2.Mobilen

2017

"Moab har levt i trygghet
från sin ungdom,
han har legat i ro
som vin på sin bottensats.
Han har inte hällts från kärl till kärl,
inte vandrat bort i fångenskap.
Därför har han kvar sin smak,
och hans luktsinne
har inte förändrats.
Se, därför ska dagar komma, säger Herren, då jag sänder till honom vintappare, som ska tappa honom och tömma hans fat och krossa hans krukor. Då ska Moab skämmas för Kemosh, liksom Israels folk fick skämmas för Betel som de litade till.

Jeremia 48.


Moab är ett pojknamn ur ett incestförhållande på gamla testamentets tid. Ja, vi har haft usla förhållanden tidigare i historien. De följer människan likt konturerna av hennes skugga. Moab var son till Lots äldsta dotter. Lot var en rättfärdig man. Moab kom till efter en fylla. Men det är inte pappan som begår övergreppet. Det är dottern. Så mycket elände fyllorna ställt till med att vi nästan kan säga att den lisa det möjligen gett en och annan under mänsklighetens historia - med råge skapat mångdubbelt elände tillbaka. Vi människor som är specialister på missbruk. Vill du hamna galet i livet; sup dig redlös och du kommer med stor risk att ha spårat ur innan ruset lagt sig. Har du inget allvar kvar i dig!? Skaffa dig ett och behåll det. Det kan vara bra att ha för sämre dagar. Kommande dagar. Du kommer att utrustas med ett.

Moab blev med tiden ett folk. Ett folkslag. Men det började fel och fortsatte fel. Moab som står för elände. Inte så konstigt. Lots döttrar bar med sig Sodoms ideal. Ett kulturarv. Ideal och idealism är ingen garanti likt svanenmärket för rekommenderade produkter. Nej.

Moabiterna hade en egen gud. En avgud. Kemosh. Man offrade sina förstfödda söner till den guden - likt till Molok. Så barbariskt. Varför gjorde man det? Var det en projicering av det faktum att dottern söp sin far under bordet och genomförde det skamliga och fick just en son? Det vet vi inte. Hade föraktet blivit till skam som behövde sonas? Försonas. Den tiden hade säkerligen också sina sociala rekommendationer och föreställningar. Det var i alla fall legitimt och en dygd att offra den förstfödde. Alla kulturarv är inte av godo.

Jag vill ta fasta på vintapparen i texten. Vi som vill tappa upp. Vi ber också Gud tappa upp för oss med materiella välsignelser - han som ville lätta på våra bördor och uppmanade oss att fokucera på vårt dagliga bröd, giv oss idag. Och förlåt oss våra skulder. Han som ser vår skuld och skyndar dit efter brödet i bönen. Eviga ting. 

Plötsligt går något sönder och innehållet tappas ut, för Moab. Då kommer skammen. Likt en befrielse! För vintappares skull! "Skammen över Kemosh"... ..."liksom Israels folk fick skämmas över Betel ". När Israel skäms över Betel då har det gått väldigt, väldigt långt. Då är det ett bryskt uppvaknande. Det vill jag säga. Betel som är en bild på Guds hus.

- Tack Gud för de till synes nedbrytande vintapparna! De upprättar Betels rätta ära och ställning. De gör slut på Kemosh. 


 

Läs hela inlägget »

Igår kunde vi läsa om att Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow, har en privat krisberedskap i händelse av krig. Han uppger att han lagrat filtar, mat, har en eldstad och en radio som man vevar fram el, så att man kan höra nödvändiga nyheter på radion. Vid krig kan elen slås ut. Man vädjar också från Försvarsberedningen att gå in på webbadressen: dinsakerhet.se - för att uppdatera sig och skaffa sig kunskap. 

Idag läser vi att Försvarsmakten också börjat skicka ut inkallelser för civila fordon, i händelse av höjd krigsberedskap. Man krigsplacerar fordonen. Det handlar främst om lastbilar och tyngre fordon men även privatbilar kan tvångsinköpas. De som får en sådan inkallelse får den i hemlighet per post. Vid ett krigstillstånd hinner man inte köpa fordon. Då måste fordonsparken redan vara känd och leveransklar.

Den totala tystnaden kring mina bloggar kan möjligen bero på det obegripliga i situationen och om det överhuvudtaget stämmer. Ja, du lär inte höra några verkliga profeter tala om det idag. Man är inte "up to date" med situationen. Nu är det inte längre jag som är alarmistisk. Nu är det istället myndighetspersonerna i Sverige som larmar. Min hustru som alltmer talar i termer: "du verkar få ditt krig"... Frågan är trots allt större än jag. 

Den militära bedömningen är att ett krig någonstans i Europa kommer att tvinga Ryssland att inta Sverige för att säkerställa Östersjön. Vårt innanhav rymmer många länder som Finland och de tidigare Baltiska länderna. Gotland anses vara en ovärderlig punkt i det här sammanhanget. Gotland - Östersjöns hangarfartyg, också kallat. Gotland och Öland som är en infartsport till Östersjön och Atlanten. Den som har Gotland äger Östersjön. Det är analysen.

Jag är inte för krig. Absolut inte! Då vore jag inte frisk. Men vår befolkning och vårt land måste igenom en kris. Varför? Det är bara en djupgående kris som kan föra till en rätt utveckling. 

 

Läs hela inlägget »

Försvarberedningen delgav idag regeringen sin rapport om totalförsvaret i Sverige. Slutsatserna som inte är militärt baserade väcker ändå oroväckande farhågor: - Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas, säger försvarsberedningen. Det skriver flera av våra dagstidningar om idag. En snabb nyhet som redan drunknat i all annan medial nyhetsförmedling.

Försvarsberedningen - som har till uppgift att analysera dessa frågor utifrån civilsamhällets utgångspunkter, föreslår att varje medborgare framöver ska ha beredskap för att klara av sin egen försörjning och omsorg under en vecka utan stöd från det offentliga samhället. Så konkret. Så kategoriskt.

Beredningens analys fastslår också att vi har ont om tid för att kunna nå fram till den förmågan. Det saknas både tid och resurser, menar man. Man pekar också ut Ryssland som ett hot i närområdet. Det är för övrigt inte många veckor sedan Rysslands president Vladimir Putin uttalade att det ryska samhället måste börja förbereda sin industri på att snabbt kunna ställa om hela sin produktion för militärt bruk, vid ett krigstillstånd. Vem tänker man anfalla? Vilka? Och när?

Vapenskrammel är en sak. Retorik en annan. Men där står vi!

Jag säger det igen: jag ser inte någon annan utväg. Våra pseudoproblem, välfärdsproblem och vår sjuka kultur behöver botas - för att inte tala om alla de relationsproblem vi har i vårt land. 

 

Läs hela inlägget »

Jag hörde för ett par dagar sedan ett program i P1 på radion som diskuterade moral utifrån vår egen tid. Man hade hämtat upp ett uppdiktat exempel från sexuallivets område. Har du ömma ögon - släck ner mitt blogginlägg. Det finns inget estetiskt här. 

Men låt mig först få slå fast - för något måste över tid få vara fast och riktgivande annars går vi vilse; Moralen, det är en tolkare av etiken. Våra normer. Här har kristendomen varit tongivande med bibelns budskap i många århundraden i vårt land - om hur vi skall förhålla oss. Vårt kristna arv har gett oss den moral vi en gång ägde. Men vi är inte kristna längre. Vi har blivit sekulariserade. Den nya generationen vet inte av Gud och hans ord längre. Människan saknar kompass i tiden. Ett rättesnöre. En vägvisare.

Redaktören och panelen i radions P1, som jag refererar till, diskuterade och prövade moralfrågan utifrån en uppdiktad händelse. Man skulle försöka identifiera och lotsa varandra i det moraliska kontra det omoraliska i berättelsen. Det rörde sig om en människa som tillredde en kyckling i ugnen och sedan tillfredsställde sig sexuellt med kycklingkroppen, handlade denne moraliskt eller omoraliskt och i så fall varför. Det var utgångsläget för diskussionen.

Naturligtvis så var ju panelens svar och invändningar avgörande här. Det är ju inte alltid man får svar som man ropar under civilkurage. Men för det mesta. Det tagna exemplet är inte bara smaklöst. Det är också ett exempel på hur låg standard det är på en moraldebatt i ett seriöst program i Sveriges radio idag. Vi har kommit dithän.

 Vad svarade man? 

Ja, den ena hade invändningar men inte mot sexualakten med den grillade kycklingen i sig, utan i egenskap av vegan. Som vegan hade han moraliska betänkligheter på att först ha dödat ett liv och sedan grillat det. Därför var den sexuella aspekten sekundär. Det var hans perspektiv. Han tyckte det omoraliska måttet redan var rågat. Den andra debattören försökte framhäva sin intellektualism genom att vilja veta mer om omständigheterna kring akten med kycklingen. Hon ville veta hur det gick till rent konkret. Hon ville även veta om maten skulle förtäras efter tillgreppet. Om det var en man eller kvinna som handlade. Eller om någon annan sedan skulle bli inbjuden till måltiden av kycklingen, innan hon kunde svara. 

Mina vänner. Jag är inte dummare än att jag förstår exemplet och dess ytterlighet i att förutsättningslöst försöka att tolka och tänja på gränser utifrån ett nutida moralperspektiv. Men hur debatten förs säger väldigt mycket om tidsläget. Vi är nämligen inlåsta i vår egen tid. Därför ser vi inte klart. Och vi har ingen urkund längre. Jag har andra fullständigt häpnadsväckande exempel tidigare aldrig skådat i historien, som jag kunde tynga er med, men jag stannar här.

Predikanten Birger Skoglund har talat i flera år om en eld över Sverige. Om eld över Sverige! Och han talar i termer av väckelse. Många är de som salvelsefullt säger sitt ja och amen till det. Vi tänker i frikyrkliga banor. Vi tänker på blå-gula tält på gröna ängar med stora frälsningsmöten och många dopförrättningar. Det är också mina preferenser. 

Jag är ingen profet. Men jag är verkligen inte säker på att Birger Skoglunds tilltal, som också jag har stor respekt för, kommer att komma på det här sättet. Det tror inte jag. Vi behöver ett generellt uppvaknande först. Guds ord talar om många härliga besökelsetider. Den beskriver också fruktansvärda historiska händelser.

Vad är värre än ett krig? Inget.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: birger skoglund

Idag har USA:s president Donald Trump deklarerat att man erkänner Jerusalem som Israels huvudstad. Man påbörjar härmed en flytt av sin ambassad från Tel Aviv till huvudstaden. Det här är politik och gör ingen skillnad i sak. Men det finns ingen annan huvudstad i Israel än Jerusalem. Det är så befriande att höra någon stå upp för något som vi vetat om i många, många årtusenden. Jerusalem var Israels huvudstad redan på biblisk tid.

Det var glädjande att höra!  

- Grattis Israel!!

 

Läs hela inlägget »

"När Ahab fick se Elia sade han till honom: "Är du här, du som drar olycka över Israel?" Elia svarade: "Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus. Ni överger ju Herrens bud och följer efter baalerna." 1 Kung. 18:17


I min förra blogg hävdar jag att Gud inte talade om någon torrperiod med Elia. Det borde stått i texten i så fall. Gud brukar meddela sig med sina tjänare. Det kan du se om du läser om profeterna. Men det är också viktigt att påminna om att vi inte kan göra någonting i oss själva. Det vet vi ju. Allt måste ske efter Guds vilja. Men i Elia fall så var hans synsätt nära Guds sätt att se på saken - för vem har gett människan hennes syn? Ibland kan vår uppfattning vara i samsyn med Guds syn på saker och ting! Då är vi rätt ute.

I den här versen där kung Ahab möter Elia, talar en av Israels mäktiga kungar till Elia och påstår att det är Elia som drar olycka över landet. Hur kunde Elia vara upphovet till det?! Nyckelfrågan var ju regnet. Det uteblivna regnet. Det kunde inte Elia påverka? Än idag rår människan inte särskilt mycket över väderleken. Vi kan inte befalla ner en enda droppe vatten, vare sig vi vill eller inte. Än mindre avvärja ett skyfall. Men hur kan det då komma sig att en framstående kung kan hysa en sådan uppfattning? Därför att det fanns fog för det. Elia var en man inför Gud som med hela sin närvaro blev nedslagsplatsen för Guds samsyn. Elia var under Guds sanktion.

Min vän. Vi har till vår egen höga bekännelses skull lärt oss att en man med Gud är i majoritet. Eller hur? Annars skulle vi förminska Guds allmakt. Men det gäller naturligtvis alltid någon annan och från en annan tid. Jag kan inte längre - utifrån det läge som är rådande be om väckelse utifrån gamla kända kriterier. Det kan jag inte. Nej. Om du i din bönekammare ber Gud om att han skall välsigna vårt land, då är jag rädd för att du inte når fram till Gud. Jo, du når fram men jag är inte längre säker på att Gud delar ditt fokus. Guds vrede uppenbarar sig nämligen över all ogudaktighet ! 

Vi är i behov av en djupgående nöd. Den saken hör Gud till. Men om något kött skall bli frälst framöver då måste ondskan adekvat bromsas upp med en svår nöd i folkdjupet. Människan är så hårt ansatt idag av synden att det snart inte finns chans till räddning. Upp har blivit ned. Vänster är numera åt höger. Dårskap har blivit dygd och sanningen är under förbud. Sanningen är undertryckt!

Jag vet inte vad min nästa text skall innehålla men jag upplever att det inte är väckelsens särlaregn vi nu väntar på. Det gör vi inte. Inte jag i alla fall.


Vi väntar på en ohygglig torka. Den kommer att råda bot på ogräset i åkern.

 

Läs hela inlägget »

"Så sant HERREN, Israels Gud lever, han vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller regn falla, med mindre jag säger det." 1 Kon.17


Jag är alltmer klar över att vårt land och folk är i trängande behov av nödtider. En djupgående kris. Vi går under som folk annars. Jag tänker inte beskriva det utförligare än så. Vi har blivit så gudlösa och vi har snart sagt tappat alla riktlinjer för vår existens och samvaro, att inget reformarbete längre kan återföra oss. Vi lever i en så ond tid och så förfärligt svår, att jag alltoftare önskar mig bort härifrån. Det handlar inte primärt sett om den senaste tidens debatt. Den är bara symptomatisk för det gudlösa liv vi lever. Man löser inte orsaker genom att strukturera om ibland symptomen. Grundorsakerna är så djupgående att vi inte ens kan reda ut dem längre. Det är min bild.

Vi behöver nödtider. Hur? Gud vet.

Låt mig få citera några ord från Elia från texten - för han är extrem. Ja, han är så påtagligt säker på sin egen sak att han på egen hand talar å Guds vägnar, men utan formell täckning. Motsäg mig om du kan. Hur kunde han göra det? Vi ser ingenting i texten att Gud hade talat till honom om torkan. Eller har jag missat något textavsnitt? Han profeterar inte. Ändå gör han det. Han går i god för och han vidhåller att det inte skall regna med mindre att han själv säger det ! Så vågat. Så självsäkert. Hade han täckning hos Gud? Ja, framtiden fick utvisa det. Han fick täckning. Det är profetens kännetecken. 

Har du märkt att Elia inte säger att det skall vara torka i tre och ett halvt år. Det bekräftar ändå Luk. 4:25 och Jak. 5:17, att så skedde. Nej, han säger "under dessa år ". Det är mer än ett. Tider och stunder vet Gud. För den som lyssnar är det avgörande och viktigt. Har du lagt märke till att så fort han profeterat så talar Gud till honom om vad Elia själv skall göra och bibeln är snar att citera Gud. Men Gud talar inte initialt till Elia om torkan vad jag kan se i texten. Det gör Elia. Och Gud möter upp! - Och HERRENS ord kom till honom, står det senare i texten. - Gå bort härifrån, säger Gud till honom och som svar på hans proklamation inför kungen. En man med Gud.

Jag vill påstå att vår kultur inte har någon annan lösning längre än en fullständig kris. En nödtid. På djupet. Får vi inte genomgå det så kommer vi att gå under. Talar jag efter eget förstånd och huvud? Det är möjligt. Det är fullt möjligt. Men det ändrar ingenting. Vi behöver en djupgående nöd över vårt land. Talade Elia i egen sak? Ja, det gjorde han! Han var en del av sitt folk men en gudsman. Gud ställde sig bakom orden. Och mannen.

Domen kommer. Det är jag övertygad om.

Läs hela inlägget »
Etiketter: dom över sverige

Det är nu många år sedan jag sista gången besökte Rörstrandskyrkan i Stockholm eller Filadelfia som kyrkan också så klingande kallas. Ja, inte sista gången men senaste gången. Det är skillnad på det. Jag tror jag har nämnt om det besöket tidigare här på bloggen, hur Gud sa till mig att gå ut därifrån. Jag gjorde också så.

Men nu får jag dagligen påminnelser i mitt inre att besöka en gudstjänst där igen. Är det något att skriva om? Det vet man aldrig. Det är min upplevelse och jag tar den för vad den är. Ja, jag tänker gå dit inom kort för att stämma av den andliga nivån. Är det förmätet upplevt och sagt? Säkert. Säkert.

Det heter i Uppenbarelseboken och det är en enorm uppmaning; Skriv till församlingens ängel. Skriv! Ja, skriv. Och låt mig få stanna upp där ett slag.

Finns det någonting änglar behöver veta förutom det som Gud instruerar dem om - från jordelivet? Och hur skriver man till änglar? Vilken postadress har de? Ja, jag har läst hundratals olika bibelutläggningar om just den här uppmaningen. Den ena är fyrkantigare än den andra. Hur skriver man till en ängel som har som sitt livselixir att synas så lite som möjligt och ila fortare än kvickt hem och tillbaka till Gud, efter att man skickades ut av honom i tjänst?! Svara mig på det! Likväl. Skriv till församlingens ängel! Vi rör oss på ett andligt område och ett andligt plan där himmel och jord samverkar. Den som har öron - han hör!

Ja, jag skall gå dit. Jag skall sätta mig på bänken likt en stämgaffel och lyssna av verksamhetslådan och höra efter de andliga tonerna. Om de genljuder. Jag är egentligen inte det minsta intresserad av verksamheter. Inte ett dugg. Varken församlingsprojekt eller andra lägerspecifika särarter - innanför eller utanför läger. Det är jag inte. Jag kommer att skala av formen och skärskåda den. Jag tänker leta efter Kristus i förkunnelsen och jag tänker se efter fragment av Jesus - så många de eventuellt är. Det tänker jag. Mitt inre kommer att likt en stämgaffel leta efter den inre ton jag fått med mig i min Gudstro. Den vill jag leta efter!

Den allra största faran för församlingsliv vet du vad det är? Föreningsivrarna. Makthavarna som vill framstå. Tjänstemännen. De betalda arbetarna i Guds hus. Idealisterna. Verksamhetsmakarna. Artisterna. Idolerna. De begåvade. Dessa vattenbärare som ständigt vårdar rörelsen men som saknar den andliga bärvågen. Det går nämligen att ersätta äkta församlingsliv med föreningsliv - om så Gud dog! Men den Helige Andens påtagliga närvaro kan du aldrig imitera. Aldrig.


Den har med smörjelsen att göra.

 

Läs hela inlägget »

Imorse vaknade jag som jag brukar vid 04.00 - tiden. Jag gick upp och kände egentligen inget mer än den vanliga trögheten och nödvändigheten av att möta upp livets plikter så tidigt. Vilken dag som helst, egentligen.

Jag kommer ut till vardagsrummet i mörkret inte mer upplyst än vad månen kan erbjuda en sen natt. Där kom det över mig en nöd men mer som en stark, stark längtan. Jag kände ett sådant behov av att överlåta dagen åt Gud på ett särskilt sätt. Dagen och mig. Livet och existensen. Det kändes bara enormt angeläget. Varför vet jag inte. Jag tänkte; jag borde böja mina knän där i soffan. Inte borde men jag ville. Ville! Varför vet jag inte. Det var ett trängande behov, helt enkelt. Jag har ju inte det som rutin.

Plötsligt slår det mig att där jag tänkt böja knä där brukar jag sitta och se på TV. Där brukar jag sitta och läsa och allt möjligt annat mellan himmel och jord. Där brukar jag sitta för att koppla av. Och koppla på. Där samtalar vi och möter våra vänner. Platsen kändes allt annat än en plats där man vänder på hela sig med ansiktet nedåt för att be till Gud. Det var nästan som att bära soffan på huvudet. Så brukar jag ju inte göra. Men jag hade det behovet. Jag ville böja mina knän inför honom av behov. Okända behov. Platsen kändes inte bara ohygienisk - helt plötsligt, utan väldigt ohelig. Det kändes ändå som att Gud sökte mig på det viset att jag längtade efter honom i överlåtelse av min dag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

Ja, jag upptäckte samtidigt att jag inte har någon given plats där jag kan möta Gud på. Men låt mig också säga; det behöver man inte. Gud är inte knuten till särskilda utrymmen eller positioner. Man behöver varken kompass eller karta för den sakens skull. Så det är inte en religiös form jag efterlyste, helt plötsligt. Nej.
Men jag fann att jag har platser för precis allting i livet. Var jag äter. Var jag sitter när jag har ätit. Var jag ligger och vilar. Och var jag sitter och skriver mina fromma bloggar. Men jag har ingenstans där jag kanske lika rutinmässigt möter Gud. Hela denna upplevelse varade mindre än under en minut och jag hann känna de andliga behoven krocka med de jordiska, timliga livets behov och anspråk och det påtagligt. En frontalkrock där jordelivet visade sig äga mig under nästan all tid. 

Men jag kände också en stor frihet i det. Det gjorde jag. Och det vill jag komma till. Jag kände där och då mig älskad av Jesus! Trots all analys jag genomsköljdes av. Jag kände hans närvaro - som inte bytte karaktär bara för min usla hållning skull, min underlåtenhet eller min dåliga rutin att söka gemenskapen med honom. Här mötte Jesus mig likt en som har någon kär! Då frågar man inte efter dåtid. Då förebrår man inte. Då är stunden som inne är så dyrbar att allt annat mister sin betydelse, hur ojämnt fördelat allting annat än kan vara bakåt i tiden.

Gud kallar oss inte in i nya fångenskaper under dåligt samvete eller under religiösa riter. Vi behöver inte blidka Gud. Han älskar oss! Det har ett högre värde.

Han som mer än gärna kallar oss ut i frihet och gemenskap.

 

Läs hela inlägget »

Två saker har jag sett få en alldeles särskild betydelse för den som en gång i tiden ägt liv i Gud, men som förlorat gemenskapen med honom av en eller annan orsak. 

Rockkonserterna - som ersätter tillbedjan av Gud i en tidigare församlingsgemenskap och vinet som hänför bortom en förutsägbar och slitsam tillvaro. Så naket beskrivet. Ja, det är naket också.

Så klart; när tillbedjan av Gud avtagit och när den helige Andens beröringar slutat att hänföra, då måste människan ta till substituten. Protesterna och alkoholen.

 - Min vän, du lär aldrig bli tillfredsställd i långa loppet.

 

Läs hela inlägget »

Tack! Tack, och tack igen för hjälp i förbön - ni som gått in för det. Bön är ett arbete. Bön är en kamp. Bön är att engagera sig med nerv och tråd - "för mycket förmår en rättfärdig mans bön när den beds med kraft", står det inte så?

Idag åkte jag fram och åter till min vän i Köpenhamn. Det låter lite fånigt när jag skriver så. Som om han bara var min vän. Eller som om jag ville lägga rabarber på honom. Så är det ju inte. Men han är min vän likaväl och även om han har många vänner. Jag talar bara för mig.

I förrgår när jag talade med honom låg han isolerad på infektionskliniken på Herlevs Hospitale i Köpenhamn med andningsproblem, hög feber och oidentifierad virus. Han var verkligen illa däran. Men jag sa till honom: - Jag kommer inte även om jag borde. - Nästa gång vi träffas skall du vara på benen! Du vet - vi är inga mähän bara för att vi ber till Gud. Gud behöver profiler som vill något, som pantsätter sig. Det här var ett sådant tillfälle. Och låt mig skynda att säga; Jag har ingen som helst del eller ära i det här! Det förstår ni väl? 

När jag likväl under gårdagen kände mig mindre stursk utifrån min troshållning, kände jag att jag behövde åka ner till Köpenhamn för egen del, i alla fall. Allt annat vore fel. Sagt och gjort.

När jag kom ner i morse och när jag öppnade dörren till hans rum, då kommer han emot mig gåendes. Han var visserligen på väg i ett ärende men ändå. Och jag som utmanat verkligheten med att säga: - Nästa gång vi möts då skall du vara på benen! Vi påminde varandra om det och gladde oss.

Jag kan säga dig som stått med i den här påtagliga uppgiften; Gud hör bön och han svarar på bön! Låt oss träna oss i att vara noggranna när bönesvaret kommit och tacka Gud för det. Så dyrbart det är att också ta hand om varje rörelse från himlen som är tydliga tecken på att Herren är med. Han vinkar till oss med fina rörelser. Det är kärlekens språk det.

Ett dygn efter att jag talat med min hustru om att jag kommer bära svarta kläder rakt igenom på nästa begravning, så får jag ett dygn senare se min vän på benen, det första jag får se. Jag som trodde att jag skulle få fem - tio minuter för ett sista avsked eller audiens idag. Du förstår!

Gud är god och vi skall vara rädda om bönesvaren. Gud ser sånt. Han vaktar på vår iakttagelseförmåga, i tron!

Vi vandrar här i tro och inte i åskådning.

 

Läs hela inlägget »

Vad gör man när en vän fortfarande är mycket sjuk? Man fortsätter och ber. Det gör man. Tider och stunder äger inte vi. Vi har bara att observera hur tiden obönhörligen fortsätter framåt. Men Gud har allt i sin hand.

Idag meddelar min vän att han i ett avseende mår bättre. Men det är inte nog! Hjälp mig att bedja för honom! Om bön någon gång har ett värde så är det nu.

Den Israeliske kung Hiskia blev sjuk på Jesaja tid. Profeten kom med bud att han skulle dö. Men Gud gav kontraorder. Hiskia fick leva ytterligare 15 år då Gud lät skuggan på trappan backa tio steg. Det var tecknet för att kungen skulle få leva ytterligare en tid. Tio steg på trappan eller tio dagar med penicillindropp. Det gör detsamma för mig. När Gud styr då kan vi vara trygga i att det som sker samverkar till det bästa.

Imorgon hastar jag iväg till Köpenhamn över dagen för att träffa min vän. Jag vet inte hur dyrbara dina vänner är. Men en del av mina är ovärderliga. Det finns helt enkelt ingen pris på dem. De icke prisgivna. De är oersättliga. Också det ett utsatt läge givetvis. Förlusten står då i proportion. Jag är inte unik. Inte heller mitt liv.

Du kan säkert känna igen dig.

 

Läs hela inlägget »

Vad gör man när en god vän blir allvarligt sjuk? Man beder. Vad beder man? Man ber om ett tillfrisknande. Man beder om ett påtagligt och skyndsamt ingripande av Gud. Hjälper det? Självklart! Annars är det ingen mening att bedja. Eller hur?!

Det händer att människor inte kommit upp i hög ålder utan avlider. Men det finns också en annan aspekt. Att arbeta övertid. På övertid! 

Min vän som är sjuk har inte kommit upp i hög ålder men behöver förbön. Vill du vara med och be för honom? Vi kan ställa oss mellan himmel och jord och ropa till Gud som hör bön.

- Gud grip in, jag ber dig!!

Och han skall svara. Det vill jag tro.

Amen.

 

Läs hela inlägget »

Två ting rör sig i mina funderingar just denna dag. Ja, det irriterar. Men det kommer inte att bli en pärla av det. Det kan jag säga dig. Du vet, varje äkta pärla kommer till genom att ett sandkorn tar sig in i pärlemor och där sker undret.

Nej. Det här ligger inte i pärlemor. Det här är två vaglar i mitt öga. I ena. Det andra behöver jag för att fortsatt kunna se klart - för även jag kan missta mig.

Men låt mig få fråga:

Ett. Varför skall man fira "Korset och Stilletten" 30 år efter att det begav sig i TSC, i NYC? Man har låtit tryckt upp T-shirts med gamla bilder på David Wilkerson och Nicky Cruz. Varför då? Stämmer inte uppgiften att Staten Island har fler heroinister än någonsin, utanför Manhattan!? Det finns väl fler att rädda!! Är arbetet avslutat eller har salongen övertagits av fint folk? Skördetiden är inte över. Vad är det frågan om?

Nej. Minnenas gata har ingen framtid för nya segrar. Festklädsel har man inte på stridsfälten. Där skall du se baneren, kampen, våndan, striden.

Två. Varför är det framväxande kyrkliga Hillsong så engelskt språkigt inriktad här hemma? Connectgrupper... Vi har väl fortfarande svenska som nationellt språk - utan att jag för den sakens skull gör mig skyldig till etymologisk rasism. Är det en image? Jag bara frågar. Förr kallade man sig för Betel och Elim när man startade ett bönegrupp... Är "väckelsen" en image? Behövs det engelska språket som slagträ för att smörjelsen skall flöda? Man undrar ju. 

Dessa musikkulturer! Och dessa nostalgitrippar över gamla segrar. 

 Vad finns att göra?

- Gå vidare!! 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: gå vidare!

" Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv . " 1 Kor. 15:3.

Paulus stryker under vad som är det allt centrala i det kristna budskapet. Bibel 1917 säger: "Jag meddelade eder ju som ett huvudstycke, vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna..."

Ett huvudstycke!

" Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna som är ett styckverk. " 1 Kor. 13:9.

Vi är till vår natur så otroligt begränsade. Vi kan inte rymma hela Guds fullhet. Vi blir fragmentariker. Vi väljer sidor i frälsningsverket och lösningar på det. Det gör också den Helige Ande som levandegör sanningar under olika tider. Då väcks vi. Blir upplysta. Folkrörelser uppstår. Vi kallar det för väckelser!

Men huvudstycket ligger fast för all framtid, i tiden. Att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna. Han dog men uppstod för vår rättfärdiggörelse skull.

Huvudstycket!!

 

Läs hela inlägget »

Det centrala i evangelium är inte att Jesus skall komma tillbaka och hämta de fromma hem till sig. Det är det inte - även om de kristna känner det så. 

Nej, vad säger profeten Amos och det oavsett om teologer särskilt vill förklara och reda ut just begreppet: "Herrens dag " till skillnad från andra "dagar" och "stunder" i tiden. 

Vad säger Amos? Lyssna!

"Ve eder som längtar efter HERRENS dag! Varför längtar ni efter den? HERRENS dag är mörker och inte ljus." Amos 5.

Jesus andra tillkommelse är inte en större händelse - för de som går förlorade - än hans första tillkommelse. Det är den inte. Jesus andra tillkommelse blir förskräcklig för dem! Golgata och vad som skedde där är den stora nyheten i tiden!! Därför är hans första tillkommelse viktigare att presentera och betona än hans andra tillkommelse. Jesus kommer att komma tillbaka oavsett, inte sant? Och han kommer i en stund då INGEN väntar det. INGEN! Inte ens du. Det ordet kan vi inte upphäva - hur mycket vi än skulle vilja det - för att vi längtar hem och har det så svårt. Eller kanske helt onödigt skapat oss en svår tillvaro. Eller gjort den sanningen till vår tes eller paroll. Vad vet jag.

Nej! Renodla budskapet och låt centrala och viktigare sanningar få företräde. För en dag kommer Jesus tillbaka, likaväl.

Amos ropar: Varför längtar ni efter den?!  Varför? För att det är jobbigt just nu? För att vi skapat strukturer efter idèer som inte höll? Eller varför? Tänk på att de som går förlorade inte har tillträde till himlen i evigheten. Det sätter allt i ett annat perspektiv och fokus.

Det blir en fruktansvärd dag för de som inte har något hopp i tiden och inför evigheten, när Jesus kommer tillbaka. Ja, det är tröst i de orden, säger skriften, för de troende att Jesus skall komma tillbaka en dag. Och det väldigt snart!! Men det är inte ett huvudstycke.

Det är det inte.

 

Läs hela inlägget »

Det finns ingen levande kristen verksamhet som överlever för alltid. Ingen. Det var väl inget gott budskap? Nej, det är det inte. Varje levande kristendom kommer lokalt en dag att ha stelnat och bli till en kontur av det den en gång var. Det är sorg i det. Men så lär oss livet.

Det måste tas nya steg och nya segrar vinnas i varje generation! Det handlar inte om traderad kunskap eller om uppfostringskristendom. Det handlar om eld! En eld kan inte brinna för evigt. Så länge den finns måste den i alla hänseenden underhållas av någon eller några. Man måste ständigt lägga på mer bränsle till en eld. Människor lever inte heller för jämnan. Det måste till nya initiativ och nya människor.

Maktstrukturer stelnar och verksamheter går under. Det sista du ser av en levande verksamhet är företagsdisciplinen. Konstruktionerna. Men mycket mindre av hjärtlig verksamhet. Vi är, ja, vi är, bara tjänare från början till slutet. Det var Kristus - vårt föredöme. Han som utgav sig själv intill döden på ett kors.

Jag såg för en kort tid sedan en av de sista arrangörerna utav väckelsemöten hur man flyttade och tidigare lade tidpunkten för väckelsemöten. Det är en markör. Ja, en markör.

Kärleken är en oerhörd drivkraft. Det är den. Där den finns där finns det inte nog med tid!! Där arbetar man dygnet runt. Ohämmat. För Gud! Då tidigare lägger man möjligen för att natten blir för kort att verka. Men bekvämlighetsflagg är aldrig en ledstjärna. Inte där.

Väckelsemötet har dött ut i vårt land. Det finns därför tjänstegåvor i Kristi kropp som blir inaktiva och arbetslösa. Det gör det. Väckelsemötets karaktär har en alldeles utomordentlig räckvidd att nå människor och få dem att avgöra sig för Gud. Väckelsemötet är en akut förlossningssal. Ett fältsjukhus för sargade. 

Förkunnelsen måste vara väckelseburen, väckande och utmanande! Det går inte att servera gamla rester som inte ens värmts på ordentligt. Näringsfattig, ljum och slarvigt serverad. Har du smakat en varmrätt som serveras kall någon gång, då förstår du min jämförelse. Man äter om möjligt i brist på annat.

Jag vet inte vad som skall till. Det gör jag inte. Men kärleken är en gigantisk kraft! När den brinner för Gud och för människors eviga väl...då finns det inga bekvämlighetsstrategier som skapar nya strukturer hitom vår egen komfort. Det är bara sorgligt nog ett uttryck för en låga som håller på att slockna. Har jag rätt att säga detta? Naturligtvis inte. 


Det är inte mindre sant för det.

 

Läs hela inlägget »



Simon, Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Lukas 22:31

En av mina dyrbara vänner berättade för mig att förr i tiden när man sållade vete, så var det alltid två personer som stod mitt emot varandra med ett nät emellan sig. Eller en för ändamålet avsedd duk. Det tog tag i mig. Vetet la man på duken och sedan började den tumultartade behandlingen. Syftet var naturligtvis så långt avsiktligt gott. Man vill skilja agnarna från vetet. Ett ordstäv Jesus måste få tillerkännas ha myntat. 

Har du ätit havregrynsgröt någon gång och fått ett hårt skal med i den lena anrättningen? Det är ingen angenäm upplevelse. Havren är då av dålig kvalitet. Man byter märke och leverantör. Men bilden av att Petrus skulle sållas på det här viset är i sin förutsägelse lika brutal. Har Guds rike råd med sådana händelser när arbetet är så stort med att "vinna världen"? Behövs inte varje kristen arbetare vara "i toppform" jämt? Har Gud råd med att Petrus för en tid stiger ur sin gärning - för att inte tala om hans eget anseende - nog så viktig bland fromt folk? Ja, det är ett så viktigt mänskligt attribut att många gjorts obetrodda inför människor, i Guds rike, efter mindre försyndelser än en förnekelse vid en koleld. Genom oss själva känner vi andra. Du har aldrig gjort en fluga förnär. Därför har du heller aldrig fått något förlåtet. Den som har fått mycket förlåtet kan också förlåta mycket. 

Borde inte Herren skydda oss bättre så att vi inte tappar styrfart i arbetet för Guds sak  - genom en enda förnekelse under självbevarelsedrift? Frågan är barnsligt uttryckt men vi är också barn till Gud då prövningarna drabbat oss. Då blir vi ömma och utsatta. Säg den som inte Herren då förbarmar sig över. Förbarmar sig... Använd det ordet ofta. Det får inte dö ut. Säg det! Praktisera det.

I dagens text handlar det inte om fina bilder från ett familjejordbruk. Nej, här är det djävulen som är regissören. Han, en fallen ärkeängel. Så miserabelt det bara kan bli. Och han tar sig inte ur det. Han kommer heller aldrig att få hjälp med att ta sig ur det. Men för Petrus blev det ödesdigert. Och Jesus visste om det och tillät det ske. Ohhh...Jesus som alltid vaskar guld ur våra liv! Det finaste från Ofir. Han som vet att den svåra behandlingen kommer att medföra styrka till andra som faller igenom. Petrus och hans bröder. Ja, om Petrus omvänder sig efter förnekelsen, vill säga, för det finns alltid en risk med människan. Hon är oftast sin egen värsta fiende. Stolthet, bitterhet, besvikelser kan förstöra en ljus framtid och ett rikt nu. Det finns det tusen exempel på.

Vem håller i den andra sidan av duken i denna beskrivning? Om nu djävulen håller i ena sidan av duken och är så ivrig på att sikta Gudsmänniskor. Han håller ju inte i fyra tömmar. Om striden bara vore från avgrunden skulle vi lätt kunna urskilja den och vara på vår vakt. Men så lätt är det inte att nysta bland aktörerna då man blir sållad. Vem håller i dukens andra sida? Du själv! Dina böjelser och dina svagheter. Du som samtidigt är föremålet för genomsläppet, för fallet, för förnekelsen, under ett bättre vetande. Vi faller så lätt i vår svaghet. Det onda verktyget djävulen har till sitt förfogande. 

Vi som skulle vara ett bröd för världen. Den färdiga produkten för hungriga människor. Men inte sällan blir vi de fröskidor som både svinen och en bortavarande son mättar sin mage med, i de bittras och de fallnas samkväm. Vi faller så lätt igenom. Vi ger ingen mättnad. Till slut får vi själva tigga oss fram.

I Jesaja så står det om Satan och om hur vi i framtiden skall få se honom i egen hög person. Det står att vi kommer att förvånas. "Är detta den man som kom jorden att darra och kungariken att skaka "...osv. Ett möte som inte intresserar mig. Han vet redan nu att han är en förlorare. Dåliga förlorare kan bli nog så utåtagerande. Far ut! Gå in i svinen. Tills vidare.

Det vore ju på sin plats i det här sammanhanget att påminna oss om att den luttring som med hjälp av djävulen kan komma över en människa, den sker av två par händer. Det gör den. Kanske att de andra två händerna är minst lika farliga som djävulens. Vår egen frestelse. Varför? Jo, det är svårt att sålla om man bara är en som skakar en duk. Det behövs två. Kan man omintetgöra den ena så vore genomförandet begränsat, om du godtar min bild. Här blir striden både andlig och själslig på samma gång. Det är det problematiska. Djävulen har ingen själ. Men vi är själiska. Hans favoritämne!

Min vän. Bortom förnekelsen - där finns nåden. Bortom fallet - där finns nåden. Bortom synden - där finns nåden! Synden är ingen given väg att gå. Men om du faller så har vi en förespråkare inför Fadern. Han är nådig. Han är kärleksfull. Gå sedan och styrk dina bröder, sa Jesus. Jag tycker mig höra Jesus se fram emot det passaget - om än under ängsligt överinseende.


 

Läs hela inlägget »


Vi har varit i Paris några dagar och jag hade med mig den här boken, som jag tycker mycket, mycket om. Det är en avhandling av Runar Eldebo över Frank Mangs liv som jag läste för många år sedan nu. Den vill jag alltid kunna läsa och återkomma till. Har du inte den så fattas den dig.

Vet du om att Frank Mangs hade tre barn? Vet du om att han hade ett havererat äktenskap? Eldebo uppger att Frank Mangs fru var tveksam till äktenskapet redan från början. De höll ändå ihop i trettio år. Sedan skilde de sig. Vi kan nog inte idag förstå vad det kostade på för en predikant på den tiden att separera. Idag är det normaliserat. Frank Mangs dog 1994. Han blev 97 år gammal.

När jag åter igen läser boken om Frank Mangs påminns jag om orden över Jabes i bibeln. Jag har inte tänkt på det sättet tidigare tills jag åter igen läste Eldebos skrift. Jabes som blev född av sin mor "med smärta ". Eldebo menar och Frank Mangs anför själv att den relation han hade också till sin mor var svårartad. Sånt präglar.

- Men.. Ohhh...vi vet sällan hur Gud flätar samman personligheter som han vill ha dem! Har du läst om Gudsmannen Mose? Om mor Jokebed som får lämna sitt spädbarn till Nilens nycker i ett sista försök att rädda honom. Vind för våg! Nilen som är ett synonymt begrepp med krokodiler. Gud vet att leda rätt även under svårigheter. En närvarande mor å andra sidan är ovärderlig och kan skapa livsvariga avtryck Gud avsett och ämnat för ett barn. Vad står det om Jabes?

Låt mig få citera:

" Men Jabes var mer ansedd än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, " för jag har fött honom med smärta ", sade hon. Jabes ropade till Israels Gud och sade: "O, att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O, att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!" Och Gud lät det ske som han bad om." 1 Krönikeboken 4.

Alla kvinnor föder med smärta. Det är en överflödig information. Men här har det en vidare betydelse. Det var Jabes som smärtades. Han ropar! Det gör inte modern i texten. Men alla har sina egna perspektiv på livet. Ja, det var mer än att bara bli stasad vid förlossningen eller virad med navelsträngen kring halsen. Det är ändå rätt övergående - om man överlever. Vad vi kan se i texten så ropar Jabes till Gud om att bli fri en smärta. Då är förlossningen för länge sedan över. Inte sant? Vi vet inte vad det rörde sig om. Här står Jabes likt Jefta under Domartiden som ett trösterikt exempel och som portalfigur för människor som fått en rejäl uppförsbacke redan från början i livet. Gud kan lägga sin välsignelser därtill. Vi vet sällan var Guds välsignelser börjar eller slutar. Han förpackar dem så väl, min vän.

När jag läser Frank Mangs egna memoarer och åter tar del i Eldebos fina arbete, kan jag inte annat än att tänka på Jabes. Frank Mangs - vilken välsignelse han kom att bli för många, många människor. Han bar också på en smärta, en ensamhets smärta, som han beskriver den. Dessa dyrbara Gudsmänniskor.

- Gud håller av dem.

 

Läs hela inlägget »
Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.    Ef.1:18


Ibland blir vi modstulna. Eller vi tappar bort vårt mod, helt enkelt. Vi vet inte var vi tappade det för då kunde vi bara plocka upp det igen. Så klart. Men vår verklighet står ibland i samklang med alla nederlag vid livets trivialiteter, med sin uppsjö av obetydligheter och drar helt plötsligt bara nedåt. Ner åt! Det är som att få ett helt lastbilsflak med gamla tioöringar vält över sig. Vart och ett av dem är helt värdelösa men av tyngd förödande tillsammans. Som en usel tyngdlag för andeburna helt plötsligt tagit vid och marshöjden sänks. Som om vi blivit akut andligt trötta eller att en motor pajat. Kan du känna igen dig i det? Så erbarmligt. Ja, att vara en kristen är inte att åka i en gräddfil för endast saliga. En kristen har hjärtat fullt av kärlek, godhet, saktmod, tålamod... Likt rosor i väldoft. Men därunder klämmer rosentaggar i famnen - du som aldrig burit några. Ett kors för var och en. En kristen kan också vara. Vara människa. Sela.

I dagens text som andas allt annat än profylax för hårt ansatta och gravida i andligt avseende vill Paulus påvisa en annan verklighet. Eller rättare sagt den rätta verkligheten. Jag tycker själva orden i meningarna tar tag i en och lyfter upp en ur träsket. Känslolivets träsk. Känslorna som är vackra på att beskriva när de är på gott humör men som också kan förgöra bäraren. Vilken dålig tjänare egentligen. Man får se upp!

Låt mig få tröska texten efter mitt eget gottbefinnande.

Paulus ber. Han vädjar. Han uppmanar! Ta till dig och låt dig inte slås ner, säger han. "Jag ber "... Påminn dig också du.

Han ber att våra hjärtan skall upplysas. Alltså är det mörkt därinne. Kanske bara tillfälligt. Det kan bli så ibland. Vi kan få problem på hemma fronten, på arbetet eller på bortafronten. Livet går oss emot. Paulus vill här att vi skall ta sikte på oss själva. Kan du tänka dig det?! Annars skall vi ju se på Jesus i alla lägen. Ja, han vill att vi skall ta sikte på vårt eget hopp i kallelsen. Han, Guds ord, vill hjälpa oss från insidan och få oss att se rätt på tillvaron.

Hur rikt på härlighet hans arv är...och hur oerhört stor hans makt är... i oss...som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.  - Vilka ord!

Min vän, ta dig igenom dagen. Ta dig igenom natten! Idag hjälper Herren. Imorgon är en annan dag. Han har lovat att vara med oss också då. Den helige Ande har enorma resurser till sitt förfogande. Det räcker med att han framställer Herren för oss så blåser alla bekymmer likt löven en tidig höstdag iväg. Vi är inte här för evigt. Vi skall inte begravas under tioöringar. De är lika våra bekymmer i mängd. De hör förgängligheten till. 

Det gör inte vi. Vi hör Herren till!

 
Läs hela inlägget »
Vi människor är känsliga. Det är jag också. Vi söker ofta uppskattning för våra insatser. Åtminstone förväntar vi oss något gott av andra i den utsträckning vi själva ger gott. Uppskattning... som de flesta av oss får med modersmjölken. En del går till och med ner sig om positiv feedback uteblir och det för det minsta. Uppskattningar - som lever ett friare liv än en lönesatt fast förvärvsinkomst, bjuder alltid på mersmak. Vi människor är sociala och socialt inriktade. Vi behöver känna oss betydelsefulla och omtyckta. Vi har det så lite till mans.

Men låt mig ur ett annat perspektiv få berätta om Jenny Lind som i början på 1800 talet var en stor operasångerska. Hon hade en kristen bakgrund. En gång fick hon en kallelse av Sveriges kung om att närvara och sjunga på en kunglig fest. Hon uppges ha tackat nej till sändebudet. Kungen tog därför själv initiativet och åkte hem till Jenny Lind för att övertala henne. Vilken ära!

Vet du vad hon lär ha svarat kungen?

" Förlåt, ers majestät, jag har en större konung i himmelen, mot vilken jag måste vara trogen. Jag kan inte uppfylla ers majestäts önskan, utan att bryta min himmelska konungs bud och bedröva honom. Förlåt därför, att jag måste vägra gå in på ers majestäts framställning. 

Vem av oss skulle så sätta ett Guds perspektiv på vårt eget liv i en sådan situation? Det är så långt ifrån ett "cross-over tänk" man bara kan komma. Nej, de bästa av oss får istället medalj av kungen för en välförtjänt samhällsinsats. Och man myser. Vi andra låter oss imponeras och övertygas: så skall man lyckas här i livet.

Hur tror du Gud upplevde den bekännelsen av Jenny Lind? Den tog. Ja, den tog.

Att leva med Gud har med kärlek att göra och med privat förtrolighet inför honom. Berättelser som kan bli till vittnesbörd och riktmärken för andra.

Relationer med Gud som är kvalitativa och inte bara är religion. 

 
Läs hela inlägget »

"Han är kungarnas Kung och herrarnas Herre, han som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se." 1 Tim.6:16


Ibland är den sammantagna upplevelsen av livet oangenäm. Då längtar jag efter Gud! Det gör jag. Varför? Därför att något inom mig tillhör honom och kommer från han. Ja, tillåt mig...när otillräckligheten sätter in, skröpligheten, tillkortakommanden, missaktningar och synden som finns där i naturen...då längtar jag till Gud. Han är mitt enda hopp!

Texten säger oss att Gud bor i ett ljus dit vi inte kan komma. Mina tankar går naturligtvis till solen. Den största ljuskälla vi har. Dit kan man inte heller komma. Den brinner i eld. En omöjlighet. Men vilken inverkan den har.

Jag har alltid undrat hur stor Gud är i sin gestalt. Till längd och storlek. Hans konturer och framstrålning. Han som skapat hela universum - är han mindre än sin skapelse? Finns han inom sin skapelse eller har han en plats utanför? Han som ofta besöker oss med sin Ande. Så stort!!

Nej. Vi måste hänskjuta saken till att Gud är i en annan form. Gud är kärlek. Han är Ande. Likväl finns han och är en person. En gestalt. Jesus Kristus! Jag är så tacksam att han som är så mycket större än omfånget på hela hans skapelse också faktiskt tänker på en sådan som mig. Kan du begripa det? Det är svindlande. Det gör mig tacksam och förkrossad att en dag få välkomnas av honom och träda in i hans eviga boningar.

Det är då värt allt! Oavsett.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: 1 tim 6:16

"Den missunnsamme strävar efter ägodelar, han förstår inte att brist skall drabba honom. "  Ordspråksboken 28.

Den här versen erbjuder allt annat än välsignelse. Den är likt en förbannelse. 

Vad i ligger det negativa och faktiskt det beklagansvärda i texten? Det är egentligen inte bristen - även om det är konsekvensen. Nej, det är missunnsamheten. Att se med missunnsamhet på andra. Att missunna därför att man själv vill ha. Människorötan är som ekborrens härjningar. Den bryter ner ett gott klimat människor emellan genom missunnsamheten.

Blodigeln säger möjligen: Giv hit!, Giv hit! Men missunnsamheten säger: Ta ifrån, Ta ifrån!... mig till godo.

Den missunnsamme förstår inte att brist skall drabba honom, säger Bibeln. Det är verkligen en mer eller mindre uttalad förbannelse. Även om det nu inte är en regelrätt förbannelse, så vidlåder bristen åtminstone den som är missunnsam.

Kusliga ord och fakta.

 

Läs hela inlägget »
Pingstväckelsen, Lewi Pethrus handskrivna ord. Pingstväckelsen, Lewi Pethrus handskrivna ord.




Jag är så glad att i sommar fått upp mitt bibliotek till bostaden från källaren igen. Det var så välsignat att lösningen till och med medförde större boendeyta. Kan du begripa något liknande? Så nu har jag alla de dyrbara böckerna i min närhet. Hur har jag kunnat leva utan dem?

För många år sedan hade LP stiftelsen auktioner på Nalen. Det skedde ett par gånger om året. Jag var alltid där. Skyndade mig galet dit en gång. Felparkerade och fick böta 800:-. Jag hade ställt bilen mot körriktningen. Då förstår du vikten av att komma dit innan dörrarna öppnades.

Min gode vän som jobbade där då brukade också släppa in mig i deras källare emellanåt. Jag fick då innan böckerna hamnade på borden själv plocka vad jag ville från de dödsbon man fått in. En gång hittade jag boken "Tabernaklet i öknen" - av Johannes de Heer. Och eftersökta "Himlauret" av F. Fransson. "Andens lag" av Wetterlund...F. Godets skrifter, Studiebibeln i fem band, m.fl. När andra kom hade jag plockat de fina. Så långt jag kände till i alla fall.

Vid ett tillfälle fann jag Lewi Pethrus samlade verk i helfranskt kalvskinn. Fint så det förslår! Det är ett tjugotal böcker. I en av skrifterna - "Den anständiga sanningen" har Lewi själv skrivit. För hand. Kanske inte så märkvärdigt eftersom han skrivit all text i böckerna. Men ändå. Uppenbarligen har han hållt i boken eftersom han skrivit i den. Och det är väl kanske inte så konstigt att han bara handskrev i den boken. Det var nog den svåraste han skrev. En konflikt med Sven Lidman.

Men vad skrev han så att det skapade tryck och relief på baksidan av bokpappret? Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Klicka på bilden så ser du hans handstil.

" Hemligheten till ett lyckligt liv är, att man, i vilken ställning man än skall framleva det likt vildmarkens blomma lever för Gud och för honom allena."

Lewi Pethrus

 

Läs hela inlägget »

Det står alltmer och mer klart för mig att det predikosätt som förekommer idag, utförs helt felaktigt. Det är därför det inte sker några "stygn" i hjärtana. Det blir inga resultat. Den upptäckten har för mig blivit som att öppna en dörr till något helt nytt men ändå något efterlängtat och väl känt. 

Dagens förkunnelse sker i dialogform. Vet du det? Fast den framförs i monologform. Vi pratar idag med andra i förkunnelsen. Tillrättalagt. Det är inte predikan! Fundera på det. Det är problemet. Det allmänmänskliga talet. Det trögt överbevisande. Om ens. Gud står utanför med sin Ande!

Den verkliga predikan frambärs alltid med ett eget högtstående budskap. Men inte i ensidig monologform. Aldrig! Då kommer Gud inte till.

Kan du tänka dig så inställsamt och förfelat vi förkunnat?! Vi söker övertala människor efter vår egen bästa förmåga, med våra naturliga gåvor och efter vår egen intellektuella kapacitet. Det är därför det inte blir några andliga resultat! Vi försöker sälja in ett budskap genom att tala förstånd med folk när det istället är budskapet som skall överbevisa. - Vilken, vilken skillnad!! Men har vi något budskap då? Eller har vi bara lite religiösa bekännelser här och där?

Folk brukar fråga mig vilken kyrka jag tillhör. De vill skaffa sig en bättre bild av mig. Jag brukar svara att jag är pingstvän i själ och hjärta. Den mest urartade tillhörigheten du kan komma på! Pingstvän...från vilket sekel då? Nonsens. Vi rör oss horisontalt. Därför blir vi aldrig några härolder. Därför förökar vi bara samma religiösa art. I bästa fall. De urartades! Homo religiosum sapiens. Himlen är obekant med dem!

Ett budskap är inte ett tal. Det är och skall vara ett tilltal ! Starkt, så syndaren förgås i sin belägenhet. Oemotståndligt. Med nåd. Från Gud! Vi håller på att marknadsföra något som inte skall marknadsföras. Våra egna snäva ramar. Evangelium är en överbevisning i ande och kraft. När bar vi fram det sist? Det har kristenheten tappat bort. När hörde du någon säga: - Så säger Herren, senast? Så förmätet. Ingen skulle ens våga komma på den dumma tanken - för ingen hör längre från Gud. Det är problemet. Vi representerar Gud men är själva långt borta från hans tilltal.

I många spalter de senaste åren har jag läst att man alls inte behöver säga prefixet: - Så säger Herren, när man har fått ett budskap från Gud. Nej, så klart. Om det inte är ett tilltal från Gud då skall man inte missbruka. Men det har blivit så sällsynt med profetiskt tal att själva instruktionen för en giltig standard rekommenderar att inte bruka det prefixet. Det kan ju vara fel antaget och bli lite för magstarkt för åhörarna. Dessa ljumhetens företrädare! Försök lägg munkavel på profetiskt tal. - Men om du tiger kommer stenarna att ropa!

Jag som trodde Gud behövde ha lite torrtider och att jorden skulle ligga i träda i de sista dagarna innan Jesus kommer tillbaka och när allt ändå skulle bli så svårt... Det är helt fel! Fullständigt fel. Tiden är ett mått. Men Gud har inte gett Anden efter mått. Varför då låsa in och begränsa honom där!? Han är verksam idag! Den helige Ande är inte bunden till tid och rum. 

Vi har rört oss i fel element och på fel våglängd. Vi har följt vår samtid och blivit lurade av ljumma ledare.

 

Läs hela inlägget »

Nebukadnessar kastade Sadrak, Mesak och Abednego i en brinnande ugn i Babel. De hade faktiskt möjlighet att undfly trångmålet genom att avsvära sig. De hade hundra och tusen tillfällen till det. Men med facit i hand så var det den väg Gud valde att frälsa Nebukadnessar och få till en amnesty för folket. Tilltron till Gud var avgörande. " Jag bönhör dig i behaglig tid." Men vad var det allt avgörande?

Det var den fjärde mannen i ugnen som såg ut som en Gudason.

Han tjänstgör än idag!!

 

Läs hela inlägget »

" Men de sade: Kom, låt oss tänka ut något anslag mot Jeremia. Ty prästerna skola icke komma till korta med undervisning, ej heller de vise med råd, ej heller profeterna med förkunnelse. Ja, kom, låt oss fälla honom med våra tungor; vi behöver alls inte akta på vad han säger."  Jeremia 18

Ett brottstycke över Jeremia liv. Han som hade stört ordningen och hotat de som ägde tolkningsföreträdena. Så typiskt. Så utomordentligt vanligt. "Buisness as usal we prefer."

Det finns en helt enastående inrättning inne i varje människa. Det är hennes samvete. Det är så länge det inte är förhärdat eller genomkorrumperat en viktig röst på insidan. Den Helige Ande kan kommunisera med denna instans. När Guds ordet når människan och hon blir drabbad då intar hon först försvarställning. Det hör till. Förvånas ej. Här finns det sedan ett batteri av åtgärder som den fallna människan äger till sitt förfogande - om hon inte ger sanningen rum och rätt. Hyggligt folk kan förvandlas till oigenkännlighet av ett uppbådat samvete. Men Guds ord bär inte bojor! Det tränger igenom och hittar sin bisittare inom människan som ger Guds ord rätt.

För Jeremia del var det inte bara förkunnelsen i sig som betraktades som fientlig på en religiöst plan utan även som ett hot mot rikets framtid. En man med Jeremia intentioner skulle faktiskt kunna betraktas som en landsförrädare. Hela den religiösa administrationen kände sig hotad och han blev föremål för anslag.

Det är svårt att bryta upp från gamla hjulspår. Det rullar ju ändå på rätt bra. Ja, en häst kan till och med sova vid riktigt djupa hjulspår. 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jeremia 18

Låt mig avsluta denna min bredsida emot utarmad andlig förkunnelse och säga vad predikan syftar till - för den här gången.

Predikan har som sin största uppgift att påminna syndaren om hennes belägenhet och att väcka en längtan och önskan om bättring. Gensvaret från syndare på erbjudandet om bättring - då den erbjudes - emottages omedelbart! Då ger Jesus nåd för den syndamedvetne och frälser henne. Nåden är inte ett korstecken i förbifarten. Överlåtelse till Gud är en påtagligare episod. En förlossning. Så är det. Det är förkunnelsens största uppgift. Att väcka. Att föda till nytt liv.

Publikfria därför inte! Sluta med det. Det är inte detsamma som att vara otrevlig. Men det är inte din sak att pyssla med samkväm och trevnad i första hand. Var seriös! Du är ingen estradör. Du står mellan himmel och jord och vet bättre om de två utgångarna i livet. Himmel eller helvete. Förhåll dig så också. Syndaren behöver få hjälp att uppleva sin belägenhet. Det hjälper den Helige Ande till med genom ordet. Sedan har predikan ett rikt register av verktyg i den Helige Ande. 

- Sedan var det en sak jag tänkt på...som blev så otroligt levande..jag tror jag har det här någonstans. Jag hade skrivit upp det alldeles härom dagen och tänkte jag skulle dela det med er. Ett verkligt tilltal. Vi ska se...

- Ja, så pinsamt. Tyvärr. Det som var så viktigt. Jag hittar det inte nu bland alla papper. Jag får nämna om det vid nästa tillfälle. Det var väldigt levande i alla fall. Det var absolut från Herren.

 

Läs hela inlägget »

Jag har med stigande indignation ondgjort mig på undermålig förkunnelse. Dålig framställan. Dåligt hantverk. Får man säga så om gudsmänniskor som offrat sig i en förkunnargärning? Det beror på vad du avser kontra den standard som efterlyses. Vi talar här om en bekymmersam utveckling. Det finns ingen reell predikan längre. Men det finns gott om verbala tekniker. Estradörer och pratmakare. Teologiskt skolade akademiker. Fem punkters predikningar och annat väldisponerat under goda försök. Strukturerade men verkningslösa predikningar. Ja, jag vet att jag intill självgodhet sticker ut. Det är min avsikt.

Den akademiska högfärden har intagit Guds plats - förkunnarens plats - i tron att den skall hjälpa Guds rike utan smörjelsen. Jag kan gott höra den norske Pingstpredikanten Severin Larsen säga - om han hade levt: "Det är bara den gamle Adam som vill vara med och förkunna. Han har ingen del i detta!" Den påtagliga smörjelsen... Den färska oljan, har du hört talas om den? Ohh...den har ett pris! Priset står inte i fokus. Men det går ändå inte att komma ifrån att det finns ett pris att betala. Vi saknar den!

Kan man skriva ner sin predikan veckan innan den skall framföras? Det är inte det saken gäller. Det handlar inte om teknik eller logistik. Det handlar om att vara buren av ett budskap. Åtminstone bära på ett budskap. Inom sig! Det handlar inte om att verbalt förfäkta dålig ihågkomna teologiska teser i ett fem punkters program. Predikoämbetet behöver en renässans! Annars måste vi fråga oss; har Gud några förkunnare kvar eller har han slutat kalla sådana? Står kallelsen kvar eller har uppdraget förändrats? Har vi förändrat budskapet och förpackat om det? Vi behöver hjälp att komma tillbaka till den äkta presentationen vid en predikan. Den eldbemängda. Med nerv. Med glöd. 

Man kan givetvis tycka att det är snävt att vara så kategorisk som jag varit i mina senaste texter. Referera till Johannes Döparen som inte ens kunde föra sig bland människor. Och som om varje form av minnesanteckning skulle vara utförd utanför Andens ledning bara för att den nedtecknas lång tid innan framförandet. Som om Guds Ande inte kunde vara förutseende...Argumenten är många. Tankegångarna löper ändå i den riktningen om att en förkunnare är lika smord när han veckan innan skriver sin predikan eller sitt utkast, som när han läser upp raderna söndagen senare, så är det fine. Men det är inte problemet. 

Det handlar inte heller om minsta möjliga acceptans för ett hjälpmedel som bistår predikanten att minnas alla bibelställen och sina döda stolpar. Men du är likväl dåligt ett med ditt budskap när du uppträder så. Du läser innantill för att du inte har det du skall säga på insidan. Man måste först ha ätit för att ha konsumerat. Och man måste konsumera för att gestalta och bli ett med det man ätit. Ingen äter normalt sett heller och pratar samtidigt. Det låter illa! Att tala är mer än att bara säga. Att förkunna är mer än att bara kommunicera. Att predika är att tala för Gud. Det är inget utantill verk!

Har du ett budskap i bröstet då har du så mycket material som rör sig därinne att du inte har tid att fibbla med lappar. Jag kan försäkra dig det. Du kommer istället att tala ord som den Helige Ande inger dig att tala. Du kommer att stå som i ett himelskt gap där orden svarvas ur din mun. När Gud talar så fyller han hela rummet. Det handlar inte om minnesanteckningar för dålig underbyggda minnen. Det handlar inte om rutigt eller spiralbundna block. Randigt eller färgat papper. Det handlar inte om disposition eller vad du skall ta med i ditt tal. Eller utelämna. Det gör inte det. Det handlar om ett inre övertryck! Ett övertryck som får atmosfären att förtätas. Den Helige Andes närvaro som formar orden. Där tar förkunnaren tag i sidohantagen på predikstolen - om det finns några - och Orden ställer sig mäktigt i givakt på insidan. Budskapet är då angeläget och meningarna hopar sig på egen hand under strikt lydnad. Herrens hand är då över förkunnaren. Predikanten blir då ett redskap utöver det vanliga. Låt papperslapparna fara. De hör hemma bland föredragshållarna och de som viker pappersflygplan. Det är något helt annat. 

Jag ser och har sett alltför många kollegieblocksburna förkunnare. ( Jag har inget emot kollegieblock. Substantivet får bara tjäna som rubrik för en sorglig företeelse. ) Och de ökar med Ipad:dorna. Paddorna...De saknar smörjelsen. Men de är duktiga på koncept. Därför behöver de sina proteser. Låt dom ha dem! De kommer inte att ha något att säga om de inte får ha sina "käppar och kryckor". De har inte - om de är kallade - drabbats av kallelsen. Man har inte kommit till Jabboks vad dit Jakob hamnade. Han brottads med en ängel, står det. Tänk dig in i det. Brottning med en ängel från Gud. Jakob gick haltade därifrån. Det ligger en hemlighet begravd i haltandet. Gudsberoendet! Det skapar närhet. Närhet till Gud! Närheten till Gud skapar i sin tur Gudsnärvaro. Den är smittande. Och avsmittande. Den kan inga kollegieblock i världen förmedla. Bara en eldburen förkunnare som predikar Guds ord.

- Vi måste få tillbaka smörjelsen som klarar sig utan stöttorna!

 

Läs hela inlägget »

"I kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes landsfurste i Galileen, hans bror Filippus i Itureen och Trachonitislandet och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kaifas var överstepräster, då kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han gick ut i hela området runt Jordan och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord.    Lukas 3

Jag älskar den här inledningen och inramningen av texten. Den är så exklusiv. Likt en inledning i ett domstolsprotokoll. När skedde det här? Då!! Precis då. Skulle ett litet påstått tilltal från Gud kunna mäta sig med väldiga furstars verksamhetsradie i en hel samtid? Har då Guds tilltal blivit så ovanligt? Ja, tänk för att det har det. 

Tidsangivelsen kan verka kronologiskt grovhuggen och oprecis. Men om vi hade möjlighet att följa alla dessa potentater som skriften räknar upp för oss här och lägga deras verksamhetstid ovanpå varandra i ett mönster, så skulle vi säkert till och med kunna årstidsbestämma det himmelska tilltalet. Skriften framhåller och gör tilltalet så viktigt. Himmelen hade inväntat det så länge. Jesus var nu född till jorden. Han som verkade som förbundets ängel under gammal testamentlig tid men som nu får träda in i sin fulla tjänst. Som människa. Som återlösare. Som Frälsare. Gud behövde en bulldoser att gå framför honom. En som i Elia ande och kraft kunde lyfta upp vikten av att göra bättring. Om inte människan är villig att göra bättring då går frälsningen henne förbi. Hör du det, du som förkunnar? Man måste i motsvarande grad öppna en dörr innan man kan gå in någonstans. Det är samma sak. Gud är ingen tjuv! Han bryter aldrig sig in. Han knackar också på ditt hjärtas dörr. Vill du göra bättring? Känner du inte behov av det i ditt usla tillstånd? Då får du gå ett varv till i elände! Slutligen skall svinmaten påminna dig om Guds utsökta rätter där hemma.

Åhh... det himmelska tilltalet som inte behöver något ombud. Som inte frågar härskare om lov eller mänskliga styrelser om lämplighetsintyg. Gud gick förbi dem allesammans och är mycket demonstrativ i det. Han som inte blundar för verkligheten utan går rätt in i den. Med sin tjänare Johannes. Så dyrbart!

Gud kan i vissa lägen inte använda sig av det ordinära. Det ordinära blir med tiden alltför stationärt. Men vad har en kamelhårsklädd man i profetgördel att erbjuda som inte ett helt prästerskap i kult och i glans i mänsklig kraft har? Ingenting! Resurser lika med noll. Vad skall vi ha honom till då? Jo, till en röst som ropar i öknen! "Bered en väg för Herren!! " EN väg. Inte två.  Gud måste frigöra någon för ett högre syfte - ja, Johannes var sedan länge utvald, kallad och förutbestämd. Det är också du och jag om än i ringa grad. Om vi håller vår kallelse dyrbar och högt skall vi se att Guds plan får ett gott slut med våra liv. Många håller sin kallelse högt inför andra. Det kommer aldrig att medföra något bestående. Håller vi vår kallelse högt inför Gud då motsvarar det som skriften säger att vi skall göra; "Var därför desto ivrigare, bröder, att befästa er kallelse och utkorelse. Gör ni det ska ni aldrig någonsin falla." 2 Petribrev 1:10

När Gud kallar en människa och ger henne ett uppdrag och det handlar ofta om ett förkunnaruppdrag, då är det för att Gud har något särskilt att säga för en tid. Inte sant? Här är Gud ensam suverän! Han tar och formar kärlet som han tänkt det och kärlet får formas på drejskivan likt lerdegen under nog så turbulenta former. Så uppfattar vi det i alla fall. Det måste rörelse till. Turbulens under kontrollerade former. Gud har allt i sin hand. 

Sedan och här blir jag själv så rörd... så avslutar Gud - likt krukmakaren - med att sätta två handtag på kärlets eller amforans motsatta sidor. Det är mer än en lustifikation. Det är våra öron!  Våra andliga öron som inte behöver några hörapparater eller proteser för en förkunnargärning.

Har du fått ett budskap från Herren då är ditt inre översvallande av ord! Sköna ord. Mäktiga ord. Då behöver du likt Johannes inte leta efter några Döda havsrullar för att läsa innantill. Då säger du istället med en profets fasthet: - Så säger Herren. Det tilltalet är så annorlunda än allt annat att hela ditt inre rymmer det. Med sprängkraft. Det blir då mindre behövligt att leta bland predikoutkasten vad man skall säga. Kyrkoårets texter...Nåt så patetiskt. Det vore som att knöla in en dagstidning i en radio som sänder under högsta volym.

Helt överflödigt.

 

Läs hela inlägget »

" Den som Gud har sänt talar Guds ord, för Gud ger Anden utan begränsning." Joh 3:34

Jag skulle vilja rikta mig till dig som förkunnar i Guds ord. Ja, faktiskt! Anspråksfullt och förmätet? Anspråksfullt kanske. Ibland kan goda råd vara både dyra och värdefulla. Men låt mig få ställa mig i och på Guds ord. 

Vem som helst kan tala Guds ord. Vem som helst! Men det blir också hur som helst därefter. "Guds ord återvänder inte fåfängt utan verkar vad det är utsänt till." Javisst! Men det är inte det jag vill tala om här. 

Skriften säger oss att den som är sänd av Gud, talar Guds ord. Men Gud säger inte samma saker hela tiden, vid varje situation, till varje människa. Det gjorde inte Jesus. Det gör inte vi heller. Guds ord finns nedtecknat för oss i skriften. Det är grunden för vad Gud talar till oss om. Bokstaven är statisk. Men den som Gud har sänt talar det som Gud vill ha sagt just där och då. Det är en stor skillnad på det! Bibeln är en bok. Men Gud är ju varken en bok eller ett manus. Läsa utläggningar innantill får prästen göra. Det är hans jobb. Han får betalt för det. Han har på det viset tömt sin lokal intill nästa begravning då de närmast sörjande är så illa tvingade att komma tillbaka. Så skall det inte vara.

Det ser i bibeltexten ut som om det fattades åtminstone en mening. Ja, det kan upplevas att det fattas en hel värld av förklaringar mellan den här huvudsatsen och dess bisats i bibelordet jag utgår ifrån här. ...för Gud ger Anden utan begränsningar. Vad menar aposteln och vad utelämnade han i sin tankevärld?

Var finns Anden någonstans? Ja, han finns i förkunnarens hjärta. Han finns i hans liv och över honom. Anden är inte nedtecknad. Guds ord är nedtecknat. Fullt av bokstäver. Det finns inga begränsningar i Anden. Men bokstaven är begränsad och kan döda. Vi människor är bristfulla och har massor av begränsningar. Men inte Anden! Det är den positionen en förkunnare skall stå i. Guds ord genom Anden! Guds Ande som vet allt och som för fram det aktuellt och i realtid.

Låt mig i denna lilla uppmaning - för det är mitt ärende här och utan att adressera det till någon särskilt - ändå få säga till dig: Förkunna aldrig med och under ett kompendium. Aldrig! Varken litet eller stort. Varken hemligt eller fullt synligt. När du gör anspråk på att ha något att förkunna då skall du vara så genomdränkt av det du skall förmedla att läsa innantill konceptet är överflödigt. Du skall inte röra dig i den dimensionen. Det är mer än en teknisk fråga. Det är en trovärdighetsfråga. Javisst, om du har ett föredrag eller liknande då kan du göra precis vad som anstår dig. Ta med kartor och allt möjlig illustrativt och förklara dig fram tills församlingen somnat. Men inte när du förkunnar! Det är i så fall bara ett uttryck för hur halvdan du är i din relation till budskapet. Budskap är sällan nedtecknade. De är som tungotal. Omedelbara! Stå då hellre över ett kast. Sådana som dig - i den ställningen - går det hundra på dussinet.

Men förkunnar du då är det på sin höjd bokmärken för aktuell bibeltext som är tillåtet. Skall du vinna några segrar med din förkunnelse då får du faktiskt börja vara seriös och vara förberedd. Verbalinspiration är inget förutsagt, nedtecknat på papper. Börja i köttet! I minnet. I texten och i dina minnesutkast per definition. Det är att veta på ett ungefär vad du har för ärende. Disposition, människa! Gör du det så kommer ditt ärende att skapa atmosfär. Och Anden kommer att tala genom dig i pulpeten. Tappa kontrollen lite. Rör dig i ditt ämne. Gud kommer hjälpa dig. Du måste tala med bönder på bönders vis. Det kan den helige Ande.

Att läsa innantill...det gör folket på egen hand hemma. Det är bara ett uttryck för en medioker tjänst och ett slarvigt utfört arbete. Gör du så kommer du inte bli trodd och får ingen genomslagskraft.

Men är du så intresserad av vad du själv talar om, att du kan ditt ämne, då har du inte bara besparat skogen skövling, du har också tagit din tjänst på allvar.

 

Läs hela inlägget »

"Vid Babels floder, där satt vi och grät
 när vi tänkte på Sion. Där i pilträden hängde vi våra harpor, för våra fångvaktare bad oss sjunga, våra plågare bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!" Hur kan vi sjunga Herrens sång
 i främmande land? Glömmer jag dig, Jerusalem, då ska min högra hand glömma att spela. Låt min tunga fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte har Jerusalem som min högsta glädje. Herre , tänk på Jerusalems dag då Edoms barn ropade: "Riv, riv ner ända till grunden!" Dotter Babel, du fördärvade, lycklig är den som får ge dig för det du har gjort mot oss. Lycklig är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan." Psaltaren 137


Israels folk ville hem. Deras kontext var Israel, Jerusalem, templet och offerkulten. De längtade efter sitt gamla gudstjänstliv. Gudsmötena! De ville inte rota sig i Babel. Det skulle inte heller avhjälpa om vi byggde ett tempel åt dem på främmande mark. Den babyloniska kulturen gjorde dem illa. De var i fel element. 

Ingen med berövad livsgnista sjunger. Man suckar. Och jämrar sig. Vallhorn skall man för övrigt inte hälla olja i - hur religiöst motiverat det än må anses. Olja fyller man i oljehorn. Vallhorn blåser man i. Nej, rätt saker för sitt rätta bruk! Sådan är inte religionen. Den lägger i sin tur formen på insidan och innehållet förspills. Utan Guds ordning blir det ingen rätt gudstjänstordning. Heligheten sitter inte i de uppradade pjäserna utan i rätt kontext. Kontexten är Herren! Och endast han. 

Judarna ville hem till Horeb, Sinai och till Hermon där de visste att Gud hade befunnit sig. Till Karmel och Tabor. Inga höghus i världen kunde ersätta dem i överförd mening. Inga tinnar och torn. Inte ens trädgårdar på taken! Vad förslog de mot palmlundarna vid Jeriko eller de fina slätterna med citrusodlingar vid Jisreel? Ingenting! Bara en sådan sak. Till och med Anatot kunde få en bättre status så här i efterhand. Jeremia som vi behandlade så illa. Assimileringar - som obönhörligen sker i nästkommande generation. Den är farlig. Där övergår hebreiskan så sakta i jiddisch och identiteten utraderas. Jag ser det hos så många. Som egentligen vet bättre. De har lidit skeppsbrott men kommer inte upp ur otrons vattnet. Ursäkter som i evigheten kommer att te sig som snömos.

Varför satt man vid floderna och grät? Ja, förståelsen av den verkligheten har slagit rot i själva ordstävet: "Att gråta floder." Man grät och man sörjde. Och man sjunger inte när man har sorg.

Pilen, trädet i texten, den växer gärna vid vattendrag. Den kan sätta sina rötter rakt ner i vatten och stortrivs. Klipp av en bit pil och stoppa i jorden. Den slår rot ganska omgående. Pilen, som på avstånd med sitt yviga bladverk i sig ser ut som en aldrig och oklippt grönhårig rockartist. Pilen täcker sig själv från huvud till fot med ymniga blad. Den flätar vi korgar med. Pilens blad som också sedan urminnes tider använts inom läkekonsten. Salix från pilblad är ett önskvärt estrakt. Ett ämne för magnecyl, acetylsalicylsyra och asperin - mot gikt och ledbesvär. "Ohhh... Guds folk som inte kommer upp på benen och iväg till sitt utlovade land av andlig gikt och ledbesvär! Det måste ett uttåg till." Ja, ett till.

Vi sjunger inte i främmande land. Vad betyder det? Vi sjunger inte som ett inslag av underhållning. Vår sång är ingen kulturyttring! Det är ingen folklore från Betelshöjder. Det är en tillbedjan inför Gud! Man sjunger inte sånger på främmande mark under fångenskap. Därför hängde de sina harpor i träden. Det är inte detsamma som att gräva ner sitt pund. Det är det inte. Pilen ger skugga om dagen. Pilen, den ger också den fuktighet som intrumentet behöver för att inte spricka en varm dag och den skyddar för solens starka strålar. Pilen, den vittskuggade. Den är väl vald - om än vid Babylons floder - i hopp om att Gud snart skall sända en återlösare. Hesekiel satt också vid floden Kebar med de tillfångatagna och under samma premisser. Man satt där i väntan på att få ta ner harporna och dra vidare. Det är hopp i den betraktelsen! Men en hängd harpa är inte i bruk. 

Det står om Behemot, Leviatan i Jobs bok: "Lotusträd ger honom skugga, pilträdets grenar i floden omger honom." Job 40. Ja, allt sedan fallets dagar så har människan gömt sig för Gud. Leviatan än värre! När den andliga nivån sjunker då blir vårt andliga liv en religiöst kulturyttring. Vi blir till och med efterfrågade på världens nöjesmarknad och blir erbjudna vår "cross over". Då frestas vi att ta ner våra harpor. Men man kan inte sjunga Sions sånger i främlingsland. Det kan man inte. Aldrig låter väl sången: "Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in"... så illa som då den profant framföres. Den har blivit en signaturmelodi för missbrukade harpor. Den sjungs då i främlingsland utan att man gått över till löfteslandet. Och den vackraste andefödda sången blir till en fyllevisa - till och med ovärdigt ett kareokeparty.

"Fångvaktare bad oss sjunga "...Ingen sjunger då man är fången. "Våra plågare bad oss vara glada " står det i texten. Vilken motsättning! Men Paulus och Silas var fångna i Filippi. De sjöng evangelium - det glada budskapet - ändå. För fångvaktarna så att de omvände sig.

Lägg i en högre växel, människa! Sloka inte med huvudet likt en pil. Lägg an en pil på din gåvas båge och skjut på måfå. Herren skall låta den träffa rätt! Babylon skall gå under på en dag! Se till att du har nära till din harpa och att du håller den stämd. Änglamusik kan aldrig sjungas i Babylon. De blir då till de drucknas visor.

Ja, till fyllevisor. 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: psaltaren 137

"Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn. Var också ni tåliga och styrk era hjärtan, ty Herrens ankomst är nära." Jakobsbrev 5


Vi har under vårt liv frågor som är viktiga för oss. På ett personligt plan. Det har alla. Varje människas situation är unik men vi har ändå det gemensamt. Vi bär på frågor som ropar på svar. 

Jakob talar här om att vänta på Herren. Det är en uppmaning och en instruktion på samma gång. Vilken märklig deklaration egentligen. I alla andra frågor så är det Herren som väntar på oss. Inte sant? Men inte här. Här väntar vi och bibeln medger i uppfodrande form. - Vänta alltså tåligt. Man kan inte ens sätta ett utropstecken bakom den meningen. Det skulle bara inbjuda till otålig brådska.

Det är så intressant att Jakob använder jordbrukarens liv som förebild. Den agrara mannen som vet om att bara han överlämnar säden till jorden så kommer den att frambringa det han önskade skörda. Det säden representerar. Vad motsvarar då jorden i våra liv? Skulle man inte kunna säga att jorden är vår eländiga tid då ingenting händer. Alla dagarna. Den tid då vi inte tycker att någonting sker i den utsträckning vi hade hoppats på. Jorden som är den destination dit döden för sina avlidna av växter, människor och djur. Jorden som sjuder av liv men som betraktas som livets slutdestination. Ja, vi väntar ofta ihjäl oss på bönesvaret, tycker vi. Den svarta porösa med vatten blöta sörjan. Jorden. Vilken paradox! Jorden är sannerligen inte passiv. Jorden som kokar av värme under kompostens näringsmättade kraft. Gud har låtit sitt bönesvar vara underställd den - i överförd mening. " Oh... inför Gud i ett dolt liv med honom där sjuder det av tillväxtmöjligheter. Av liv och kraft. Men vi ser inte allt. Vi måste tåligt invänta det han redan ser och låta honom föra fram det i ljuset. 

Vad är det signifikativa hos en jordbrukare? Tålamod! Jag blir provocerad av det uttrycket - för vad betyder det egentligen? Det betyder att vänta. På Herren! Vad är det typiska vid väntan? Aktiv och pågående passivitet inför den som skall utföra det!! Du har inget annat val. För han kommer inte innan höstregn, säger texten. - Jasså, inte? Men det är ju långt till höstregnet... Han kommer inte heller innan vårregnet. - Men det är ju ännu längre dit !? Ja, men han kommer inte ens då. Han kommer efter vårregnet och en tid senare efter det också. När skörden i vissa fall ha vitnat. Vitnat till skörd. Det är långt dit. Ja, den måste vitna ytterligare någon tid. En cykel med obestämda datum. Fråga åkermannen. Mellan tummen och pekfingret räcker inte i dessa sammanhang. Sådan är och uppträder väntan. Tålmodig väntan tar ännu längre tid. Den verkar aldrig ta slut. Så bered dig. Men svaret kommer! Du skall få skörda oförgänglighet.

Vad viktigt det är att vi är uthålliga. T å l i g a. Väntande. Våga vägra annat än att vänta och invänta Herren i den sak det gäller. Gör det till ditt valspråk. Invänta men ge aldrig upp! Det är en rätt hållning. Prägla din mentalitet med den hållningen. Obändigt invänta i stillsam förtröstan. Då vilar du i Gud.

Vad skulle den kokande, på morgonkvisten, rykande kompoströken motsvara i våra liv då vi väntar och inväntar Herren om svar på bön, medan morgondaggen tar upp tävlan i köttets och fänadens rike? Jo, det rykande aktiva kompostlivet som bryter ner ämnena till jord, det är de timmar och dagar då du inte känner någonting alls. Ingenting! Inte ett dugg. Du ser ingenting av Herrens verk. Han som verkar underjordiskt, överjordiskt med och för dig. Då är han i färd med att bryta ner våra böner och lägga in svaren i våra liv. Likt en planta som trotsat dödens krafter så reser sig svaret. Från Gud. Bönesvaret är då ditt.

Det är i det här sammanhanget meningslöst att förhålla sig på annat sätt inför Herren än att låta honom utföra verket. Han överträffar i det stora hela allt och alla. Det är därför jordbrukaren underställer sig och väntar tåligt.

 

Läs hela inlägget »

" När människorna började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, såg Guds söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla de ville ha. Då sade Herren : "Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år." 1 Mos. 6.

Du och jag är iakttagna varje sekund av vårt liv. Av osynliga personligheter. Gud vakar över oss! Oavbrutet. Den onda andliga verkligheten har också ett öga på oss. Varför? Vi står i starkt fokus i den andliga världen. Vi är dyrbara inför Gud! 

Dagen text låter oss få blicka in i ett kusligt drama. Det heter att Guds söner började titta på människor med andra ögon. De fallna änglarna började intressera sig för mänsklig skönhet. För kvinnorna. Och inledde relation med dem. Kuslig tanke! Änglarna som hade för vana att oupphörligen tillbe Gud kom bort ifrån honom och började tillbe annat. Ja, annat.

När jag växte upp i frikyrklig miljö hade de troende kvinnorna "hucklen" på sina huvuden i gudstjänsterna. En sjal, helt enkelt. Ja, det finns ett bibelord som sätter detta utrotade fenomen på kartan. Jag tror att det har ett synnerligen djupt samband med dagens text.

Du vet likaväl som jag att idag hjälper inte giftermål för livslång kärlek. Och vice versa. Kärleken har blivit självständig och söker sitt. Inte den andre. De flesta ifrågasätter i vår samtid livslång kärlek. Att gifta sig idag är en formalitet, en episod som är mindre värd än äktenskapsförordet. Det tar bara sex månader att bli av med den man en gång djupt älskade. Ja, om man nu gjorde det. Allt är inte guld som glimmar. Sex månader. Sex. Ja, sex igen. Människans tal är sex, sex, sex, säger bibeln. Förr var det inte så. Gick man i giftermål så föregicks det av en prövotid. Och trolovningstid. Man fann under denna tid att man inte kunde leva utan denna personifierade kärlek - sin man eller blivande hustru. Man gifte sig. Idag kastar vi varandra överbord på de mest brutala och sofistikerade sätt. Under svek och i självförverkligande. Och vi skaffar oss redigt med alibi!

Låt mig till slut i det här hemska ämnet få referera till ett bibelord i Nya testamentet. Det är inte någon bra ide`att jag citerar hela sammanhanget. Texten är alldeles för otidsenlig. Men sanningen i de orden jag lyfter ur här är verkligen tänkvärda. Tänk om en kvinna - jag menar då naturligtvis den troende kvinnan -  i den andliga världen får sin rätta ställning på detta sätt, då är det mer än en trend eller en utrotad kulturell företeelse. Idag kan man möjligen hitta hucklena i slutna kretsar eller bland gudfruktigt folk som vägrar låta sig kuvas av tidsandan - den fräcka!

" Därför bör kvinnan ha en makt på huvudet för änglarnas skull. " 1 Kor. 11:10.

Jag dömer ingen. Bibeln dömer oss alla. Kristus ger oss nåd! Mottagen nåd.


 

Läs hela inlägget »

" När en oren ande har farit ut ur en människa, går den genom ökentrakter och söker efter en viloplats men finner ingen. Då säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den kommer och finner det ledigt och städat och snyggt, går den och hämtar sju andra andar som är ännu värre, och de går in och bosätter sig där. För den människan blir slutet värre än början. Så kommer det också att bli för det här onda släktet. "
 Matt. 12.


En omöjlig text i dagens värld. Ändå rymmer den principiellt viktiga lärdomar.

En oren ande är alltid pådrivande. Identifiera det ordet i ditt liv. Pådrivande. Vad och när är du pådriven? En makt som driver dig med förförande inspirationer. I tankar och i åsikter. Den lägger sig så nära dig själv att du tror att den är du. Den är alltid manisk i sitt uppträde och full av inspiration. Väl dold i känslolivet och vid ditt viljebeslut. Du har god hjälp. Ond hjälp. Det är din lön för ditt öppnande av den. Ruset av inspiration i motviljan mot Gud. Den inspirationen smakar gott i ditt självmedvetande och agerande. 

Guds ande är alltid fridfullt ledsagande. Ljuvligt lockande. Aldrig pådrivande. Se upp! För den som har haft frid med Gud men av olika orsaker lämnat honom ryggen ter sig framtiden svår. På ett fallande plan hejdlöst utför. Det blir en vandring i nedåtstigande grad. Och det går fort på kort tid. Det ser du inte nu. 

Det finns glädje i världen. Absolut! Det finns en uppsjö av tillfredställande input för den som vill lämna livet med Gud. För alla smaker och inriktningar. Men den som lämnar sin tro och relation med Gud rasar fort nedför och utför degraderingens stup. Till oigenkännlighet.

Vad driver en människa initialt på avfällighetens väg? Besvikelser, kanske. Fullt legitimt. Vi blir alla besvikna i livet. En besvikelse medför ett brutet mod. Redan där stukades du. Omvärderingar genom vänners påverkan och ostadighet. Ändrade ställningstaganden i triviala ting - jämfört med en evighet utan Gud. Uppror... Med ett bättre vetande? Nej, mot ett bättre vetande! Avfällingen vet men lyssnar inte längre. Det har för honom blivit sju gånger värre. Inte sant? Du rasar mot allt vad du tidigare var och representerade. Hur kan det gå så? Trotset mot Gud i att ta avstånd för det som drabbat människan i en bruten gudsrelation, har en smakfull kraft inom sig. Där kan du åtminstone ge mig rätt. Men så bedrägligt.

Texten säger oss att det finns en andemakt som söker efter lediga rum. Hjärtats rum. Själens rum. Din person och personlighet. En andemakt har mycket inspiration att erbjuda. Det må du tro! Oj, vad du kan få känna in krafter och åsikter du tror är dina... Den erbjuder sarkasm och ironi. Självsäkerhet och självständighet. Javisst! Det finns spä och hån som ytterst sett har sin rot i en ond andemakt. Vi gör den till vår! Och rasar. Ovetandes. Och tror det är vi med vår pseudoauktoritet. Vi är drivna. Av Gud eller av annat.

Men i slutänden så står människan där fridlös. Just det. Fridlös! Den frid som endast Jesus som kan städa rent i vårt väsen kan ge. Den rena och underbara i själen. Den min vän, kan du aldrig finna i världen. Aldrig! Det vet du också. Men du är driven. Och framhärdar med destruktiv hjälp. Plågsamt driven.

Hur länge skall du låta dig sargas av onda makter med dynamisk kraft och makt att bedraga dig? Friden finns endast hos Gud!

I Gud.

 

Läs hela inlägget »

" Och Gud såg att det var gott. " 1 Mos 1.

Har du tänkt på att vi människor blir tillfredställda när vi producerar. Det tänker vi kanske inte alltid på. Vi blir ju det ändå. Tillfredsresan är nog för oss. Målet för vårt skapande. Vår kreativa förmåga får utlopp men måste snart återupprepas av mersmak i en förnyad tappning. Då blir vi som mest glada. Titta! Det här har jag gjort! Vi är alla kreatörer inom olika områden.

När jag tänker närmare på det där så kommer jag fram till att vi är väldigt lite av skapare. Eller nyskapare. Vi är reproducenter. Men vi tillför sällan något nytt.  Vi bara ställer samman. Ta datorn, t.ex., som jag skriver på. Allt det råmaterial som mänsklig hand har satt ihop och förädlat har en annan för länge sedan plöjt ner inom olika områden i vår tillvaro. Det har Gud gjort!  Vi utvinner bara och fogar ihop. Gud har lagt ner måttliga mängder av guld i berget för att det skall betraktas efter tillgång och efterfrågan. Svårtillgången gör det dyrbart. Guld som blivit ett uttryck för dyrbarhet i alla tider. Guld, silver och koppar som finns i vår elektronik.

Tänk på de ord och meningar vi sammanställer. Det är begrepp om föreställningar som har sin förlaga i det Gud har gjort i skapelsen. Ord blir till meningar. Bilder blir till bildspråk. Hämtade från vår värld. Våra tankar och referenspunkter rör sig i redan existerade original och förlagor. Upphovsrätten har Gud. Vi plagierar bara. Och kokar ihop de råvaror Gud redan inhandlat på vår jord.

Tänk att vi också går så långt att vi dyrkar det vi skapar. Eller det Gud skapat. Så förfelat.  Jag fotograferar gärna och blir hög av lyckade bilder. Men det jag fotar av är bara en stillbild av den verkliga kreatörens verk. Jag har ju faktiskt gjort väldigt lite jämförelsevis. Jag har bara trakterat en maskin. Och lite till. Avbildat. Jag försöker stretcha differensen här.

Gud skapade himmel och jord, stjärnorna och universum. Han såg att det var gott. Det ser jag också. Och bedåras!

Tänk om Gud hade gjort allt lite sämre. Gjort allting lite mindre färgglatt. Eller tillvaron i svartvitt. Eller luften lite mindre syrebemängt. En kraftigare tyngdlag. En svagare sol. Lite längre bort. Eller en mindre sol. Ingen måne om natten, etc. Fåglar som inte kunde flyga. Enbenta människor och barn utan joddlande...Det vore förfärligt. Mindre gott i alla fall, per definition.

Gud har gjort allt så skönt men han är ändå bortglömd och ibland också hatad för saker han får skulden för. Det är sorgligt. Jag undrar om han ångrar sig. En gång gjorde han det, vet vi. Han var försmådd och såg bara ondska. Av vilka? Av de mest högstående han själv har skapat! Det är uppåt väggarna tokigt. Jag håller med Gud om att allt han skapat är gott. Kanske för gott på hans bekostnad. Människan blir skogstokig i hans skapelse men glömmer givaren. Han har gjort allt gott. Det förstår vi inte - fast vi borde.

Gud gjorde ett försök att börja om med oss människor en gång. Han sände sin ende son. Honom dödade mänskligheten - Jesus. Okey, det var hans plan i det stora hela att Jesus skulle ge sitt liv i en svår sak. Men vi fortsätter bara att dyrka det skapade framför skaparen. Vi är inte primitiva men vi dyrkar det sekundära. Hur kan det ha blivit så?

Är inte konstnären mer intressant - mer än konstverket? Om inte - så är det åtminstone bortom all galenskap att inte erkänna konstnären. Ingen tavla gör sig själv. Vi är ju hans verk.

Han har strött original överallt och vi hinner inte på en livstid plagiera av en bråkdel ens.

 

Läs hela inlägget »

" Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld. " 1 Joh. 5:19


I någon mån tror jag att alla människor kan ge det här citatet sitt bifall. Det står också så. Vi vet! Och vi förstår alla djupast sett att det måste finnas en skapare över allt som både är så skönt och välfungerande i naturen och som genom det röjer hans god intentioner. Varför skulle någon göra så mycket gott i skapelsen och sedan krydda det med lidande? Håll isär, människa, den onde och den gode i din föreställningsvärld. Du är ju väl tränad i de tankegångarna. All skönlitteraturs ingångsvärde och rollfördelning; det onda och det godas.

Vi förstår möjligen att " något " kan behärska oss till att göra destruktiva handlingar. Annars så hyvens människor kan plötsligt utföra obegripliga handlingar. Men vi är inte radiostyrda. Vi har en egen vilja och tar egna beslut - impulsiva så väl som överlagda. Vi inspireras på olika plan i sinnet. I smått som stort. Vårt sinne är sårbart och står i konsultation med vår vilja. Det är vår utsatthet.

Vi läser exempelvis denna morgon att irakiska soldater som tagit sig uppgiften att bekämpa IS nu också skär av huvuden på levande människor. Av hämnd. Vi som trott att vi lever i ett modernt tidevarv - gränslöst upplysta av humanism. Det hjälper inte hur många årtusenden vi får på oss. Vi rår inte på ondskan själva. Oavsett vem som skär huvudet av folk så är det oförklarligt hur långt ondskan kan gå. Ondska som inte kan bekämpas med ondska. Men som finns där.

Eller hur livsbejakande är inte en bröllopsfest i midsommartid... som kan slå över i sin motsats när älskande makar hamnar i rätten och processar mot varandra efter ett ödelagt äktenskap - med barn hårt i kläm. Rosor blir till tistlar. Vacker blick ses med förakt. Vänner skadas likt en förbränd anrättning. Hur hamnar man där? Livet är gott och ont.

Bibeln säger att hela världen är i den ondes våld. Hela! Vem är denne "onde" som Johannes skriver om? Det är djävulen. Han var en otroligt högt skapat ärkeängel en gång. Han kom i konflikt med Gud. Djävulen som har gett prov på mycket dåliga ledaregenskaper. Ja, det handlar om andliga dimensioner. Andlighet handlar om influenser. Det är därför ondskan kan infiltrera människors sinnen så de utför onda handlingar av olika slag. Från verbala uttryck till de grövsta handlingar. Inte ens lagstiftning rår på ondskan. Den har bara en yttre inverkan. Ingen inre.

Men låt mig få säga det en dag som denna! 

Idag låter Gud vår hud få vila från gårdagens rodnad av sol. För han är god! Och för att vi behöver det. Han ljussätter vår himmel under en ljusbox av moln. Så gör han oss fint gyllenbruna. Men djävulen är alltings disharmoni... Han spår går i maligntmelanom för att använda en illa diagnos. Han har inga goda intentioner åt något håll. Han är självdestruktionen personifierad.

Varför skriver jag så okänsligt? Någon av mina läsare kan ju vara drabbad...

Det är viktigt att hålla isär vad Gud representerar och har för intentioner för oss och vad djävulen representerar. Det vore förfärligt att gå evigt förlorad för att man inte kan hålla isär respektive makts inflytande - för vi är under influens.

Gud, han är god. I alla lägen.

Genomgod!

 

Läs hela inlägget »

Nu kan du också följa mig på Instagram. @eboli64 

Där kommer jag att lägga upp bilder på ett annat sätt än i detta forum. Livet har så många sidor.

Att vara en helgjuten människa är det stora. Inte att vara en söndagskristen. Men en vardagskristen! 

- Välkommen!

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: eboli64, instagram

" Herren sade till Samuel: "Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har ju förkastat honom, så att han inte kan vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag skall sända dig till betlehemiten Isai, ty en av hans söner har jag utsett åt mig till kung." Samuel svarade: "Hur skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra det, dödar han mig." Herren svarade: "Tag med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt Herren. Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då låta dig veta vad du skall göra, så att du åt mig smörjer den jag visar dig.
1 Samuelsboken 16



Samuel skulle gå i ett specifikt ärende åt Gud. Han skulle smörja Isais son David till kung. Men Samuel blev rädd att Saul som Gud hade avsatt och som Samuel tidigare hade smort till kung, skulle döda honom för det. Ja, rädslan är befogad; kungar skall först dö eller abdikera innan en tronföljare utses. Det är följdriktigt. Men det var inte aktuellt här. Och Saul var inte heller vem som helst. Smart som få. "Ett huvud över alla andra", står det. Men Gud hittade en täckmantel för sin uppgift till Samuel. Jag tycker det är så delikat och intressant på denna nivå.

Samuel säger det rent ut: Saul kommer att döda mig om han får veta att jag går och smörjer en av Isais söner till kung. Gud föreslår då för Samuel att ordna till ett vanligt rutinmässigt möte hemma hos Isai. Det vill säga ett gudstjänstmöte på gammal testamentligt maner med offrandet av ett djur inför Gud. Det är något som Samuel mer förväntas göra än att just vid detta tillfälle smörja ytterligare en man till konung. Så det var en bra täckmantel och alibi för ett besök hos familjen Isai. 

Ohh...här röres jag! Är det inte så att Gud kan handla så även idag? Vi avstår många gånger från att gå till ( fri - ) kyrkan för att vi tror det är så förutsägbart. Vi kan programmet, tror vi. Vi är bekanta med dess kultur. Vi vet ungefär vad pastorn skall tala om. Vilka parametrar han brukar röra sig med och vilka sånger kören brukar sjunga... Men här ser vi i exemplet med Samuel och David att Gud kan ha gömt ett välsignelse i den tillsynes slentrianmässiga gudstjänsten. 

Gå till gudstjänsten i förväntan! Gud har en särskild plan med ditt liv. Var öppen för det! Var förväntansfull. Kommer han inte till just dig imorgon - gå dit igen! Gud skall se efter och följa dina rutiner och ordna till ett möte för dig. Bildligt talat kan han ha gömt en välsignelse även för dig i det till synes rutinmässiga mötesprogrammet. Ett ord. Ett tilltal! Ett möte med Jesus.

Precis som alla i familjen Isai trodde att det var ett vanligt offermöte, så blev det till en ovärderlig välsignelse för pojken David och hela nationen. 

Och det fick oöverblickbara välsignade konsekvenser för många.

 

Läs hela inlägget »

Varför är Gudslängtan så stor? Därför att Gud längtar. Han är stor! 

Gudslängtan är inte din. Den är hans! Men när den blir din. Då blir du hans. Om du vill.

Ditt rastlösa jag får ingen ro utan honom. Guds längtan har ro. I dig. Till dess får den ingen ro. Förutom dig.

Gudslängtan är den dörr Gud öppnat upp till min själ. Där har han nu fritt tillträde.

När jag längtar efter Gud - då är han strax där.

Ja, han var där redan när jag kom. I rastlös Gudslängtan.

                                                                                                     
Thommy Jakobsson


 

Läs hela inlägget »

Det finns inte två likadana människor på denna jord. Varken till utseende eller till personlighet. Oh, det är ett starkt uttryck för att det finns något unikt och dyrbart i den representationen. Det är mer än en biologisk sammansättning.

Familj, släkt och närstående har dna-definierade likheter och kan bevisas höra samman med varandra. Varje spår röjer en. Men lika visst som dna strängarna uppvisar olikhet så är vi olika. Vi är helt unika. Dna strängar gör inte oss. Det är vi som uttrycker strängarna. Simpelt illustrerat men ändå avancerat uttryckt. Vetenskapens representanter ser koniskt på tillvaron, för de räknar sällan med Gud. Ett dna- uttryck är bara ett uttryck - om än så biologiskt och till naturen lagbundet. Men du är du! Älskad av Gud.

Min vän, du skall snart gå in i evigheten. Du skall gå in i evigheten snart ! Hör du det? Jag skriker inte. Jag vädjar till dig. Till allt vad du är. Ditt inre, din själ. Ditt mer eller mindre rastlösa jag som tillfälligt kan stillas med förnyelse av allting av det timliga men som aldrig funnit full vila och mättnad - än i Gud. Honom du inte prövat. Res dig i beslutsamhet. Ställ dig på dina fötter och säg ja till hans kallande stämma i beslutsamhet. Den potentialen och myndigheten har du över ditt eget liv. Det har du visat prov på förr. Din egen viljas val som du använt så många gånger förr. I gott. Och på ont.

Bibeln säger att vi kan känna igen Gud i skapelsen. Men att vi är fördunklade till vårt sinne. Vi ser honom inte - trots att hans verk bär vittnesbörd om honom. En och annan poet kan möjligen formulera det sköna i skapelsen och vi tycker de uttrycker samma känsla som vi äger, vi som är fattiga på ord. Men Gud bortom rymden vida förnekar vi. Han som sände sin son för att dö för oss men som vi nedlåter oss till att inte bry oss om. Vi som vill ha en frälsning på våra egna premisser och villkor. Vilket bedrägeri. I så fall ett självbedrägeri.

Människan i sin förgänglighet skall avkläda sig sin kropp. Det skall vi som bekant alla göra. Vår fänad. Våra defekter och lyten skall få vila och ro. Kroppen som bryts ner trots att vi på insidan aldrig åldras. Har du tänkt på det? Oh, det är din dyrbara själ som Gud älskar och har skapat. Den längtar tillbaka till Gud. Den ropar av längtan med rastlöst stämma.

Denna själ behöver ständig tillfredställelse. Här rör vi oss på olika plan i tiden men vi har en sak gemensamt; vi behöver förnyelse i livet. Vi behöver omväxling. Vi behöver konsumtion. Vi behöver tillföra ett tomrum i det innersta som bara Gud kan möta och fullständigt mätta. Han har lagt evigheten i våra hjärtan, säger bibeln. En märklig definition eftersom evigheten är ett mått av tidslöshet. Han har lagt tidlösheten i vår själ. Vi är till för alltid. Spännande och underbara resa! Gud är du där? Ja, det är han!!

Om du vill mätta din tidlöshet med ting som förgår kommer du aldrig bli mätt här i livet. Du kommer inte vara den förste eller siste som försöker. Jesus bor i evigheten och i varje hjärta som öppnat sig för honom. Den mättnaden, när den är som mest påtaglig, går inte helt att bära. Den är för översvallande! Den skapar en frid och en lycka som ingen nyköpt bil kan ge. Eller något annat materiellt. Innan du hunnit byta tak på ditt husförvärv så har bekymmer och sorg tagit dig. Det materiella som spelar i fel dimension och är i fel element. Det förgängligas.

Hur känns det och hur upplevs det att möta Gud? Ja, jag frågar mig själv ibland; - Gud förgås du inte av din egen härlighet? Brinner du i eld, Gud? Din härlighet är ju som solens. Din frid är som bäcken. Där tar du hand om mig likt en barkbåt på vågen. Beskyddad med torka på däck. Bara du kan göra det så.

När Gud fyller människan med sig själv står människans själ inte i beroende till någonting här på jorden. Han fyller då människans varje molekyl och det rister i konstitutionen. Då är det endast de fysiska lagarna som sätter gränser i någon mån. Guds Ande som inte vet några gränser kan i ett ögonblick föra en vidare.

Vidare med Guds goda intentioner! 


 

Läs hela inlägget »

I lördags genomförde jag mitt fjärde Stockholm maratonlopp. Det blev min sämsta tid hittills. Jag har faktiskt inte koll på den exakta sluttiden. Den är i år ointressant. Men jag såg alla farthållarna till och med rikttiden 05:15 passera mig. Ja, jag fick min medalj vid 05:25 någonstans, tror jag, utan att spela ödmjuk. Jag har faktiskt inte helt koll. Men fortfarande en värkbruten kropp efter två dygn. 

Eftersom allting idag loggas kan jag säga att stegräknaren mätte 55.445 steg och kaloriförbrukningen stod på 6702 kcal i lördags. Och en bruttovikt minus 2,5 kg dagen efter. Men en katastrof tid. Ingen med liten självdistans omnämner något liknande. Här handlar det om långdistans och inget annat.

Vad gick fel? Det skulle jag kunna skriva en lång berättelse om. Men alla ursäkter för en dålig framfart är förbrukade. Jag skall ha revansch! Det får bli nästa år det. 

Jag såg en man som hade fått en massiv hjärtinfarkt. Jag hoppas att han klarade sig. Det var fuktigare väder än man kan tro, i lördags. Värme är kanske än värre att utstå men kvavheten tar mycket på krafterna.

Den som anser att mer eller mindre oavbruten löpning under 5-6 timmar är onormalt, har helt rätt. Det får vi säga till vinnaren av Stockholm maraton också som kom undan med dryga ett par timmars löpning. Han har inte en aning om hur det är att springa mer än under dubbelt så lång tid.

Det kallar jag för maraton det.

 

Läs hela inlägget »

Det skrivs mycket om Filadelfiakyrkan i Stockholm och deras lärosäte Kaggeholm i kristen press just nu. De ekonomiska resurserna räcker möjligen inte till och man vill flytta in verksamheten till staden och få den närmare Rörstrandskyrkan. Eller avyttra en nog så värdefull fastighet intill kyrkan. En klok ekonomisk tanke. Eller en typisk ekonomisk tanke under samma galge.

Men under alla vackra tal om synergieffekter råder ett annat allvar. Det är andligt betingat.

För den - som jag, som äger ett helt bibliotek med skrifter från en levande pingstväckelse skriven under hela 1900-talet och som mottagit andedopet i kölvattnet efter ett tidigt andligt uppvaknande i vårt land, flera generationer före mig, så är det med sorg jag skriver denna blogg. Ja, för det handlar om mer än bara en reducerad omfattning av verksamheter eller om synergieffekter. Men låt mig först få säga; det handlar inte om styrkan. För Gud är vår starkhet! Ett värn i nöden väl beprövad. Ja, när han får vara det. Då är han det!!

I naturen när ett träd eller en växt inte längre får den näring som behövs, då drabbas först de perifera delarna. Trädet börjar vissna. Grenarna tvinar bort och dör. En relativt snabb process jämfört med att växa som tar mycket längre tid. Trädgårdsmästaren måste då knipsa av de torra grenarna. Utvecklingen sker inte över en natt men det kan i en andlig verksamhet gå väldigt fort. På en generation!

I det naturliga så är det också så att om en biologisk kropp under en relativt kort tid inte får energi för att producera värme till cellerna och inte heller kan upprätthålla värmen, där startar hjärnan en avstängningsprocess av de perifera delarna i kroppen - allt för att värna om livet i kroppens centrala delar. Fingrar och fötter blånar, svartnar och får sedan skäras av. Eller kort och gott ramlar av. Kroppen blir stympad. Om den överhuvudtaget överlever... En fruktansvärd bild som är träffsäker i sitt åskådliggörande. Varför? Därför det är symptomatiskt, typiskt och väldigt allvarligt. Vi har sett det förr!

"Om yxan är satt till roten "... då tar det ett tag innan hela trädet faller. Men det är likväl allvarligt dödsdömt. En hemsk jämförelse! De perifera delarna avyttras först... Jag tycker mig se ett samband här i mina osökta parallella exempel.

När den andliga värmen och temperaturen, den andliga standarden - om du så vill, sätts av ljumma vittnen, skolade estradörer, då sjunker den andliga nivån. Det säger sig självt. De perifera delarna slås snabbt ut. Kraften orkar inte bära upp verksamheten och skapa andligt liv av kvalitet. Det är en process som bara fortsätter och fortsätter tills begravningen är ett faktum. Eller trädet ramlar omkull.

Vill man verkligen rädda en församlingskropp så måste man ta itu med den andliga termostaten i församlingen. De som sätter temperaturen i den andliga striden. Regulatorerna. Förkunnarna! De andliga termostaterna. De ljumma.

Var finns de utpräglade tjänstegåvorna idag? Finns de kvar? Det är ytterst den mänskliga styrelsen som kallar och avsätter pastorer som bär fram främmande eld. Då som nu. Det är ett bibliskt tema. Inte mitt! Här är knäckfrågan. Frågan handlar väldigt lite om byggnader och ekonomier. Guds folk har aldrig haft så gott ställt som idag. Kyrkan som uppfördes av en Gudsman under värsta depressionen 1900-talet skådat. En ekonomisk motsägelse om något har påbörjat sin kräftgång. Det har andliga orsaker!

För den som menar att Kaggeholm har varit minst sagt en central knutpunkt för den andliga återväxten och skolandet av förkunnare - ja, då är det i så fall än värre än min diagnos gör gällande. Då har församlingskroppen börjat slå ut inte bara perifera delar - utan centrala. Då är min bild för ljus och diagnosen än värre.

Lyft ner och bär ut estradörerna! De ljumma artisterna. Rekrytera andesmorda förkunnare igen. En enda låga kan antända en hel skog.

Det vill Gud!

 

Läs hela inlägget »

Har du för denna dag sträckt dig i bön till Gud? Har du lyft din själ till honom som befinner sig i den eviga världen eller lever du på gammal anda? Gammal anda som på sikt kommer att avsvimma dig.

Att hålla Andan är utsiktslöst.
 

Läs hela inlägget »

Min pappa drog ut till Klädesholmen. Av andlig hunger och kamp. Till Manfred och den typiska doften av tång och öbornas särskilda intonation. Och sill. Manfred var fiskare och hade nog många gånger sin hela förtröstan till Gud om tillräckligt med fångst och en orolig hustru på land. För dem var Gud närvarande i förvärvslivet. Tveklöst. Min pappa och han möttes där i samma behov. Av samma behov. Gudsbehovet. Gudsbehovet, som kan ha olika inkörsportar i livet. Gudsbehovet som är att liknas vid att halta stödd på honom och att vara djupt fäst vid. Fäst vid Gud.

Vad är det som händer då hungern efter de eviga tingen sammanstrålar så hos två individer? Ja, det är som Jesus säger; där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er. Den glädje och frid som Jesus representerar den överglänser allt! Hans närvaro fyller då rummet.

Vad var det som gjorde att min pappa inte åkte ner till Göteborgs hamn och arbetade just vid de tillfällena han istället åkte till Manfred på Klädesholmen? Eller till sin svåger Erik och målade hus för att på det viset dela arbetsgemenskap och tjäna pengar. Det finns väl alltid ekonomiska behov att tillgodose även om man är en brinnande troende. Bön genererar ingen timpeng även om bekännelsen omtalar att Gud alltid förser och inte är någon något skyldig. Svaret är andlig hunger. Ovivelaktigt så.

Jag minns att de satt, pappa och Manfred, och samtalade om och kring Guds verk. Om andliga ting och över bibliska frågor. Det var som samtal i övrigt. För mig var det momentet möjligen den tråkiga timman i de vuxnas värld. Så såg jag det då. Men när de påbörjade sitt bönemöte på tu man hand då öppnades himlen. Då rördes även jag. Ibland var Manfreds hustru också med. Hennes rapsodiska och militanta stämma blev än mer högljudd då hennes salighet mötte sitt lyte. Det berodde på hennes dövhet. Hon hörde inte riktigt vad hon uttalade därför blev uttalet oprecist och högt. Manfreds hus på Klädesholmen kan jag bara svagt komma ihåg. Husen trängdes på den hårt villabebyggda och kuperade ön. Enkla dragiga hus med ont om ytor. Fisknät hängde i de små trädgårdarna och måsarna var i sitt rätta element. Det marina.

Vardagsrummet hos Manfred var som de äldres brukar vara. Lite eftersatta i modernitet. Trasmattor och ett gökur. Gamla porträtt på väggarna över tidigare generationer och porslinsfigurer stilmässigt ogenomtänkt införskaffade. Manfred var nog en trettio år äldre än min pappa vid den här tiden eller också var det sjölivets hårda villkor som fårat mannen. Tänk att jag inte kommer ihåg hans röst. Bara dialekten. Jag minns dock hans kraftfulla tungotal! Jag skulle kunna ordbokstavera dem. Men det vore att stjäla hemlighetsfulla ord riktade till Gud. Jag fröjdas över dem! Jag kan känna kraften i dem. Manfred som riktigt imploderade då han blev salig. Han kröp ihop till en enda kärnfull atom och sedan ropade han av salighet. Allt fnöske av obetydligheter i det triviala livet tog eld och brann upp. Lågdagrarna blev skinande ljusa i sinnet och stora problem blev till intet. Var det målet eller vandringen? Det var resultatet! Målet var gudskontakten och den uppnåddes.

Hur skall jag förklara de där bönemötena? Hur kan två röster fylla en torpstuga så att det blir lika mäktigt som i ett stort auditorium av bedjare? Här fanns inga lovsångsbedjare eller lovsångskörer under en halvtimmas repetitioner. De bad om varannan, efter varandra och bredvid varandra med höga rop, min pappa och Manfred. Deras ohämmade tillrop inför Gud och deras belägenhet var frigjordheten personifierad. Frigjorda... Ett utdött uttryck. Människoanden är då frigjord i Gud, inför Gud och hämningslöst frimodig ibland och inför människor. Men inte otyglat. Himlen var där! Jesus var där och jag är övertygad om att änglar närvarade. Jag bär deras frigjordhet med mig som ett levande minne som sätter standarden för mig och allt äkta gudsliv - ett minne mer värt än många jämnårigas upplevelser vid nya Ullevi och vid stadions fotbollsmatcher. Det vet inte min pappa om. Det är hans givna och postuma berättelse han säkert hade uppskattat. Han som alltid sökte Guds rike först och fick mycket tillfallet.

Hur lyckas man med bönemöten? Möten där bönen tar över. Där alla ingredienser av drivande och påskjutande faktorer får bönemänniskorna att bära på fradgan och lyftas till ett högre plan av salighet. Fult uttryckt men verkligheten. Försök gå en bibelskola och lära dig det! Lycka till men det går inte att tradera. Gudsumgänge är ingen metod eller teknik under överseende. Gudsumgänge är att söka Herren i nöd och av behov och hunger. Också! För hur skall jag kunna lära er att bedja utan genom nöd, säger skriften.

Min pappa och hans äldre vän böjde också knä på var sin stol. Är det nödvändigt? Frågan är fel ställd. De gudfruktiga gör mycket som ser oförklarligt ut men det lyckas. Vaddå med? Att få kontakt med Herren!! Ett utomordentligt unikt sätt att träffas på. Att böja knä på tu man hand. Jag vet ingen som gör det nuförtiden. Träffas man så gör man det av tusen andra skäl där Herren inte lovat vara "mitt ibland" eder. De två männen från två skilda generationer slog hål på tid och rum. De underminerade den eviga världen i sin slutenhet så totalt att tredje himlens bottenplatta gick ur och änglar i tusentals sänkte sig ner och närvarade. Ingen lurar en tioåring. 

Vi behöver kanske nödtider. Vi behöver bli seriöst kristna. Vi behöver bli mer än bekännande. Vi behöver bli trovärdiga och förnyade. Vi behöver bli väckta och vara vaknare. De eviga tingen finns bakom en slöja av vår likgiltighet. Vi behöver bli seriöst kristnade. Få tag i änden av slöjan och rycka verkligheten ned över oss. Den himmelska världens andliga välsignelser. Vi behöver hunger efter de eviga tingen - ja, efter Gud själv.

- Jesus, som infinner sig på ett särskilt sätt då två eller tre församlas i hans namn.
 

 

Läs hela inlägget »

Det finns ögonblick i livet som är riktigt minnesvärda. Ögonblick som just då när de skedde inte var något särskilt utmärkande. De utgjorde bara en del av livet och den tidens händelser, även om våra liv kan te sig nog så olika. Men med tiden får de liv och börjar tala.

När jag växte upp i Göteborg var min pappa en obunden frikyrkoevangelist. Det är det mest fria du kan tänka dig. Min pappa var då i den ålder som min äldste son är idag. Ett svindlande perspektiv.

Jag minns och jag har förstått att när min pappa hade kamp åkte han till Klädesholmen i den Bohuslänska skärgården. Vad är kamp för någonting? Jo, det är när konfrontationen inombords och utombords blir lite svårare än vanligt. Då man får kamp. Man har kamp, helt enkelt. Det är mer än ett uttryck för dåligt väder eller att någon extra räkning dykt upp i brevlådan. Inte så. Vid kamp blir det jobbigare på ett andligt plan och det har inte så mycket med existentiella ting att göra egentligen - även om man också på det planet kan få sig en rejäl snyting. "-  Det är kamp - men det går igenom! " Ett mycket vanligt talesätt bland kristna när jag växte upp. Så sa man när man egentligen hade det gastkramande svårt, men inte ville lägga över bördan på någon annan. Man inväntade istället stilla att kampen skulle gå över med Guds hjälp i bön. Det här är ett ämne för en hel bok i sig att behandla. Den bäste författare bland människor att avhandla i ämnet är Emil Gustavsson och hans böcker. Ingen har trotsat stormigt själens hav som han. Också han är hos Gud idag.

Jag vill ta dig med till Klädesholmen för snart ett halvt sekel sedan. Min pappa kände en yrkesfiskare ute på Klädesholmen som hette Manfred. Honom åkte han ut till när det var kamp. Det är min bild av det hela. - "Ohh"... jag kan än idag höra de första satserna när den helige Ande - i tungotalet, fick Manfred att dra ihop sin kropp av salighet. Manfred var inte större än lilla Fridolf till sitt yttre. Klotrunt huvud med en liten gestalt. Men han hade en stor tillit till Jesus. Han hustru var nästintill döv. Hennes rappa militanta tal under hög volym gav relief till Manfreds ödmjuka hållning. Manfreds böner klarade inte av många meningar innan saligheten övergick i tungotal. De eldburna orden var som kulsprutekulor i den andliga världen. Fällda blev varje ond närvaro som där störde under hans lokala skärgårdsdialekt vid sina bi-anden. Han bad med ett förkrossat hjärta. Sådana lyfter de kampburna på örnvingar.

Jag minns en gång i Wesleykyrkan där min pappa hade sina möten hur Manfred profeterade anonymt att den som led av svår återkommande magvärk, framöver skulle få slippa den - i Jesus namn. Förklara inte för mig hur en tio åring kan snappa upp ett sådant tal och förstå att tilltalet var mitt. Värken har sedan dess uteblivit. Manfred, denne trogne Herrens tjänare. En vanlig broder och medmänniska. Saligheten drabbade honom och han fick tala ord från Gud. Det är ovanligt idag. Vi saknar bärare. Vi saknar ivrare. Ivrare efter de andliga gåvorna. Det är ju i dem som Gud verkar! Du söker Gud för dina timliga behov men du söker inte hans verktyg i den helige Ande. Bli upplyst. Bli medveten. Bli längtande. Gud behöver andliga funktionärer också idag!

Pappa åkte många gånger upp och ut till Klädesholmen. Till Manfred. När han gjorde det så var det kamp. Det har jag förstått. När det är kamp så vill man dela den med någon. Men absolut inte med vem som helst. Det måste vara en människa som lever på samma plan och som vet vad det handlar om. Det är lika självklart som att man inte talar med en bilmekaniker om cykelkadensen under löpning. Det är meningslöst. En bilmekaniker vet möjligen mycket om hästkrafter men inte ett dugg om att springa själv. Det är fel medmänniska och fel forum - även om bilmekanikern är ovärderlig på sitt område.

Jag ser nu att mitt textutrymme börjar tryta. Jag hann inte mer än till inledningen i denna blogg. Så brukar predikanter säga. Det har jag aldrig förstått mig på, eftersom man använder en sista dyrbar mening att slösa till att nämna om just tidsbristen. Knappast trovärdigt. Men idag förstår jag det bättre. När det trycker på med mycket att säga, då blir det tidsbrist. Min hustru som har förstånd där jag saknar, påminner mig ofta att mina texter ibland blir för långa. Men det är det enda hon har fel i. Själv gråter jag när jag skriver en text och vet att ett textparti kommer att gripa någon anonymt. Det är för mig ett dyrbart verktyg. Det är ett Andens insegel det.

Jag får återkomma till min måleriska bild om mötena ute på Klädesholmen vid nästa tillfälle.

Det lovar jag.


 

Läs hela inlägget »

"Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske." Filipperbrevet 2


Livet ter sig inte bara. Det är inte bara en serie av skiftande händelser.

Texten säger oss att Gud verkar i vilja och gärning; alltså vad vi vill och vad vi sedan gör. Men det står att Gud verkar! Inte att han styr. Där är vi själva bemyndigade och satta över våra egna liv. Många gånger till vår egen olycka, dessvärre.

Guds vilja är alltigenom god. Det är grundförutsättningen för den människa som litar på Gud. Vi vet inte alltid vad som är gott för oss. Men han vet!

Det är en stor sak att förtrösta på att vad Gud än kan leda en människa in eller igenom, så gör han det under absolut kontroll. Har du tänkt på att Gud ibland tog sina tjänare på omöjliga uppdrag och vägar? Då hade Gud en särskild plan med deras liv. Se dina svårigheter som en transportsträcka dit Gud har något särskilt för dig eller för andra och genom dig. Då har du förunnats ett rikt liv!

Våra liv - som de gestaltar sig - kunde aldrig bli det som det blev om Gud hade talat om för oss i förväg, om allt vi skulle göra eller företa oss i livet i den riktningen. Det skulle vi aldrig klara av att iscensätta. Därför blir tilltron till att han leder rätt så dyrbar och avhängig honom, enligt texten. Vi får ständigt påminnas om; att skulle vi hamna i svårigheter så är det en ojämn väg vi kanske måste gå. Men han går med oss! Grusade vägar är som grusade planer inte alltid komfortabla. Landsvägar vid slingrande ödemarker. Men de är temporära i hans efterföljd. Han som inte har för sed att skissa på grusade planer. Han som leder på sikt.

För hur har inte de största segrar först sett ut som en ren och skär undergång för Guds folk? Det är mer regel än undantag. Det är där Gud bevisar sin stora makt och kärleksfulla omsorg. Det är då Gud intar sina väldiga proportioner.

Sela.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: filipperbrevet 2

I går slog jag mitt personbästa på distansen halvmaraton 2.1 mil, under Kungsholmen runt. Tiden blev 1.57:50. Ett efterlängtat resultat.
Den 3 juni är det Stockholm Maraton. Det är om 20 dagar. Där har jag mitt personbästa på 4.48:25. 
En förbättring förväntas. 
 

Läs hela inlägget »

" Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud  "  1Kor 1:26

Predikanter sökes bland gudsmänniskor 

Det är vanligt med trainees på arbetsmarknaden. Man rekryterar människor som gått färdigt på universitetet för att sedan få en skräddarsydd utbildning dit man kommer. Man anställer människor som har alla hästar på plats. Nuförtiden får man genomgå tre intervjuer för en tjänst, på arbetsmarknaden. Ja, det tar tid att bli betrodd. Men av Gud får vi en fråga. - Vill du gå mina ärenden? 

I dagens text efterfrågar Gud enkla människor. Det behöver inte finnas någon motsättning i det. Men låt oss ta fasta på kriterierna i texten. De ansökande eller handplockade skall övervägande vara ovisa, ringa, enkla, svaga, obetydliga, föraktade - för världen. Ja, för världen.

Det kunde vara ett ämne för en mindre uppsats att fånga in alla aspekter på vad som gör en förkunnare bland de tillsynes ringa människorna. Förutsättningarna lär inte frångå det som Paulus räknar upp. Det är gudsrikesmänniskornas grundförutsättningar i det mänskliga. Gud vill inte dela en oförtjänt ära! Det vore oärligt. Gud som är sann, tummar inte heller på sanningen i detta avseende. Annars förstörs tilltron till betydelsen av ordet sanning. Gud som kan upphöja vem han vill. Men det är en annan sak. Äran tillhör honom!

Vad är en verkligt framgångsrik förkunnare - för det måste finnas skillnader i framgång också här. Låt mig få genskjuta frågan utan att trampa någon på tårna; 

Det finns förkunnelse vi lika gärna kunde varit utan. Förkunnelse som är att likställas med att trampa på torra kvistar i skogen. När oljudet knastrat färdigt kan de flyende djuren stanna upp i sin flykt och fågelsången återvänder. Estradörer, underhållare, föreläsare och föredragshållare. De mest utmärkande av dem utgår inte från Guds ord. Deras förkunnelse är ingen förkunnelse. De har inte Gud med sig. För dem har han blivit varken borta eller hemma. De har ett jobb men inget kall. Gamla testamentets profeter kallade dem för brödprofeter. De livnärde sig på Guds verk. Tänk hur fel det kan bli. Gud tvingar ingen även om du tvingas.

Det finns en hemlighet i att var så obetydlig i sig själv, som rekryteraren här i Guds ord efterlyser. Det gör det verkligen. Det handlar inte om en reducerad intellektuell kapacitet. Gud använder det människan har fått. Men det handlar om att i sig själv vara  r e d u c e r a d. Du blir reducerad, om inte annat. Det kan man vara på många sätt och inom många områden. Det ser du hos alla de portalfigurer som bibeln presenterar och där Gud haft sin väg med deras liv. Den ene är vackrare bruten än den andre.

O. Oh...Åhh... Jag älskar att läsa om Isak. Han var skumögd. Han såg inte längre. Han välsignade fel man på grund av det. Jakob fick välsignelsen som tvillingbrodern Esau skulle haft i det naturliga. Men inte enligt Guds sätt att se det. Isaks lyte blev till välsignelse för Guds verk. När Jakob i sin tur förmedlar sin välsignelse lägger han på samma sätt händerna i kors över Manasse och Efraim. Pappa Josef insisterar. Men Jakob som bar på ett annat lyte, han var nämligen halt, kunde inte undgå att profetiskt tala rätt. Han som hade ljugit en gång. Gud fick sin väg oavsett lytena. Här får jag gåshud och mitt inre leviterar. Gud är suverän!

Det finns så många pastorer och förkunnare där deras styrelser borde lyfta ner dem från talarstolarna. Förkunnarna är många gånger inte smorda. De är numera ofta akademiker och kan många konster och äger många färdigheter. Visst! Men det räcker inte till. Det är fel element. De saknar klart en andlig gåva och de har inte Andens vittnesbörd över sina liv. Annars hade vi för länge sedan sett och hört det. De utgör ytterst sett en förlängning av den mänskliga organisation och inriktning de är avlönade av. En styrelse som bekräftar hur illa besluten är tagna. 

Vad är boten på söndertrampade kvistar i akademiska-, välformulerade-, retoriska-, intellektuella-, anekdotdränkta-, vackra och oförargerliga estradörers egna försök att lyfta den andliga nivån, i ett torrt gudlöst tilltal till sin åhörarskara? Låt mig få lämna negationerna här. Och bli konstruktiv.

Att vara en predikant det är det mest påtagliga man kan vara med om som människa. "Du får ett budskap. Du får bära ett budskap. Du får dela ett budskap." Det är mer än ett trestegsprogram. Det är förmer än tre underrubriker i en meny till en trerättersmiddag. Det är tre fruktansvärda och härligt obeskrivliga processer. Där finns himmel och helvete. Där finns vånda och kamp. Där finns seger och segervittring. Och nederlag! Många är de som har blivit övergivna på grund av det. Många. Du som är en av dem; din lön väntar bortom gyllene sol. 

Att vara predikant är som att umgås med en treenig Gud, som var och en av dessa är en personlighet. De kommer helt plötsligt överens om att säga något. Och dessa tre personer har verkligen alla hästar på plats. De vet allt. Och vi får vara deras språkrör! Då blir orden levande och tar fyr. De rymmer en dynamis som påverkar tid och rum och samhälle - utan politiska utskott. Då rister det i alla de mänskliga förmågorna.

Vem bryr sig då om att balansera på torra kvistar i skogen och försöka att undgå att uppfattas hur tom predikanten är? Predika ordet! Tala aldrig om din moster och hennes hund. Hunden kommer att avlida. Och din moster kan inte heller frälsa dig. Gå inte akademiskt på tå! Du väsnas bara. Gud, han kalhugger alltsammans och framstår i egen härlighet. Då blir hela tillvaron ett paradis. 

Predika ordet och du blir som Tirsa i Höga visan. 

" Du är skön såsom Tirsa, min älskade, ljuvlig som Jerusalem, överväldigande såsom en härskara." Höga visan 6.

 

Läs hela inlägget »

Förkunnelse på YouTube

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter