Det blev två timmar på stan idag med evangelium. Flera givande samtal. Några mycket allvarliga. Evigheten stod som ett stup intill och jag fick varna med det djupaste av allvar. Jag är ju inte i behov av fler medlemmar till kyrkan - primärt sett. Inte heller är jag beroende av pengar för den yttre verksamheten, så att jag behövde vara inställsam och bli populär. Gud vare lov! Det gör mig fri att tala allvar med människor. Livet är allvarligt! Utan Jesus går du till helvetet!

En algerier som jag minns sedan min barndom har jag nu tre gånger fått tala med. Han kom som flykting, mötte Gud och bildade familj. Men han var mycket hatisk till världsordningen. Och det var Guds fel. Han hade kastat sin tro men ville inte förklara när och hur eller varför. Då är det svårt att kunna hjälpa.

Jag fick varna honom påtagligt. Han trodde inte längre att Jesus fanns. Han trodde inte heller att Jesus ska komma tillbaka. Och det är ju följdriktigt i allt sitt logiska resonemang, om man nu förfäktar att Jesus inte finns. Ett ohållbart resonemang där en hund låg begravd.

Den Helige Ande bemötte honom på varje punkt. Att Jesus inte kommit än är ju inte en dementi på att han inte ska göra det, påtalade jag för honom. Om du brukar se på nyheterna klockan 21.00 då kan du inte tidigare lägga den utsändningen. Den kommer kl. 21.00. Jesus ska komma tillbaka på en bestämd tidpunkt. Svårare är det inte. Vi kan inte bestämma att Jesus inte kommer tillbaka bara för att han inte gjort det hittills. Vilket självbedrägeri! Du blir lämnad kvar!! Gode Gud!

Jag hoppas att detta inte var sista chansen för min vän och broder. Mitt hjärta glödde för honom. I kärlek. Tro mig! Gud är mitt vittne. 

En tidigare kollega kom med käpp. Han hade fått ett trasigt knä i en olycka. Samma knä som jag hade problem med. Jag vittnade med emfas för honom över hur Gud kan läka skador. Först genom immunförsvar och genom den läkekraft Gud lagt ned i våra kroppar. Ett sår, till exempel, läker ju av sig själv. Det finner vi vara för självklart. Det är det inte. Gud har utrustat kroppen så. Men när kroppen inte klarar av att reparera sig själv - då kan Gud gripa in!, sa jag, och rörde vid hans knä utan lov. Jag berättade om mina egna erfarenheter vid min meniskskada. Mannen bad inte mig be för honom. Det är ett villkor, vill jag säga. Så gjorde Jesus. Jesus brukade fråga; Vad vill du jag ska göra för dig? Det är en viktig notering. Den öppnar trons möjligheter.

Gud vare lov! Floden stiger i korsningen där på Gamla Brogatan - Drottninggatan. Den är en verklig missionsplats. Där ska mycket bli uträttat för Herren. Jag har lidit mycket över att inte fler ansluter sig. Men man sover! Idag kände jag att himlen var vidöppen och all den himmelska världens andliga välsignelser vilade över den ensamarbetande. Och du gick miste om alltihop! Ära vare Gud, vilken fin dag vi hade, jag och den Helige Ande. Jag väntar med spänning på vad Herren ska uträtta på den platsen.

Den Helige Ande är inte en lillebror i gudomen. Vi förhåller oss ofta så till honom. Gud är fadern. Han är högst. Jesus är sonen. Han är vårt fokus. Men Hjälparen då? Är han bara en namnlös springpojke, svår att sätta i arbete? Nej, så klart inte!! Han är lika verklig som Jesus och han är ju oss närmast och "han ska taga ifrån mig ", säger Jesus, "och förkunna för eder ". Ha förtroende för den Helige Ande, min vän. Vi beter oss ofta som att vi måste beskydda denne lillebror så att han inte tar över Jesus plats... Vad är det för dumheter! Han kommer aldrig att göra myteri. - Han är i symbios med Herren, min vän. Det är ju han som ska utföra verket genom oss. Han är på Jesus och vår sida. Ska vi då inte tala med honom? Så har vi inte fått lärt oss, helt enkelt. Ett nära samarbete är nödvändigt. Det kan vi se hos de första apostlarna också.

Låt oss ha stort förtroende för honom!! I Jesu namn. Han är mycket känslig och därför måste också vi bli mycket mer känsliga. Det är ju hans element. Känsliga det blir vi genom lidanden. 

I den Helige Ande och under den Helige Andes kraft.

 

I morgon kommer jag att stå i korsningen Gamla Brogatan och Drottninggatan och dela ut flyers om Jesus. Jag är där vid 11.00-tiden. Det är den viktigaste uppgift man överhuvudtaget kan få och ha. Som jag skrivit många gånger; Det är som att stå vid evighetens rand och mana människor att lämna sina liv åt Jesus.

En dag är det för sent! Du har inte någon tid kvar att odla din bitterhet, du som en gång levt med Herren. En dag tar detta slut. Då står du utanför i en evighet lång. Besinna dig! Medan tid är. Låt inte det förflutna binda dig. Gör upp med ditt liv och kom åter till Jesus! Han har en öppen famn för dig.

Jag bifogar också här igen min förkunnelse över berättelsen om kvinnan och Jesus vid Sykars brunn. Den har en introduktion på 10-15 minuter som lägger grunden för texten. Det kan verka långt. Men har du en levande tro på Gud så är det nog inte så plågsamt att ta sig igenom. Den som är hungrig på Guds ord lyssnar säkert. Ta fram din bibel när du lyssnar till förkunnelsen så du kan följa med i texten och bedöma det som sägs. Berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn är möjligen en nyanserad utläggning. - Lyssna och sprid den gärna!

Nästa vecka hoppas kunna spela in ett nytt program för YouTube över texten i Matteus 19. Texten handlar om den rike mannen som kom till Jesus. Vi ska problematisera texterna kring vårt ägande och hur egoistiska vi är även som troende. Om möjligt genomförbart med Guds nåd.

Gud välsigna dig att be för traktatmissionen och be att Herren reser upp brinnnande, levande och fria troende som kan få fatt i en biograf eller en teaterlokal för ett evangelisationssyfte här i Stockholm! En samlingsplats. Ett vardagsrum. Det är ju helt förskräckligt hur sömnaktigheten griper den ene som den andre i dessa dagar. Den andliga sömnaktigheten som tar vem den vill. Man syns inte. Man hörs inte. Man är overksam. 

Det är en väldig dementi på Jesus snara tillkommelse i ändens tid. Den som somnat märker det inte. Men de vakna ser de sovande! Det är det pinsamma. De vakna hör de tunga andetagen. Smörjelsen är där inte längre. Förkunnelsen blir tung och griper inte längre hjärtan. Pulsen har gått ned i viloläge.

"De som var redo gick in i bröllopssalen ", säger Guds ord. Var inte de sovande redo? Jo, det var de. I grund och botten. Men de sov! De nådde aldrig fram. De saknade olja i käril. Vid midnattstid ljöd ett anskri; "Se brudgummen kommer. Gå ut att möta honom! "Man gick. Man började gå. Men man stannade. Man somnade.

Det var det förödande beslutet i senmidnattstid.

 

Jag hittade ett videoklipp av David Wilkerson på höjden av sin tjänst. (Tyvärr kan jag inte bifoga klippet här.) En ljuvlig röst som har tystnat. Vi märker först när de har gått ur tiden hur mycket vi saknar profeterna. Profeter är inga papegojor som försöker härma något och de gör en och en annan på dåligt humör. 

Låt mig få översätta orden han sa i klippet. De gäller ung som gammal. Kanske att orden är mer gångbara hos en lite mognare läsekrets. De unga kommer tyvärr ändå inte att kunna ta till sig visdomen, i sin framfart. Och förmår inte lyssna till den och följa den, av naturliga skäl.

" Jag är sjukt trött på människor, särskilt unga människor som är singlar och missbelåtna och de är missnöjda och nedslagna, de tänker att bara jag får en god fru eller en god man så kommer alla mina problem att lösa sig, NEJ!, om du är missnöjd när du är singel, så kommer du att bli dubbelt så missnöjd när du är gift. Om du letar efter en relation som ska göra dig harmonisk, då är du på fel väg. Det kommer inte att fungera! Du kommer inte att kunna tillföra något i relationen förrän du är absolut fullt tillfredställd om vem du är i Kristus."

- David Wilkerson -

 

Det är medtagande att se de äldre ur sitt liv kallas hem till Gud. En efter en. Jag är nu 61 år gammal. Det är förstås bara en siffra. Men går ändå inte att negligera.  Jag som bär tandställning när jämnåriga kikar på löständer i smyg. Lovat vare Gud! Låt mig få bli riktigt gammal så jag hinner uträtta något för dig, Herre!!

Men vi vet inte någon av oss hur gamla vi kommer att bli. Guds ord säger att om livet blir långt så når vi 70 - 80 år. Då har jag tio till tjugo somrar kvar. Man blir ju riktigt omskakad. Det här är frågor man skjuter på framtiden hela tiden. Det går liksom inte att "levnadsglada" och satsa på framtiden ur ett jordiskt perspektiv och tänka på ett bortre slut. Men de facto så är det så!

Jag får nu höra om en efter en som somnat in. Härom veckan begravdes i Borås en vän till mig. Idag nådde mig ett nytt dödsbud.

Den 18 februari kommer jag att viga dagen för traktatmission i korsningen Gamla Brogatan - Drottninggatan. Det är sååå angeläget att tala allvar med människor; - Bered dig möta Gud! Det kan vi genom ett möte med Jesus.

Gode Gud! Det är att stå mellan himmel och jord och varna människor. Att överlämna sitt liv i Jesus händer. Det är vårt hopp och vår räddning för evigheten!

Om du inte gett upp...var med och bed för denna gärning! Den är liten och äkta men sannerligen inte betydelselös. 

- Gud ska välsigna din insats!

 

I dag finns det så mycket av ockulta krafter i förklädnad som är i rörelse. Predikanter som får människor att skaka och ramla omkull utan att man kan skörda någon egentlig frukt av det. Men en som inte kan gå och som likt på apostlarnas tid restes upp i Jesus namn är verkligen något att kunna ära Gud för.

Kanske vi får gå tillbaka så långt som till 1950-talet för att så rent och klart få se Herrens gärningar på detta område. Utifrån ett mänskligt perspektiv så krävs det ett stort mod av förkunnaren att ställa sig i en tjänst och till Herrens förfogade för att "våga" göra detta. Vi besitter ju inte någon kraft i oss själva. Och jag kan försäkra att fienden var efter honom varje sekund av hans liv. Tro inget annat.

Vad tror du det betydde för den rullstolsbundne? ALLT! Jesus vill hjälpa människor idag. Också vi är kallade att lösa dem.

A.A Allen hade verkligen inte ett lätt liv med sin svåra bakgrund och barndom. Men Herren tog ut honom för den tjänst som betydde så mycket för många. Det är underbart att följa hans steg och den oerhörda Guds kraft som vilade på honom. Titta gärna på inslaget. 

- Gud vare lov!
 

"Herren talade till Mose. Han sade: Befall Israels barn att bära till dig ren olja av krossade oliver till ljusstaken, så att lamporna kan sättas upp dagligen. " (3 Mos. 24:2)

Biblisk förkunnelse är som en tillredd måltid. Men den måste vara smord. Här duger inte det kolesterolhaltiga fettet som förebild. Istret. Andlig förkunnelse måste vara smord med olja. Förkunnaren måste också vara smord. 

I dagens bibeltext framgår det att ren olja skulle framställas till ljusstakarna. Den rena oljan var av betydelse för lågan. Om oljan var oren skulle röken öka - på bekostnad av ljuset och ta över ljusets plats. Sot skulle istället sprida sig. Sot är mörkt och inte ljus.

Vi är ljus i världen. Skulle vara. Vår själ är det kärl som i motsvarande grad i bildspråket utgörs av veken. Veken, som indränkt i olja sätter oljan i brand. En bild. Men instruktionen Mose fick den rymmer mera.

Oliverna skulle vara krossade. Det är så man får fram olivolja. I en annan bibelöversättning står det att de skulle vara stötta. Ohh...vi frågar våra vänner när vi varit för sanningsenliga; -"Blev du stött?" Det vill säga; blev du sårad? Bilderna ligger nära varandra och skapar med ens ett hologram. Oliverna behövde utsättas för en omtumlande process. Olivens utförande behövde genomgå en oöm behandling för att olivoljan skulle sippra ut och rinna ned i rännan. Vi talar om att vara krossad - förkrossad. "Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta ", säger skriften. Om det förkrossade hjärtat sitter i en förkunnares bröst - hur skulle då Kristus undgå att lysa fram genom orden, i all sin glans? Sela.

En sotig veke kan endast gömmas i elden. Alla tända vekar är brända. De absorberar då lättare oljan. Den Helige Ande omhuldar så förkunnaren att vi undrar; Hur är det möjligt? "Är inte detta timmermannens son?", sa de om Jesus. "Är inte dessa olärda män av folket?", sa man om lärjungarna då man kom ihåg att de hade varit tillsammans med Jesus.

När jag var ung ombads jag ibland att tala i min ungdoms församling. Det hände att efter påannonseringen sjöng man en sång. Jag kunde då resa på mig och gå ut ur mötet till mötesledarens stora sorg. Ordet var då inte levande för mig. Och jag visste det. Det finns ingen församlings administration som ger en sådan sina rekommendationer, vill jag lova. Men jag satte förkunnelsen högre än mitt eget anseende! Den osmorda förkunnelsen. Vi har alldeles för många som bara pratar ur skafferiet. Och vi har ännu färre andesmorda förkunnare idag. Smorda! Oljestinna! Kringgärdade med eld utan sotig rök!!

Förkunnelsen liknar idag många gånger ett religiöst prat. Hundra klichéers tal i ett räcke. Man bjuder på andlig mat men man plockar ur skafferiet på måfå. En näve cornflakes. En nypa salt. Två händer vetemjöl, nötter och sirap. Rågmjöl för nyttans skull och så häller man i ägg och mjölk för att skapa ett glegg. Så tror man att man bakat ett bröd... Man tror att man är ledd av den Helige Ande men man bara pratar ur det egna minnet. Man papegojar och upprepar bara vad man sagt tidigare eller hört andra säga, när vi skulle vara som örnen. När örnen ropar då är det angeläget. Då är det allvar!

Mina vänner! Andesmord förkunnelse är inte att plocka bibeltexter ur minnet som du i realtid kan komma på. Verbalinspirationen rör sig på betydligt större vingar. Den taleträngde utan budskap är som en irrfärd. En färd som börjar i Haparanda och slutar i Falköping. Behållningen blir därefter. Och resultaten uteblir. 

Det måste finnas oliver för att få fram olivolja. Men det räcker inte med det. De måste krossas. Jag tycker mycket om den översättning som anger att de måste vara stötta. Kanske det till och med för någon betyder att man är ut-stött. Man är alltså inte bara stött i ordets direkta betydelse. Man är också utstött. Gode Gud! Här vakar änglar parvis till hjälp och räddning för en sådan. Sela.

Har du inget att säga av andlig art. Var tyst. Det är inte farligt. Gå ut och prisge den dyrbara oljan med ett högre värde än ditt eget anseende. Du kommer att stötas och blötas av tårar och oljan kommer att frambringas ur ditt liv.

Förkunnelse utan den Helige Andes färska olja är som att äta torrfoder utan vätska, när till skillnad en andesmord förkunnelse sätter både två och tre stjärnor i restaurangguiden. Sluta förkunna ur ditt gedigna minne. Bli uppfylld av den Helige Ande. Orden faller annars bara i en hög framför dig. Det blir bara ett religiöst prat. Blanda inte alla möjliga ingredienser bara för att det anses vara ätbart. Det blir inget bröd av det!

Nej, märgstarka rätter kräver sin förberedelse i bön och olivers stötande och blötande under tårar. Då ska kärlet under tryck frambringa oljan. Olja som räcker både till lampan och käril.

Den står högt i pris idag. 
 

"Då bad Simson till Herren och sa: Herre, tänk på mig och ge mig styrka än en gång, så jag kan hämnas filisteerna för att de har gjort mig blind. Sedan tog han tag i de två mittpelarna med all sin kraft. Herre, låt mig dö med filisteerna, bad han. Och templet rasade samman över filisteernas ledare och allt folket, och de som dog vid Simsons död var fler till antalet än dem han tidigare hade dödat under hela sin livstid." ( Dom. 16:28-30 )

Berättelsen om domaren Simsons gärning och uppdrag av Gud är en dramatisk läsning. Nu har hela bibeln utkommit som Kärnbibeln på Sjöbergs förlag, med kommentarer och utvidgad förståelse för skriftställena och jag har en invändning.

När jag läser bibelutgivarens kommentarer över detta skriftställe i Domarboken så anger man följande utläggning i Kärnbibeln och läs noga;

( I berättelsen om Simson används ordet koach om hans egen styrka och förmåga sju gånger (se vers 5, 6, 9, 15, 17,19 och 30). Här är enda gången han använder tilltalet  Adonai Jahve (Jfr Dom 15:18 ). Det går att se ett visst ödmjukande i Simsons bön, men samtidigt visar flera detaljer på motsatsen. Bönen centrerar kring honom själv, av bönens 18 ord är 5 personliga pronomen (jag, min, mina), inget nämns om hans uppdrag för att rädda det israeliska folket. Uttrycket "bara denna gång" visar på samma impulsiva kortsynthet som har karaktäriserat hela hans liv. Han har varit driven av sin syn, och även om han inte har sina ögon kvar, blir det ändå själva motivet till varför Gud ska hämnas hans ögon. )

Vad är detta för någonting?! Man skulle kunna tro att det är Libris förlag som utgivit denna bibelkommentar. Jag vill genast skynda mig att fråga; Är det så här Sjöbergs förlag skulle behandla sin egen personal, som varit i deras tjänst, vid egen uppsägning? Vilken avtackning i så fall. Frågan är pedagogiskt ställd.

Var inte Simson Guds redskap då han välte omkull templet över fienden, det sista han gjorde i livet? Var det inte Gud som gav honom den sista styrkan som skriften också anger och att "han dödade fler genom sin död än under sin levnad "? Den gärningen var väl inte av egoistiska skäl som kommentaren antyder. Hela Simsons liv handlade ju om att Gud sökte sak med filisteerna. Det är ledmotivet i Simsons liv. Hur kan man då hamna i en sådan kommentar som här i Kärnbibeln? Gud kom med sin nåd över domaren och den förbises i kommentaren. Var inte denna gärning också en Guds gärning och inte bara av egenintresse hos Simson? Hans bön är efter Herren vilja och han var redskapet. Ska han behöva skämmas för den? Kommentaren skäms åtminstone över hans bön. Att han sörjde sina ögon och ville hämnas. Så fel betonat i kontexten. Gud konfirmerade ju hans bön och bönhörde. För att kunna strida måste man kunna se fienden. Både nu som då. Inte sant? Men han bad inte om nya ögon. Han bad om att en sista gång för utföra Herrens verk. Fullständigt oegennyttigt. Han dog till och med på kuppen!

Skriften är noga med att i sitt bokslut och i sin dödsruna över Gudsmannen skriva; "...och de som dog vid Simsons död var fler till antalet än dem han tidigare hade dödat under hela sin livstid." Genom vilkens kraft då? Genom Guds kraft! Det var ju inte Simsons ego som välte huset. Kommentaren är fullständigt missvisande. Den är stygg. Ni lägger betoningen som om han gick tillbaka till en prostituerad av egenintresse, när han i själva verket gjorde en sista och största bedrift för Gud rike. Det var ju hela hans kallelse.

Vem skriver kommentarerna i Kärnbibeln? Kommentarer måste också vara andesmorda. Den här missar hela poängen med Simsons avslut där Gud grep in och den tillförde inte min predikan någonting. Istället fastnar man i en pronomen fråga. Så tondövt. Använde inte Simson koach sju gånger i sin bön,  i så fall? Ni skriver ju det själva. Hade inte Simson sju flätor? Jo. Varför då? Därför att sju är Guds tal. Ska vi skämmas för Simson även då Gud använde honom? Det liknar ingenting. 

Simson var en gudsman. Han blev använd av Gud av nåd även en sista gång. Han som slog fler genom sin död än genom sitt liv. 

Det är där betoningen ska ligga och ingen annanstans. Gör om! Gör rätt.

 

"Då sade Jesus till honom: "Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?"  (Matt. 26.)

Det är stort att fått se hur Israel efter den stora diasporan och allt sedan 1948 har återfått en del av sitt land. Men hittills bara en del av landet Gud gav dem. Det land Gud utlovade Abraham är betydligt större än det territorium som vi kan se på en karta idag. Därför är striden så hård.

Den kristne ser i Israel när det gäller nationens upprättande ett tydligt tidstecken som markerar Jesus nära förestående återkomst för församlingen. Det är det allt övergripande för henne. 

Församlingen lever i det nya testamentet. Det nya förbundet. Församlingen och Israel hör till samma träd. Vi kristna har blivit inympade där, står det i skriften. Det omöjliggör i sig ersättningsläran, dvs. att den kristna församlingen skulle ha övertagit Israels plats angående löftena och "dets" funktion. Trädet är ju inte halvdött, om jag får travestera bildspråket. Men församlingen och den kristne råder idag under ett eget förbund. Det nya testamentets förbund. Löftena till nationen Israel och det judiska folket har en helt annan väg att gå. Som nation. Men den kristne har Guds rike invärtes i eder, säger skiften. Det ligger på ett helt annat plan. Här far många vilse.

Det judiska folket ska bli frälst på en dag, säger Guds ord. Gud har avdelat en särkild evangelist för deras sak. Ärkeängeln Mikael. Varför då? För att det är en andlig strid om territoriet av en övermänsklig dimension. Den uppgiften äger inte den kristna församlingen. Vi har inte det mandatet, helt enkelt. Många tror att de ska evangelisera fram detta uppvaknande, byta namn på Jesus, och judaisera teologin. Det står ju att de ska bli frälsta på en dag. Det klarar ingen missionsorganisation. Frågan ligger helt och hållet på Guds bord.

Den kristne är mycket påverkad av dagspolitiken när det gäller Israel. Och vi förfäras över hur trängda det judiska folket ständigt blir. Där sker motstridiga händelser hela tiden och de olika interfador som avlöser varandra, krigen och terrorn, förfärar oss. Här är det lätt att de kristna hamnar i det gamla testamentets sätt att värdera händelser och se på saker. Vi blir så proisraeliska att vi nästan gläds åt när Israels fiender nedgörs på ett mänskligt plan. Inte offentligt men i hemlighet. Och tvärtemot en kristen hållning. Vi intar då ett gammal testamentligt synsätt. Men det är inte den kristnes väg att gå under det nya testamentet.

Gud har lovat ta hand om det judiska folket utifrån löftena till Abraham. De kristna har sitt uppdrag att vinna själar ut ur världen till Guds rike. Det skulle vi vara fullt sysselsatta med egentligen, om vi förstod vårt uppdrag helt och hållet.

Men de finns de som går så upp i Israelfrågan att de tappar bort sig i sin egen betydelse i frågan. Hur menar jag då? Ja, det finns en nationalromantik som är helt osund. Jag ska försöka åskådliggöra det utifrån ett annat perspektiv så vi kan spegla oss i svärmeriet. Men låt mig än en gång få säga att Israel är Guds egendomsfolk! Utan diskussion. De har sina löften. De har sin kallelse så tydligt avgränsad. Det har Guds församling också. Guds församling och Israel är inte samma sak. De låder och råder under två olika förbund. Så är det. Och om Israel utför krigshandlingar så må de råda under det gamla testamentliga synsättet. Så ser inte vi på det! Den kristne kan aldrig försvara våld bara för att det är Israel som utför det. Församlingen krigar ju inte fysiskt. Banalt att behöva påtala det. Här har många kristna svärmare för Israel tappat förståndet med sina hem superinredda av israeliska turistföremål. Det finns inget andligt i det.

Gud ska föra sitt verk med Israel framåt! Det sker inte med församlingens hjälp. Vi har ett helt annat uppdrag. Vi ska välsigna Israel men vi ska inte ställa oss på det gamla förbundets mark och sätt att se på krig. Det borde vi förstå. Krig som vi inte kan förhindra.

Ulf Ekman inredde Livets Ords kyrksal i Uppsala på sin tid med stenar från Israel, en fondvägg, som påminner om en modern klagomur. Snyggt? Javisst! Men som om församlingen var ett synligt rike på jorden med behov av israelisk rekvisita för att göra Kristus mer närvarande. Eller hur ska man uppfatta det? Är det oskyldigt och bara vackert? Det är ju då bättre att skynda till katolicismen. Där finns det betydligt mer av "sakro sankta" föremål att lägga i glasmontrar. Här får jag profeterna med mig. Tro mig! Och jag är för den som inte förstår det just nu, djupt sarkastisk.

Låt mig få bli personlig och exemplifiera för dig som har hela hemmet fullt av menoror, stenar från både Betlehem och från Karmel. Du som är gåvogivare mer till Israel än du supportar din egen lokala församling... Detta är nationalromantik!

Jag har alltid haft en förkärlek till Italien. Den kom till mig i min ungdom och jag brottas fortfarande med det faktum att jag inte är bosatt där för länge sedan, som missionär. Jag har en oförlöst kallelse till det folket.

När jag första gången kom till Rom var jag helt utom mig. Jag tog med mig hem en bordsfontän tillverkad av italiensk terracotta. Den elektriskt pumpförsedda fontänen kunde fyllas med vatten. Vattnet cirkulerade i ett slutet system med en rogivande och porlande effekt. Pjäsen blev nästan sakral då jag förutseende tappade upp en mineralflaska med vatten från en av fontänerna i staden Rom och tog med hem till Sverige. Jag hade läst om Etruskerna. Pompei. Herculanum. Nutidspolitik och om maffian. Om påvar och om katolicism. Jag hade läst flertalet böcker om akvedukterna i Rom och de blyinfattade rörledningarna som förgiftade romarna och förkortade deras levnad redan på biblisk tid. Kunskaperna och intresset och förkärleken till landet och folket gjorde mig förryckt. Jag rös när jag hörde språket och nästan likställde det med tungotal i vackert utförande. Där du är Israel svärmisk. Där är jag italienare! Jag blev en nationalromantiker. En Italienälskare och Italienkännare. Jag äger en Italienflagga, må du tro.

Jag tog hem fontänen med all den bakgrundskunskap jag besatt. Placerade fontänen centralt på bokhyllan, öste upp medhavt vatten från Rom, kallade på min hustru som inte varit med på resan och gav henne den mest obegripliga gåva från min vistelse i Rom som någon kvinna fått. Och kände mig vara en del av landet.

Det här är att vara nationalromantiker. Skillnaden är inte så stor, faktiskt. Bibelns berättelser, platserna, händelserna och inte minst löftena till judarna får många att på samma sätt bli svärmiska för Israel. En del kristna är så intresserade - och det får man vara - att de ägnar hela sitt liv åt Israels utveckling av idag. Men inte på bekostnad av missionsbefallningen. Du ska gå till hedningarna! Det judiska folket tar Herren hand om. Det är hans verk. Inte församlingens.

En kristen ledare. Han var fullständigt intagen av Israel. Så till den grad att han kallade sitt eget företag för Knesset. Knesset, är parlamentet i Israel. Det här är ju ingen frälsningsfråga som många kristna gör det till. Det här är bara nationalromantik på vag biblisk grund. Har inget med andlighet att göra.

Varför skriver jag så här? Varför ta ifrån människor deras glädje över Guds egendomsfolk och löfteslandet genom att vara så nedsättande i min beskrivning?

Därför att vi har ett eget förbund i Herren att sköta!! Och vi får inte hemfalla till hat och sympati för våld bara för att det är den israeliska staten som bedriver sina nödvändiga motattacker. De vet vad de har att göra. Men det är inte den kristnes perspektiv. De lever på så sätt under det gamla förbundet, ännu. Jesus sa till Petrus; "Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd. Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?" (...)

Det råder på många kristnas håll en osund slagsida kring landet Israel. Men jag kan försäkra dig om att jag är den förste att åka ner till Israel när det lugnar ner sig, så småningom, att jag får åka igenom hela landet en gång till. Men utan att för den skull förlora församlingens och den kristnes primära kallelse i Kristus.

Och omdömet alldeles.

 

Det är för en kristen något alldeles särskilt när vi får läsa om att den tillträdande amerikanska presidenten Donald Trump - som i dagarna tvärt emot all världsopinion - kastar ur sig att Gazaremsan i Israel kan komma att övertas av USA för en tid. Motivet är att det misslyckade palestinska styret med en ständigt infiltrerande terrorverksamhet under så många årtionden, återkommande orsakat motsättningar men inte främjat fred och samexistens i området. Nu ligger hela Gazaremsan längst med kusten i ruiner. Befolkningen där måste få en annan hemvist av förklarliga skäl. Donald Trump vill bygga upp hela området. Det är ju en historisk deklaration utan motstycke i modern tid.

Den iranska regimen har med ett sataniskt hat önskat utrota den judiska staten och proklamerar det öppet - tvärt emot deras store härskare och regenten Kyros II, kallad Kyros den store, eller Kores som han hette i tidigare bibelöversättningar. Jag känner, för övrigt, bara till en enda man som idag heter Kore. Han heter Kore Mörkestöl och stavar sitt namn med å. Kåre Mörkestöl. Han tog väckelsen till Hönö på 1970-talen och många blev frälsta där under en besökelsetid. Det var också en gudomlig bedrift.

Kyros, av Persien, krossade babylonierna och grundade det persiska riket på 600-talen före vår tideräkning. Han var också den som tillät judarna att återvända till Israel efter en lång tid av fångenskap och bygga upp templet i Jerusalem på nytt. Här ser Donald Trump ut att inta en "Kyros ande". Ja, åtminstone går hans budskap i samma riktning som det profetiska ordet. Det kan inte annat än glädja en kristen.

Jag vill återkomma med några rader om det jag skulle vilja kalla för den inverterade ersättningsteologin. Jag finner inget annat bättre uttryck för det jag skulle vilja benämna. Ersättningsteologin, som i stora drag handlar om att Israel spelat ut sin roll och ersatts med den kristna församlingen. Så är det naturligtvis inte. Men det finns en perverterad svärmiskhet som är osund när det gäller den kristnes förhållande till Israel och alla de frågor som hör till det. Ska vi inte välsigna Israel? Förvisso! Men vi ska inte ställa oss på det gamla förbundets mark och heja på allt som sker. Det är mer än omdömeslöst. Jag vill inte kalla det för perversion men istället så får det bli epitetet en inverterad ersättningsteologi. Det vill jag utveckla några tankar omkring. 

Israel är som nation idag fortfarande under det gamla förbundet och handlar därefter. Men en kristen kan inte jublande fröjda sig när människor dödas på den andra sidan striden bara för att det gynnar det profetiska ordet. Det är inte en kristens hållning. Här måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och inte hemfalla till svärmiskhet eller nationalromantik. Det gör många kristna.

Här behöver vi upplysning.
 

" Idag uppmanar vi människor att komma till kyrkan och koppla av. Kom och få frid. Kom och få glädje. Kom så vet du att du kommer till himlen när du dör. Vilka villolärare vi är. Jesus Kristus dog för att vi skulle befrias från hjärtats pestsmitta. Det var därför han dog. Allt det andra, frid och glädje och tillfredställelse, är bara biprodukter till den centrala sanningen.

Eller tänk på Ananias. Var han ond allt igenom? Nej. Ananias var en anständig person. Vi skulle ha tagit emot honom i församlingen och troligtvis till och med valt in honom i styrelsen. Men Ananias blev frestad och överrumplad. Om han inte fallit för frestelsen kanske han aldrig hade ljugit för den Helige Ande. 

En människa kan leva halva sitt liv utan att syndafläcken kommer i dagen. Så en vacker dag blir man överrumplad och får livet förstört."

Ur boken: - Djävulen ska inte vara dig övermäktig. - A.W. Tozer