" Om Herrens folk bara kunde komma ihåg att vi inte är som Döda havet som hela tiden tar emot utan att lämna något ifrån sig - förutom det vatten som avdunstar. Vi är kanaler för utgivande. Vi är varken sjöar eller laguner. Han sa inte att vi skulle bli som laguner när den Helige Ande kommer. Han sa att vi skulle bli som en flod när Anden kommer, och floder forsar alltid fram. Det är därför man kan förorena en damm, en lagun eller en liten insjö, men det är mycket svårare att förorena en flod. Det är också syftet med kyrkan: att vara en flod med levande vatten för andra."

A.W. Tozer ur boken: Djävulen ska inte vara dig övermäktig
 

Jag gjorde igår ett spontant besök på den kristna bokhandeln Proklama vid Odenplan här i Stockholm. Proklama, som funnits som förlag och bokhandel sedan 1966 drivs nu vidare av en pensionerad eldsjäl. När jag googlar på bokhandeln får jag upp ett reportage från tidningen Världen Idag den 22 september 2020, dvs. för nästa fem år sedan, om att det behövs någon som kan driva bokhandeln vidare. Bokhandlare som är ett utdöende släkte. Åtminstone när det gäller kristen litteratur.

Jag träffade på Margareta Sundbom som uppenbarligen inte gett upp sitt kall. Och kanske inte heller hittat någon som känt kallelsen att ta över verksamheten. Vad vet jag. Jag frågade inte. Så hur det går med bokhandeln och dess framtid låter jag vara osagt.

Men det som grep mig var de två, tre personer som jag kände igen ifrån Citykonditoriet ( som drevs av Citykyrkan fram till 2019 ) efter en trettioårig verksamhets tid. De satt nu vid ett bord för fyra personer i Proklama. Fler ryms nog inte i Proklamas små lokaler. Behovet av ett center för kristna att kunna spontanbesöka saknas verkligen. Citykonditoriet, som stängde pga idèn om en bättre verksamhetsform - och det ifrågasätter jag verkligen - har gjort många hemvilla. Cafèt behövdes verkligen. Den offentliga verksamheten i kristen regi som vi saknar.

Stockholm behöver ett tydligt markerat evangeliskt center under neutral mark där man kan komma för en kopp kaffe och för att träffa andra kristna människor. Jag vet inte hur många gånger jag väckt den tanken!

På 1980 talen då hade vi Gospel Center på Kungsgatan. En stor bokhandel i kristen regi. Vi hade den kristna bokhandeln Klara toner på Gamla Brogatan med tillhörande cafè och restaurang. Proklama vid Odenplan. Gummessons och Gospel på Tegnergatan. Citykyrkan med sitt cafè och sedermera Gospel Center på Rörstrandsgatan. Snart finns inget kvar! 

Vi kan inte bara låta kristen verksamhet ske över de digitala plattformarna, det förstår vi väl? Det mänskliga mötet går inte att ersätta. Och vart ska de som får akuta behov på själens och andens område ta vägen - då kyrkorna är stängda? Det är verkligen ett påkallat behov och ett innestående bönämne av rang.

Vi saknar ett ledarskap! Det är det vi gör. Där har vi problemet. Någon eller några som kan ta tag i frågan - driven av en vision!! Samla in pengar det kan vem som helst göra. Och vem som helst kan också förskingra resurserna. Men vi får be att Herren reser upp en anförare som kan få med sig människor, så att vi får ett vardagsrum här i Stockholm dit kristna och sökande kan finna gemenskap med andra likasinnade. " De som hungrar och längtar efter rättfärdighet."

Den tid då Jesus lovade komma tillbaka skulle vara lik Sodoms och Gomorras tid och som på Noa dagar. Det erfar vi. Men det är sannerligen också med övertydlighet så att trots att midsnattsropet ljudit så har många fallit i djup sömn. Ingen märker när man sover. Bara de som är vakna. Eller hur? Bilden håller även där. ( Matteus 25: 1-13 )

"De som var redo gingo in. ", står det i skriften. De som var vakna eller som vaknade i tid. De gick in.

- Gud jag ber!

 

"Gaza skall bli övergivet och Askelon förvandlat till en ödemark. Asdod skall drivas ut mitt på ljusa dagen och Ekron ryckas upp med rötterna. Ve er som bor på landsträckan utmed havet, ni av kereteernas folk! Herrens ord är emot dig,
Kanaan, du filisteernas land. Jag skall fördärva dig, så att ingen mer skall bo där. Landsträckan utmed havet skall bli betesmarker, där herdarna har sina brunnar och fåren sina fållor. Den skall tillfalla kvarlevan av Juda hus. Där skall de föra sin boskap i bet. I Askelons hus skall de lägga sig om kvällen, ty Herren, deras Gud, skall se till dem och göra slut på deras fångenskap." ( Sefanja 2:4-7 )

Det område i Israel som kallas Gaza - ända sedan biblisk tid - har ur bibliskt hänseende nått sin profetiska uppfyllelse. Bebyggelsen och infrastrukturen uppvisar idag samma förödelse som stora delar av Ukraina. Bakgrunden känner vi till med Iran och Hamas som den utlösande faktorn. Guds ord säger att området ska tillfalla kvarlevan av Juda hus. Då kommer det att bli så.

Idag rapporterar president Donald Trump att han för samtal med både Egypten och Jordanien om att på kort eller lång sikt bereda plats för den befolkning som tidigare levt på Gazaremsan. Det kan verka provocerande men området är precis som profeten Sefanja profeterade just nu obeboeligt. Donald Trump säger att området måste saneras och röjas upp och det behöver han nog inte övertyga någon om att så är fallet. Tyvärr så kommer de som flyttar därifrån inte att återvända. Det ligger i profetians riktning.

Guds ord kommer att gå i uppfyllelse. Så har också Västbanken ett oerhört scenario framför sig. Den utlösande faktorn ser vi inte idag men att Guds egendomsfolk ska ha hela sitt land är inte förhandlingsbart.

Jag hoppas att jag får leva så pass länge att jag får tillfälle att besöka Jakobs brunn som finns än idag i Nablus, fem mil norr om Jerusalem. Den tillhör släkthuset av Jakob och inte släkten från Ismael.


 

"Hör detta ord, ni Basans kor på Samarias berg, ni som förtrycker de svaga och krossar de fattiga, ni som säger till era män "Tag hit, så att vi får dricka."Herren, Herren har svurit vid sin helighet: Se, dagar skall komma över er, då man skall hämta upp er med metkrokar och vad som är kvar av er med fiskkrokar. Då skall ni söka er ut, var och en genom närmaste öppning i muren, och ni skall drivas bort till Hermon, säger Herren." (Amos 4.)

Profeten Amos ord i rotprofetian ger aktualitet åt dagspolitiken. Verkligen. Vi rör oss på det område där vi är vana vid att man i massmedia talar om "olagliga bosättningar". En fullständigt historielös advokatyr. Västbanken, som har en betydligt äldre historia än så. Västbanken är det gamla Samarien. Det är om de invånare som profeten under ett skede benämnde som Basans kor. Han talar här om kvinnorna i sin profetia. Kor är till skillnad från tjurar av honkön. Basans kor.

Men profeten talar om ett fördrivande. En jägare jagar. En fiskare lockar med bete. I denna text så talas det om fiskare. Ja, det må vara skillnad på jägare och fiskare men då fisken sitter på kroken - då är det också under tvång. Inte sant? Vart vill jag komma?

Jag vill komma till den brännpunkten vi just nu står inför. Västbanken med dess uråldriga Israeliska historia kommer att genomgå stora svårigheter inom kort. Profeten Amos säger i sin rotprofetia att de ska drivas bort till Hermon. "Genom närmaste öppning i muren." Fanns det ens en mur på den tiden? Nu gör det det! En flyktingström upp över Golanhöjderna mot Syrien som idag är kraftigt försvagat. Däruppe ligger berget Hermon. Vi kommer att få se det och det blir våldsamt.

Djupast sett är det löftet till Abraham vi har att göra med här. Löftet till honom väcker upp Guds särskilda förpliktelser, vill jag lova. Gud ingick ett förbund. Och Gud är inte en människa. Han håller ord.

Det är bara de utlösande faktorerna som kommer ge oss uppfyllelsen av ordet.

Resten är profetia.

 

Jag såg på en frikyrklig gudstjänst från USA. Församlingen som en gång grundades av en respekterad gudsman - vilken är hemma hos Herren sedan många år nu - hade idag inte känt igen sig i sin egen församling. Något främmande har inträtt i rummet. De uttrycksmedel man förr fann i gudstjänsterna har förändrats. Dekoren. Imagen och outfiten. Ljusboxar i takt till musiken. Lovsångare som intar sin position med stor självmedvetenhet och under självexponering. Man vill synas och man visar det.

Musiken är numera betydligt mer ungdoms tillvänd. Högre volym. Hårdare på trummor. Tuffare för att inte säga aggressivare. Ett visuellt och auditivt ös för att fånga sinnena. Är det fel eller mindre rätt i en gudstjänst? Frågorna jag själv ställer är fel ställda - trots att jag mycket väl förstår att man vill nå den unga generationen med evangelium. Evangelium som är Guds kraft till frälsning, behöver inga psykologiska hjälpmedel. 

Har inte Gud ett eget tilltal han kan nå fram med till människor idag, som inte nödvändigtvis ligger i bruset och försöket till att imponera på ett mänskligt plan? Jo, sannerligen har han det! Lovsång är tillbedjan. Den är vertikal. Förkunnelse är predikan. Den är horisontal. Så svårt att finna idag bland alla skojfriska knep och knåp bland vardagsutläggningar under skränigt självförverkligande hos musikproffsen. Toner och tal som i bästa fall når intellektet och rör vid känslan. Men drabbar och föder inte på nytt och på djupet.

Är detta inte bara en ytlig betraktelse av mig? Likt ett "modernt förpackat" evangelium där det är varan som gäller - vår frälsare JESUS Kristus och inget annat. Ja, men varför förfula förpackningen då? Under skrän och stort självhävdelsebehov! Den Helige Ande är ingen trotsig tonåring. Gudsmötet ligger inte på det planet. Det är själens forum. Inte Guds Andes forum.

Ett modernt förpackat evangelium inskränker det på gudsmötet?

Jag vill beskriva det så här med min egen penna:

"När känslan tippar över i tuffhet uppstår attityder - till skillnad från tillbedjan som är uppburen av ödmjukhet. Tuffheten, sätter människan i fokus. Heligheten, den ser inte till människan. Bara till Gud. Därför är tuffheten helighetens motsats och ett hot mot ett sant gudstjänstfirande. Den hör inte hemma där, helt enkelt."

 

Herre! Vi ber dig för vår stad, Stockholm. Vi beder för alla människor i denna stad. Vi ber dig att du ska resa upp din församling i den Helige Andes kraft igen, jag ber.

Herre! Vi har hört om dina under i förfluten tid. Hur ditt folk gick torrskodda över Röda havet. Hur man intog landet och Jerikos stad. Herre! Du har själv sagt att det är upptecknat för vår tro skull, för att sätta tilltro till dig!

Gud, Fader i Jesu namn, jag ber dig att du på ditt övermäktiga sätt ska öppna en salong för ditt folk så att din närvaro i och genom din Helige Ande får vidröra vår generation. Sätt Guds folk i rörelse! Upplåt på nytt dina rika förråd av sanningar för oss. Res upp människor och bota de sjuka, Herre!

Jag vet att du hör mig, Herre! Jag vet att du hör mig! Förnya därför i dessa år dina gärningar. I dessa år! Inte nästa år. Utan som profeten säger; I dessa år!

Amen.

 

"Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas alltid i sin hemstad, bland sina släktingar och sin egen familj". Och han kunde inte göra någon kraftgärning där. Bara några få sjuka botade han genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro."  Mark. 6:4-5.

Jesus kom till sin hemstad. Han tog in i synagogan och undervisade de som hade samlats där. Vi kan förmoda att många av besökarna under årens lopp hade sett Jesus växa upp. De läste naturligtvis mellan raderna när de hörde och såg honom agera. Men människorna förundrade sig också över Jesus undervisning och över det faktum att han botade människor. Var kom den förmågan från? Och hans vishet..? På något vis glappade det i deras föreställningsvärld. Jesus var ju en av de andra från hans familj. Hans systrar och bröder med likheter och skillnader. Ändå förblev Jesus, Josefs son. En timmermans son och inte Guds. Man tog därför anstöt av honom, står det. Förakt och anstöt.

Jesus lyfter ut sig ur sin egen upplevelse. Och gör den till standard. Hos profeterna. Jesus som under århundraden, hos Fadern, hade sänt ut sina tjänare profeterna upplevde nu förkunnarnas kamp inifrån som människa. Jag tror att Jesus just då identifierade sig med profeterna genom alla tider. Han fann gemensamma nämnare. Det är som att han ger uttryck för den smärta de alla upplevt på ett personligt plan. Jesus tar en fotografs arbetsmetod. Han börjar i ytterkant och rör sig inåt i bild. Vad säger han?

En profet föraktas alltid i sin hemstad. Alltid? Ja, alltid. Så går han närmre. Bland sina släktingar. Vad gör de bland sina släktingar? De föraktas! Bland sina släktingar och i sin egen familj. Vad är det hos profeten som föraktas? Och varför?

Om en profet hade talat så om sig själv, kunde vi ha relatera det till Jeremia eller någon annan som bibeln har stort fördrag med i personliga yttringar. Och vi kunde göra det till en säryttring. Eller varför inte som hos en som Elia? Men här är det Jesus själv som ger dem ett kännetecken. Vem är kännetecknen till för, egentligen? Det är för profeten själv, så klart! De som föraktar kommer knappast att ändra inställning till budbäraren bara för att de är fyllda med förakt och blir ertappade. De andra har istället att ta ställning till budskapet i första hand. Däri ligger friktionen.

Profetens uppgift är så enastående att den skapar motsättningar. Per automatik. På hemorten, bland släkt och i familjen. Människorna på orten borde förstå bygdens son ur ett kulturellt och socialt sammanhang. Men här utlovar Jesus förakt. Alltid betyder all tid.

Vidare i sin släkt. Borde inte släkten kunna avläsa den särpräglades egenheter ur en slags släktkodex och ha fördrag, förståelse och översyn? Nej. Förakt! Vidare läser vi att det kryper ända in i den närmsta kretsen av de som borde förstå och dela profetens livsyttringar. Kärnfamiljen. Här utlovas det också förakt...

Det finns således, i kallelsen, en dimension andra ställs utanför. Det finns ett uppdrag som tycks skapa motsättningar eller till att början med oförståelse. Jag har tänkt på det ord som Jesus myntade - förakt. Är inte det en ganska djupgående känsla bland oss människor, om vi bär på förakt? Hur är det möjligt att man kan hysa förakt för en man av Gud? Det är mer än språkförbistring kan vi förstå. Här hjälper inga synonyma ord från lexikon för att skapa samförstånd. Och det hjälper inte heller att vi försöker förklara för profeten hur obegripligt fel ute han är. Vi kommer ändå inte att kunna överbrygga det som är själva profetens avtryck. Profetens profil kommer att i motsvarande grad motsvara avtrycket. Föraktet!

Guds ord säger att vi inte skall göra Hans profeter något illa. Är det inte något familjärt i den uppmaningen? Nästan lite moderligt? Ja, åtminstone om man lägger föraktet i den andra vågskålen. Gud tar hand om sina tjänare under förakt. Det är inte per automatik ett sigill på en profet tjänst - att vara föraktad - men profeter är föraktade. Det är det vi talar om här. Gud har lagt det så. Det är det skydd bäraren av tjänsten fått. Både som ett resultat av tjänsten, men också som en nödvändighet för att kunna fungera i tjänsten. För när Gud talar är han inte beroende av vad alla förstående krafter kunde tänkas tillföra budskapet. Profeten framför aldrig ett budskap som man genom samtal kan uppnå konsensus kring. Det är för profeten otänkbart. Det vore också förödande för profeten. Därav är budskapet alldeles för starkt och entydigt. 

Därför är profeten gömd och kringhöljd av förakt.
 

"Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: "Din Gud är konung!" (Jes. 52:7)

Vaknade denna lediga dag av mig själv kl.04.25 med en pionjärs omistliga verksamhetslust över att få viga denna dag i Herrens tjänst. Att idag få gå med evangelium om Jesus till mina samtida medmänniskor. Och dela ut traktater om Jesus! Det fyller mig med en obeskrivlig glädje och den Helige Ande viskar oavbrutet i mitt inre - Du går inte ensam. Jag är med dig, säger Herren.

Ja, det är samma fröjd kung David möjligen upplevde då han vallade sina får ute i det fria. Då han möjligen åt frukost där på kullarna utanför Betlehem. Då dagen syntes bli regnfri och då solen var på gott humör. Då daggen ännu gjorde sitt och vätade det gröna gräset för fåren och gav smak åt grödan. Då kullarna inte inbjöd till trötta ben utan till en oändlighet av fri rymd. Hur vackert syns då inte snön uppe på Hermon vid Ceasarea Filippi? Och på Karmel brinner elden från en utmanande tro genom gudsmannen som utmanade alla omöjligheter. Lovat vare Herren! Han grep mig och jag lät mig gripas.

Men visst; för en troende finns alltid fiendens otäcka hot, genom björn och lejon. Genom skorpioner och oupptäckta skrevor på lur. Fienden kommer inte alltid där man räknar med honom. Han kommer där Herren förgör honom. Genom sten och slunga.

Ett budskap håller på att arbeta inom mig som jag ska delge på YouTube när tiden är inne. Gode Gud! Det blir inte lätt för oss och för många kommer det bli svårt att höra på; - Vad har du fått som inte blivit dig givet? Berättelsen om den rike mannen. Det kommer att sänka många i en bedrövelse som är efter Guds sinne. Vad är en bedrövelse efter Guds sinne? Den är till förbättring! Lovat vare Gud!

Kl. 10.30 är jag på stan! Och några timmar framåt.

All ära till Jesus, denna dag! Var glad i Herren också du denna morgon. Var med och bed för evangelisationen. Bönen har en sådan makt att den inhägnar Guds verk av välgärningar. Vi behöver många luftgropar genom vilka Herren kan sträcka ned sin väldiga arm till att hjälpa. I oss själva är vi ingenting.

Hans arm är inte för kort för att frälsa!

 

"Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv." (Jesus) Kvinnan sade till honom: "Herre, ge mig det vattnet, så att jag slipper bli törstig och gå hit och hämta vatten." (Johannes 4:14-15)

Den samariska kvinnan mötte Jesus vid Sykars brunn. Ett möte som skulle förvandla hennes liv fullständigt. Men hon visste inte först vem det var hon talade med där vid Jakobs brunn, bara att han erbjöd henne något för hennes inre människa. För hennes själ. Han kallade det för "levande vatten".

I samtalet hon har med Jesus så framgår det att hon visste att Jesus var en jude. Judar och invånare i Samarien brukade inte tala med varandra. Här kom Jesus trött av vandringen och ber henne om vatten. Hon tyckte det var ett märkligt närmande i sig. Det är begripligt.

Jesus erbjuder kvinnan att be honom om detta levande vatten som frälsningen medför. Kvinnan bekräftar att hon tror på honom genom att säga; "Brunnen är djup, varifrån får du det levande vattnet ifrån?" Fritt översatt så blev hon rörd av Jesus ord. Inte sant? Hon talade därför i samma liknelsens illustration som Jesus gjorde.

Kvinnan vid Sykars brunn hade aldrig mött någon som Jesus. Hon hade haft fem män i sitt liv. Och levde nu i ett utomäktenskapligt förhållande med en annan kvinnas man - vilket hon först förnekade när Jesus konfronterade henne. Varför då?

Kvinnan kunde inte placera Jesus. Men hon kände att han hade en glädje och en frid som han representerade, ett nytt liv som han erbjöd henne. Hur skulle det gå till? Hur skulle det ta sig uttryck? Kvinnan frågar Jesus; - Är du förmer än Jakob som grävde brunnen? Det var ett famlade uttryck i sin förståelse av att vilja förstå vem Jesus var. Hon visste om en Messias. Det säger hon i texten. Men relaterade inte Jesus till honom. Vem var han då denne märklige man som väckte hennes intresse?

Jesus erbjöd kvinnan att be honom om ett "andligt" vatten - till skillnad från det fysiska. Kvinnan som inte hade några andra referensramar än de mellanmänskliga, är här villig att säga sitt ja till Jesus. Men hon vet inte inramningen för det. Hon ber; - Herre, ge mig det vattnet, så att jag slipper bli törstig och gå hit och hämta vatten. Märkliga ord. Aldrig tidigare förklarade.

Bisatsen i denna vers är obegriplig. Själens frälsning utesluter på intet vis behovet av vanligt vatten, det vi kallar för H2o. Ändå säger hon så. Ja, hon är kryptisk i sitt helhjärtade svar. Vatten behöver man oavsett om man tagit emot Frälsaren eller inte. Hon syntes nog gå till brunnen dagen efter också, kan vi utgå ifrån. Inte sant?

Denna kryptiska anspelning i hennes svar i ett mellanmänsklig socialt möte, från kvinnan som hade haft sex män, rymde något mer. Det förstår vi när hon på Jesus fråga om att gå och hämta sin man svarar nekande. - Jag har ingen man, svarade hon. Men det hade hon. En som inte var hennes. Varför sa hon så?

Kvinnan som inte visste vem Jesus var undrade vem han var. Kunde han mätas med Jakob, tro? Hon dolde att hon hade en manlig relation. Möjligen för att mannen hon hade framför sig rört hennes inre så djupt och utifrån hennes begränsade kunskap om honom så gav hon sitt kryptiska svar om att inte behöva gå och hämta vatten något mera... Ett dubbeltydigt svar. I samma riktning. Jesus förstod hennes situation - också utifrån hennes kryptiska svar och det faktum att hon inte ville erkänna att hon levde i en relation med en man redan.

När Jesus avslöjade hennes civilstånd förstår hon; - Du är en profet! Han är inte den man som hon i dubbel betydelse drogs till. Han kunde vara något annat.

Här frestades Jesus också på det mellanmänskliga planet då kvinnan så dubbelbottnat gav honom sitt gensvar. Men han segrade i den frestelsen. Av nödvändighet. En situation vi ofta faller igenom. Kvinnan ville ju påskina att hon var singel. Inte sant? Jesus undanröjde alla möjliga dolda eller missuppfattade motiv och avsikter. Han kom endast för hennes själs frälsning. Hon blev frälst! Hon blev fri! Hon rusade in till staden och berättade om Jesus för alla. Jesus föll inte för frestelsen i den uppkomna situationen. Han bestod provet! Han som var frestad i ALLT men utan synd.

När lärjungarna kom tillbaka så undrade de så varför Jesus talade med kvinnan. Jesus hade varit ensam med en utsatt kvinna, där han själv kunde vara utsatt på ett mänskligt plan. Men Jesus föll inte för hennes belägenhet och han utnyttjade inte hennes trasiga bakgrund - trots hennes kryptiska invit. Jesus segrade alltså också på detta område i vår mänskliga samvaro. Mellan man och kvinna. Han som skulle prövas i ALLT men utan synd. Lovat vare Gud! Jesus ingick inte en tillfällig relation med henne på mellanmänsklig nivå. Han inledde heller ingen långvarig relation med kvinnan på mänsklig nivå. Han frälste henne för en evig relation! För tid och för evigheten.

- Välkommen att följa min fallstudie över denna berättelse på YouTube, här nedan. Den kan tyckas följa egna spår men rymmer allt väsentligt från skriften. Den tar ett vitt grepp om denna berättelse. Mening efter mening. Jesus vann seger över kvinnans dubbeltydiga frestelse. Och han räddade kvinnan för evigheten. - JESUS vårt stora föredöme!