Mina vänner, mycket går igen från tid till annan där människor rör sig förenade. Därför finns det formulerade sanningar som till synes kan byta karaktär och med tiden bli obekväma för oss. Vi har då genomgått en process som fjärmat oss från det vi en gång var och det utan att vi själva märkt det. Illustrativt starka uttryck som degenerering eller urartning pekar på allvaret.

Följande sanningar av skriftställaren A.W Tozer kom i min hand här ikväll. Ett par stycken från hans bok här nedan; "Guds profet i församlingen." Vilken passande titel för övrigt då han själv skriver profetiskt. Det var många år sedan jag läste den här boken. Det var som om jag fick hembesök. Boken gjorde mig glad och upplyft från djup som ropar till djup.

Här två brottstycken från boken: Guds profet i församlingen;

"Rädsla för gruppens åsikter tenderar att organisera medlemmarna i samfund och församlingar och tvinga dem in i total likformighet. Vår önskan att vara omtyckta inom vår egen grupp av religiösa vänner förstör orginaliteten och gör oss till imitatörer. Olika församlingar har sina godkända erfarenheter, sina religiösa accenter, till och med sina accepterade religiösa tonfall. Dessa blir normgivande för gruppen och är för den lokala gemenskapen vad omskärelsen var för Israel, en cermoniell symbol för att bli accepterad i stamgemenskapen.
---
Vägen ur denna dubbla snara är enkel. Överlämna dig helt och hållet åt Gud. Älska honom av hela ditt hjärta och älska varje människa för hans skull. Bestäm dig för att lyda dina egna övertygelser när de utkristalliseras inom dig som ett resultat av oavbruten bön och ständigt studium av skriften. Därefter kan du tryggt bortse från dina vänners förväntningar, liksom från dina fienders kritik. Det du först kommer att möta är chockartad förvåning hos den mönstertroende skaran, därefter deras motvilliga beundran. Och om du fortsätter att vandra kärlekens och modets väg kanske de tar efter ditt exempel och kastar rädslans ok och går ut som friköpta män och kvinnor, för att vandra i den ljuva frihet till vilken Kristus frigjort dem." A.W Tozer

- Gud, låt mig aldrig bli en organisationsskristen som vårdar strukturerna men som i realiteten vaktar på egna domäner. Men behåll mig också ödmjuk över det faktum att den insikten inte är ett ämne till självgodhet. 


 

Något år innan Frank Mangs gick bort ringde jag honom i ett ärende. Det var då en mycket gammal och trött Mangs jag talade med. Men han tog sig tid och han avslutade vårt samtal med att be med och för mig i telefon. Det var en bön utan övertoner. Men den var full av tillförsikt. Hans meningar formade sig till böneord utan hävdelse.

Jag har många gånger satt ihop bandupptagningar och de många skrifter han lämnade efter sig och funnit att han var en oerhört ensam man. Ja, han var inte bara ensam i sitt slag men också ensam som människa. Men ensamhet är ett för ofullständigt ord. Bibeln känner till ett bättre begrepp - det är att vara avskild för Gud. Det är ett mer heltäckande ord. Att vara avskild har också ett pris. Ett mänskligt pris.

Är det verkligen normaltillståndet att en gudsman får gå i tjänst ensam? Min vän, det är mer regel än undantag. Hur skall du annars kunna vara en kanal för Gud? Den ström som kabeln rymmer kan visserligen ha olika styrka men den måste ändå vara isolerad. Oavsett volt och ampere. Tillvaron skulle snart kortsluta strömmen och kraften gå förlorad om inget kablage fanns. Kraften skall bort till lampan som skall lysa i rummet! Lys, människa. Stå upp. Var ett ljus!

Ohhh...du Herrens tjänare som vet att öppna himlens fönster för din samtid - hur skulle du kunna undgå avskildhetens ensamhet - som andra gudsmän i trohet fått bära och uppleva? Ensamheten som den definieras här, den är ju faktiskt ditt inre tempel dit bara du har tillträde. Där uppenbarar sig Herren vid sin nådastol för dig.

En annan gudsman hade, berättades det, änglabesök vid ett tillfälle. Det var en väldig sång från himlen som fyllde rummet och kvällen där han befann sig. Pastorn blev överväldigad och utom sig. Han ringde genast en nära vän för att han skulle komma och få höra samma outsägliga sång. Men så fort vännen kom fram till pastorns bostad tystnade all sång i rummet.

Det finns gudsupplevelser vi inte kan dela med någon. Det finns i överförd mening teknisk utrustning där kablaget måste vara osynligt och isolerat för omgivningen. Det finns ett arbetsmoment för översteprästen i templet att utföra, dit de andra av samma art och sort inte kan gå med. Han måste gå in och ut ensam. Det bara är så! Men väl framme vid nådastolen möter Herrens härlighet.

Jag träffade aldrig Frank Mangs. Jag var för ung. Men jag har förstått att en förkunnare alltid är ensam. Ensam med Gud. Det är ofrånkomligt så.

Man hade i ett sammanhang beslutat sig för att ha en temavecka. Man skulle utifrån olika infallsvinklar bemöta en teologisk sanning. Man fördelade mellan sig de olika rubrikerna för att temaveckan skulle bli så slagkraftig som möjligt. Åhh...min vän. Det går inte till så. Den helige Ande är en enastående regissör och kompositör på egen hand. Låt honom ta vid. Han skall nog få fram ett fullödigt ackord utan våra organisationssträvanden. Att vara avskild är ensamt - om än så bland många.

Jag kan se likheter mellan Frank Mangs gärning och översteprästens. De måste utföra sin tjänst ensamma. Och det är inga små saker det handlar om. Det handlar om andliga offer. Hur offrar man? Ja, något måste besegras och dö först. Inte sant? Självlivets död. Övervinnarens seger över legio ting i tillvaron. Det vet varje förkunnare om som bär på ett budskap. Elementen reser sig i protest och gastkramar tjänsteutövaren. Det är en strid man måste vinna själv. Inför Gud, med Gud och inför människor. Upplevelser med Herren är till för den han ger dem. De är till för att lite längre fram i en särskild situation föra himlen ner till folket. 

Tänk på Jesus. Han som varje kväll fick gå igenom det han hade varit med om under dagen - som människa. Han pratade inte oavbrutet med änglar. Han fick aldrig frestas att gå utanför den tjänst Gud gav honom. Han fick bära den själv. Han kunde inte heller delge sina vänner eller lärjungar vad han gick igenom och bar på. Dessutom visste Jesus vad som fanns i människan, därför anförtrodde han sig aldrig åt någon, står det. Vi kan av det förstå att han hade behov av det. Annars skulle det inte stå så.

Min vän, är tjänsten tung och svår? Gläd dig att du funnits vara förtroende värd! Du bär ditt efod med de tunga stenarna inför Herren på bröstskölden. Den tyngden kan ingen bära åt dig. Snart får du lämna mörkret som du upplever det och komma ut på tempelgården. Där skall stenarna gnistra i fullödig färgskala.

Gnistra, likt en Herrens härlighet.

 

Forskningen inom DNA öppnar upp dörrar som ingen förr skulle kunnat tro vara möjligt. Ja, för er som är troende och läst om Hesekiel och benen i dalen - som fick liv - har väl tro för att det kan ske på ett andligt plan. Så har också skett med Israels folk i det naturliga. Frågan är om man inte snart kan väcka liv i riktiga, döda ben.

Jag har gjort ett DNA test. Jag har skrivit om det förut. Det visade sig till min stora glädje att jag hade 2 procent arabisk bakgrund, 1 procents härkomst från Storbritannien och hela 97 procents arvmassa från Norden. Men idag fick jag nya besked från Ancestry som uppdaterat mitt test. I det förra testet förelåg 3000 motträffar som gav det förra beskedet. Men den här gången har man jämfört med 16.000 DNA givare och här blir utfallet ett helt annat. 

Jag är nu istället 51 procent norrman, 48 procent svensk och 1 procent finländare. Ancestry uppger att ju fler man speglar sitt DNA gentemot - ju säkrare resultat uppnår man. Vad skall man säga. Man kan ju undra om jag åt cous-cous den dagen jag skickade in provet. Hur kan man komma till så vitt skilda resultat? 

Men att jag nu framstår till övervägande del vara norrman... det måste väl då bero på den större mängd fjordlax från Norge som jag åt till cous-cousen.

Undrar vad som blir min nästa bakgrund. Man blir lite skeptisk.


 

Det har gått höga vågor i Island i kölvattnet av en befarad blåval som skjutits till havs. Blåvalen är fridlyst och det medför skarpa rättsliga efterspel om en sådan dödas. Men det har efter en snabb handläggning via DNA prov visat sig att det var en korsning mellan en blåval och en sillval. Nu går meningarna isär huruvida den del eller korsningen av blåvalen som är indragen i avskjutningen, juridiskt skall betraktas som ett brott. Det var ju ändå en blåval. Om än utspädd.

Jag tänker naturligtvis osökt på Jona där valfisken står som illustration på omständigheter i profetens liv. Omständigheter kan vara svårigheter. Svårigheter som vi gärna vill para ihop med en lyckosammare utgång. Ett förmildrande av omständigheterna. En hybrid. En korsning. Stormar kan vara svåra. Valar också. De är båda övermäktiga människan i Jona kläder. Vår tillvaro, uppmätt av Gud, är fridlyst. Han som valde, utvalde och kallade. Han har ensamrätten på sina vägar. Det är trosbekännelsen för den som förtröstar på Gud.

Finns det någon motvikt till förtröstan på Gud? Gör det det? Något som ger tyngd eller valör åt förtröstan. Många har gjort Jona val till en salig figur i förkunnelsen. Valen kommer liksom en gamla förbundets sagohjälte och frälser Jona. Så var det naturligtvis inte. Valen var för Jona ett lika stort hot som stormen. Den stora fisken upplevdes som slutet för Jona. Valar är nämligen inte manöverdugliga av människor. Åtminstone inte från insidan av deras väldiga käftar. Därinne råder inte viloläge under kabintryck och det hänger inga syrgasmasker längst med revbenen. Valen, det är en bild på dödsriket. En profet, med omständigheter likt till döds.

När Jona sover nere på däck så är det ingen fatalist du möter. Det är det inte. Det är en man med en djupt beprövad tro. Så har jag lärt känna Jona. För nog bevisar han det när han säger till sjömännen att kasta honom i havet; "det är för min skull ni hamnat i sjönöd."  Varför hoppade han inte omedelbart i själv, han som hade lösningen på problemet som Gud skapat för dem alla? Jona överlät fullständigt allt till Gud som var mäktig att styra omständigheterna dit han ville, så till den grad att han inte motsatte sig att vare sig bli ikastad eller att dyka i själv. Du vet; det är sådana karaktärer som bevekar Gud. De förtröstansfulla. Förtrösta också du på Gud. Han skall finna en utväg.

Gud ruskade om havsdjupen med hjälp av en storm för att få dit en trögsimmande val att hämta upp Jona. Vem kunde ana det när vågorna gick höga? Så kan det också vara för oss. I själva turbulensen har Gud gömt en lösning. Det har han gjort förr! Han som lät ett helt folk vandra torrskodda på ett annat hav. Vi har att lära oss att förtrösta. Men vi vill istället både skjuta valen och stilla stormen - för säkerhets skull. Vi ser inte Guds okonventionella lösningar, alla gånger. Vi ser inte Guds hand bakom. 

Min vän, förtröstan på Gud måste alltid ha något i andra vågskålen. Det är så svårt att stilla själen till ro utan den vetskapen. Förtröstan på Gud måste liksom en hiss ha en tyngd som åker ned då hissen skall upp, en tyngd som far ned med hast till avgrunden! Förtröstan är din hisskorg och det som jagar dig är dina omständigheter - förtröstans motvikt. Vad är förtröstan annars värd? Gud är god. Det är mer än ett santförhållande! 

Jag vill hälsa dig med dessa ord och är i lika stort behov själv av trösteorden;
- Omständigheter står i proportion till förtröstan och de båda banar väg för Guds ingripanden.

Det är förtröstan till Gud och hans stora avsikt här i livet.