Det är nu många år sedan jag sista gången besökte Rörstrandskyrkan i Stockholm eller Filadelfia som kyrkan också så klingande kallas. Ja, inte sista gången men senaste gången. Det är skillnad på det. Jag tror jag har nämnt om det besöket tidigare här på bloggen, hur Gud sa till mig att gå ut därifrån. Jag gjorde också så.

Men nu får jag dagligen påminnelser i mitt inre att besöka en gudstjänst där igen. Är det något att skriva om? Det vet man aldrig. Det är min upplevelse och jag tar den för vad den är. Ja, jag tänker gå dit inom kort för att stämma av den andliga nivån. Är det förmätet upplevt och sagt? Säkert. Säkert.

Det heter i Uppenbarelseboken och det är en enorm uppmaning; Skriv till församlingens ängel. Skriv! Ja, skriv. Och låt mig få stanna upp där ett slag.

Finns det någonting änglar behöver veta förutom det som Gud instruerar dem om - från jordelivet? Och hur skriver man till änglar? Vilken postadress har de? Ja, jag har läst hundratals olika bibelutläggningar om just den här uppmaningen. Den ena är fyrkantigare än den andra. Hur skriver man till en ängel som har som sitt livselixir att synas så lite som möjligt och ila fortare än kvickt hem och tillbaka till Gud, efter att man skickades ut av honom i tjänst?! Svara mig på det! Likväl. Skriv till församlingens ängel! Vi rör oss på ett andligt område och ett andligt plan där himmel och jord samverkar. Den som har öron - han hör!

Ja, jag skall gå dit. Jag skall sätta mig på bänken likt en stämgaffel och lyssna av verksamhetslådan och höra efter de andliga tonerna. Om de genljuder. Jag är egentligen inte det minsta intresserad av verksamheter. Inte ett dugg. Varken församlingsprojekt eller andra lägerspecifika särarter - innanför eller utanför läger. Det är jag inte. Jag kommer att skala av formen och skärskåda den. Jag tänker leta efter Kristus i förkunnelsen och jag tänker se efter fragment av Jesus - så många de eventuellt är. Det tänker jag. Mitt inre kommer att likt en stämgaffel leta efter den inre ton jag fått med mig i min Gudstro. Den vill jag leta efter!

Den allra största faran för församlingsliv vet du vad det är? Föreningsivrarna. Makthavarna som vill framstå. Tjänstemännen. De betalda arbetarna i Guds hus. Idealisterna. Verksamhetsmakarna. Artisterna. Idolerna. De begåvade. Dessa vattenbärare som ständigt vårdar rörelsen men som saknar den andliga bärvågen. Det går nämligen att ersätta äkta församlingsliv med föreningsliv - om så Gud dog! Men den Helige Andens påtagliga närvaro kan du aldrig imitera. Aldrig.


Den har med smörjelsen att göra.

 

Imorse vaknade jag som jag brukar vid 04.00 - tiden. Jag gick upp och kände egentligen inget mer än den vanliga trögheten och nödvändigheten av att möta upp livets plikter så tidigt. Vilken dag som helst, egentligen.

Jag kommer ut till vardagsrummet i mörkret inte mer upplyst än vad månen kan erbjuda en sen natt. Där kom det över mig en nöd men mer som en stark, stark längtan. Jag kände ett sådant behov av att överlåta dagen åt Gud på ett särskilt sätt. Dagen och mig. Livet och existensen. Det kändes bara enormt angeläget. Varför vet jag inte. Jag tänkte; jag borde böja mina knän där i soffan. Inte borde men jag ville. Ville! Varför vet jag inte. Det var ett trängande behov, helt enkelt. Jag har ju inte det som rutin.

Plötsligt slår det mig att där jag tänkt böja knä där brukar jag sitta och se på TV. Där brukar jag sitta och läsa och allt möjligt annat mellan himmel och jord. Där brukar jag sitta för att koppla av. Och koppla på. Där samtalar vi och möter våra vänner. Platsen kändes allt annat än en plats där man vänder på hela sig med ansiktet nedåt för att be till Gud. Det var nästan som att bära soffan på huvudet. Så brukar jag ju inte göra. Men jag hade det behovet. Jag ville böja mina knän inför honom av behov. Okända behov. Platsen kändes inte bara ohygienisk - helt plötsligt, utan väldigt ohelig. Det kändes ändå som att Gud sökte mig på det viset att jag längtade efter honom i överlåtelse av min dag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

Ja, jag upptäckte samtidigt att jag inte har någon given plats där jag kan möta Gud på. Men låt mig också säga; det behöver man inte. Gud är inte knuten till särskilda utrymmen eller positioner. Man behöver varken kompass eller karta för den sakens skull. Så det är inte en religiös form jag efterlyste, helt plötsligt. Nej.
Men jag fann att jag har platser för precis allting i livet. Var jag äter. Var jag sitter när jag har ätit. Var jag ligger och vilar. Och var jag sitter och skriver mina fromma bloggar. Men jag har ingenstans där jag kanske lika rutinmässigt möter Gud. Hela denna upplevelse varade mindre än under en minut och jag hann känna de andliga behoven krocka med de jordiska, timliga livets behov och anspråk och det påtagligt. En frontalkrock där jordelivet visade sig äga mig under nästan all tid. 

Men jag kände också en stor frihet i det. Det gjorde jag. Och det vill jag komma till. Jag kände där och då mig älskad av Jesus! Trots all analys jag genomsköljdes av. Jag kände hans närvaro - som inte bytte karaktär bara för min usla hållning skull, min underlåtenhet eller min dåliga rutin att söka gemenskapen med honom. Här mötte Jesus mig likt en som har någon kär! Då frågar man inte efter dåtid. Då förebrår man inte. Då är stunden som inne är så dyrbar att allt annat mister sin betydelse, hur ojämnt fördelat allting annat än kan vara bakåt i tiden.

Gud kallar oss inte in i nya fångenskaper under dåligt samvete eller under religiösa riter. Vi behöver inte blidka Gud. Han älskar oss! Det har ett högre värde.

Han som mer än gärna kallar oss ut i frihet och gemenskap.

 

Två saker har jag sett få en alldeles särskild betydelse för den som en gång i tiden ägt liv i Gud, men som förlorat gemenskapen med honom av en eller annan orsak. 

Rockkonserterna - som ersätter tillbedjan av Gud i en tidigare församlingsgemenskap och vinet som hänför bortom en förutsägbar och slitsam tillvaro. Så naket beskrivet. Ja, det är naket också.

Så klart; när tillbedjan av Gud avtagit och när den helige Andens beröringar slutat att hänföra, då måste människan ta till substituten. Protesterna och alkoholen.

 - Min vän, du lär aldrig bli tillfredsställd i långa loppet.

 

Tack! Tack, och tack igen för hjälp i förbön - ni som gått in för det. Bön är ett arbete. Bön är en kamp. Bön är att engagera sig med nerv och tråd - "för mycket förmår en rättfärdig mans bön när den beds med kraft", står det inte så?

Idag åkte jag fram och åter till min vän i Köpenhamn. Det låter lite fånigt när jag skriver så. Som om han bara var min vän. Eller som om jag ville lägga rabarber på honom. Så är det ju inte. Men han är min vän likaväl och även om han har många vänner. Jag talar bara för mig.

I förrgår när jag talade med honom låg han isolerad på infektionskliniken på Herlevs Hospitale i Köpenhamn med andningsproblem, hög feber och oidentifierad virus. Han var verkligen illa däran. Men jag sa till honom: - Jag kommer inte även om jag borde. - Nästa gång vi träffas skall du vara på benen! Du vet - vi är inga mähän bara för att vi ber till Gud. Gud behöver profiler som vill något, som pantsätter sig. Det här var ett sådant tillfälle. Och låt mig skynda att säga; Jag har ingen som helst del eller ära i det här! Det förstår ni väl? 

När jag likväl under gårdagen kände mig mindre stursk utifrån min troshållning, kände jag att jag behövde åka ner till Köpenhamn för egen del, i alla fall. Allt annat vore fel. Sagt och gjort.

När jag kom ner i morse och när jag öppnade dörren till hans rum, då kommer han emot mig gåendes. Han var visserligen på väg i ett ärende men ändå. Och jag som utmanat verkligheten med att säga: - Nästa gång vi möts då skall du vara på benen! Vi påminde varandra om det och gladde oss.

Jag kan säga dig som stått med i den här påtagliga uppgiften; Gud hör bön och han svarar på bön! Låt oss träna oss i att vara noggranna när bönesvaret kommit och tacka Gud för det. Så dyrbart det är att också ta hand om varje rörelse från himlen som är tydliga tecken på att Herren är med. Han vinkar till oss med fina rörelser. Det är kärlekens språk det.

Ett dygn efter att jag talat med min hustru om att jag kommer bära svarta kläder rakt igenom på nästa begravning, så får jag ett dygn senare se min vän på benen, det första jag får se. Jag som trodde att jag skulle få fem - tio minuter för ett sista avsked eller audiens idag. Du förstår!

Gud är god och vi skall vara rädda om bönesvaren. Gud ser sånt. Han vaktar på vår iakttagelseförmåga, i tron!

Vi vandrar här i tro och inte i åskådning.

 

Vad gör man när en vän fortfarande är mycket sjuk? Man fortsätter och ber. Det gör man. Tider och stunder äger inte vi. Vi har bara att observera hur tiden obönhörligen fortsätter framåt. Men Gud har allt i sin hand.

Idag meddelar min vän att han i ett avseende mår bättre. Men det är inte nog! Hjälp mig att bedja för honom! Om bön någon gång har ett värde så är det nu.

Den Israeliske kung Hiskia blev sjuk på Jesaja tid. Profeten kom med bud att han skulle dö. Men Gud gav kontraorder. Hiskia fick leva ytterligare 15 år då Gud lät skuggan på trappan backa tio steg. Det var tecknet för att kungen skulle få leva ytterligare en tid. Tio steg på trappan eller tio dagar med penicillindropp. Det gör detsamma för mig. När Gud styr då kan vi vara trygga i att det som sker samverkar till det bästa.

Imorgon hastar jag iväg till Köpenhamn över dagen för att träffa min vän. Jag vet inte hur dyrbara dina vänner är. Men en del av mina är ovärderliga. Det finns helt enkelt ingen pris på dem. De icke prisgivna. De är oersättliga. Också det ett utsatt läge givetvis. Förlusten står då i proportion. Jag är inte unik. Inte heller mitt liv.

Du kan säkert känna igen dig.

 

Vad gör man när en god vän blir allvarligt sjuk? Man beder. Vad beder man? Man ber om ett tillfrisknande. Man beder om ett påtagligt och skyndsamt ingripande av Gud. Hjälper det? Självklart! Annars är det ingen mening att bedja. Eller hur?!

Det händer att människor inte kommit upp i hög ålder utan avlider. Men det finns också en annan aspekt. Att arbeta övertid. På övertid! 

Min vän som är sjuk har inte kommit upp i hög ålder men behöver förbön. Vill du vara med och be för honom? Vi kan ställa oss mellan himmel och jord och ropa till Gud som hör bön.

- Gud grip in, jag ber dig!!

Och han skall svara. Det vill jag tro.

Amen.

 

Två ting rör sig i mina funderingar just denna dag. Ja, det irriterar. Men det kommer inte att bli en pärla av det. Det kan jag säga dig. Du vet, varje äkta pärla kommer till genom att ett sandkorn tar sig in i pärlemor och där sker undret.

Nej. Det här ligger inte i pärlemor. Det här är två vaglar i mitt öga. I ena. Det andra behöver jag för att fortsatt kunna se klart - för även jag kan missta mig.

Men låt mig få fråga:

Ett. Varför skall man fira "Korset och Stilletten" 30 år efter att det begav sig i TSC, i NYC? Man har låtit tryckt upp T-shirts med gamla bilder på David Wilkerson och Nicky Cruz. Varför då? Stämmer inte uppgiften att Staten Island har fler heroinister än någonsin, utanför Manhattan!? Det finns väl fler att rädda!! Är arbetet avslutat eller har salongen övertagits av fint folk? Skördetiden är inte över. Vad är det frågan om?

Nej. Minnenas gata har ingen framtid för nya segrar. Festklädsel har man inte på stridsfälten. Där skall du se baneren, kampen, våndan, striden.

Två. Varför är det framväxande kyrkliga Hillsong så engelskt språkigt inriktad här hemma? Connectgrupper... Vi har väl fortfarande svenska som nationellt språk - utan att jag för den sakens skull gör mig skyldig till etymologisk rasism. Är det en image? Jag bara frågar. Förr kallade man sig för Betel och Elim när man startade ett bönegrupp... Är "väckelsen" en image? Behövs det engelska språket som slagträ för att smörjelsen skall flöda? Man undrar ju. 

Dessa musikkulturer! Och dessa nostalgitrippar över gamla segrar. 

 Vad finns att göra?

- Gå vidare!! 

 

" Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv . " 1 Kor. 15:3.

Paulus stryker under vad som är det allt centrala i det kristna budskapet. Bibel 1917 säger: "Jag meddelade eder ju som ett huvudstycke, vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna..."

Ett huvudstycke!

" Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna som är ett styckverk. " 1 Kor. 13:9.

Vi är till vår natur så otroligt begränsade. Vi kan inte rymma hela Guds fullhet. Vi blir fragmentariker. Vi väljer sidor i frälsningsverket och lösningar på det. Det gör också den Helige Ande som levandegör sanningar under olika tider. Då väcks vi. Blir upplysta. Folkrörelser uppstår. Vi kallar det för väckelser!

Men huvudstycket ligger fast för all framtid, i tiden. Att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna. Han dog men uppstod för vår rättfärdiggörelse skull.

Huvudstycket!!

 

Han är trofast!

https://www.youtube.com/watch?v=QT8aLRa7cRA


 

Det centrala i evangelium är inte att Jesus skall komma tillbaka och hämta de fromma hem till sig. Det är det inte - även om de kristna känner det så. 

Nej, vad säger profeten Amos och det oavsett om teologer särskilt vill förklara och reda ut just begreppet: "Herrens dag " till skillnad från andra "dagar" och "stunder" i tiden. 

Vad säger Amos? Lyssna!

"Ve eder som längtar efter HERRENS dag! Varför längtar ni efter den? HERRENS dag är mörker och inte ljus." Amos 5.

Jesus andra tillkommelse är inte en större händelse - för de som går förlorade - än hans första tillkommelse. Det är den inte. Jesus andra tillkommelse blir förskräcklig för dem! Golgata och vad som skedde där är den stora nyheten i tiden!! Därför är hans första tillkommelse viktigare att presentera och betona än hans andra tillkommelse. Jesus kommer att komma tillbaka oavsett, inte sant? Och han kommer i en stund då INGEN väntar det. INGEN! Inte ens du. Det ordet kan vi inte upphäva - hur mycket vi än skulle vilja det - för att vi längtar hem och har det så svårt. Eller kanske helt onödigt skapat oss en svår tillvaro. Eller gjort den sanningen till vår tes eller paroll. Vad vet jag.

Nej! Renodla budskapet och låt centrala och viktigare sanningar få företräde. För en dag kommer Jesus tillbaka, likaväl.

Amos ropar: Varför längtar ni efter den?!  Varför? För att det är jobbigt just nu? För att vi skapat strukturer efter idèer som inte höll? Eller varför? Tänk på att de som går förlorade inte har tillträde till himlen i evigheten. Det sätter allt i ett annat perspektiv och fokus.

Det blir en fruktansvärd dag för de som inte har något hopp i tiden och inför evigheten, när Jesus kommer tillbaka. Ja, det är tröst i de orden, säger skriften, för de troende att Jesus skall komma tillbaka en dag. Och det väldigt snart!! Men det är inte ett huvudstycke.

Det är det inte.

 

Det finns ingen levande kristen verksamhet som överlever för alltid. Ingen. Det var väl inget gott budskap? Nej, det är det inte. Varje levande kristendom kommer lokalt en dag att ha stelnat och bli till en kontur av det den en gång var. Det är sorg i det. Men så lär oss livet.

Det måste tas nya steg och nya segrar vinnas i varje generation! Det handlar inte om traderad kunskap eller om uppfostringskristendom. Det handlar om eld! En eld kan inte brinna för evigt. Så länge den finns måste den i alla hänseenden underhållas av någon eller några. Man måste ständigt lägga på mer bränsle till en eld. Människor lever inte heller för jämnan. Det måste till nya initiativ och nya människor.

Maktstrukturer stelnar och verksamheter går under. Det sista du ser av en levande verksamhet är företagsdisciplinen. Konstruktionerna. Men mycket mindre av hjärtlig verksamhet. Vi är, ja, vi är, bara tjänare från början till slutet. Det var Kristus - vårt föredöme. Han som utgav sig själv intill döden på ett kors.

Jag såg för en kort tid sedan en av de sista arrangörerna utav väckelsemöten hur man flyttade och tidigare lade tidpunkten för väckelsemöten. Det är en markör. Ja, en markör.

Kärleken är en oerhörd drivkraft. Det är den. Där den finns där finns det inte nog med tid!! Där arbetar man dygnet runt. Ohämmat. För Gud! Då tidigare lägger man möjligen för att natten blir för kort att verka. Men bekvämlighetsflagg är aldrig en ledstjärna. Inte där.

Väckelsemötet har dött ut i vårt land. Det finns därför tjänstegåvor i Kristi kropp som blir inaktiva och arbetslösa. Det gör det. Väckelsemötets karaktär har en alldeles utomordentlig räckvidd att nå människor och få dem att avgöra sig för Gud. Väckelsemötet är en akut förlossningssal. Ett fältsjukhus för sargade. 

Förkunnelsen måste vara väckelseburen, väckande och utmanande! Det går inte att servera gamla rester som inte ens värmts på ordentligt. Näringsfattig, ljum och slarvigt serverad. Har du smakat en varmrätt som serveras kall någon gång, då förstår du min jämförelse. Man äter om möjligt i brist på annat.

Jag vet inte vad som skall till. Det gör jag inte. Men kärleken är en gigantisk kraft! När den brinner för Gud och för människors eviga väl...då finns det inga bekvämlighetsstrategier som skapar nya strukturer hitom vår egen komfort. Det är bara sorgligt nog ett uttryck för en låga som håller på att slockna. Har jag rätt att säga detta? Naturligtvis inte. 


Det är inte mindre sant för det.