" Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld. " 1 Joh. 5:19


I någon mån tror jag att alla människor kan ge det här citatet sitt bifall. Det står också så. Vi vet! Och vi förstår alla djupast sett att det måste finnas en skapare över allt som både är så skönt och välfungerande i naturen och som genom det röjer hans god intentioner. Varför skulle någon göra så mycket gott i skapelsen och sedan krydda det med lidande? Håll isär, människa, den onde och den gode i din föreställningsvärld. Du är ju väl tränad i de tankegångarna. All skönlitteraturs ingångsvärde och rollfördelning; det onda och det godas.

Vi förstår möjligen att " något " kan behärska oss till att göra destruktiva handlingar. Annars så hyvens människor kan plötsligt utföra obegripliga handlingar. Men vi är inte radiostyrda. Vi har en egen vilja och tar egna beslut - impulsiva så väl som överlagda. Vi inspireras på olika plan i sinnet. I smått som stort. Vårt sinne är sårbart och står i konsultation med vår vilja. Det är vår utsatthet.

Vi läser exempelvis denna morgon att irakiska soldater som tagit sig uppgiften att bekämpa IS nu också skär av huvuden på levande människor. Av hämnd. Vi som trott att vi lever i ett modernt tidevarv - gränslöst upplysta av humanism. Det hjälper inte hur många årtusenden vi får på oss. Vi rår inte på ondskan själva. Oavsett vem som skär huvudet av folk så är det oförklarligt hur långt ondskan kan gå. Ondska som inte kan bekämpas med ondska. Men som finns där.

Eller hur livsbejakande är inte en bröllopsfest i midsommartid... som kan slå över i sin motsats när älskande makar hamnar i rätten och processar mot varandra efter ett ödelagt äktenskap - med barn hårt i kläm. Rosor blir till tistlar. Vacker blick ses med förakt. Vänner skadas likt en förbränd anrättning. Hur hamnar man där? Livet är gott och ont.

Bibeln säger att hela världen är i den ondes våld. Hela! Vem är denne "onde" som Johannes skriver om? Det är djävulen. Han var en otroligt högt skapat ärkeängel en gång. Han kom i konflikt med Gud. Djävulen som har gett prov på mycket dåliga ledaregenskaper. Ja, det handlar om andliga dimensioner. Andlighet handlar om influenser. Det är därför ondskan kan infiltrera människors sinnen så de utför onda handlingar av olika slag. Från verbala uttryck till de grövsta handlingar. Inte ens lagstiftning rår på ondskan. Den har bara en yttre inverkan. Ingen inre.

Men låt mig få säga det en dag som denna! 

Idag låter Gud vår hud få vila från gårdagens rodnad av sol. För han är god! Och för att vi behöver det. Han ljussätter vår himmel under en ljusbox av moln. Så gör han oss fint gyllenbruna. Men djävulen är alltings disharmoni... Han spår går i maligntmelanom för att använda en illa diagnos. Han har inga goda intentioner åt något håll. Han är självdestruktionen personifierad.

Varför skriver jag så okänsligt? Någon av mina läsare kan ju vara drabbad...

Det är viktigt att hålla isär vad Gud representerar och har för intentioner för oss och vad djävulen representerar. Det vore förfärligt att gå evigt förlorad för att man inte kan hålla isär respektive makts inflytande - för vi är under influens.

Gud, han är god. I alla lägen.

Genomgod!

 

Nu kan du också följa mig på Instagram. @eboli64 

Där kommer jag att lägga upp bilder på ett annat sätt än i detta forum. Livet har så många sidor.

Att vara en helgjuten människa är det stora. Inte att vara en söndagskristen. Men en vardagskristen! 

- Välkommen!

 

" Herren sade till Samuel: "Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har ju förkastat honom, så att han inte kan vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag skall sända dig till betlehemiten Isai, ty en av hans söner har jag utsett åt mig till kung." Samuel svarade: "Hur skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra det, dödar han mig." Herren svarade: "Tag med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt Herren. Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då låta dig veta vad du skall göra, så att du åt mig smörjer den jag visar dig." 
1 Samuelsboken 16

Samuel skulle gå i ett specifikt ärende åt Gud. Han skulle smörja Isais son David till kung. Men Samuel blev rädd att Saul som Gud hade avsatt och som Samuel tidigare hade smort till kung, skulle döda honom för det. Ja, rädslan är befogad; kungar skall först dö eller abdikera innan en tronföljare utses. Det är följdriktigt. Men det var inte aktuellt här. Och Saul var inte heller vem som helst. Smart som få. "Ett huvud över alla andra", står det. Men Gud hittade en täckmantel för sin uppgift till Samuel. Jag tycker det är så delikat och intressant på denna nivå.

Samuel säger det rent ut: Saul kommer att döda mig om han får veta att jag går och smörjer en av Isais söner till kung. Gud föreslår då för Samuel att ordna till ett vanligt rutinmässigt möte hemma hos Isai. Det vill säga ett gudstjänstmöte på gammal testamentligt maner med offrandet av ett djur inför Gud. Det är något som Samuel mer förväntas göra än att just vid detta tillfälle smörja ytterligare en man till konung. Så det var en bra täckmantel och alibi för ett besök hos familjen Isai. 

Ohh...här röres jag! Är det inte så att Gud kan handla så även idag? Vi avstår många gånger från att gå till ( fri - ) kyrkan för att vi tror det är så förutsägbart. Vi kan programmet, tror vi. Vi är bekanta med dess kultur. Vi vet ungefär vad pastorn skall tala om. Vilka parametrar han brukar röra sig med och vilka sånger kören brukar sjunga... Men här ser vi i exemplet med Samuel och David att Gud kan ha gömt ett välsignelse i den tillsynes slentrianmässiga gudstjänsten. 

Gå till gudstjänsten i förväntan! Gud har en särskild plan med ditt liv. Var öppen för det! Var förväntansfull. Kommer han inte till just dig imorgon - gå dit igen! Gud skall se efter och följa dina rutiner och ordna till ett möte för dig. Bildligt talat kan han ha gömt en välsignelse även för dig i det till synes rutinmässiga mötesprogrammet. Ett ord. Ett tilltal! Ett möte med Jesus.

Precis som alla i familjen Isai trodde att det var ett vanligt offermöte, så blev det till en ovärderlig välsignelse för pojken David och hela nationen. 

Och det fick oöverblickbara välsignade konsekvenser för många.

 

Varför är Gudslängtan så stor? Därför att Gud längtar. Han är stor! 

Gudslängtan är inte din. Den är hans! Men när den blir din. Då blir du hans. Om du vill.

Ditt rastlösa jag får ingen ro utan honom. Guds längtan har ro. I dig. Till dess får den ingen ro. Förutom dig.

Gudslängtan är den dörr Gud öppnat upp till min själ. Där har han nu fritt tillträde.

När jag längtar efter Gud - då är han strax där.

Ja, han var där redan när jag kom. I rastlös Gudslängtan.

                                                                                                     
Thommy Jakobsson


 

Det finns inte två likadana människor på denna jord. Varken till utseende eller till personlighet. Oh, det är ett starkt uttryck för att det finns något unikt och dyrbart i den representationen. Det är mer än en biologisk sammansättning.

Familj, släkt och närstående har dna-definierade likheter och kan bevisas höra samman med varandra. Varje spår röjer en. Men lika visst som dna strängarna uppvisar olikhet så är vi olika. Vi är helt unika. Dna strängar gör inte oss. Det är vi som uttrycker strängarna. Simpelt illustrerat men ändå avancerat uttryckt. Vetenskapens representanter ser koniskt på tillvaron, för de räknar sällan med Gud. Ett dna- uttryck är bara ett uttryck - om än så biologiskt och till naturen lagbundet. Men du är du! Älskad av Gud.

Min vän, du skall snart gå in i evigheten. Du skall gå in i evigheten snart ! Hör du det? Jag skriker inte. Jag vädjar till dig. Till allt vad du är. Ditt inre, din själ. Ditt mer eller mindre rastlösa jag som tillfälligt kan stillas med förnyelse av allting av det timliga men som aldrig funnit full vila och mättnad - än i Gud. Honom du inte prövat. Res dig i beslutsamhet. Ställ dig på dina fötter och säg ja till hans kallande stämma i beslutsamhet. Den potentialen och myndigheten har du över ditt eget liv. Det har du visat prov på förr. Din egen viljas val som du använt så många gånger förr. I gott. Och på ont.

Bibeln säger att vi kan känna igen Gud i skapelsen. Men att vi är fördunklade till vårt sinne. Vi ser honom inte - trots att hans verk bär vittnesbörd om honom. En och annan poet kan möjligen formulera det sköna i skapelsen och vi tycker de uttrycker samma känsla som vi äger, vi som är fattiga på ord. Men Gud bortom rymden vida förnekar vi. Han som sände sin son för att dö för oss men som vi nedlåter oss till att inte bry oss om. Vi som vill ha en frälsning på våra egna premisser och villkor. Vilket bedrägeri. I så fall ett självbedrägeri.

Människan i sin förgänglighet skall avkläda sig sin kropp. Det skall vi som bekant alla göra. Vår fänad. Våra defekter och lyten skall få vila och ro. Kroppen som bryts ner trots att vi på insidan aldrig åldras. Har du tänkt på det? Oh, det är din dyrbara själ som Gud älskar och har skapat. Den längtar tillbaka till Gud. Den ropar av längtan med rastlöst stämma.

Denna själ behöver ständig tillfredställelse. Här rör vi oss på olika plan i tiden men vi har en sak gemensamt; vi behöver förnyelse i livet. Vi behöver omväxling. Vi behöver konsumtion. Vi behöver tillföra ett tomrum i det innersta som bara Gud kan möta och fullständigt mätta. Han har lagt evigheten i våra hjärtan, säger bibeln. En märklig definition eftersom evigheten är ett mått av tidslöshet. Han har lagt tidlösheten i vår själ. Vi är till för alltid. Spännande och underbara resa! Gud är du där? Ja, det är han!!

Om du vill mätta din tidlöshet med ting som förgår kommer du aldrig bli mätt här i livet. Du kommer inte vara den förste eller siste som försöker. Jesus bor i evigheten och i varje hjärta som öppnat sig för honom. Den mättnaden, när den är som mest påtaglig, går inte helt att bära. Den är för översvallande! Den skapar en frid och en lycka som ingen nyköpt bil kan ge. Eller något annat materiellt. Innan du hunnit byta tak på ditt husförvärv så har bekymmer och sorg tagit dig. Det materiella som spelar i fel dimension och är i fel element. Det förgängligas.

Hur känns det och hur upplevs det att möta Gud? Ja, jag frågar mig själv ibland; - Gud förgås du inte av din egen härlighet? Brinner du i eld, Gud? Din härlighet är ju som solens. Din frid är som bäcken. Där tar du hand om mig likt en barkbåt på vågen. Beskyddad med torka på däck. Bara du kan göra det så.

När Gud fyller människan med sig själv står människans själ inte i beroende till någonting här på jorden. Han fyller då människans varje molekyl och det rister i konstitutionen. Då är det endast de fysiska lagarna som sätter gränser i någon mån. Guds Ande som inte vet några gränser kan i ett ögonblick föra en vidare.

Vidare med Guds goda intentioner! 


 

I lördags genomförde jag mitt fjärde Stockholm maratonlopp. Det blev min sämsta tid hittills. Jag har faktiskt inte koll på den exakta sluttiden. Den är i år ointressant. Men jag såg alla farthållarna till och med rikttiden 05:15 passera mig. Ja, jag fick min medalj vid 05:25 någonstans, tror jag, utan att spela ödmjuk. Jag har faktiskt inte helt koll. Men fortfarande en värkbruten kropp efter två dygn. 

Eftersom allting idag loggas kan jag säga att stegräknaren mätte 55.445 steg och kaloriförbrukningen stod på 6702 kcal i lördags. Och en bruttovikt minus 2,5 kg dagen efter. Men en katastrof tid. Ingen med liten självdistans omnämner något liknande. Här handlar det om långdistans och inget annat.

Vad gick fel? Det skulle jag kunna skriva en lång berättelse om. Men alla ursäkter för en dålig framfart är förbrukade. Jag skall ha revansch! Det får bli nästa år det. 

Jag såg en man som hade fått en massiv hjärtinfarkt. Jag hoppas att han klarade sig. Det var fuktigare väder än man kan tro, i lördags. Värme är kanske än värre att utstå men kvavheten tar mycket på krafterna.

Den som anser att mer eller mindre oavbruten löpning under 5-6 timmar är onormalt, har helt rätt. Det får vi säga till vinnaren av Stockholm maraton också som kom undan med dryga ett par timmars löpning. Han har inte en aning om hur det är att springa mer än under dubbelt så lång tid.

Det kallar jag för maraton det.