Det vore kanske på sin plats att också i detta forum kommentera påvens besök i Sverige. Men varför det? Han är inte förmer än någon annan religionsledare för den troende och kristne. Hans framtoning verkar möjligen intressant för gemene man och hans folklighet vinner gehör. Det är en image. Det är denne särskilde påves image! Den ytlige och ogrundades budgivning på en andefattig marknad, övertygar inte. Men många andliga ledare dukar under och för folket vilse. Påvens ämnen och ärende är politiska och populistiska. De är inomvärldsliga. Vem som helst kan godta dem. Påven är en sann synkretist. Vad kallade profeterna synkretism för? Avgudadyrkan.

Att samla de kristna under den katolska kyrkan handlar om religion, makt och inflytande. En politisk-religiös kyrka med statsmannamässiga befogenheter. Jesus stod utanför sådana frestelser. Han beblandade sig inte med politisk makt. Den inomvärldsliga makten var apostlarna och de sanna profeterna aldrig intresserade av. Varför? Det låg inte i Guds rikes intressen. Det tillhör inte Guds rikes agenda eller domäner. Status quo. Därvid särskiljer och utskiljer sig den hierarkiska katolska kyrkan från bibelns undervisning om ett allmänt prästerskap.

Den katolska kyrkan är en sekt. En större sekt. Storleken är inte det centrala och det mest avgörande i ordbetydelsen av vad en sekt är. En sekt består av ett mindre sammanhang som brutit sig ur ett större sammanhang. Och här uppfyller den katolska kyrkan alla kriterier. För om man avviker från Bibelns lära så fundamentalt som den katolska kyrkan har gjort, då är man en sekt och har fjärmat sig från Guds folk genom historien. Numerären är sekundär men överträffas ändå av Guds rikes representanter genom alla tider. Där finns de martyrer som samma kyrka förjagade och förföljde. Man är en politisk sekt. En religiös sekt. Men inte en sektor i Guds rike. Däri har den katolska kyrkan fjärmat sig i allt väsentligt för att hålla kvalitetskraven enligt Guds ord. Alltså kan inte heller andra kyrkliga inriktningar vara en sektor - i sin tur - till den katolska kyrkan. Om det inte finns en ensidighet i tillhörighet så finns heller ingen ömsesidighet. Det är följdriktigt och konsekvent.

Låt oss framöver titta på några detaljbeskrivningar i Guds ord. Det är en kuslig beskrivning som ges över en stor och stark andlig rörelse som skall bli dominerande i slutet av den tid som kallas nådens tid. En religiös världsledare skall träda fram med starka andliga tecken. Hans tal är humanismens; dvs. sex, sex, sex. Det är en människas tal. Men vi behöver Guds ord - Guds tal. 

Jag får återkomma i detta ämne.

Betydligt intressantare och lättsammare är det faktum att jag ställt mig på en särdeles våg. En tanitavåg har åldersbestämt mig till 38 år. Det är ju inte dåligt! Maskinen mäter fetter, vatten, muskelatur och gör en åldersbedömning. Är det något att skriva om? Så klart! Kristus bor i mig. Kristus!! Inte påven. Jesus förnyar varje dag min varelse och jag får helgas i den helige ande. "Kristus i oss, vårt härlighets hopp! "Snart skall också vi få överkläda oss vår härlighetskropp. Den saknar jag just nu.

Att bli vägd på en kroppsvåg och befunnits vara för ung, det är då långt mer befriande bortom all helgonkult och personkult under religiösa och politiska manifestationer - med eller utan en frikyrka som tappat bort sitt ursprung. Den ekumeniska rörelsen är genomskådad för länge sedan. Den har bara en slutdestination. Det är Rom, papismen och katolicismen. En sekt.

Vi är inte släkt!

 

Oändlighet är ett begrepp inom fotografering. Symbolen för oändlighet som ingraveras på varje kameralins ser ut som en liggande åtta eller som det tidigare Domusmärket. En åttans bilbana sedd ovanifrån som aldrig har en tåglinjes slut eller någon stoppbock. Oändlighet inom fotografering handlar om skärpan och hur långt in i bildens motiv skärpa finns. Fotograferingens oändlighet handlar om avstånd. Inte som här, om tid. Eller oändlig tid.

Det finns bara två referenser som kan illustrera oändlighet i vår tillvaro. Allt annat har ett slut och en ände. Det är rymden och döden. I vår begränsning vill vi tro att det finns en fysisk bortre gräns för universum. Tanken svindlar vid uppgiften om att det inte finns en bortre gräns för universum. Oändlighet ligger inte för oss människor. Vi är alldeles för jordiskt präglade. Sträckor, tid och rum har ett slut. Men inte den oändliga evigheten - dit vi alla är på väg.

Evigheten är ett begrepp bortom tiden och lösgjord från sol och måne, klocka och kalendrar. Det finns inga tidsrelaterade faktorer som kan mäta den. Evigheten, den pågår alltid. Även nu. Vi är egentligen redan där men tillfälligt underställda de två parametrarna som utgör tiden - sol och måne. För vad är tiden utan dem? Evigheten existerar på andra sidan tiden men också parallellt. Rätt som det är går någon in i evigheten och man ser henne inte mer. Kroppen lämnas kvar. Obönhörligen. Det är ingen naturlag. Det är grundligare än så. Det är människan förelagt så. Av Gud. För att sedan dömas. Otäckt? Skrämmande? Ja. Men förhåll dig då människa, medan tid är.

Tiden, tillvarons mått och rytm har sin förutsättning i sol och måne. Javisst. Klockor och tidur relaterar till dag och natt, låter soluppgång förbytas till natt. Bibeln talar om ett evigt mörker. Där skall vara gråt och tandagnisslan. Två igenkännbara uttryck för mänsklig ångest och missräkning.

Livet, hur vackert det än är, förför oss mitt i alla våra bekymmer. Gud har gjort det så. Snart skall det vara slut på det. Vi skall alla avlägsna oss från vår kropp som vi vet avstannar, dör och begravs. Då lämnas allt. Det tillstånd vår själ haft den sista sekunden av vårt andetag med eller utan Jesus - förevigas. Permanentas.

Har du lämnat ditt liv till Gud? Har du överlämnat ditt liv i Guds sons händer - Jesus Kristus? Ja, då har du en trygg evighet. För Guds kärlek uttryckt i Jesus liv och död är en historisk verklighet som sträcker sig ända in i evighet och säkerställer också din framtid i en tillvaro tillsammans med honom och med Guds änglar. Bibeln kallar det för himlen. Guds himmel. Men har du förkastat Jesus som din frälsare då går du miste om en evig tillvaro i gemenskap hos Gud. Det valet gör du. Inte Gud. Gud räknar inte dig som omyndig. Ingen kidnappas till himlen. Han räknar med ditt eget gjorda val.

Det refereras ibland till ett jordiskt helvetes tillstånd som kan drabba partiellt, lokalt och timligen, genom hungersnöd, katastrofer, etc... de kommer att te sig uthärdliga i jämförelse. Helvetet är en verklig ort. Det är Guds rättvisa dom över och för Djävulen. En plats av eld som förbränner men inte förtär. Där skall han och hans demoner få sin rättvisa dom. Vi ser alla fram emot det. Du kan vara säker om att den pinoplatsen inte är rätt dimensionerad för en människa. Det är primärt sett en pinort för fallna änglar. Inte för människor. Men du har ändå ett val. Gud har framställt det så och han utmanar din viljas till rätt beslut. " Så högt älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom, inte skall förgås utan ha evigt liv." Det är en kort presentation av hela bibelns budskap till människan. Till dig.

Skall dina besvikelser, din bitterhet, din synd, dina tillkortakommanden, dina rättmätiga ursäkter - för evigt skilja dig och tvinga dig att dela dessa mörka makters slutgiltiga tillvaro? Det är här striden för varje människa står. Ingen kommer att hamna i en tillvaro som man inte valt. Eller valt bort. Ingen!! Därför är Jesus det svaret som Gud ställt till människans räddning. Han älskar dig skyhögt med en evig kärlek och vill rädda dig från den mest övergripande juridik som överhuvudtaget existerat. Gud är rättfärdig och helig. 

Tiden är nu kort. Därför är livets utgång ett hot. På andra sidan är det för sent.

Alldeles för sent.

 

Finstämt med Ida Möller.

https://youtu.be/pyrP7R1OnmA

 

" Samfundare är urskiljningsfullt upptagna med sitt. Ekumenen är omdömeslöst upptagen med alla andras. Men den troende får aldrig nog av Kristus ."  

    

" Liksom man säger om en druvklase, när det finns saft i den: " Fördärva den inte, det finns välsignelse i den", så skall också jag göra för mina tjänare skull: Jag skall inte fördärva dem alla.

Jag skall låta en avkomma gå ut från Jakob, från Juda en arvinge till mina berg. Ty mina utvalda skall besitta landet, mina tjänare skall bo där. För mitt folk, som frågar efter mig, skall Saron bli en betesmark för får och Akors dal en lägerplats för nötboskap".     Jesaja 65.

Amen!

 

Den här bloggen kommer att skapa motsägelser.  Ja, inte motsägelser i form av att jag talar emot mig själv, utan gensägelser. Jag kommer att bli emotsagd och flera kommer att ta avstånd från mig. Det får så vara. Men låt mig börja i rätt ända.

En sång damp ner i mig och sjöngs ut i terrängen där jag befann mig. Ja, det var jag som sjöng, givetvis. Det var och är en gammal sång. Den är andefödd och äger ett budskap som är begripligt för de flesta och den har ackompanjerats av både fiol och av såg genom tiderna. Ja, av såg. Låt mig betona att jag upplever smörjelsen från Gud då den tar tag i mig. Det går jag i god för. Det råder inga oklarheter där. Så är det sagt.

Förr i tiden spelade en del kristna på såg. Ja, såg. Ett svajande och oprecist instrument med hästtagel till hjälp som stråke. Ett pinande svajande hawailjud uppstod. Ju säkrare tonen var ju skickligare var musikanten. De flesta idag har aldrig hört talas om att man kan spela på såg. Ingen ung människa skulle gå i en musikskola för att lära sig spela på såg idag. Det kan vi nog vara överens om. En kulturyttring av säreget slag med dagens mått mätt. 

Låt mig nu få skriva ner sången jag talade om, för det är inte sågar jag vill orda om här. Men jag är heller inte ute efter att såga gamla fina andliga sånger. Verkligen inte! Texten till sången kan inte här frambringa toner. Jag har heller inga noter till den. Sången måste man känna till för att förstå min blogg här idag.

Här är sångtexten:

" Låt Anden falla över oss som fordom. När dina lärljungar i salen satt/: Låt samma eld från himlen komma neder Till oss i kristenhetens ljumma natt:/

Låt Anden falla över oss som fordom Då Petrus talte i Kornelii hus /:Giv kraften med ditt ord och skingra mörkret I kvalda hjärtan sänd ditt milda ljus:/

Låt Anden falla över oss som fordom Då skaror frälstes uppå heligt rum /:Låt Andens kraft ibland oss åter märkas Och giv oss liv med evangelium:/

Låt Anden falla över oss som fordom Då sjuka hälsa fick och döda liv /: Vi dröja bedjande i löftessalen Kom snart och kraften ifrån höjden giv:/

Väck Jesus kär, din skara som har slumrat Ett stenkast ifrån dig på Kidrons strand /: Kom till oss åter som du fordom gjorde Och lägg på oss din genomstungna hand :/ "

Vad är det med den här sången? Den är andefödd och andefylld! Jag skriver under på det. Minst två, möjligen tre generationer kristna som växt upp med den här sången blir på en stigande skala berörd av den. Så är det med andefödda sånger. Det bara är så. Men de har också ett bäst före datum med några hundra års marginal. Det beror på musiken men främst på språket. Ja, på dem båda. Text och melodi kan inte alltid överföras på och till en ny generation. Det hjälps inte att männen med sågarna går samman i fack och protesterar. Det gör inte det. Skall du nå en ny generation då kan du inte dragspela dem fram - hur genuint kristet det än är eller var förr. Det är en kulturell fråga. En form. En gammal form. En dåtida forms yttring.

När Psaltarens författare uppmanar att "sjunga en ny sång", då vill det till att någon har ett inre liv där det porlar i själen. En fräsch gudsrelation. Den nya generationen börjar inte spela såg för att uttrycka ett rikt andligt liv bara för att de äldre gjorde det. Nej, man tar dagens instrument med dagens språkbruk. Det handlar om begriplighet och kommunikation. Formen är inte innehållet.

Vi måste ha tilltro till att den Helige Ande följer med oss och kan tala in i vår tid och till dagens generation med vårt språk. Annars blir vi vad den katolska kyrkan blev för medeltida människor. De blev främjare av ett obegripligt språk. Latin. Folk förstod inte. Berördes inte. Men det är inte detsamma som att man behöver ha rökmaskiner och uttryck som "tjabba tjena hallå" till de andliga sångtexterna. Det handlar å sin sida istället om andefattigdom !  

En ny andefödd sång skall hitta den helgade formen. Den anständiga formen. Under helighet. Och med helighet! Sånger som griper tag i den förra generationens kristna, kan av andra som inte har växt upp med texterna, i analog mening uppfattas som aktörer i en 1940-talsfilm där handlingen blir sekundär för att språkbruket är otidsenligt och många ord obegripliga. Man stänger då av ljudet, slår av bilden och byter kanal. Jämförelsen är inte dum.

Många sånger vi sjöng på 1970-talet skrevs av Jesusfolket. Det är en bra jämförelse. De blev berörda av Jesus och skrev utifrån sina möten med honom. De ägde "den nya sångens" fräschör - för skall man nå sin samtid då får man leva i förnyelse! Eller också får man låsa in sig i slutna rum för inbördes uppbyggelse. En sådan väckelse dör snart i takt med att självreproduktionen nått sin ända. De gamla väckelserna har ingen genslagskraft på den nya generationen. Där står gamla tiders kulturyttringar och livsyttringar i vägen. Jag vet att det är svårt att ta emot det här. Men är det inte så att "nytt vin måste hällas i nya läglar"? Det handlar om förnyelse. Det är svårt för de gamla läglarna att ta emot det nya vinet. Det är inget fel på vinet. Vinet är inte otjänt. Det är läglarna som spricker.

Eller som någon förväxlade ordförståelsen i sången: "Gud är densamme som fordom, Jesus är verksam på jord. Han frälsar och döper i Anden"... 

Liknas Gud vid en bil?!