"Han skall vara din framtids säkra grund, rik på frälsning, vishet och kunskap. 
HERRENS fruktan skall vara Sions skatt." Jes. 33:6.

En enda vers från Jesaja bok. Den kunde likaväl ha varit hämtad från Psaltaren där kung David eller någon annan för tillfället är invaggad i tillförsikt. I tro. Med tro. Av tro. Men versen som andas hymn ligger mitt i ett domsord från Gud. Profeten är bara brevbäraren. 

Versen är till för den som är i nöd. För den som har behov. För den som söker hjälp. För en sådan står ordet "frälsning" som en omöjlighet, likt en motsats, bortom all räddning. Men de säkra. De rika. De trygga. För dem har ordet frälsning ingen betydelse. Betydelsen av ordet saknar för dem substans. Men inte så för den hjälplöse.

Hör !

Om versen vore dig ett profetiskt tal, ett tilltal, då skulle varje sats i den fåordiga versen värma ditt inre och du skulle jaga efter varje stavelses betydelse. Men inte så hos den självgode. Han går tomhänt från Gud. 

Låt oss läsa ordet som ett tilltal. Varför då? Därför att det är ett. Så har Guds ord tröstat sitt folk i årtusenden. Ingen översättning i världen kan utplåna det. Hur skall vi då närma oss Ordet? Låt oss gå fram emellan bokstäverna och stava oss fram. Hans käpp och stav skall leda oss. Det ord vi predikar. Svaret finner vi i betydelsen. Ordet som är oss nära i vår mun. Låt oss tröska texten. Lyssna!

"Han"...Vem är det? Herren! Vad är det med Herren i förhållande till din situation? Jo, Han skall för dig vara... Vad skall Han vara? Vad? Vad? Vad?! Så stressas den hjälplöse i sin nöd utan hopp i all sin utsiktslöshet. Av sig själv och med fiendens hjälp. Men lugn. Gå inte för fort fram i texten. Vad säger satsen egentligen? Herren skall ! Är inte det en beskrivning på framtiden? "Skall vara". Jo...Vad skall Han vara då? Vad skall Herren vara? Jo, Han skall vara din framtids säkra grund. Det är vila i det.

Är du i verklig nöd och trångmål då är jag viss om att ordet har en avgörande betydelse för dig, hos dig och över dig. För om Herren lovat att vara din framtids säkra grund - då har du ett påtagligt utrymme att sätta din tro till Honom! Inte sant? Bara den informationen är nog för att bära dig - om du vill tro.

Vi läser vidare:

"Han är rik på frälsning". Herren är rik på frälsning. Vad betyder det? Ja, frälsning betyder mycket. Men det kan grovt översättas med ett snävare begrepp som "räddning". Räddning från vad? Din belägenhet således! Och Han är rik på frälsning. Han har följdriktigt mycket av det.

Så här emottages ett ord med dignitet från Gud. Så värderas det och bibehålles med styrka åt själen. En trött själ.

Vi läser vidare:

 ..."rik på frälsning, vishet och kunskap." Varför står här vishet före kunskap? Är inte visheten den skickligt tillämpade kunskapen? Jo. I regel. Är det så att Jesaja är så upprymd i sin salighet att han snubblar och rabblar orden slarvigt och i oordning? Nej. För som Frälsare är Herren i det läget mer angelägen att tala om för oss att Han vet hur Han skall frälsa. Visheten blir istället bestämning till frälsningen. Men Han stöttar också upp vår ängslan med att han äger kunskapen. Kunskap om din situation. Och andras. Det här är mat för själen. Det stärker anden och du får ro.

Till slut i detta väldiga bibliotek av skatter. De på hög staplade beskrivningar om vad Gud representerar i förhållande till en människas belägenhet och situation, varsamt omhändertagna av vårt språkbruk och hur vi uppfattar det. Hur avslutas versen?

Lyssna.

"HERRENS fruktan skall vara Sions skatt." Ja, det står inte att Herren är rädd eller har fruktan. Men att en människa kan frukta honom. Fruktan inför en stor Gud är inte rädsla. Hur skall man då definiera fruktan inför Gud? Ja, satsen kommer sist i versen. Också det pedagogiskt. Om man håller före, ja, om man håller fast vid det som versen från början hävdar och bara håller fast vid det i tro - då är du på rätt väg. Tro är att ha tillförsikt och insikt om det som man fått kunskap om, att lita på det - då blir också fruktan en frukt av hela processen. Frukt har med processer av liv att göra. Livsprocess. En befruktning. Jag förordar den kopplingen. Fruktan och frukt. De hör ihop.

Vad skall vi säga om denna enstaka vers i Jesaja väldiga bok? Ja, den utlovar något i framtiden där Gud går i god för dig. På en säker grund. Helt plötsligt blev den lilla versen så fylld av välsignelser att jag glömde utlägga ordet "grund" i satsen. Du ser! Öppna dig för ordet. Det växer och får liv. Du får liv!

När man läser bibelns löften så är det gott att sätta orden i dess motsats förhållanden. Vad täcker löftet upp? Vad går det i god för? Då får innebörden ett starkare uttryck. Ja, låt dina problem vara den relief där Hans löften får stå ut och spegla högdagrarna. Låt ditt sinnes mörker få skymmas av strålglansen från Hans höga och rika löften och underkasta sig ljuset. Då erfar du att Hans ord är svaret på dina trångmål.

Då blir ditt liv rikt och tryggt i Gud.

 

"Nästa dag samlades Stora rådets medlemmar i Jerusalem, både äldste och skriftlärda,  vidare översteprästen Hannas liksom Kajfas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt.  De förde fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?"  Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Ni folkets rådsherrar och äldste,  eftersom vi i dag förhörs med anledning av en välgärning mot en sjuk man och tillfrågas hur han har blivit botad,  så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn".  Apostlagärningarna 4.

En enastående tid. Ett enastående sammanhang. Jesus hade dött och uppstått och återvänt till himlen, därifrån inväntar vi hans snara ankomst. Inte sant?

Jesus hade sänt den helige Ande som var så viktig för oss kristna. Och mer därtill! Han skulle vara hjälparen. Han skulle ta från Jesus och ge åt oss. Han, den helige Ande, har inget namn. Har du tänkt på det? Varför, han är väl en del av Gud? Förvisso. Men han är ändå tydligt och klart namnlös. Det är för att han pekar med bägge händerna på Jesus och är inte själv intresserad av att bli förhärligad. Det är gudomens harmoni i det. "Mig är given all makt i himlen och på jord", sa Jesus. 

I den här texten hade apostlarna hamnat i trångmål. De hade fängslats och de anklagades. De hånas och förföljs. Texten föregås av en händelse där en lam man blivit av med sina lyten. Stort nog bara det ! Men Guds rike som går fram på fientligt territorium drabbar samman som ett högtryck möter ett lågt. Det blir konsekvenser. Nu som då. Det är så enastående att jag slösar på just det ordet här. Ordet enastående. Det är så enastående att den helige Ande kopplar på, kopplar in och blir den hjälp han är åt oss - för Jesus sak !! När han själv vill och ser ett givet tillfälle där Gud kan göra skillnad. Skillnad och skillnad... Han är ju själv allt och uppfyller allt i alla!

Den helige Ande som hade fallit som ett dån och uppfyllt alla de som inväntade uppfyllelsen förblev ju i de troende. Det var ingen blixtvisit. Han hade kommit för att stanna. Eller som grundtexten framhåller att han skulle bo ibland oss. Men här i texten ser vi att den helige Ande på ett särskilt och förhöjt sätt uppfyllde Petrus igen. Ja, så är han uppenbarad och igenkänd. Han kommer som en plötslig vind, som ett dån, eller som en eld som snabbt tar fyr i människoanden. Han uppenbarar Guds rike. Och tar till orda.

Folket blev konfysa. Petrus och Johannes var ju bara fiskare i grund och botten. Man drog därför den enkla slutsatsen att de hade varit med Jesus som hade talat med överbevisning i ande och kraft. Jesus hade väl bara präglat dem. De mötte samma Jesus på något sätt. Men i apostlarna. De enda referensramar de hade att ta till var att apostlarna hade blivit påverkade av Jesus. Det ligger mycket i det. Men invanda gester, inlärda idiomer, språkbruk och annat verbalt kan bara efterapas i allt sitt kraftlösa eko från förfluten tid, om inte den helige Ande levandegör det som sägs. Det var det som skedde här. Petrus blev inte indignerad. Han blev inte uppbådad primärt sett. Han blev inte vred eller i första hand illa berörd av det som apostlarna upplevde från sin omgivning. Nej! Det står att den helige Ande uppfyllde honom! Han som redan var uppfylld. 

Det finns alltså mer att få av Jesus. Det finns alltså i många trångmål helt utomordentliga upplevelser och bistånd av att den helige Ande tar från Jesus och ger till oss i olika situationer. Det kan inte beskrivas på annat sätt än genom en plötslig uppfyllelse. Då tar någon till orda! Ljuvligt!! Det är då den helige Ande och inte brushuvudet i Petrus tar till orda. Den helige Andes uppfyllelse.

Anledningen till att omgivningen relaterade det som Petrus sa till att de hade umgåtts med Jesus, finner sin förklaring i just detta att den helige Ande i realtid tar från Jesus och levererar från himlen ner till oss. Då upplever vi Jesus omedelbara närvaro !!  Längtar du efter det? Både att få möta det utifrån men också att få vara buren av samma helige Ande inifrån? Då är du på rätt väg! Vårda den längtan och håll fast vid den. 

Känner du kanske en tomhet av att vara långt borta ifrån det du en gång har upplevt? Då är du i början på en god väg. Jesus kommer att hjälpa dig hitta vägen tillbaka till de rika upplevelserna och erfarenheterna med honom.

De hör också dig till.


 

"Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda."    Lukas 16.


Just nu står min utetermometer på + 2,2 grader. Det är säkert en överdrift. Enheten som mäter temperaturen lindras säkert av den värme som huset i sig alstrar i snålblåsten. Inomhusventilationen för med sig kyla för oss som bor här. Den är påtaglig efter sommarens tropiska värme. Man blir präglad. Men så har hyresvärden bestämt och vi gnyr. Ventilation är bra för människor och hus. Och det bruna fettet förbränner bättre under kyla, enligt nya rön. 

I Vällingby centrum har de utlandsfödda tiggarna funnit sig en övernattningsplats. Under bussdäcket. Av respekt har jag inte fotat av dom där de sover. Men det borde jag kanske göra. Jag ser dom varje tidig morgon ligga på rad intill en lång betongvägg. Intill trappan. Inte biografen "Trappan" på duk med fiktion utan den lägre platån som gränsar till centrum och tunnelbanan. I verkligheten. Vid centrums baksida där A-lagarna urinerar och där duvorna bor uppe på betonghyllan bakom slarvigt monterade fågelskydd med sylvassa taggar och påkostad konst. Där det är förbjudet för duvor att häcka. Där är tiggarnas övernattningsställe. De ligger där under väldiga lager av täcken och filtar. Utomhus. Och just nu. Visserligen med busshållplatsernas vändplatta som tak. Men ändå. Det är utomhus och inte ens en camping. Det är en pissoar utformad som vändzon. Det säger mig stanken med återvändo.

Imorse räknade jag till tretton sängbylten och fyra enmanstält utposterade som iglon i kylan. Deras tvätt hängde längst med de järnsuggor som skall hindra bilister från att köra omkring hur som helst i vändzonen. Skyltar med vädjanden om en slant på knagglig svenska stod lutade mot pelarna, inväntandes nästa arbetsdag. Här sover dom. Natt efter natt. I smuts och oljud. Bland duvoträck. I missär och skrot som tillhörigheter. Hur kan det få fortgå? Vem skall ta tag i detta problem?

Ni får förlåta mig men detta är en ödesfråga. Inte för tiggarna. Men för oss! Vi har att ta ställning var och en. Antingen tittar vi bort, ignorerar eller avfärdar vi dessa människor som ett annat samhälles problem eller också gör vi oss till medmänniskor och bryr oss. Det kan vi ändå vara överens om. Medmänsklighet har sin motsats i omänsklighet. Så konkret är det.

Igår morse när jag gick förbi dem i kylan såg jag tre av kvinnorna byta plats med varandra. Påbyltade i färggranna sommarkläder verkade de turas om att sova längst in. Innerst mot väggen. Det var den enda förklaring jag kom på som förklaring till deras rokard. En sju meter hög betongmur utgjorde en slags sänggavel där den som låg längst in för tillfället hade den bästa platsen. Själv frös jag. Jag hade ju exponerat mig för morgonkylan på min färd från min dragiga bostad till tunnelbanan, efter ett velande om vilken märkesjacka som var lämpligast för dagen. Vilken modell eller vilken färg beroende på dagsformen. Ack! En symfoni av melankolisk duvognäll väckte min harm då de pickande fåglarna irrade omkring bland de sovande, utan att fatta att tiggare också behöver sova. De har nog med oljud kring sig där de ligger. Duvorna åt av de smulor de fann efter tiggarnas kvällsmat dagen innan. Tiggarna låg utradade likt nyligen jordfästa utan gravstenar, endast livet i sig skilde dom från de hädangångna i ett till synes predestinerat fattigt liv i utanförskap. Och duvorna kuttrade klagande likt gråterskor. Det här är inte klokt. De bor så här. Jag finner inga ord. Jag finner bara ord.

Världen är ur led. Medmänskligheten är ur led. Om vi inte tror på att Gud ser och hör vår självupptagenhet relaterat till dessa människor, så må vi heller inte tro att Gud skall bry sig om oss om vi skulle hamna i nöd. Nu är inte Gud sådan men ändock. Varför skulle han det? Då vore han orättvis. Då skulle han förfördela människor och ha gunstlingar. Nej. Jag känner en djup indignation. Jag känner vrede över tingens gång. Och jag känner att domen över den västerländska kulturen sker per automatik. Fattiga i vartenda gathörn som pekar på oss med sin existens. Tiggarna har blivit vår åtalspunkt men det är också en möjlighet att påvisa förbättring. Att göra bättring. Det är vårt enda hopp just nu! Mina ord som aldrig vill ta slut i ett beskrivande kan inte värma dessa människor. De lever som djur. Vilda djur. Alldeles under däck till det anrika Vällingby. I funkistil. I smuts, kyla och avsaknad av en framtid.

Vi måste på något vis ge dessa människor vår aktning. Lindring. Vi måste ge våra allmosor. Det är det minsta vi kan göra även om det inte förslår och är gott nog. Det blir annars vår undergång. Jag är rädd för att vi faller igenom.

Hur vi förhåller oss till dom kommer att blir vår egen ofärd. 


 

 

"Filisteernas furstar samlades för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon och glädja sig. De sade: "Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand." Och när folket såg honom, lovade de sin gud och sade:
"Vår gud har gett vår fiende i vår hand, 
honom som ödelade vårt land och dödade så många av oss."

När nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: "Hämta Simson, så att han kan roa oss." Och Simson hämtades ur fängelset och måste roa dem. De ställde honom mellan pelarna. 
Då sade Simson till den pojke som höll honom i handen: "Släpp mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att jag får luta mig mot dem."Huset var fullt med män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor, som såg på medan Simson roade dem. 
Men Simson ropade till HERREN: "Herre, HERRE, tänk på mig och styrk mig bara denna gång, o Gud, så att jag får hämnas på filisteerna för ett av mina båda ögon." Därefter fattade Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra. Och Simson sade: "Låt mig dö med filisteerna!" Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset föll omkull över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde." Domarboken 16.

Simson. Mannen som skulle vara en nasir till sin död. Det var ängelns budskap till hans mor. "Ty pojken skall vara en Guds nasir till sin död". (Dom.13) Hur länge varar det? Så länge han levde således. Var det villkorat? Ja, genom håret. Kraften var förbundet med håret. Men nasiratet var hans - ty, Gud kan inte ångra sina kallelser och sina gåvor. Sina betyder hans. Reflexiva pronomen. Avhängigt Gud.

Man dör inte om man blir blind. Man dör inte heller av åtlöje. Man dör som nasir när tjänsten är slut. Med eller utan ögon. Då upphör nasiratet. Säger inte Guds ord det om Simson? När vi läser om honom så talas det hela tiden om Guds andes kraft. Tills han blev klippt, tillklippt och avklippt. Först enögd. Sedan blind. Herren hade temporärt lämnat honom - likväl stod hans kallelse kvar. I ett nasirat. Och han kom igen. Vem? Gud!!

Simson böjde sig framåt med sådan kraft att huset föll omkull. Vilkens kraft? Med vilkens kraft? Sin egen eller Guds? Det står inte. Men vi förstår nog med rodnande hjässor under lånad tupe´att det var Gud som verkade genom honom. Sela.