"Jesus kom därefter in i Jeriko och vandrade genom staden. Och se, där fanns en man som hette Sackeus och han var förman vid tullen, han var rik. Han ville se vem Jesus var men kunde inte för folkskaran skull, ty han var liten till växten. Då sprang han i förväg och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen. När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade: "Sackeus, skynda dig ner, ty idag måste jag komma och stanna i ditt hus". Sackeus skyndade sig ner och tog emot honom i glädje. Alla som såg det mumlade förargat: " Han har tagit in hos en syndare".

"Men Sackeus stod där och sade till Herren: "Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka".  Luk. 19:1-8.

De tidiga bilderna ur denna berättelse från söndagsskolan, har alltid varit att Sackeus blev mindre girig och att han ville betala tillbaka alla pengar han hade stulit av andra. Och att han var så liten. Publikaner var ökända med att lägga på extra avgifter på folk. De hade bara ett rykte om sig. Att sko sig.

Jeriko, denna tidigare ointagbara stad med murar fullständigt omöjliga att forcera. Hit kom nu Jesus. Till palmslätten nära Jordan. Josuas Jeriko. Jesus tänkte säker på den händelsen då han gick genom staden. För det är inte alltid öppet för Gudsmöten. Men nu var det så. Ibland kan murar stå ivägen. Ibland måste de först rivas. Här var det vidöppet för evangelium! Men storheten ligger inte i att Sackeus helt plötsligt blev givmild. Han, förmannen, visste hur avgifter kunde konstrueras och han hade säkert ett finger med i spelet, då de underlydande tulltjänstemännen delade på det man roffat åt sig. Även han tog säkert sin andel ur mutkassan. 

När Sackeus enorma nyfikenhet i sin dragning till Jesus också blir sedd av Honom, då är mötet ett faktum. Tänk dig själv; du klättrar upp i ett träd för att få se Jesus och han ser just dig i en väldig  folksamling. "Jesus såg upp", står det. Vi ser ofta ner på andra. Men sådan är han, Jesus. Han profiterar inte på massan på den enskildes bekostnad. Han går inte förbi ett längtande hjärta. Han ville istället att just Sackeus skulle skynda sig ner. Också det en rörelseriktning. I grundtexten står det motsvarande att Jesus ville "stanna i hans hus". Det är ett högt betyg. Tänk att Jesus under sin korta vistelse här nere, tog sig tid att uppmärksamma en enda människa, som vid detta tillfälle. Han sökte inte sin egen berömmelse. Han hade ju kunnat  t a l a  till massorna och bett frälsningsbönen unisont. Eller predikat om Josuas otroliga bedrifter, placerat sig själv i kontexten och intagit staden och upprättat sitt rike med bravur. En människa mötte han i Jeriko.

Hur var det med omvändelsens konsekvenser då? Jag tycker det står så fint. Sackeus säger OM...om. "Om jag har bedragit någon, ger jag fyrdubbelt tillbaka". Har inte publikaner ryktet om sig att metodiskt ta ut för mycket i tull? Jo. OM...Är det girigheten i fromma kläder som talar så? Nej. Nej. Det är den frigjordes bekännelse! Synden är borta och han var fri! Orsaken till rikedomen är då av mindre betydelse, just på grund av det. Så talar en frigjord!! En frigjord har inte längre ett dåligt samvete, men ett harmoniskt. "Storleken" på synden är därefter sekundär. Inte oväsentlig men sekundär. Den var ofantligt stor innan skulden blev borttagen av Jesus, men inte längre en börda. Man kan inte både vara fri och fånge. Så är det för den som badar i nåd!

Den som kan sin bibel vet att Jesus vid ett tillfälle uppmanade en annan rik man att ge bort allt han ägde och sedan följa honom. Det gjorde inte mannen. Han gick istället bedrövad bort. Varför? För religionens efterföljare medför det alltid tunga påbud. Men frälsningen frigör! Då kan du ge glatt av fri vilja. Sådant vilar det ingen fördömelse över.

En sak är säker. Sackeus hade i sin yrkesutövning smutsat ner sig. Ja, så skulle man kunna beskriva det. Han upplevde sig syndig i förhållande till andra människor. Inför Gud. Jesus skärskådar inte hans kalkyl. Han förebrår honom inte heller för att han bara gav bort hälften av vad han ägde - som han gjorde till den rike mannen vid det andra tillfället. Nej, mötet med Jesus och det faktum att Sackeus ohämmat tog emot Jesus i sitt liv, fick den konsekvensen att Sackeus gjorde bättring genom sitt förslag. Det är en fridsfrukt.

Det går inte att göra en mönstermall på omvändelsens frukter som vi kan följa och applicera på varandra. Den är individuell i mötet med Jesus. När Jesus får förvandla en människa i ett så ömsesidigt Gudsmöte, ja då får det positiva yttringar. 

Jag dras till den här berättelsen. Den är så intensiv.

"Tack Jesus att du inte imponerades av massornas enorma tryck på din popularitet, i ett rus över din egen kontext. Du såg till en som längtade så enormt mycket efter frid. Och du gav den. Du gav dig själv. Dig som vi saknar." 


Jesus samvets sotaren. Vår frälsare.



 

"Den som gräver en grop faller själv däri och den som river en mur blir stungen av en orm". Pred. 10:8.

I den senare delen av den här texten talas det om en mur. Konsekvent säger oss profeten, att om man river en mur blir man stungen av en orm. Varför är han så drastisk? 

Om vi rätt och slätt vill förstå bilden, måste profeten någon gång sett en orm vid rivning av en mur och förstått den faran. Eller hur? Alternativt att han bara ägde insikten. Det är väl inte säkert att alla murar är gömställen för ormar?  Är inte profeten lite väl pessimistisk och överdriver? Nej. Metaforen illustrerar en andlig fara.

I gränslandets gömslen gömmer sig ormen. Den gamle ormen. Det vill texten varna oss för. Ju färre revor - dess bättre. Rappa och putsa igen muren! Läromuren. Och sätt samfundsstängsel ovanpå. Det är trots allt bättre. Det har sitt långsiktiga värde. Ge inte avkall på den bibliska läran. Den är likt ett roder. Den leder åt rätt håll! Se till hur du lagt din kurs på frälsningens väg. 

Profeten varnar för det som är den överhängande faran. Stinget. Är det inte symptomatiskt att stinget sitter så nära talorganet? Vid de ekumeniska samförståndsborden har teologin malts sönder till ett intet, till förmån för drömmen om väckelse och gemenskap mot synd och värld i en eskalerande sekularisering, över alla gränser. Man vill ifrån kampen och striden. Stinget. Stinget... Då är det försent. Därför har muren sitt värde, du konvertit.

Att ormen, den gamle ormen, skulle gömma sig i det gränslandet är naturligtvis därför att han vill inta områden i Guds rike. Satan vill komma åt Guds folk. Vid gränserna bryts lärofrågorna ner och skapar förvirring. Allt i ekumenikens namn. Ekumenik som till sin praxis betyder att man struntar i vad den andra egentligen tror på. För tillfället!  Jesus blir garanten och den största gemensamma nämnaren. Vilket rävspel. Det är som om Herodes, Pontius Pilatus och Kaifas åter spekulerar om Jesus liv. Där dukar den enskilde under.

Just nu utlovas väckelse över samfundsgränserna. Så låter det främst bland de som river murar. Samfundsmurar. Men det är bara ruset av en kort förälskelse. En ny gemenskap, så stor, att lärofrågor och tillhörighet spelar mindre roll, är det gift som rusar runt i kroppen. Intagna områden återockuperas och striden om bibliskt dop får åter igen erövras av nästa generation. Bland andra viktiga troendefrågor. Historien vittnar om de som fick plikta med sina liv för de sanningarna.

De första grunderna i frälsningen är så viktiga och lätta att följa om man vill gå frälsningens väg. Men också så ansatta och angripna. Av stinget!

Den som stungits av ormen vet till slut inte vilken sida om muren man skall vara på. Man river den fullständigt och utsätter andra för faran.

Man konverterar. 

 

"Flytta inte en gammal gränssten som dina fäder har rest." Ord. 22:28

Läste i veckan som gick att en frikyrkopastors son konverterat till ett annat kyrkosystem. Det måste väl ändå bland ekumeniker betraktas som ett olycksfall i arbetet. För inte är väl den ekumeniska rörelsen ett forum för konvertiter? I så fall arbetar man bedrägligt. Då har man ju själv manifesterat det som man var ute efter att avskaffa, nämligen vilka som representerar de mest fromma i Gud. Om det verkligen var syftet med ekumeniken. Dummare är ingen. Född på nytt handlar inte om konvertering. Helt plötsligt var vi inte helbröder längre. Adoption var tydligen nödvändig. 

Ja, det är sant som det är sagt. Förändringen slår igenom i nästa generation med förödande konsekvenser.

Guds ord vill få oss att se ett sammanhang vi tillhör och beakta det - tills vi tillhör eller upphör med att tillhöra. Jag ser det hela som en svår andefattigdom. Det är i överförd mening hungersnöd i landet. Och det råder stor förvirring. Det beror på att fäderna helt plötsligt flyttar på gränsstenarna. Eller att man byter fäder genom adoption. Adoption har aldrig med blodsband att göra.

Så allvarligt det kan beskrivas. Och det är det också.


 

"Och jag lyfte upp ögonen och såg, och se, där var en man med ett mätsnöre i handen. Då frågade jag: "Vart går du?" Han svarade: "Att mäta Jerusalem för att se hur brett och långt det skall bli." Och se, ängeln som talade med mig kom fram, och en annan ängel kom emot honom. Han sade till denne: "Skynda iväg och säg till den unge mannen: Jerusalem skall ligga som en obefäst plats, på grund av den stora mängd människor och djur som finns därinne. Och jag själv, säger Herren, skall vara en mur av eld omkring staden, och jag skall vara härligheten därinne." Sakarja 2:1-5.


En man möter oss i texten. Han är på väg för att mäta upp en stad, Guds stad, Jerusalem. Mannen ville antagligen se hur staden skulle sträcka ut sina yttre domäner, i den verklighet han själv befann sig i. Man kan bara mäta när man har ett objekt att mäta eller om man har en ritning för motsvarande. Det är normalt sett de två utgångslägena. Men mannen blev skyndsamt stoppad. Inte stoppad men brådskande informerad, kan vi säga. De änglaburna ville hindra honom från ett mödosamt och onödigt arbete. Att mäta infrastrukturen i Guds rike. Det kunde han lämna därhän. Mannen var egentligen inte fel ute men han skulle tagit till fel lösningar om han fortsatt. Staden hade ett mått men ett helt annat bevakningssystem i sikte. Ett bättre sådant! Vi vill så gärna mura in oss så fort vi uppklevt härligheten från Gud. Vi vill bevara och bevaras. Om det så är med tre hyddor på förklaringsberg. Det är mänskligt och naturligt. 

"Jerusalem skall ligga som en obefäst plats!" "Guds rikes huvudstad skall vara obefäst!" Ja, den skall vara obefäst. Befäst den inte! Mura inte in dig i ditt eget Jerusalem. Varför var det så viktigt för mannen att få veta det?

Jag vill tro att det var för att Herren skulle kunna komma och gå som han ville. Förlåt mitt uttryck. Herrens härlighet är inte statisk. Den är alltid mäktig och underbar. Den skapar liv och alstrar en ny sång. Ledmotivet är där Godhet. Nåd och Barmhärtighet. 

Vi söker till vår natur att mura in härligheten i staden. Vi måttar och mäter med våra apologetiska tumstockar och i våra dagar har centimetrar blivit till tum. Det är inte så noga med någonting längre. En aln har blivit en fot. Och en fot har blivit en arm. Vilken pseudoverksamhet. Att mäta staden. De änglaburna måste gripa in. En mur av eld. Och Herrens härlighet därinne! Det nyper till i hjärtat och människoanden säger; JA! För det går inte med härlighet utan eld. Luttringens eld. Ta elden och du får härligheten. 

Men måttar du - då får du ränna runt på din mur. Projektet lappa och laga.

 

Och när jag började tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden. Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas i den helige Ande. Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud? När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: "Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger evigt liv." Apg. 11:15-18.

Petrus hamnar här i en aha upplevelse. Ja, han har flera aha upplevelser i texten, tycks det mig. "När jag började tala", skriver han. Jag har själv velat lägga betoningen på "började". För det fanns tydligen kraft i talet utan att Petrus för den skull beskriver det så. 

De flesta föredrag kräver att man presenterar sitt budskap under en någorlunda disposition, innan budskapet kan landa i knät på folk och kan tas emot eller förkastas. Och med en god rationell sammanhållning. Reaktionerna kan vara olika och följer i stigande grad lyssnarens egen kultivering. Vi är helt enkelt olika kräsna. Så kan man förklara envägs kommunikation människor emellan. Men här drabbade budskapet redan inledningsvis åhörarna och den helige Ande föll på dem. "Alldeles som på oss under den första tiden", konstaterar Petrus. Jag tycker det är så hoppingivande att läsa det.

Var det väl valda ord av Petrus som åstadkom reaktionen? Nej, i och för sig inte. Han var bara en fiskare. De pysslar inte med retorik eller verbal marknadsföring. Än mindre döper fiskare i den helige Ande. Trots att det finns kurser i allt, numera.

 Jag tycker sammanhanget är så väsentligt. För hur skall alla koncept och metoder med social profitering kunna möta de andliga behoven, med mindre än att Gud själv griper in? Här gjorde han det. Ofta uppmanar vi andra att närma sig Gud, så skall han närma sig oss. Ja, det är sant och riktigt. Men här gick Gud med Petrus. Och han blev själv överväldigad över det. Det här är en annan sida av ett Gudsmöte. Enskilt som kollektivt.

 Det finns en helt omätlig tyngd hos den som hänfört talar Guds ord. En predikare som delar med sig av sin egen upplevelse av Ordet. Inte utstuderat. Och inte bara studerat. Inte heller spekulativt. Eller beräknande. Det är förmer än närvaro, inlevelse eller karisma. Guds ord är levande. Det sätter fart på av Gud givna processer i människan, då det förkunnas. Andeburna ord från Gud. Då faller den helige Ande på människor. Folk blir nollställda och frågar: Vad skall vi göra? Låt er frälsas och döp er! Så enkelt anvisat och så okomplicerat för varje människa att efterfölja. Om man vill. Dopet är ingen tvångshandling i späd ålder under avsaknad av sinnesnärvaro. Frälsning betyder sinnesändring och tro på Gud. Syndaren måste åtminstone bli så gammal att han eller hon vet om sin egen synd. Här hjälper inte god man. Här har inga entreprenörer något mandat. Tro inget annat, du medlemsjägare. Om det finns motsättningar här? Det kan du lita på. Inte i dina matriklar. Men i Guds! Följer vi Ordet kommer vi rätt.

Lite senare står det i samma kapitel. "Herrens hand var med dem och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren". "Herrens hand"... det är samma begrepp som Hesekiel använder sig utav. Det är med händerna man gör saker. Ett begrepp för det. Gud verkade! Men det är också ett uttryck för den påtagliga skillnad det är när Herrens hand är med och när man jobbar i egen kraft. Låt oss överlåta alla spekulationer till Gud. Predika ordet.

Det återvänder aldrig ogjort.

 

"Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallet. Men jag vill jubla i Herren och glädja mig i min frälsnings Gud. HERREN, Herren är min starkhet. Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder". Habackuk 3:17-18

Om fikonträd inte blommar kommer det inte att bli några fikon. Det går inte att hoppa över det momentet. Om vinstocken inte ger skörd är det lika illa. Det blir ingen frukt.

Har du sett att profeten tar olika utsiktspunkter när han beskriver dessa lantliga bilder, över ett motsvarande andligt förfall. När han ser på fikonträdet ser han tillbaka. Men när han betraktar vinstocken ser han framåt. Han står mitt i ett skeende och blickar bakåt och framåt. Blomster och skörd. Utebliven blomster och ingen skörd. Även olivträdets frukt slår fel, enligt Habackuk. Visserligen; om det slår fel finns det livskraft. Men cykeln är rubbad. Fälten ger ingen föda. Ingen skörd. 

"Fåren rycks bort ur fållorna". Inte lammen men fåren. Hur skall lammen klara sig utan fåren? Däri ligger den långsiktiga tragedin. Profeten tar sikte på orsak och låter oss förstå verkan. "Och ingen boskap finns i stallen". Ingen.

Om vi summerar vad Habackuk skriver så är det pessimism och nödtider. Det är inte främst en tragedi för agrikulturen. Det är slutligen och sist ett allvarligt slag mot människan. Brödet, vinet, oljan, kött, och mjölk. Och de uteblivna frukterna. Ingredienserna särskrivs men utgör tillsammans den samtida och framtida fattigdomen. Hungersnöden. Fattigdom kan vara andlig. Andefattigdom. För också rent lekamligen har Guds folk ätit duvoträck och kött från åsnans huvud. Men här är det normala och rika Gudslivet Habackuk ser avta från välsignade tider.

Man kunde gott tala om en okvädesvisa. En klagan. En negativ eller realistisk livssyn. Ett ack och ve. Men profeten lurar oss. Eller vi lurar oss själva när vi fastnar i den beskrivning vi känner igen oss i. Bristen, saknaden, armodet och utsiktslösheten. Det profeten vill lära oss är vad han själv upplever. Eller är det ett levande mantra grundat på ett bättre vetande? En insikt.

"Men jag"... "Men jag!" "MEN JAG!!" " Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud!"

Du vet som jag ... saker och förhållanden skiftar. Ibland trögflytande. Andra gånger sker andliga jordskred och stormvindarna får luften att plötsligt bli hög och frisk. Kan du känna styrka i dina ben av texten? Upplever inte också du att missväxten saknar betydelse i det "långa loppet"? Då är du rotad och grundad i Gud! Ett torrt år eller två. Det bekommer inte. Kan du uppleva kraften från Gud i de orden? Likt ett rotsystem som rent fysiskt ger armar och ben spring? Kraften från Gud i ett hopp som aldrig kan slå fel. Hoppet som uppenbarar Gud. Han som uppväcker människor! Gud talar och atmosfären får syre igen. Andligt syre.

"HERREN, Herren är min starkhet, Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder". Habackuk 3:19.

Varför omskriver profeten, HERREN, två gånger? HERREN och Herren. Jo, den som på detta sätt erfar Guds omsorg i allt, tar sikte på hans storhet. Profeten äger erfarenhet av Herren men samtidigt är det hans uttryckliga förtröstan. Gud är väldig! Han äger oändliga resurser. Den insikten korresponderar med profeten och gör honom stark. Ja, Gud gör honom stark!

Varken gemener eller versaler kan beskriva kraften från Herren. För vare sig Han uppenbarar sig i gemener eller versaler, är han känd genom båda. Kärleken inväntar Honom på det sätt Han väljer komma. Hans resurser överträffar alltid motsvarigheterna - våra behov. Och Hans kärlek låter oss utmana Honom i den väntan. Han som först har älskat oss!

HERREN, Herren.