När Hanok var 65 år blev han far till Metusela. Och sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år och han fick söner och döttrar. Hanoks hela ålder blev alltså 365 år. Sedan Hanok på detta sätt hade vandrat med Gud fanns han inte mer, ty Gud hämtade honom. 1 Mos. 5:21-25.

Har du tänkt på att det måste ha hänt något i Hanoks liv när han var 65 år gammal? Det står så i texten. En ofta förbisedd detalj. Förutom att han blev far till Metusela.

Vi vet att Hanok var med från mänsklighetens tidiga början. Men ändå så pass sent att Gud hade slutat att vandra i Edens lustgård, där de första människorna befann sig innan syndafallet. Här i texten står det att Hanok vandrade med Gud. Det står inte att någon annan gjorde det. Visserligen började människorna på den tiden åter att söka Herren. Men Gud och Hanok har inga samtida följeslagare. De var ensamma. Är det idealt? Det är en annan fråga.

Inte ens Noa uppvisar en sådan gudsgemenskap som Hanok. Abraham? Nej, egentligen inte någon av patriarkerna. Möjligen, möjligen Mose i ett senare skede av hans liv.

Vem var Hanok eller Enok? Vi vet så lite om honom och ändå så mycket av väsentligt.

Hanok måste ha haft en markant gudsupplevelse vid 65 års ålder. Eller ett nytt möte med Gud. Bibeln lyfter fram det så tydligt då han fött Metusela. Vidare står det att han efter det vandrade med Gud i 300 år, tills Gud tog honom bort. Hebreerbrevet säger att han togs bort "utan att möta döden". Det har inte förekommit sedan dess. Möjligen kan Mose som blev begravd av Gud själv, tangerar det unika. Men ändå inte. Möjligen att Elia spektakulära bortgång, då han for upp i en vagn omgiven av eld skulle kunna mäta sig med Hanoks bortryckelse. Men ändå, ändå inte. Det var under andra omständigheter. Här är en man som i vår föreställningsvärld nästan hemlighetsfullt vandrar med Gud, dagarna i ända. I 300 år. Vilken relation! Gemenskapen avbröts då Gud tog hem honom till himlen. Helt abrupt. Gud gav honom dispens från döden. Och Jesus ord långt senare: "Jag vill att där jag är skall också ni vara", fick där sin förlaga. Han som skall komma igen, på samma sätt.

Ofta gör vi Hanok till en mystiker. En otillgänglig särling i en omöjlig ställning som går jämna steg med Gud. Var han knepig och missanpassad? Var det därför Gud "tog honom bort"? Av barmhärtighet? Nej. Bristen på biografisk data gör honom kanske sådan. Men låt oss se efter. Skriften omtalar att Hanok är en familjefar. Han har söner och döttrar. Han bor således någonstans och måste inordna sig under livets betingelser. Eller hur? Det är inte självklart i en tid då det är nyrenässans för klosterliv. Men Hanok är unik i sin andesmorda position. Han profeterar. Hanok förutsäger det som skall ske: "Herren kommer med sina mångtusende heliga!" Att vara familjefar är en jordnära funktion. Att vara en gudsmänniska är både och. Av Gud och människa. Sonen Metusela blir senare farfar åt Noa som byggde arken. Kort sagt: Hanok är ingen missanpassad ensling. Men han vandrar så mycket med Gud, att han går upp i Honom. Det är det unika.

Kan man odla så mycket relation med Gud, att livet blir särdeles? Tydligen.

Vi skulle, förutom att han måste ha haft en stor familj, kunna anta att Hanok ändå är rätt ensam i sin vandring med Gud. Skriften röjer inte någon motsvarande kristen verksamhet genom hans liv. Men bör han inte också haft ett förvärvsarbete? Det står inget om det. Varför? Hans profession är underordnad ett större faktum! Han vandrar med Gud och han profeterar. Åtminstone har bibelns skribenter skalat av alla de fakta som vi skulle kunnat haka upp oss på i vår efterföljelse, när vi läser om Hanok. Trons väg är inte att kopiera Hanoks metoder, principer, vanor eller egenheter och göra religion av dem. Ja, för är det inte därför vi närmar oss Hanoks historia? Vi vill veta: - "Hur gör du Hanok, för att kunna vandra med Gud så intimt"!? Det är en god början. Efterfölj deras tro!! Vi som går med Gud från kyrkan i upprymdhet och sedan kraschlandar i ett allmänmänskligt intresse inför repriser av Dallas eller annat? Eller annan meningslös förströelse. Allt medan bönebarn törstar ihjäl pga snustorra böneskålar i det höga. Vandrar Gud med sådana? Frågan är berättigad.

Hade Hanok avstått kulturlivet om han hade levt idag? En fruktlös fråga. Det är inte vaccum som uppfyller tomrummet. Eller bristen på dåliga influenser som skapar andligt liv! Kan vi nå en högre gudsgemenskap om vi avstår från allt annat? Kanske. Kanske inte. Mitt utkast är ingen kokbok i helighets principer. Jag är som du! Och jag skär mig på samma blad. Bibelns blad. Men en sak är säker: Skall vi börja vandra med Gud som Hanok började göra vid en adekvat tidpunkt, då handlar det om att inte tappa bort Gud efter den härliga gudstjänsten. Livet måste börja bli en vandring i gudstjänst. Det måste vi bli hjälpta med. Vi kan bara överlåta oss. Han hjälper!

Jag tror... men det är ingen biblisk sanning. Jag tror att den som skall få sitta på Guds vänstra sida i evigheten är Hanok. Det är ingen viktig fråga för mig. Men ändå. Johannes och Jakobs mor undrade över de platserna. Hon var av naturliga skäl ängslig för pojkarnas framtid men stolt. Och hon ville få en försäkran om deras väl. Jesus bekräftar att det finns en plats på andra sidan om Honom. Frågar man Jesus får man alltid ett svar. Det är utmaningen! Men Jesus avslöjade inte vem som kommer att få "hedersplatsen". Än mindre vem som sitter på Guds vänstra sida, om du tillåter mig. Kanske det ändå blir Hanok? Är inte tanken vacker? Varför? Han vandrade så innerligt med Gud i 300 år. Då tog Gud honom hem till sig. Den gemenskapen har och kommer naturligtvis aldrig att brytas.

Gud är inte oordningens Gud. Men fridens Gud! 

Natten mellan söndag och måndagen skakades gränslandet mellan Danmark och Sverige av en jordbävning. Epicentrum uppges ha legat närmare Sverige än Danmark i Kattegatt, utanför Halmstad. Den rörelsenergi som jordbävningen uppmätte låg på 4,4 på Richterskalan. Vid magnitud 5-5,5 börjar skador ske på bebyggelse.

Nu efterfrågar seismologer och experter på området en starkare konstruktion vid nyproduktion och byggandet av infrastruktur. Man räknar med att vi i framtiden kan få starkare skalv i Norden. Så har man aldrig tidigare talat! Tidigare har alla kontinentalplattor varit på behörigt avstånd från oss svenskar och Sveriges geologi varit den mest betryggande - även för atomsopor. Ett utrymme som gått på världsexport.

Dagens Nyheter refererar till ortsbor i Ängelholm i dagens tidning, där en kvinna väcktes kl. 05.00 på morgonen av skalvet. Hon uppger att det var som om "en stor hand" skakade om hela huset. "Men här blir det inte som i Japan", uppger hon. Beskrivningen är lika spontan som precis. För vad är väckelse för något? Är det inte att väckas? Jag tror att den bilden är mer än ett fotografi. Livet är ändligt! Vi är evighetsvarelser. Och förlåt mig om jag trycker in ett så härligt ord som "väckelse" i detta sammanhang. Väckelse... den kristna församlingens högsta dröm för sitt land. Väckelse som är synonymt med besökelsetid. Den kommer på Guds sätt och initiativ.

Vart vill jag komma? Behöver jag återskapa de fakta som dagspressen redan skrivit om? Naturligtvis inte. Men det som händer är i sammanhanget mer omvälvande än vi själva kan omfatta. Och det sker på flera områden.

Utrikespolitiskt så är Sverige i sin framtoning - naturligtvis med det europeiska gemenskapen i ryggen - alltmer frän i sin retorik. Jag tänker då på relationer med Ukraina, Ryssland och Vitryssland. Neutralitetspolitiken från kalla krigets tid har ändrat karaktär och man försöker på ett mer aggressivt sätt investera i de demokratiska krafterna hos starka grannar i omgivningen. Demokrati och marknadsekonomi går ju hand i hand. Men våra närområden kan på kort tid förändras, i lika stor utsträckning som de senaste åren uppvisat. Det ropar den amerikanska ekonomin om. Det förkunnar den grekiska och sydeuropeiska euron om. Turbulensen och raseffekten i den ekonomiska verkligheten är ett gungfly där fast mark smälter likt isarna i Arktis. Det får med någon fördröjning också konsekvenser för våra liv. 

Vi håller på att njuta ihjäl oss. Vårt välstånd har gjort oss till driftvarelser. Hur då? Jo, vi står i ett spänningsfält mellan allt det vi önskar köpa, äga och roa oss med och vad som på längre sikt är nyttigt för oss. Så är det bara. Det finns ingen bortre gräns för vad vi vill konsumera. Det skall vara lyxigt, kvalitet och trendigt. Bibeln varnar för en människotyp som präglats av ett "högmod över detta livets goda". Våra personligheter blir påverkade av spänningen mellan att ha för mycket och att trakta efter mer. Vi förändras och blir därmed lurade på livets verkliga frågor.

Tidningen Dagen refererade för en vecka sedan till Billy Graham 93 år som de amerikanska presidenterna har ett gott öra till. Han tyckte att om inte Gud bemöter den amerikanska gudlösheten, måste han be Sodom och Gomorra om ursäkt. Starka ord samtidigt som vi läser om att stora amerikanska städer går i konkurs. Medelklassen tvingas lämna sina hus och bo på gatan. Den processen har bara börjat. Ingen eld faller från himlen likt över Sodom och Gomorra men välståndet eroderar inifrån. Vi är också en del av den amerikanska kulturen och har i flera avseenden gått längre än i deras utveckling.

Vi haft två jordbävningar i Sverige på kort tid. Är det verkligen sant? Ja. Överreagerar jag? Söker jag verka intressant med löst underbyggda fakta? Det kan vara så. Men faktum kvarstår. Vi är i allt väsentligt upptagna med saker som inte har evighetsvärde. Vad har evighetsvärde? 

Människor, i all sin genuina avbild till Gud.

Det låg en äldre kvinna på en bänk, då jag passerade förbi där häromdagen. Hennes handflator trycktes mot sittytan och hon hade lagt sin kind intill. Hon såg ut som en förlaga till en spindelman sekvens där hjälten klättrar på ytterväggen med sina spretiga fingrar och försöker lyssna på brottslingarna innanför muren, fast i horisontalt läge. Benen var uppdragna i fosterställning. Där har du bilden. Kvinnan var kanske i 60-70 års åldern. Eller mer. Hon tryggade sig till parkbänken som om hon var rädd att ramla av den. Allt såg så konstigt ut. Ingen tjuvlyssnar normalt genom en parkbänk. Allra minst någon som ser välklädd och nykter ut i fosterställning.

Jag gick fram till henne. - Hur är det fatt? - Jag har sådan ångest, svarade hon. Kvinnan berättade att hon hade varit på väg för att handla skor då ångesten kom över henne. Det var ingen förstagångshändelse för henne. Den saken var klar. Den spröda lilla kroppen rymde en människa i rädsla - för ångesten smyger på och är baserad på rädsla. Rädsla för något som kan inträffa. Okänt vad. Ingen kan förklara de utlösande faktorerna. Eller mekanismerna. Inte ens den som råkar ut för den. Bara att den smyger på med emfas och lamslår. 

-Vi är svaga vi människor. Alla kan råka ut för det här, sa kvinnan i det att hon försökte vinna förståelse och samtidigt urskulda sin belägenhet. - Ja, vi är väldigt sköra vi människor, gensvarade jag.  - Du är ändå stark, försökte jag att trösta henne med. -Du är ändå väldigt stark eftersom du kan överblicka din egen situation och förklara den, fyllde jag i. Hon såg glad ut för ett slag. Min medmänsklighet sträckte på sig och stod på tå för ett slag men ramlade snart ihop och uträttade inget bestående. Ack, du kvasitröst utan åtgärd!

Kvinnan ville till sjukhus. Psyket. Hon var en helt vanlig rekorderlig äldre kvinna som arresterats av sin egen rädsla. Hon klamrade sig fast vid parkbänken. Företeelsen är vanligare än vad vi tror. Men orsakerna göms många gånger under alkohol och andra medikament bland våra medmänniskor. Ångest. Denna djupgående rädsla. Tänk om tryggheten i Jesus kunde personifieras i oss som tror på honom, i allt högre grad! Och bli förmedlad.

Jag kom naturligtvis att känna djupt medlidande med kvinnan. Och jag känner vrede och harm över hur illa medfarna människor är. Ensamma och hjälplösa. Ändå har jag lösningen på problemet. Jag är inte lösningen men jag vet hos vem. Det är hos Jesus! I hans namn, säger bibelordet. Hurdå? Hans namn öppnar vägen till hans obegränsade kärlek. Den fördriver räddhågan och bär inte med sig något straff.

Jesus talar vid ett tillfälle i liknelse om en stark man. Jesus är själv den starke mannen. En man som är starkare än en annan man som bor i ett hus. Jesus använder också bilden av ett hus när han här talar om människan, för kroppen är också en slags boning för oss. Där bor vi själva och alla de egenheter som vi bär på individuellt. Även rädsla kan husera där. Och annat. Vår inre värld är enorm! Vi har så många rum i vårt väsen att vi blir mångsidiga, mångbottnade och flersynta. Inte sant? Jesus har rätt i sin träffande beskrivning. Vi är hus med olika antal rum. Även du som menar dig vara helgjuten med öppen planlösning.

Jesus talar om att bara den som är starkare än den som bor i huset, kan gå in där och binda den som bor i huset, för att sedan bära ut...vad det nu kan handla om. I detta fall handlade det om svår ångest. Och en fiende som burit in den. En ångest som inte har ett dugg med personen eller människan i kroppen att göra, utan är ett främmande föremål "i huset". Något som vidlåder. Det måste till någon som är starkare som kan gå in och avväpna, arrestera och bära ut det som gör ont. Det onda. Ångesten. Den är en effekt, en interiör. Den hör inte hemma i huset!

Kvinnan jag mötte hämtades av ambulanspersonal. Hon hade träffat på ett vänligt och medmänskligt bemötande. Hon hade vunnit lite sympati. Och någon hade därutöver haft mage att fälla orden: - Nu har du något att se fram emot imorgon, då du mår bättre och kan gå och köpa dina skor. Vad skall man säga? "Är man för svag och inte kan gå in i huset och bära ut ångesten, är det bättre att måla fasaden med starka färger". Så fungerar den hyggliga medmänskligheten i all sin välmening. Den gestaltade rädslan i sin fula ångest, grinar lyckligt. Status quo.

Jesus är starkare än all ångest! Han är mäktig att komma in i varje människas inre och bära ut det som plågar. Om vi öppnar för Honom. Det är jag övertygad om! För det måste vara en som är starkare. Starkare än allt det som skall förflyttas och bäras ut, om vi stannar kvar vid Jesus bild av oss som ett hus. Synden bedrar oss och bär in skräp i våra liv. Och vi hjälper till. Jesus är mäktig att binda fienden, rensa och städa inom oss. Han som är starkast! Starkare än all ångest.

Men Jesus bryter sig inte in. Någon måste knacka på dörren åt Honom. Och bjuda in Honom hos andra. Det är din och min uppgift. Det måste finnas en kristendom värd namnet. Guds rike måste någon gång komma till uttryck i vår samtid bland svårt plågade människor. I Jesus namn! Låt oss komma dithän att vi blir dina händer, Jesus! Vi kan få bli dörrknackare åt Jesus.

Det fyller mig ändå med hopp.