"Sex dagar därefter tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Och han förvandlades inför deras ögon. Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen tygberedare på jorden kan bleka några kläder. Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: "Rabbi, det är gott för oss att vara här. Vi kan göra tre hyddor: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han skulle säga, så skräckslagna var de. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och ur molnet hördes en röst: "Han är min älskade Son. Lyssna till honom!" Och plötsligt, när de såg sig omkring, såg de inte längre någon där utom Jesus.
På vägen ner från berget befallde han dem att inte berätta för någon vad de hade sett förrän Människosonen uppstått från de döda. De tog fasta på det ordet och diskuterade med varandra vad som menades med att uppstå från de döda." Markus 9.


Att bli förklarad det är inte detsamma som att bli bekräftad. Nej, det är något mycket större. Och det ligger på ett helt annat plan. Att bli förklarad handlar om Guds ämnelse och hans välbehag över en människas liv. Bekräftelse å sin sida är ett mänskligt sockerbehov för själen. Det är någonting annat. Det piggar möjligen upp för en stund men för dig lika snabbt tillbaka i blodsockerfall igen. Desto mer man konsumerar - desto mer behöver man. Fruktsocker är bäst och naturligt sprungna ur livet vid lagom doser. Men när Gud förklarar dig - då blir du mätt! Det är stor skillnad på det.

I början på 1990-talen var jag i Israel och bilade upp på berget Tabor som anses vara förklaringsberget. Ett ganska lågt berg. Det här är inget Sinai eller någon alprygg. Det är bara en liten topp på en femhundra meter som sticker upp någon mil öster om Jesu hemstad Nasaret, rätt upp ur lummig slätt.

Vägen var smal på den tiden. Det är den nu också. Vi hade hyrt en liten vit Lancia och serpentinvägen som var en enda lång vänsterkurva under ett tiotal varv, förde oss upp på toppen. Vi la självmant om trafiken till vänstertrafik på den lilla grusvägen då stupen på höger sida under vår färd uppåt saknade vägräcken. Det var nätt och jämt att två bilar kunde mötas. En bil var tvungen att stå still vid passage. Vi fick också möte! Stod blickstilla och överlevde. Däruppifrån hade vi sedan en formidabel utsikt över Jisreelslätten där ett storkrig väntar i framtiden - då en prunkande trädgård med rader av citrusodling snart färdiga att skördas i februari månad - nu en plats för ett stundande tidstecken.

Min vän Erling gav mig ett nytt perspektiv på berättelsen över Jesu förklaring idag. Jesus behövde styrka i hans ensamma kamp. Han hade sina tre lärjungar men det räckte liksom inte till för den ensamhet som Jesus befann sig i. Han måste känt sig ensam. Jesus kunde inte dela allt med sina tre särskilda lärjungar, Petrus, Johannes och Jakob som var med honom. De förstod inte alltid.

Jag ägde för övrigt en fin relation till en avhållen och saknad pastor en gång. Hans bästa vän var fyrbent, enligt honom själv. En hund. Men så var det naturligtvis inte men det uttrycker en oerhörd ensamhet på en skala bland gudsmänniskor. Också de kan känna ensamhet. Men Herren ska snart skynda till var och ens hjälp! Så har vi lärt känna honom. Han kommer på örnavingar och tar fågelvägen. Då går det kvickt.

Jag har alltid sedan barnsben varit så begeistrad över att Mose och Elia uppenbarade sig där med Jesus. Det blev Petrus också. Deras sammanstrålning har alltid varit så fulländat i min teologiska värld. Gamla testamentets representant i Mose och profeternas i Elia. Gamla och nya förbundets representanter. De knöt på någotvis ihop säcken. Jesus som kom för att uppfylla lagen och profeterna. Jesus klarar ju av allt. Ja, men inte utan smärta! Vilken överraskning och vilken uppmuntran för Jesus. De var ju döda sedan länge, Mose och Elia. "De samtalade om hans förestående bortgång," står det. Varför? För att hans bortgång kunde inte lärjungarna förstå. Jesus behövde någon som förstod. Jesus behövde en kraftig uppmuntran och den var avmätt efter hans behov - där och då. Jag blir så gripen över det perspektivet!

Det är rörande att förstå att Jesus på ett personligt plan blev styrkt av detta oväntade besök. Om du kan identifiera dig. Det låter så mänskligt att uttrycka det så. Ja, men Jesus var också människa. Lärjungarna som själva alltid stod i stor beroendeställning till honom. Se! ett moln sänkte sig ner och en röst talade ur molnet:"Han är min älskade son. Lyssna till honom. " Jag grips av detta. Jesus som i gamla förbundets tid var Herrens ängel var väl förtrogen med både Mose och Elia vandring i tiden. Här kom dessa troshjältar och rösten från Gud och förklarade honom. Det var mer än sockerdricka för hans själ. Hans kläder blev skinande vita. Så oerhört!

Att få ha Guds välbehag över sitt liv - det är det största. Det är någonting helt annat än ett bekräftelsebehov uttryckta på sociala medier. Jesus blev styrkt. Du kan vara säker på det. Det är så gediget hur Gud mötte upp honom i hans gärning, i hans ensamhet - trots fina, blivande apostlar vid hans sida.

Så kommer också den helige Ande vår svaghet till hjälp i livet, i kallelsen, då vi kämpar tåliga i bedrövelsen, då vi kanske dignar under bördor ovan jordelivets grus.

- Tack, Erling!

 

Denna vecka har två bönedukar sänds ut, en till Älmhult och en till Umeå. Jag är väldigt förtegen med vad jag skriver om dessa inmejlade bönämnen. De förblir i allt ett bönämne mellan den behövande, mig och Herren. 

Men såpass kan jag berätta att från skilda håll kommer förfrågan om att få hjälp i bön. Det är ett stort förtroende och en verklig uppgift att vara med och bära andras bördor. Det är inte duken som helar, men det är ett trossteg hos den som ber om förbön på detta sätt. Vi kan ju inte på grund av distanser lägga händerna på den sjuke utan får ta bruk av bönedukar. Så har skett många gånger genom historien och Herren har gripit in. Herren skall möta behovets barn!

Nu får jag beställa nya dukar. Och ni ska veta ni som får bönedukarna att jag skriver upp er i min bok, en bönebok, så att jag minns er. Boken minns er var och en och ni är inte glömda. Jag tar heller inte betalt för dessa dukar. 


Hos Herren är makten!

 

"Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han frambar sin son Isak på altaret? Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomnad, och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev kallad »Guds vän». I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver rättfärdig, och icke av tro allenast." Jakobsbrev 2:21-24

Jakobs brev anses ha författats av Jesu halvbror. Vi vet inte med säkerhet. Men nog är brodern en verklig sanningens röst på bibelns blad, i så fall. I det naturliga trodde inte Jesu bröder på honom.

Jakobs skarpa formuleringar påminner mycket om förkunnare under gamla testamentets tid. Man kan då undra om en del partier av hans brev verkligen borde vara så stränga. -Så, se upp! Han skriver under det nya förbundets tid.

Nya testamentets kristna är inte bara engelsktalande Jesusfans i Hillsonganda under frigjord karismatisk ungdomlig image, där Jesus gör livet lättare att leva eller är håglöst snäll i största allmänhet under mysig samkväm. Vad är det med det engelska språket som attraherar så och gör Jesus så populär i dessa kretsar, i vår tid? Förklara det för mig. Alla nya sånger som ska skrivas på engelska. Man ska predika på engelska och tillbe på engelska. Hörde inte de första kristna att det talades på alla av deras egna språk då Anden föll på pingstdagen? Förmedlas den Helige Andes smörjelse uteslutande via engelskan i vår tid? Jag bara undrar. Du spelar andligt tuff. Men du märker det inte. Polityr och fernissa! Guds ande talar många tungomål och behöver inte den anglosaxiska kulturen för att legitimera sig. Jag tror att detta är en ren image, en trend och en samhörande nyandlig image. De uppbär den. Jag ifrågasätter den. Kulturyttringen har tagit för stor plats i Jesu namn. När Guds verkliga närhet uppenbaras då försvinner alla stöttor och proteser. De blir då överflödiga. Då inträder det gudomligt oförklarliga att tungotalet kommer med uttydning och profetian blir kristallklar. Tills dess får vi fortsätta fördjupa oss i det engelska språket under den Hillsongska regin så vi förstår vad Anden i Gud menar. Engelskan, det idiomrikaste språket i världen - du som är kallad att uttyda skriften. Engelskan som har tagit latinets plats. Finns inget gudomligt i det.

Enligt traditionen led Jakob martyrdöden. Hans ord var för skarpa. De med sanningen provocerande har sina budbärare. De är ofta få. De är ofta ensamma. Därför dukar många av dem under eller slukas upp av sin samtid. Av massan. Och det har inget med en motvilja till att oavbrutet bara vara en kristen utan engelskan att göra. En språkimage som likt kejsaren som var naken måste pekas ut. Det väger för lätt och fördummar dig!

Jakob lyfter här fram gärningen såsom viktig. Tron är inte ett isolerat betraktande eller endast ett santförhållande. Hade Gud bara trott på att göra människor till sin avbild hade vi fortfarande levt som en skiss i hans tankevärld. Hade Gud bara tänkt tanken att rädda oss från vår synd men inte iscensatt en frälsningsplan då hade vi ännu levt kvar i våra synder. "Nej, han frälste oss från mörkrets välde och införsatte oss i sin älskade sons rike! " Halleluja!

Jakob skriver om Abraham att hans tro samverkade med hans gärningar men att det var gärningarna som fullkomnade tron. Det talas också i skriften om en verksam tro. Tron som är beroende av att man utför någonting. I Abrahams fall så handlade det djupast sett om att han fick illustrera hur Gud skulle offra sin son Jesus som ett felfritt offer på Golgata. Gud såg att Abraham inte bara trodde på honom utan han var också villig att visa det. Han som hade fått en son under mirakulösa omständigheter, kände och trodde Gud om så mycket att han ledigt följde honom på vägar andra inte skulle ha följt honom på. Det räknades honom till rättfärdighet. Han blev därför kallad Guds vän. Tänk att bli kallad för Guds vän! Vad är en vän i ur och skur och med Gud som förtrolig... Det är något alldeles otroligt oerhört underbart! För det står inte att Gud var en vän åt Abraham. Det var Abraham som var Guds vän! En människa blev Guds vän. Så klart att det i någon utsträckning i ett vänförhållande finns en vänskaplig ömsesidighet. Det är ju självklart. Annars dör vänskapen - även om också jag kan erfara vänskap som aldrig blir besvarad bland människor. Men att Gud tillägnar Abraham det epitetet är unikt.

Var inte också profeterna sådana typiska gestalter som Gud umgicks med? Gud språkade med dessa människor om sina djupaste tankar och fick mänskliga svar till utbyte. Ibland tog dessa vänner till Gud egna initiativ - som om de förstod omständigheterna likt Gud. Och Gud gick med dem och sanktionerade. Därför sågs de och uppfattades de annorlunda av sin samtid. De passade inte alltid in och de bedömde saker och ting annorlunda. De hade och det hade med Gud att göra! Abraham blev kallad Guds vän. Vänner, som man i de bästa av världar offrar sitt liv för.

Vad vill Jakob lära oss? Jo, att tron inte är en massa åsikter under fromma bekännelser. Tron får liv och gestalt och sitt färdmedel genom verkställan och ett förverkligande. Tro utan gärning är död.

Jag såg en gudstjänst från Bjärka-Säby, häromsisten. Bjärka - Säby, detta andliga klusternäste som bryter ner Kristi kropp under ekumeniska paroller och på sikt vänjer oss vid polyteismen. Ju mer medeltida du uppträder desto andligare. Sjung gärna på latin, men det kan du inte. Pingstpastorn inledde programmet med att tala om semlebullens historia med den katolska kyrkans företrädare. Han ville också passa på att ge en fettisbulle på alla hjärtans dag från den frikyrkliga pingstkyrkan till de katolska vännerna. "Vi har ju samma tro om än vi ser på lite olika sätt ", typ så föll de inställsamma orden från pingstpastorn. Så patetiskt. Så inställsamt och ryggradslöst och krypande. Som om det var en semla som förenade eller skiljer samfundet och religionen åt där den katolska teologin strikt utesluter kommunionen med andra trossamfund som inte svärs in i den katolska kyrkan, men å andra sidan delar ut Kristi lekamen till kreti o pleti utan pånyttfödelsen. Vilket hyckleri, du troende! Här har du ekumenikens dubbla ansikten. Två huvuden. Två ansikten. En inre och en yttre agenda. Så samlar man på sig vredens kalk intill domens dag genom Lammets vrede. Lammet, som egentligen inte bär vreden som sin natur och något signifikant. Det kommer att bli fruktansvärt!

Skökan, i profetian. Vad är en sköka? Hon säljer sin kropp och har notoriskt överseende med sin moral. För vinning skull. Eller för sin teologi och trosuppfattning i överförd mening. Frikyrkan och den katolska kyrkan till och med framhåller att man har olika trosuppfattningar. Ändå bortser man från den för gemenskapen skull. Är inte det en skökas bedrift? Gemenskap under falska intentioner och under hala ord. Det du får betala med är med din innersta trosuppfattning! Så fungerar skökoväsendet. Man möts under falskt flagg och man bedriver i överförd mening andlig otukt. Himlen kommer aldrig att befrukta en sådan relation. Men du kommer att få barn som kommer att stå i strid med den fria hustruns ättlingar. De kommer att kallas för proselyter och konvertiter.

Här befinner sig frikyrkan idag. Där Abraham befann sig under barnlösheten. Den svenska frikyrkligheten som saknar sin väckelseatmosfär. Sitt befruktande av tro. Vad är en väckelseatmosfär? Det är den särskilda tid då människor i skaror kommer till tro och blir frälsta. Men väckelsen har stagnerat och blivit lika gammal som Abraham var då han gick in till Hagar. Hagar, som står portal för ett annat förbund. Ett träldomens förbund. Frikyrkan behöver tillväxt för att inte gå under och uppslukas. Ett politiskt förhållningssätt. Skökan å sin sida är maktberusad och vill ha inflytande över så många som möjligt för att kunna bli en politisk maktfaktor över kristen etik och moral, frikyrkligheten lämnar då av frestelse sin trofasthet mot Herren och skapar andra relationer med religioner som bara kan stava till Jesusnamnet. Religioner där Jesus endast ligger i krubban eller hänger på korset. Oförmögen! Däremellan gör han ingenting. Så tror frikyrkligheten att under detta homogena partnerskap så skall man kunna frambringa en ny väckelse och en ny skörd. Aldrig! Du får proselyter och konvertiter men du får inga pånyttfödda. Skökan kan tänja på sin teologi för umgängets skull. Skökan som likt din nästas hustru talar med hala ord. Hon vill åt ett större inflytande och hon rycker ut enstaka bibelord för att skapa sitt umgänges alibi. Frikyrkan å sin sida tänker: "Min man därhemma är ju så gammal" eller "Sara är ofruktsam". Väckelsen och förnyelse uteblir. Man går så in till Hagar.

De som dras till skökan ser inte detta. Njutningen är alldeles, alldeles för stor. Och barnlösheten driver frikyrkan värre än för Sara i sin barnlöshet. Du kommer få barn. Jag lovar dig. Men proselyter. Det är inte din bestämmelse!

Det är frikyrkans barnlöshet som är problemet. Relationer utan barn ger inte riktig mening åt livet. "Ge mig barn, annars dör jag ", ropade kvinnan på bibelns blad. Ekumeniken har inga förutsättningar att fortplanta sig. Inga som helst. Den är alltför homogen. Det är bara ordet och Anden som skapar förutsättningarna och inte breda religiösa överenskommelser med den minsta gemensamma nämnaren - Jesus. Det skapar bara träldom för proselyter som livsfrukt.

Tron måste ha sina gärningar! Annars är den död. Och det är betydligt allvarligare än att ge vem som helst en semla. Men tron uttrycker inte andras tro. Det gör den inte. Den manifesterar sina egna trosuppfattningar. Annars har den tappat sin tro och kommer att i dödsryckningar göra handlingar som gör bäraren till ett lovligt byte för en annans tro. Din hållningslöshet bär dig vittnesbördet. Det har inget med fanatism att göra. Det har inget med kärlek att göra. Det har med avsaknad av en levande tro att gör! Dina gärningar kommer att röja dig.

"Gör därför sådana gärningar som du gjorde under din första tid!" Uppenbarelseboken 2:5


 

Häromsisten blev jag igenkänd när jag krängde på mig en engångsmask ute på stan. Och jag hymlar inte om det. Jag bär ansiktsmask emellanåt.

Kan du tänka dig, jag fick höra vad mannen tänkte där på avstånd: "Du ber för sjuka men bär själv på munskydd. Vad är det för klen tro du har? " Ja, jag bär på munskydd just nu när det behövs och det på grund av ett bättre vetande och det till trots att det kan verka motsägande. Jag går också precis som du till doktorn, ibland.

Så här förhåller det sig. Bitterhet och förakt föder ingen till liv. Den kan överhuvudtaget inte tro någonting eller uträtta något gott. Ett munskydd kan åtminstone skydda liv. Men hos Jesus är all makt given i himmel och på jord! Den har han ensamrätten till. Det finns inget motsägelsefullt i det. Och den sanningen står evigt kvar.

Man får naturligtvis smäda mig i lönndom och mitt bruk av munskydd som troende men man får inte smäda en trons handling! Den kommer jag att fortsätta att proklamera. - Jesus helar alla sår! 

Jag är inte här för att odla historiens största frikyrkliga bitterhet och är inte personligen sårad. Men jag känner en helig vrede inför det som skedde.

Därför säger jag som Elisa sa till officeren, han som vomerade sitt förakt och sin otro över gudsmannen.

"Du ska få se det med egna ögon, men du skall inte få äta av det." 2 Kungaboken 7:2

 

Nu går böndukar ut till människor i nöd. Hjälp mig att be för människor som behöver ett vidrörande till sin hälsa. Gud är God och han lägger aldrig sjukdomar på oss. Men det var vår synd och våra sjukdomar han bar upp på korsets trä.

Det vill vi tro på, det vill vi bekänna oss till och det vill vi framhålla!

Gud välsigna er alla!

 

https://www.youtube.com/watch?v=czVk_4RKCvE

 

"Elisha sade till kvinnan vars son han hade uppväckt till livet: ”Res dig och dra bort med ditt husfolk och bo var du kan, för Herren har kallat på svält och den ska komma över landet i sju år.” Då bröt kvinnan upp och gjorde som gudsmannen sade. Hon drog bort med sitt husfolk och bodde i filisteernas land i sju år. Men när de sju åren hade gått, kom kvinnan tillbaka från filisteernas land. Hon gick för att vädja till kungen om att få tillbaka sitt hus och sin mark. Kungen höll just på att tala med Gehasi, gudsmannens tjänare, och sade: ”Berätta för mig om alla de storverk som Elisha har gjort.” Just som han höll på att berätta för kungen hur Elisha hade uppväckt en död, kom kvinnan vars son han uppväckt till livet för att vädja till kungen om att få tillbaka sitt hus och sin mark. Då sade Gehasi: ”Min herre kung! Här är kvinnan, och här är hennes son som Elisha uppväckte.” Då frågade kungen ut kvinnan, och hon berättade allt för honom. Sedan lät kungen en hovman gå med henne, och kungen sade: ”Skaffa tillbaka allt som tillhör henne, och dessutom all avkastning på marken, från den dag då hon lämnade landet ända till nu.” 2 Konungaboken 8:1-6.

Berättelsen om Elisha och kvinnan från Sunem är väl dokumenterad i det fjärde kapitlet i samma bibelbok. Där får vi läsa om hur Elisha blev sedd som en helig gudsman. Han hade imponerat på kvinnan från Sunem. Man kan fråga sig; hur mycket i Elisha liv var gudomligt eller mänskligt betingat - vart gick gränsen? När såg hon Gud i honom och när var det bara just han? Det kan man aldrig få veta men det bestående intrycket var sådant att hon upplevde att Gud var med honom. Där av epitetet gudsman. Hon ville därför ge honom ett stadigvarande gästrum där på sitt tak. En verklig profil från ett patriarkaliskt tidevarv där en kvinna tar kommandot i hemmet. En kristinna! Mannen var gammal, står det bara. 

Kvinnans bemötande fyllde profeten med en stor tacksamhetsskuld. Eller var det hos Gud tacksamhetsskulden uppstod, som såg sin tjänare bli så väl omhändertagen? Var gick gränsen? Historien omtalar oavsett att kvinnan skulle få en son - trots att Gud inte hade några särskilda avsikter med gossen. Det brukade han annars ha vid liknande situationer. Och profeten hade inget mandat i sig själv att gå i god för ett sådant under, ty hennes man var gammal, stod det. Inte heller kunde profeten hjälpa till i sig. Otuktiga män bland profeter var då inte så vanliga. Idag är det tvärtom. Profetsyner är istället ytterst ovanliga men allt annat har vi gott om. Likväl blev kvinnan gravid och födde en son som gudsmannen hade sagt.

Men pojken dog. Oförhappandes. Elisha skickar sin tjänare med sin stav. Kanske han likt när Elia for upp till himlen och han själv slog på vattnet med manteln och vattnet delade sig kunnat förmå att via staven medverka till ett under. En trons handling. Men så skedde inte. Elisha går istället in i en verklig kamp för pojken, som kommer tillbaka till livet. Här finns mycket att lära. Vi möter här både den mänskliga sidan hos profeten som så gärna ville hjälpa till och Guds sanktion. Han gör det inte lättvindigt. Gud reste så upp pojken under gudsmannens kamp och vånda för sonen - för vad är en kamp? Den är outhärdlig men jagar efter seger! Ingen seger utan kamp. Kvinnan fick genom sin tro sin son tillbaka.

I detta skede som talat mycket starkt till mig i hela detta sammanhang så uppmanar profeten kvinnan att fly för en kommande hungersnöd. Det hade nu gått en tid. När hon kom tillbaka efter sju år så är hennes egendom tagen i beslag av andra. Men kungen får höra berättelsen om hennes tidiga historia, om hennes verksamma tro och det faktum jag vill framhålla att Gud aldrig blir någon, något skyldig! Kungen beordrade så att hon skulle få tillbaka sin mark. Hon hade varit rik. Dessutom så skulle hon få all avkastning som marken hade frambringat från den dagen då hon lämnade landet. Så välsignat!

Det är så med Guds ord att det upplyser oss. Det har också en enastående förmåga att belysa nya sidor som vi aldrig tidigare sett eller tänkt på. Men denna text ruvar idag på något profetiskt. Det var ett löfte till kvinnan men det är också ett löfte till ett sammanhang. Jag talar i blindo och är inte inriktad på några men jag upplever att löftet i texten bryter sig ut och jag erfar att den kommer att återupplevas. Den kommer att verkställas för ett sammanhang. Detta säger mitt hjärta också amen till. 

Vad säger profeten Joel? "Jag skall ersätta er för de årsgrödor som åts upp av gräshopporna och gräsbitarna, av gräsätarna och gräsgnagarna, den stora här som jag sände ut mot er." Joel 2:25

"Skaffa tillbaka allt som tillhör henne ", sa kungen. En myndig order.

Står det inte också om den idoga hustrun, vilket är en bild på Guds församling, som jobbar dag och natt, att "hon har planer på en åker och hon skaffar sig den". (Ordspråksboken 31:16) Det är i en vidare betydelse! Och har hon fördrivits från sin åker då kommer hon att få tillbaka den och all avkastning för alla förverkade år. Den är hennes!

Så säger skriften och så har den talat till mig. 

 

Efter två veckors dagligt arbete med att etablera en ny blogg på en annan domän så har jag nu återvänt till min gamla plats. Den gamla var bättre. Och vilken tur att sidan inte var raderad av det gamla webbhotellet. Det är också flera som gett till uttryck att de tidigare texterna ville fortleva på nätet. Nu kan de göra det också.

Dessutom kommer bloggen om några veckor att vidlådas en kryptering så att sidan inte hamnar i mejlboxens papperskorg, för att den enligt Google anses vara en osäker plats eller domän. Det gör att fler kommer att hitta till min sida också. Så det blev ändå en slags uppgradering och uppväxling denna gång.

Jag vill samtidigt passa på att uppmuntra dig - du kristne, att bruka din gåva, gåvan du fått av Gud. Det är lätt att förlägga allt på de som fått "fem pund" eller "tre pund" i tro att "den enda gåvan" är så liten och obetydlig så jag lika gärna kan gräva ner den istället. De finns alltid de som är bättre på allting. Men det är inte där fokuset ligger i Guds rike. Du har en gåva från Gud. Den kan bara du bruka.

Skatten eller gåvan har vi i lerkärl, står det i skriften. Det är bräckligt. Men Herren skall lägga sin välsignelse därtill.

Så kan näten åter bli överfulla av fisk.

 

"Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på jorden."  Uppenbarelsboken 6

Idag meddelade Folkhälsomyndigheten att det totala antalet som avlidit i covid-19 nu är uppe i 10.185 människor bara i Sverige. Senaste dygnets inrapporterade avlidna den högsta någonsin med 351 stycken. Döden sjunker med åldern där de mellan 70-79 år är värst drabbade. Vissa forskare menar att vi inom ett par månader kommer att ha ökat den siffran med 5.000 avlidna människor. Ett apokalyptiskt skeende!

Bibeln talar om en blekgul häst som far fram. Den far fram urskillningslöst. Därför står så många frågande; varför dör just han eller hon? Det är det typiska för urskillningslöshet. Den är inte riktad. Den är bara drabbande.

Det profetiska ordet skall uppfyllas men syndens framfart har en oerhörd förmåga att föröka sig. Syndens verkningar måste hämmas. Det är det jag menar sker nu. Annars skulle inte den profetiska tidtabellen hålla. Därför ser vi i Guds ord att också hästarna som drar fram i uppenbarelsen har sin bestämmelse. "Dem gavs makt " , står det skrivet. Därvid är också den  blekgula hästen en del av det profetiska ordet.

Men den som känner Jesus Kristus har hos honom en evig tillflykt!