_DSC9211-2.Mobilen

- Göteborg för Kristus!!

I morgon kommer jag att vara nere i Göteborg och dela traktater om JESUS. Jag kommer att stå i korsningen Korsgatan - Kungsgatan och dela flyers från förmiddagen och framåt.

Jag tar tåget ner för denna sak då jag upplevde det vara rätt att återkomma dit efter ett tidigare besök i juni månad. Det väcktes då en lust. Göteborg är min pappas tidiga evangeliststad och min födelseort. För 50 år sedan var han verksam just där. Det är en sådan ynnest och en enorm proklamation egentligen, att kunna få referera till hans och hans vänners arbete - från den tiden - och se att Guds verk lever vidare - speciellt i en tid då många dukat under i sin tro. Tänk så många som av olika anledningar tappat sin relation till JESUS, med brutna mellanmänskliga relationer till följd. Djävulen är en mästare på att förevisa mängder av skäl för människor att ge upp sin tro. Han lurar oss! Och vi tror vi gjort valet själva. - Men JESUS står kvar och kallar på dig. Hans kärlek är evig.

Natten till idag då vi hade sovit över i Skövde för att ta oss till Stockholm, så satt det en ung pojke vid hotellfrukosten. Han var inför alla märkbart plågad. Men normalbegåvad i övrigt. Någonting var utom honom men inom och i honom. En kraft utifrån som bemästrade honom.  Jag tänkte på JESUS som befriade människor. Jag tänkte på JESUS som kan befria människor!

Matsalen var nästan överfull. Kanske ett hundratal frukostgäster. Pojken slog med sina armar utan förvarning i affekt och stampade med benen till och från och upprepade det han sa likt ett mantra. Han var driven. Mer än under ett tvångsbeteende.

Ja, det finns säkert många bedömningar av bokstavskombinationer beteendevetare redan satt i pannan på den plågade grabben. Men det här handlade inte om bokstäver. Det här handlade om siffror! Siffror på hur många makter som huserade honom. En pojke ska inte vara ostyr. Han ska vara full av friskt liv. Jag såg hur pappan led. Under vana. Men han fick samtidigt lisa för sin själ då omgivningen gav honom sin tysta medömkan. Den såg han. Den registrerade också jag. Tänk hur illa det kan gå - både för den drabbade men också hur det kan slå emot de anhöriga. En verklig plågoande. Så ska inte ett barn ha det. Och som elen som leds genom två kroppar så led pappan längst ut värst i kedjan.

Jag identifierade mig med aposteln Petrus och JESUS. Eller tänkte på dem. De som på biblisk tid befriade sådana yttringar från dess upphov. Jag tänkte; hur många socialsekreterare sitter det här i matsalen som kommer att insistera på en kränkande behandling av pojken om han löses i JESUS namn - när syftet skulle vara att göra honom verkligt fri?! Säkert flera. Säkert många av de som satt där skulle få en "akut medkänsla" för pojken då det onda skulle fördrivas ur honom under höga rop och opponera sig. Omgivningens reaktion skulle på så vis hjälpa makterna och få de som plågade pojken att insistera på att inte vilja lämna honom och på så sätt behålla greppet över honom. En ny konfrontationslinje skulle så uppstå. Via en psykolog. Eller via en socialassistent eller en barnskötare med "förståsigpå" rätt akademisk bildning... Eller en hyvens humanist som vet vart gränsen går i mellanmänskliga relationer... Så var det också på JESUS tid. Ja, varje oannonserat försök att befria den här pojken från plågoanden skulle väcka ett nytt ärende i rummet, att motsätta sig, och pojken skulle så förbli i sin fångenskap. Jag läste av situationen så. Gode Gud!

Men jag kunde inte med den frimodighet som finns i Den Helige Ande göra något. Så var det ibland för JESUS också. Han kunde inte för folkets skull och ibland för den otro som fanns representerad, göra något under. Ibland kommer man inte till. Det var en situation så nära ett nytestamentligt befrielseunder man bara kan komma. Jag sörjer för pojken. Och för de anhöriga.

Det behövs mycket kraft och smörjelse.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln