_DSC9211-2.Mobilen

Kvinnan på bussen...

Bussen närmade sig hållplatsen. Vid busskuren satt en kvinna på sin rullstol. Bussen, som var utrustad för att kunna sänka sin långsida så att dörröppningarna kom i samma nivå som trottoaren, stannade. Men den kom inte så nära trottoaren med sitt bakparti som önskvärt. Hissanordningen kom inte till nytta. Den rullstolsbundna kvinnan blev därför tvungen att rulla fram till framdörren och där nyttja möjligheten att rulla ombord. Hennes rullstol var smal och nätt att det var möjligt att köra den via frontdörren och genom hela bussens sittrader, fast ingen trodde på det. 

Busschauffören, som förstod situationen minst, påpekade för kvinnan att hon var tvungen att gå på genom mitten dörren och inte fram. Kvinnan fick därför redogöra för busschauffören hur illa han hade stannat och ta strid för att komma ombord via framdörren, eftersom han stannat slarvigt och ur position.

Kvinnan placerade sig därefter vid utrymmet för barnvagnar. Jag satte mig diagonalt bakom henne och kunde så iakttaga henne. Hennes kropp var en medelålders kvinnas. Hennes händer var knotiga och stora. Betydligt äldre till sitt utseende än kvinnan i övrigt. Starka och seniga såg de ut efter år av kamp med att dra och rulla fram sin egen kropp via rullstolar. Händerna utstrålade värk. Hennes ben var som en fjortonårings. Oproportionerliga. Smala och till synes för korta. Hängandes. Livlösa. Likt utseendet av två olika kroppstillhörigheter. En överkropp. Och en annan underkropp. Men i en och samma person.

Jag tittade på hennes skor. De var kritvita och nyköpta. Till synes. Skosnörena var löst knutna. Men ändå inte på väg att gå upp. Skolästen måste ha varit betydligt större än vad hennes fötter angav i storlek. Hon hade knutit dem löst av praktiska skäl, förstod jag. Hon hade svårt att knyta sina skor, så klart. Därför var de alltid knutna och fick träs på med hjälp av skohorn. De var säkert inte nya. Det var bara det att hon aldrig hade gått med dem.

Klockan var tidig morgon och solen tittade fram och skar genom bussrutorna med långa skuggor där vi for fram genom stan. Jag tittade på kvinnan och ömkade mig djupt. Jag som bett i tro till Herren om helande för mina trasiga knän en månad tidigare och sedan sprang 42 kilometer en timma senare... Bara hennes kamp för att komma med bussen i en fajt med chauffören talade om att hennes liv var verkligen handikappat och svårt. Och hon höll sig krampaktigt fast när bussen kastade oss än hit än dit på ojämn väg, i en underfinansierad stadsdel.

Jag tänkte på aposteln Petrus. På Petrus skugga. Och mitt inre riste! Jag tänkte; Kan jag möjligen få låta min egen skugga få passera över denna kvinnas liv så att hon kan få bli färdig i sina ben? Är inte motsatsen till ofärdig - färdig? Hennes ben var ofärdiga. "Allt sedan födseln." Ett bibliskt uttryck med förvandlande inslag!

Jag satt två meter ifrån denna kvinna - som med säkerhet suttit i rullstol hela sitt liv. Jag tänkte; Om jag går fram till henne och lägger mina händer på henne och ber för henne då skulle hon bli mycket rädd. Det skulle fattas henne många förklaringar till det handlandet. Ett oöverkomligt genomförande. Det kändes som att jag satt ljusår ifrån henne för att ett helande skulle kunna ske  - fastän jag var inom räckhåll. Gode Gud! Legio av hinder. Det här måste lösas!

Hur reser man upp en förlamad människa under stor tillit och tro på Gud? Måste man inte gå fram till den det gäller och knyta en kontakt, åtminstone? Det är förutsättningen - om nu inte skuggan av en profil med inverkan kan löpa över den förtvinade kroppen till helande, utan bara en skugga som följer bussens rörelser och inte under tro, utan i det naturliga. Hur sätter man tron i rörelse? Hur kopplar man ihop med levande Gud? Är det okey att vissa av oss får ett sådant liv och att Guds härlighet bara skiner i änglarnas himmel på grund av fega gudsmän och gudskvinnor? Vad är det som ska till för att lösa ut en människas bundenhet - oavsett vad det än handlar om? Många är sjuka och under ofantliga lidanden som inte direkt har med personlig utövad synd att göra men som är till för Herrens förhärligande! Står det inte så i skiften? Jo, ska vi inte tro den då? Vilken? Skriften!

Kvinnan fick förtur att rulla av bussen före alla oss andra. Alla var så gentila. Hennes handikapp gav henne sådana välvilliga förmåner. Hon som efter bara ett par meter utanför bussen blev omkörda av rusande kroppar med fungerande ben som i ett ögonblick glömde henne och hennes situation, medan hennes fingrar värkte vidare likt under kronisk reumatism. Hon som stävjade med knotiga händer och överarbetade armar och till ständigt nya vita skor...

Vad betyder det för denna kvinna att få sina ben färdiga? Allt!! Vi är själva fokuserade på välfärd kontra ofärd, tjugofyrasju. Men här handlar det om att vara välskapt kontra ofärdig. Ofärdig!! Gode Gud. För denna kvinna skulle det betyda allt om hon fick styrka i sina ben. I Herren JESUS namn hade hon blivit frälst. Övertygat så. Kvinnan med blodgång, i skriften, hon rörde vid JESUS mantel - och blev helad. JESUS frågade då i folkträngseln; Vem var det som rörde vid mig? Kraft gick ut ifrån mig, sa JESUS. Vad kan vi lära av det? Någon måste ta ett trons initiativ. Eller hur? Eller hur!? Eller hur!!

Gode Gud. Det var detta som JESUS gjorde dagligen i tre år. Vi gör det aldrig. Varför? Vi kanske helt och hållet saknar tro för det - fastän JESUS gett oss mandatet. Eller vi tror men kommer inte ut ur det egna inre skalet - vår egen inre helgedom - som önskar träda in och ut för att resa den lame upp. Men inte gör det. Logistiska frågor! Sociala förhållningssätt och relationer som hindrar. Eller vi saknar kanske mod. Vi saknar den Helige Andes ackumulerade kraft och djärvhet i vårt eget väsen - bergfast säker och trosviss i Gud!

Kvinnan får stå exempel för alla de som lider och som Herren vill lösa men som aldrig får befrielse för det finns inga gudsmänniskor som ser lidandet och som kommer med Herren till dem!

Gode Gud! Hjälp oss komma ur fegheten. Bekvämligheten. Självupptagenheten. Giv oss vägledning i att sträcka ut våra händer så att människor får erfara ett helande till befrielse.

- Och hela staden kommer i rörelse!

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Robert » Ett inlägg till Daniel Alm:  ”Sorg i våra hjärtan när pingstförsamlingen i Tomelilla precis har kallat just Da..”

  • Kristina andreassen » Fler bönedukar skickas ut:  ”Vill gärna och önskar böneduk.”

  • Thommy » En man sökt av Gud:  ”Tack Anita! Du har så rätt. Vi sjöng en sång när jag var ung: " Där kärlek finns..”

  • Anita » En man sökt av Gud:  ”Thommy, den här mannen vet att du tror på Gud. Du har verkligen ansträngt dig fö..”

  • Thommy » Ytterligare 20.000:  ”Tack för din respons, Claes! Du är alltid välkommen att vara med mig. Jag gläd..”

Bloggarkiv

Etikettmoln