_DSC9211-2.Mobilen

Guds Ande manar på!

Jag vill inom kort fortsätta bibelstudiet i Apostlagärningarna för att där se hur de första kristna var verksamma. Det är helt avgörande för oss. Vi kan inte gå till kyrkofäderna för att hos dem finna dogmer och traditioner som uttrycksmedel för vår tro. Det kan inte ge liv! Vi har heller ingen som helst hjälp av vår samtid. Vi behöver förstahandsupplevelser med Jesus och i den Helige Ande utrustas för att göra de gärningar apostlarna gjorde. 

Vi ska i studiet se på hur Petrus tog itu med tendenser till att exploatera Guds gåva för egna orena motiv och samtidigt se hur mäktigt de gjorde anspråk på sin auktorisation - långt utanför tillkallandet av äldstebröders handpåläggning och smörjande med olja. Ja, jag uttrycker mig provokativt. Det är också provokativt. Andlig konfrontation är inte att följa en kristen manual med minsta gemensamma nämnare, där bönedukar och oljan blir vår rekvisita under våra trossvaga bekännelser. Vi strider fel. Och fäktar i blindo.

Det står om apostlarna och de första kristna lärjungarna att de gjorde "stora tecken och under ". Men vi utövar en svag och kraftlös kristendom. Varför då? Därför tron ligger utom oss och inte inom oss. Vi är bekännande men inte utövande. Hälften av alla förböner för de behövande som inte blir hjälpta förpassar vi till Jesu ansvar och att det inte var hans vilja. Har du hört något liknande?! Det stinker redan av lik ur förebedjarna, de som skulle vara fyllda av tro och Helig Ande. "Den sjuke förblev sjuk. Det var väl det jag visste." Hur skulle den bekännelsen kunna föda något nytt liv på andra sidan en otrons outtalade bekännelse?

Den onda andevärlden ser vårt kraftlösa och verkningslösa andliga liv och rycker på axlarna, trots att Jesus har bemyndigat de troende. "Ska du skjuta ett villebråd då måste du sikta för att träffa." Inte sant? Vi avlossar istället våra skott upp till Herren som bad oss att skjuta. Förstå min bild. Sedan tackar vi Herren lika halvhjärtat för att det inte var hans vilja att den fångne blev fri, under vår falska gudsfruktan.

Någon måste någon gång tala om för Kejsaren att han är spritt språngande naken. För det är vi. Här finns det ett träsk av vanföreställningar att röja upp i.

Hur gör man med en kropp som slutat att andas? En församlingskropp. Man gör HLR. Fort och brådskande. Hjärt och lungräddning. Hur många gånger gör man det? Tills livet återvänder, naturligtvis! Man ringer inte begravningsbyrån direkt. Det är inte tid för det än. Vi lever i den sista tiden men tiden är inte slut. Vi måste vara verksamma!

Det är väldiga saker att ge akt på.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Robert » Ett inlägg till Daniel Alm:  ”Sorg i våra hjärtan när pingstförsamlingen i Tomelilla precis har kallat just Da..”

  • Kristina andreassen » Fler bönedukar skickas ut:  ”Vill gärna och önskar böneduk.”

  • Thommy » En man sökt av Gud:  ”Tack Anita! Du har så rätt. Vi sjöng en sång när jag var ung: " Där kärlek finns..”

  • Anita » En man sökt av Gud:  ”Thommy, den här mannen vet att du tror på Gud. Du har verkligen ansträngt dig fö..”

  • Thommy » Ytterligare 20.000:  ”Tack för din respons, Claes! Du är alltid välkommen att vara med mig. Jag gläd..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln