Att ha Jesus kär!

"Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge." (Lukas 14:26)

Dagens text är Jesu ord och inte mina. Därför är de av särskild betydelse. Meningarna är mycket svårförklarliga bland människor som kan ha nog så dysfunktionella relationer och ber Gud om hjälp att avhjälpa menings skiljaktigheterna - så väl bland de som har de mest ljuvliga av familjeband. Ska inte kärlekens evangelium överbrygga motsättningar och lösa konflikter, primärt sett? Måste det uppstå fiendskap eller hat människor emellan när man följer Jesus? Är inte det själva kärnan av evangelium - att det är ett kärleksbudskap? Frågorna är fel ställda. 

Jesus är verkligen ute på djupt vatten när han presenterar sidoeffekterna av den hängivenhet i efterföljelsen som så många har upplevt genom seklerna. Att nästan hata... Hata till förmån för någon annan. Hur ska man kunna förstå något liknande? Sa Jesus verkligen detta? "Vi har ju lämnat allt och följt dig...", sa Petrus. "Vad ska vi få istället? " Det kostade något att följa Jesus, uppenbarligen.

Man hängav sig åt Guds rike i Jesu efterföljd och Jesus formulerar den brutala deklarationen. Ja, man hängav sig. Man gav sig hän. Man följde Jesus på kallelsen utan hänsyn - ja, hänsynslöst. Då ska vi också komma ihåg att människorna på Jesu tid verkligen inte levde ett så individualistiskt liv som vi gör idag. Den senare generationen var den äldres pensionsförsäkring, om inte annat. På Jesu tid var man förpliktigad på ett helt annat sätt att ta hand om varandra. Ja, jag kan själv som textredigerare av artiklar kunnat tänka mig att ha förmildrat Jesu ord när det gäller ordet om hat i denna text. Formuleringen är hård och svårsmält.

Är det inte det som händer när två människor separerar som tidigare förenats med den djupaste av mänsklig kärlek? Man hamnar istället i en hatisk relation. Inte alla kanske. Men i någon mån. Jag försöker mejsla ut Jesu text till något begripligt. Så jag lånar relations exemplet. Det är som att hatet bor vägg i vägg eller är den andra sidan av samma relationsmynt när kärleken tagit slut och övergått till en annan. Här står Jesu kallelse och efterföljd i stark kontrast till alla mänskliga relationer. För det är det han säger. Att följa Jesu handlar om prioritet. Det handlar om att sätta Guds rike först och det andra sedan. Allt det andra. "Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.", säger han. Det låter som en slarvig utfästelse. Med få garantier. Ja, det låter som om Jesus försöker övertala oss mer än som ett löfte på andra sidan av uppfyllelsen. Men det är Jesus som säger det. Då kan vi vara trygga över hans garantier. Det är ett av hans många löften.

En vän och jag förde ett samtal om vad man får göra, kan göra, vill göra eller borde avstå att göra som en kristen. Har vår livsföring någon betydelse?! Hur avspeglas vårt kristusliv genom vår livsföring? Vår vandel. Som om det vi sysselsätter oss med eller inte utgör den kropp som synliggör vårt kristusliv. Eller dementerar det. Som om livet i Gud kunde påvisas utifrån vad man får eller inte får göra. Så gestaltas inte livet i Gud. Men gör det ändå. Det handlar om Guds rikes anspråk som skapar intressekonflikt i och över våra liv. 

Vännen ifrågasatte som ett exempel mitt deltagande i maratonlopp kontra andras urspårade medverkan i en allmän mänsklig intressesfär. Ja, våra intressen är olika. Alla springer inte maraton men gör annat ovidkommande vid sidan av Guds rike. "Hade du sprungit maraton när väckelsen brann för 45 år sedan, om du haft intresset och åldern inne ? " (Jag kokar ner vårt samtal och formulerar frågan här åt honom.) "Nej ", svarar jag. "Verkligen inte! " Hans påstående gjorde mig innerst inne glad. Det kan jag ärligt erkänna. Det gjorde att jag själv kunde ställa mig bredvid alla andra som hemfaller åt ett mer eller mindre sekulärt liv, än vi gjorde när väckelsen brann. Det var nyttigt. När väckelsen brann ägnade ingen sig åt saker som inte främjade Guds rike i dess mest vid tänkta mening. Man hade inte tid med sånt. Man brann för Gud och hans verk! Då var det andra värden man värderade högre. Man skulle rädda människor för evigheten. Var det fel? Men nu är vi bara upptagna med det vi skulle "hata". Under lärljungaskap. Mina ord är en oskalad kastanj. De sticker.

Låt oss läsa ett annat ord ur en liknelse av Jesus:

"Jesus sade till honom: "En man ordnade en stor festmåltid och bjöd många. När tiden för festen var inne, sände han sin tjänare för att säga till de inbjudna: Kom, nu är allt färdigt. Men alla började ursäkta sig. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se den. Jag hoppas du ursäktar. En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och ska ut och pröva dem. Jag hoppas du ursäktar. Ännu en annan sade: Jag har gift mig, så därför kan jag inte komma. Tjänaren kom tillbaka och berättade detta för sin herre. Då blev husets herre vred och sade till sin tjänare: Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit fattiga, handikappade, blinda och lama. Och tjänaren sade: Herre, vad du befallde är gjort, och det finns fortfarande plats. Då sade herren till sin tjänare: Gå ut på vägar och stigar och se till att människor kommer in, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er: Ingen av dem som var bjudna ska smaka min måltid." (Lukas 14)

Vi lever likt man gjorde på Lots tid. Vi lever i sista tiden innan Jesus kommer tillbaka. Som en blixt kommer han. Han kommer inte under en stilla mässa. Han kommer inte när det passar oss alla. Han kommer plötsligt. I ett nu. En ska lyftas upp. En ska lämnas kvar. Vi lever i de dagar då de fem tärnorna i Jesu liknelse har somnat och när de väl vaknar skall de be om att få av oljan de andra har. "Se våra lampor slocknar! " Men den ska inte räcka till. Vem är hågad att lägga ut den texten i en predikan? Det är då verklig energikris på det andliga området.

Vi har somnat in i andra intressen. Av andra intressen. Men vi ser det inte så. Våra intressen är ofarliga. Harmlösa, tycker vi, och förstår inte att just de är ett uttryck för förfall. De hör till det oskyldiga kulturlivet men stjäl oss själva. Vi är intagna och har ockuperats av värden som hör jorden till, att våra liv alltmer blir en dementi på bibelordet. Lärjungaskapets villkor. Inte som en inträdesbiljett. Inte för att avsvärja sig bekantskaper eller släktband men som ett uttryck för vad som är överst i våra liv. Innerst. Viktigast. Jesus eller människor. Oaktat vem!!

Kanske det var därför Jesus talade i så skarpa ordalag. Guds rike får i slutändan stå tillbaka för det och de vi älskar mest. Genom vår livsföring.

För att inte göra mig till en överträdare vill jag säga att jag värjde mig mot min väns "angrepp". Jag rättfärdigade mitt maratonlöpande med att jag inte gör det för de olympiska, romerska eller grekiska gudarna, utan det är ett rent löpande på tid och på distans. Helt oskyldigt. Ett motionerande under arrangerade former. Men han väckte mig över att det stjäl min tid och blir till en dementi. Det är ett prioriterande framför att vara en Jesu lärjunge - allt mer. Ett exempel.

Så här skulle vi kunna skala av våra liv och se att vi alltmer fjärmat oss från Jesu efterföljd. Vi har börjat älska det vi skulle "hata". Ja, jag sätter det inom citationstecken för jag har ingen rätt att be dig hata dina nära och det är inte heller andemeningen. Men Jesus beskrev det så utifrån h ä n f ö r e l s e n  över att följa honom! 

Jag har sett människor hänföras av Jesus. Som led förluster. De såg det aldrig som ett offer. Kristi kärlek omslöt dem. De kunde inte köpas tillbaka. Många lämnade sin egendom. Många förblev utan egen kärnfamilj eller förlorade den på vägen. De ville följa Jesus och det tog sig många svåra uttryck. Men man kan inte lämna allt och sedan sätta sig ned. Man måste följa Jesus! Gå vidare!! En pågående vandring. Annars kommer ett vacuum att uppstå och vår tid och våra liv att fyllas av annat och sekundärt. Sekulärt.

Vi behöver väckas på nytt. Andeuppfyllelsen i Jesu efterföljd slår sönder dygnets timmar och man blir inte trött. Vem kan förstå det? Det är kärlekens makt. Andeuppfyllelsen i Jesu efterföljd kan få en människa att under hänförelse sätta Jesus först och försaka annat.

Det är så långt ifrån en blasfemisk kristendom du kan komma, som har världen som sitt hem och världen som sitt framtidshopp.

Den värld som nu rister och raglar i en slags geologisk ångest över det faktum att Jesus kommer snart.