Kallad av Gud för ett högre syfte

"Medan Belsassar festade och drack kom han att tänka på de guld- och silverbägare som för länge sedan hade tagits från templet i Jerusalem och förts till Babylon under Nebukadnessars regering. Han gav order om att dessa bägare skulle hämtas till festen. Belsassar och hans furstar, hans hustrur och bihustrur drack vin ur dem och prisade samtidigt sina avgudar av guld och silver, koppar och järn, trä och sten." ( Daniel 5. )

En man uppgav att han hittat en sällsynt mugg med Mumintrollen på, i en Second hand butik. En Muminmugg. Ett samlar objekt. Muggen var i betydligt sämre skick än de nytillverkade och plagierade men betingade ändå ett högt belopp då den såldes. Den här muggen var från en ursprunglig första produktion och därför var den särskilt värdefull. Nu har det blivit populärt att leta efter Muminmuggar. Det finns oskattbara värden lite här och var. Berättelsen talade till mig. 

Gud har en tanke om församlingen i tiden. Församlingen som skulle vara likt en brud till Kristus. Inte primärt lokaliserad till en byggnad men till en gemenskap. En gemenskap behöver ett fysiskt utrymme. Vi kallar det för kyrka. Det är inte byggnaden som skapar Kristi kropp eller brud. Det är människorna. Här slår bibelns undervisning och min berättelse om muggen om att vara "ett kärl till hedersamt bruk" igenom. Människan är ett kärl som var tänkt att vara fylld av Guds närvaro. Däri ligger värdet! "Gud har i församlingen satt "..., heter det. Församling förutsätter och betyder ett församlande. Församling och förskingring är varandras motsats. Gud har införsatt och kallat ut tjänstegåvor bland människor. Vi definierar församlandet som lokala församlingar i en universell Kristi kropp. Det är Guds tanke med oss på kollektiv basis.

Vad säger Guds ord om dessa tjänstegåvor?

"Han gav oss somliga till apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare." (Efes. 4:11) Dessa är de fem tjänstegåvorna givna till församlingen. Det är inte bara en av varje utan är naturligtvis många med stor variation inbördes. Arbetet är stort!

Förkunnare har kommit att illustrera dessa fem tjänster som fingrarna på en hand. En träffande bild. Kristus verkar genom sin utsträckta hand, kunde vi kanske formulera det. Var för sig kan de visserligen fungera men begränsat. Tillsammans kan de ta rediga tag i Guds rike! Den fem facetterade hand som Gud ville använda för att alla troende skulle bli skickliga att nå fram till samtidens människor med evangelium, "så att de blev skicklig gjorda att utföra sitt tjänarvärv ", heter det. Att tjäna Gud och fira gudstjänst.

Mycket träffande framstår tummen som aposteln på denna hand och illustration, om jag tillåts teckna den. Ska en verksamhet få till ett riktigt grepp behövs en apostel. Aposteln bär lika mycket som de andra tillsammans i ett handgrepp. Har du tänkt på det? Illustrationen passar. Aposteln står närmast profeten som likt ett pekfinger pekar på Kristus. Profeten pekar ut. Det är fult att peka, lär vi oss. Men profeten pekar av nödvändighet. Det går inte att peka in. När man pekar då pekar man ut. Det är hans dilemma och utsatthet bland svårt förnärmade. Evangelisten kommer sedan i uppräkningen och han når likt långfingret längst bland människor. Han har därför en mycket central plats i församlingsarbetet. Och är ovärderlig! Ringfingret - hör i uppräkningen till herden eller pastorn i församlingen. På ringfingret sitter vigselringen. Pastorn som intill döden är trogen sin församling. För Kristi skull! Och skall så vara. På motsatt ytterkant om aposteln sitter lillfingret. Det är lärar ämbetet som genom sitt format helt överlägset når in i örat om "skräp" i form av irrläror hittar sig in i gemenskapen. De lirkar läraren förklarligt ut. Och undervisar i den rätta läran. De verkliga lärarna är också duktiga apologeter. De som kan försvara den sanna läran gentemot falska läror. De med den extra långa nageln för avsett bruk.  Också det en illustration.

Det finns alltså ett av Gud givet sammanhang och förordnande. En mönsterbild eller en tanke på en organism som lever och rör sig i Gud och som tillsammans med alla de heliga utgör Kristi kropp. Tjänstegåvorna som särskilt är tillsatta av Gud för att göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarvärv. "Herren genom tjänsterna, Gud genom kraftgärningarna och Anden genom gåvorna." Församlingen som äger en hög gudomlig representation. "Allt förmår de i honom som ger dem kraft." De verkar inte istället för Jesus men för honom och igenom honom.

I dagens text står det att heliga kärl från Guds tempel blev till krigsbyten hos avgudadyrkare i främmande land. Det är i sig en oerhörd tragedi. Vi kan gott förstå av min text och framställan att det finns ett tema jag vill ha fatt i här. Det handlar om olika kärl på villovägar. Människan. Den troende som bär på en kallelse sedan lång tid tillbaka men som har hamnat på "livets loppmarknad" och förlorat sitt värde - tills någon återupptäcker kärlet. Eller något ännu värre. Som hamnat i sammanhang kärlet och kallelsen för den människan inte var avsedd för. Tjänst under avgudadyrkan.

Under en tid då jag arbetade som busschaufför fann jag flera evangelister och före detta pastorer som körde buss. De befann sig i en slags mellantid i deras liv. Någon var utbränd. En hade gått ned på deltid som pastor. De körde buss för sin försörjnings skull. Precis som alla andra bussförare. Men jag fann kallelseburna vara överrepresenterade bland bussförare, människor som egentligen hade ett oskattbart värde i Guds hus - mer än som bussförare. De befann sig för tillfället utifrån sin kallelse i fel sammanhang. Buss kan vem som helst köra. Bara man har körkort. Det var som om att de var kärlen med Mumintrollen på hyllan i en Second hand butik bland alla andra omaka muggar. Av Gud kallade och ovärderliga! De var inte på fel plats i och för sig. De förvärvsarbetade ju bara. Men deras egentliga värde var dolt tills någon fick syn på deras höga kallelse och värde, i överförd mening. De behövde återföras. Ja, kristna ledare med en kallelsegåva är överrepresenterade bland bussfolk. Ett yrke för tröttkörda evangelister som behöver ladda sina batterier. Men de kör ofrånkomligt på en återvändsgränd.

På samma sätt finns det människor som likt de helgade kärlen i templet har blivit till krigsbyten, tjänstegåvor som fått en betydligt mer kreativ tillvaro genom sin profana karriär i privat eller offentlig sektor. De var tänkta av Gud till hedersamt bruk. Åt Gud! Nu kallar de sig för journalister, politiker, reportrar, redaktörer, etc. Ofta i en medial sfär där de får utlopp för sin utrustning som var ämnad åt Guds rike. De har blivit trofèer för denna världens ruljans och de finner möjligen mer stimulans än "Mumin muggarna på loppis", som bara kör från ena hyllkanten till den andra och sedan vänder och kör tillbaka igen i linjetrafik. Det var inte Guds tanke. De som av olika anledningar lämnade sin tjänst för Gud. Kärlen, de bortrövade, som hörde templet till. Hör mig! Man kan köra buss och vara en levande kristen. Det är inte det jag säger. Men Gud ville bygga sin församling! Det är ingen bussverksamhet. Gud ritar på väggen. På kulturens vägg. "Mene, mene, tekel. U-far sin." Bussen väger för lätt. Den tar inte tillräckligt många passagerare och den når inte hela vägen hem till himlen!

Vad heter mannen i Tove Jansons saga om Mumindalen, han som kryper omkring i denna världen och letar efter knappar under bordet och på golvet? Strunt samma vad han heter. Han plottrar bort sig i denna tid med oväsentligheter. Han får stå prototyp. Ja, så beter vi oss, vi som har kunskap om de eviga tingen i tiden men som rör oss alldeles för mycket i fel element. Vi samlar och bygger på det som hör jorden till. 

Jag mäter mig inte med någon. Och definitivt inte med David Wilkerson som hystes stor respekt. Mannen ifråga bosatte sig på stan i New York tills hans vision fann sin vila i Gud. Times square church som han fick med Guds hjälp på Manhattan är möjligen värd ett par miljarder kronor idag. Endast Gud vet hur många han vann för himlen. Men det handlar inte om pengar. Summan kan ändå illustrera resultatet av en uthållig tro och en stor Gud. Han kom med tomma händer till New York, gudsmannen. Den mannen är inte jag. Men jag ber om att många människor som kör bussar, de hemliga evangelisterna - som likt dyrbara kärl på en "loppmarknad" ska komma ned från hyllorna och betjäna människor med de eviga tingen, istället. Åtminstone lite mer. Jag ber att de som är fångade i en kreativ stimulans till självförverkligandet i sina karriärer ska väckas över de eviga tingen - andra till godo!

Guds verk behöver en biograf salong i Stockholm. Och säkert i andra städer också där församlandet kan starta upp på nytt. Där en förnyad och nyvaket centrerad förkunnelse om Kristus kan få råda. Här hjälper inte upprop eller insamlingar av medel. Detta kan bara ske genom Guds andes unisona maningar i en kedjereaktion.

"Gud har i församlingen satt ", heter det. Men många kärl är på drift. Gud berövar inte någon sin försörjning. Det är sekundära frågor i Guds rike. Se efter så får du se. Gud berövar inte heller någon stimulansen att få vara verksam i sina gåvor. Gåvor ska brukas men på rätt sätt. Och i rätta sammanhang efter Guds vilja. Här kallar Gud oss individuellt och till ett kollektiv. 

Gud vill ha tillbaka kärlen som var tänkta för hedersamt bruk i templet! De hör Gud till. Våra städer kryllar av yrkesfolk som är hemliga dessidenter från Guds rike. Din egentliga pastor kör bussen du åker med på morgonen. Få vet om det! Hör du mig? Den massmediala världen och kulturen har många av Gud kallade som är på fel plats. Och de kommer inte därifrån på grund av sina intressen, sina nederlag och sitt stimuli.

Vad sa Mose och det ljuder som ett rop genom alla tider: "Släpp mitt folk så att de kan hålla högtid åt mig i öknen."

En tumme måste höra till en hand för att fungera. Pekfingret hör också till ett sammanhang. En evangelist kan inte oskyddad nå längst. Han behöver stöd vid sidan om. Ett ensamt ringfinger kan inte behålla ringen själv särskilt länge. Den kommer oskyddad att ramla av i bak kant och han tappar med tiden sin grupp. Ett lillfinger kan inte självständigt rota runt bland falska läror. Den kommer sedemera själv att fastna i de läromässiga träsken. Också den behöver handen, sin kontext, av Gud givna gåvor för att sprätta bort falsk lärosörja kontaminerad under nageln. Annars behålls lillfingret inte själv rent. En burlesk men relevant illustration.

Amputerade lemmar har i sjukvården ingen framtid. Cirkulationen från kroppen kommer att avta. Guds livet ! Det är bara en tidsfråga. De dör så småningom och livet rinner ur dem. En lem kan inte i längden fungera utan kroppen. Illustrationen är biblisk. 

Amputerade eller frilagda organ brukar inom sjukvården till slut eldas upp. De kan inte överleva sig själva.