_DSC9211-2.Mobilen

Att vilja tjäna Herren


Du kan få människor att göra nästan vad som helst här i livet - även de kristna. Men att verkligen aktivt - som vi kan läsa om i bibeln - vittna om Jesus för sina samtida är inte lika enkelt. Det handlar ytterst sett om brist på den helige Andes närvaro och inflytande på den enskildes liv. Det handlar ytterst sett om ett försämrad Kristus relation. 

Vi minns berättelsen om kvinnan vid brunnen i Sykar, hon som mötte Jesus och lät krukan stå av uppsluppen glädje över att Jesus hade sagt henne allt. Vart hittar vi hennes motsvarighet idag? Och för att riktigt belysa oss själva med hjälp av hennes historia; Vad pysslade kvinnan i Sykar med några år senare? Svalnade hennes hängivenhet? Var hon fortfarande brinnande? Var hennes översvallande glädje över hennes möte med Jesus lika stor eller hade den blivit till en religiös erfarenhet endast? Så kan vi överföra och självbelysa våra egna liv utifrån hennes. Lever vi livet med Jesus? Alltmera för honom! Äger vi ett överflödsliv i Gud? Överflödsliv som illustrerar att krukan är så full att det spiller över. Spiller över på andra törstiga i överförd mening.

Det finns så mycket vi kan fastna i och som i och för sig är bra. Men tänk om kvinnan vid Sykar och lycklig i Jesus hade tagit med sig krukan och gått hem - då hade inte hela staden kommit rörelse. Tänk om hon hade börjat vårda krukan istället. Tagit ett extrajobb för att köpa en ny finare kruka, laserad också på utsidan. Fint dekorerad så att omgivningen kunde se vilken fin kruka hon hade. En dyrgrip för ändamålet. Förstå min bild. Vi kan alla fastna i så mycket jordiskt intressant, fåfängt, tidsödande och extremt oväsentligt i det stora perspektivet.

Jag har träffat en del människor inför deras dödsbäddar under mitt liv. De troende vet vid det läget vad som är av vikt. Jag såg själv min svårt sjuka pappa hur han drog sig fram på en gigantisk ställning på sjukhuset där han senare avled - för han skulle ta sig in till rummet bredvid dit han gick för att vittna om Jesus för de andra på den palliativa vården. En sista evangelistgärning! Evigheten var då nära. Det mest väsentliga. Då plottrar man inte bort sig i livets oväsentligheter. Jag har sett andra hur de nästan desperat vill göra något sista för Gud i livet. Det är vackert men sätter också spilld tid i kontrast till det. Det är inte döden som får fart på dem. Det är Gudsfruktan. Det är insikten om att veta att man bär på viktig information om vår eviga utgång och man förstår det bättre i den situationen.

Men mitt i livet då cirkulerar intresset kring annat och projekten in absurdum. Förra söndagens torra predikan lockar kanske istället någon troende att bege sig till Cirkus den näst kommande söndag för en intressant show eller konsert, istället. Man räknar med att helgen där efter så kan man gå på gudstjänst... Människor som är troende på söndagar och som passiviseras av kyrkolivet. Man går till kyrkan för samkvämets skull. Socialiseringen. Varannan söndags kristna. Så blir vårt liv alltmer ljumt. Vi blir kluvna istället för helgjutna och hängivna troende. På så sätt kommer ingen stad i rörelse.

Men staden skall komma i rörelse av honom som sätter den i rörelse. Jesus Kristus!

"Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” De gick ut ur staden för att söka upp honom."    ( Johannes 4 )

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Arbetet i Guds rike:  ”Instämmer helt och fullt med Backman "Tack för din klarsyn och tydliga analys!"”

  • Leif Backman » Arbetet i Guds rike:  ”Guds ord är skarpt och klart. Svart är svart och vitt är vitt. Grått blir det nä..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”Forts. Pingstledaren Alm tycks sakna orientering i Skriften såväl som i den andl..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”I sin slutplädering skjuter han skarpt, pingstledaren. Det tragikomiska är att h..”

  • Leif Backman » Nyhemsveckan:  ”Bibeln säger; "Hur kan en blind leda en blind?" Ärkebiskopen har under sin ämbet..”

Bloggarkiv

Etikettmoln