_DSC9211-2.Mobilen

Jesus lämnade dem inte

"På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder!» Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren. Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder.» " (Johannes 20)

Lärjungarna hade samlats av rädsla för judarna. Jesus hade dött. Det kunde lärjungarna inte förstå på annat sätt än att nu var allt slut som de trodde på. De hade möjligen satsat fel. Vi känner av ekvationen som missräkning. För ingen hade stått upp från det döda tidigare - förutom Lasarus, men då var Jesus garanten. Och förutom de som hade uppstått ifrån de döda efter Jesu uppståndelse, vilka sågs gå omkring i staden då dödsriket hade kommit i födslovånda av omvälvningen och av Jesu inträde. Men också där var Jesus nyckelpersonen i skeendet. Nu var han borta. Det gick inte att komma förbi eller ersätta. Nej, inte heller vi kan förebrå dem att de tvivlade. Det måste vi ärligt erkänna. Deras trygghet och värn mot oviss framtid var borta. De hade helt förståeligt låst in sig. De var fulla av fruktan och rådlösa inför framtiden.

Men så stod Jesus där - mitt i deras bekymmer. "Frid vare med eder." Frid var det minsta de ägde. Fruktan och frid som sällan delar samma rum. De tar ut varandra. Därför behöver vi frid som övergår allt förstånd. Det var därför Jesus kom! 

Det står att de befann sig bakom stängda dörrar. Men plötsligt står Jesus där innanför, mitt ibland dem. Han hade uppenbarligen inte gått in genom dörren. Det här är en fin illustration. Oavsett var vi befinner oss i för låst situation så når Jesus oss. Vi kan vara inlåsta eller utestängda. Osynliga eller glömda. Det finns inga låsta situationer för honom. Han når fram. Han når in.

Jesus visade upp sina händer och sin sida för dem. Det är så rörande. Så mänskligt. Märkena efter spikarna i handflator och svärdet som stacks i hans sida var på ett sätt beviset på att det var han. Att han uppstått. Och att spåren från hans oerhörda uppoffring fanns kvar som en evig påminnelse. En dag ska vi få se dem. Av tacksamhet! Så visar Jesus märkena för den rädda gruppen, om att det finns ett övervinnande, en uppståndelse - oavsett allt däremellan. Märkena var kvar men friden den allt dominerande. Ingen seger utan strid. Men seger för de som övervunnit!

Lärjungarna blev glada då de såg att de var Herren. Det är så rörande. Och jag rycks med. Ja, som Johannes spratt till i moderlivet vid berättelsen om Jesu tillblivelse så spritter det till av medglädje vid dessa rader. Det är samma frekvens som när en far möter upp sina barn av längtan. Eller någon man ser mycket upp till som vänder sig i uppmärksamhet. Vackra relationer. Oaktat omständigheterna så tog den frid som Jesus besitter över i rummet och glädjen blev stor.

Det finns inga situationer Jesus inte förstår. Du kan vara ifrågasatt. Lämnad för en annan. Du kan vara avpolletterad, avsatt och negligerad. Ratad. Fängslad i bildlig eller faktisk mening - Jesus vill nå fram till dig och han erbjuder sin villkorslösa frid. 

Det finns ett förhållande till Jesus att få upprättat. Det finns ett barnaskap i relationen till honom. Det finns ingen bättre parallell att tillgå. Det är en fullständigt förtröstansfull relation. Vi kan oroas intill döden av omständigheter och vi kan undra många gånger om Jesus hinner i tid, innan vi går under. Ja, så kan det vara för oss ibland. Men som en god far så äger Jesus all makt. Han bryter sig inte in. Han äger liksom lagfarten till våra omständigheter redan, för dem som tror. Och han vet att komma ända fram i rätt tid.

Jag tycker mig känna hur det kändes då de sammanstrålade där i det låsta rummet. Också Jesus blev glad av att se dem igen. Det måste jag få skriva till. Varför skulle det annars strömma så mycket kärlek ifrån honom, så säg? Yttervärlden glömdes bort. Låst eller icke låst dörr. Stort eller litet rum... Det blev underordnat och av obetydlighet. Utbytet av friden blev det allt dominerande. Hans närvaro och uppfyllelsen av det han hade lovat blev nu deras allt igen. De fick åter hopp! Dessa underbara Gudsmöten.

Så säger Jesus de ord som verkligen grep in och löste deras situation. För all deras framtid. Som satte allt på sin spets och som fördrev det rådande dö läget.

En förnyad kallelse!

Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder!


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Arbetet i Guds rike:  ”Instämmer helt och fullt med Backman "Tack för din klarsyn och tydliga analys!"”

  • Leif Backman » Arbetet i Guds rike:  ”Guds ord är skarpt och klart. Svart är svart och vitt är vitt. Grått blir det nä..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”Forts. Pingstledaren Alm tycks sakna orientering i Skriften såväl som i den andl..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”I sin slutplädering skjuter han skarpt, pingstledaren. Det tragikomiska är att h..”

  • Leif Backman » Nyhemsveckan:  ”Bibeln säger; "Hur kan en blind leda en blind?" Ärkebiskopen har under sin ämbet..”

Bloggarkiv

Etikettmoln