_DSC9211-2.Mobilen

Med trons steg in i framtiden!


När jag var tio år hade jag en dröm som följt mig genom livet. Den bar på känslan av en mardröm men den ruvade på hemligheter. Det förstod jag redan då. För varför skulle jag minnas den så väl efter nästan femtio år? Den går nu i takt med allt annat. Visionen. Kriget. Nöden och kallelsen! Jag har skrivit om det förut.

Jag bodde med mina föräldrar i Göteborg och drömde en natt att jag stod på en stor estrad - som på denna bild. Golvet var svart. Ridån var uppdragen och det var ett dike mellan estraden och bänkarna. I det diket låg det biblar i tusental, nedkastade utan hänsyn. Lokalen var mörk och det var en förtätad atmosfär.

Jag stod i drömmen med två personer. En är hemma hos Gud. En är i livet och lever för Jesus än idag. Det var krigsstämning. Det gick inte att urskilja från estraden om det satt några i lokalen. Det var inte heller där fokuset låg i drömmen. En sådan här lokal behöver inte någon närmare presentation. Det är ju en publik sal. Förr eller senare så blir den fylld. Eller var redan fylld. Nej, det var det som försegicks på plattformen som var det centrala i drömmen. Där jag stod. Jag var ett barn som drömde och kunde naturligtvis inte föreställa mig hur det var att stå där som vuxen. Men kärnan i drömmens budskap har följt mig i alla år och står nu så tydligt förklarad.

Känslan var krigstider. Ja, jag säger det igen. Krigstider. Men det var en sak som var märklig, vi skulle skynda oss att kasta vår egen bibel i graven. Vår egna bibel. Det var det avgörande och viktiga i drömmen. Ned i den grav som utgjorde utrymmet mellan estraden och publiken. Där sufflösen brukar stå. Sufflösen, den Helige Ande.

Det var inte Jesus vi primärt väntade - även om vi säkert väntade också honom - för den känslan fyller inte de troende med skräck. Nej, det var tidsläget och likt ett flyganfall vi fruktade och det ingick att kasta sin bibel i klyftan innan det var för sent. Min pastor ropade; "Nu, nu, nu sker det! Kasta den! " Och jag minns att de uppmaningar som hela tiden uttalades intill mig, fyllde mig med tvekan. Pojken på tio år förstod inte varför han skulle kasta sin bibel. "Boken går ju sönder då." Så fort jag kastat min bibel i klyftan så försvann drömmen. Men jag hann kasta den.

Idag kom jag att tänka på drömmen igen, som har sin klara betydelse. Att kasta ut sin bibel handlar om att ge evangelium vidare. Guds ord skulle gå ut från estraden och det var krigstider. Vi är snart i krigstider och ett och annat börjar lägga sig till rätta också utifrån denna dröm.

Imorgon ska jag ställa mig på stan igen i korsningen Gamlabrogatan/Drottninggatan. Det är så mycket som vill hindra denna evangelisation. Och evangelisten i mig står mellan evigheten och tidens yttersta rand. 

Vi vandrar här i tro och inte utifrån det vi kan se. Tron är dessutom en fast övertygelse, står det. Inte bara en övertygelse. Den är också fast! Vi behöver Guds beskydd och bevarande. Utsattheten är ibland övermäktig men Guds under och ingripanden blir aldrig större än dess motsvarande svårighet. Ett under kräver ju något att arbeta med. Eller hur? De passar likt hand i handske och vi ser Guds utsträckta hand.

Ja, fråga Daniel i lejongropen får du se. Gudsmannen i Babylonien. En ängel kom och stoppade till käftarna på vilddjuren. Lejon... Konungsliga lejon...Större än andras. Hungrigare än andras. Praktexemplaren i råhet. För effektens skull! 

Ohh...Guds ingripande makt hade Daniel aldrig fått erfara om han bara hade stått på zoo och betryggande vinkat till lejonen bakom ett besöksgaller. Tron som utan gärning är död.

Daniels erfarenhet hjälper också oss att räkna med Gud i alla förhållanden.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln