På väg mot ett krig?

Allt sedan Krim belägrades av till synes stadslösa militärer har freden i Europa kunnat bibehållas genom omvärldens passivitet. Ibland får man svälja stoltheten under bättre omdöme. Fred är bättre än krig. När invasionen var genomförd fick den fientliga makten också sin givna nationalitet bestämd. Det var verkligen ryska soldater vi såg på TV-rutan och upplägget hade lyckats på Krim. Omvärlden ingrep inte och tricket att låta åskådarna leta efter nationalbokstäver på militärfordonens nummerplåtar och gradbeteckningar på de militära persedlarna, fick den psykologiska effekt man ville uppnå. Så bedövade man reaktionen och fick motståndaren att glömma skjuta, om än konfrontationer förekom på sina håll i Ukraina. Ingen kom dem till undsättning utifrån. Omvärlden fick ganska snart lära sig av Vladimir Putin i en världsvid historielektion att Krim alltid tillhört Ryssland. Nu var ordningen återställd.

I dagarna har debatten i Finland tagit ny fart om ett tilltänkt fullvärdigt medlemskap i Nato efter att den finländske presidenten Sauli Niinistös rört vid frågan i sitt nyårstal. Och förvånansvärt förväntat valde den finska regeringen att köpa de amerikanska flygplanen istället för det svenska JAS Gripen vid sin upphandling. Vi nordbor som skulle öka vårt militära samarbete... Nu placeras snart de militära arbetsredskapen från det största Nato landet vägg i vägg med grannen Ryssland. Det kommer inte att låta sig ske ostraffat. En vagel är en vagel och gör ont. Även om man inte pillar på den.

Det vore samtidigt onyanserat att inte säga att Putin säkert känner sig trängd av den "Västliga rörelsen", vad nu Väst är för någonting, som äter sig fram territoriellt genom demokratins klädnad. Allt handlar inte om självaktning. Det handlar också om att inge respekt för att inte uppleva sig gå under. Det ryska historiska jaget vill naturligtvis inte duka under. Här blir spänningen mellan självaktning och den historiska uppgiften den farligt tändande gnistan och gasmolnet som riskerar explodera de omgivande ländernas förhållningssätt till det.

Rysslands president Vladimir Putin har stora visioner för sitt land - utåt sett. Men från egen inhemsk opinion sett är det gamla territorier som avses. Samma synsätt som det Israeliska parlamentet hyser tankar om ett stor Israel. Var så säker. Löftet till Abraham som legitimerar en lösning på ett demografiskt problem. Befolkningen växer och det lilla landet är för trångt. "Utvidga platsen för ditt tält, spänn ut tältdukarna där du bor och håll inte tillbaka. Gör dina tältlinor långa och dina pluggar starka." Så skrev Jesaja. En inte helt obetydlig anfader till den Israeliska hållningen. Mannen var en profet. Vad han sagt går inte att komma undan.

Rysslands visioner för vår framtid går tillbaka till Peter den Stores tid och till Stalins dagar. Retoriken är väl tillrättalagd inför hemma opinionen om att Ryssland blir alltmer trängd av västvärlden. Västvärlden, ett begrepp som egentligen inte finns, inte heller går att förklara, men man menar USA. Hör EU till Västvärlden? Unionen som blivit den alldeles utmärkta skådeplatsen för nationella söndringar under olika uppfattningar. Där har den politiska ambivalensen funnit en plats med sitt oavlåtliga brus. Ett söndrat rike. En utomordentligt bra motspelare för en stat med maktanspråk.

Ryssland traktar efter sin rättmätiga betydelse. Europas stora energiimportör! Putin går så långt att han formulerar vad Sverige kan tänkas få göra. Det är faktiskt allvarligare och ett skarpare uttryck än betydelsen av en ubåt som navigerat fel och gått på grund. Polen och de Baltiska staterna får sina direktiv... Man vill ha en buffertzon gentemot väst säger man - och villkorar! Trupper står nu invasions beredda vid Ukrainas landsgräns. Putin ställer krav som inskränker så mycket på enskilda staters självbestämmande att de i sig kan betraktas som en krigsförklaring.

Den svenske försvarsministern Peter Hultqvist deklarerade för en kort tid sedan att Sverige är beredd att träna de ukrainska soldaterna på Ukrainsk mark. En mycket hög och farlig svansföring. Han var förmodligen påverkad av den atmosfär EU:s ministerråd alstrat i det rum där man tycker sig vara många men aldrig kan fatta ett enda gemensamt beslut, utan motsättningar. En farlig situation. Vilken militär nation vid en intervention räknar den svenska försvarsministern ska hjälpa oss då ryska fartyg anlägger Gotland, utan motivering uppbådade av en alltför provocerande och kavat hållning? Franska flygvapnet? Det italienska krisberedskapet? Eller det finska flygvapnet som valde bort JAS Gripen av ren rädsla? Jag klandrar dem inte.

Wilhelm Agrell, som är professor emeritus i underrättelseanalys skrev i Svenska dagbladet i går om att Rysslands långgående krav på enskilda stater är att åstadkomma ett "casus belli", dvs. man ställer orimliga krav på andra nationer att uppfylla och de ouppfyllda kraven blir själva grunden för en krigsförklaring. Då kraven inte uppfylls blir de den självförvållade förevändningen för militär korrigering. Ett sätt att motivera en krigsinsats på förhand. Det är inte hotet som är farligt utan verkställandet. Så skaffar man sig alibi vid en invasion.

Varför skriver jag så här? Jag som är en kristen och ensidigt borde betona kärleksbudskapet om frälsning. Därför att vår kultur har gått för långt! Och för att det saknas profeter. Jag har lärt mig utifrån bibeln att då människan gått för långt då korrigerar Gud människan. Men människan vill inte låta sig korrigeras. Så korrigerar arbetsgivare, arbetstagare. Och i någon mån korrigerar föräldrar sina barn. Till och med djuren ryter till då avkomman går över gränser för vad som anses för farligt. Det är naturligt och har en vårdande funktion med alla sina repressiva uttryck. Vi har alla någon gång i livet blivit tillsagda - även om det var obekvämt och obehagligt. Så korrigerade också Gud Israels folk genom de omgivande stormakterna på biblisk tid. Assyrierna, Babylonierna och Egypten - det vill säga de kringboende folken blev redskapet att föra folket tillbaka till en gudsrelation, till ett gudsberoende. Här befann sig profeterna tidigt ute på stan. Förkunnarna som stör livsordningen.

Det profetiska ordet talar om Togarmas folk i norr i förhållande till Gog i Magogs land och till Israel. Det handlar om en federation. "Togarmas folk ifrån den yttersta Norden", skriver Hesekiel i bibeln. Bernhard Peters skriver i sin bok "Europas folk, Varifrån - Varthän? " från 30-talen, att Togarmas folk troligen kommer från Armenien. Men de befinner sig knappast i yttersta norden. Han tillägger och reserverar sig för att Togarmas folk kan vara ett slavogermanskt folkslag som utvandrade från Armenien, norrut. Oaktat alla spekulationer genom folkvandringarna utifrån Sem, Ham och Jafet så är Hesekiel bestämd. "Togarmas folk från yttersta Norden." (Hes. 38 och 39.) Det finns bara ett Norden och Gog är redan utpekat som hövdingen över Ros, Mesak och Tubals område i profetian. Vad blir då kvar? Turkiet? Nej, de är ättlingar till Ludèer. Men även här går tolkningarna isär. För övrigt ligger inte Turkiet så långt norrut. Profetians ande som äger lokalsinne.

Visserligen smälter isarna snabbt nu i Arktis. Men där bor inga människor överhuvudtaget. Alltså finns det bara ett Norden. Det yttersta Norden! Det säger Hesekiel i Guds ord och han är inte alltid svårtolkad. 

Vad är då orsak och vad är verkan? Orsaken är vår kulturs gudlöshet! Verkan är att Guds ord ska gå i fullbordan. Och är det så att de Nordiska länderna hör till bestämningen "yttersta norden", då finns det bara två sätt en federation kan komma till stånd. Genom tvång eller genom frivillighet. Frivilligheten, den ligger inte närmast till hands. Inte idag i alla fall.

Och inte så långt ögat kan nå.