_DSC9211-2.Mobilen

Min årskrönika 2021

När kalenderåret går mot sitt slut är det dags att summera. Årsredovisningar och i krönikor som pekar på synliga och mätbara resultat. Det är inte möjligt här. Först i evigheten ska ängeln öppna böckerna och berätta vad insatsen betytt. Min ungdoms pastor lärde mig att vara målinriktad och inte resultatstyrd. Så springer också löparna under ett maratonlopp. Ta dig till målet! Fastna inte i omgivningarna.

Den 11 november 2019 annonserade jag här på min blogg om att jag skulle börja evangelisera i Citykärnan. Jag kände en kallelse. Att det blev just på Gamla brogatan var för att jag blev frälst som grabb på den gatan. Jag har starka minnen därifrån om hur man kan vara självutgivande för andra människor åt Gud. Det var och är som om Gud väckt mig ur en permafrost och jag kom livs levande ur min dvala. Jag lever! För Gud.

Nu är min gamla församling där jag blev frälst stängd. Det är annan verksamhet där nu. Men fastigheten finns kvar. Och det är för mig likt att jag är med i en film då jag går in på den gatan. När jag lämnar Vasagatan och ser fastigheten så är det som om tiden stått stilla. Det är som om grabben i en föråldrad kropp inträder i dåtid och kan möta alla de som var ett med huset, men som nu tyvärr är hemma hos Gud. Jag må vara den siste "Mohikanen". Men känner mig inte som den siste. Mellan den förste och den siste står nämligen Jesus! Han är med mig i mitt ensamarbete. Men när jag ser huset gråter jag. Ur ben och märg! Det har jag inte gjort under tidigare år. Det är kallelsen som beter sig så.

Jag tänker på Hesekiel. Han som vandrade omkring bland benpiporna. I dalen. Gud frågade honom: "Kan dessa ben få liv igen? " Herre, du vet det. "Profetera!" Jag profeterade, skriver Hesekiel. Och ett rassel hördes. Men det fanns ingen ande i dem. "Profetera! ", sa Gud. Han profeterade. Och ett gny uppstod. Ett "rassel och ett gny". Det kallas för väckelse! Ett uppvaknande.

När jag tänker på eller slår min handflata i byggnaden där jag blev frälst då tåras jag. Det är visionen jag bär på som äger djupa rötter. "Jag är drabbad av Gud själv." Och jag låter mig inte stoppas. Rötter syns inte men är livsförmedlande. Rötter behöver en källa eller vatten. Har du torkat ut - ja då behöver du förnyelse. Plantan i dig dör om den inte får näring från Jesus. Står du inte i livsförbindelse med honom? Skynda dig till honom! En övervattnad planta blir också sur. Då skapas det salter i jorden som tar död på plantan. Så blir det när man hör ordet men inte gör efter det. Då får man torka ur och börja längta efter andliga realiteter igen.

I slutet på 2019 hade jag ett plakat på min vardera fram och baksida, som täckte hela mig. Där stod det med röd text " JESUS älskar dig! Sök honom till räddning." Men jag fann ut att människor gick längst husfasaderna för att undvika att få mina flyers då jag bar på den. De hade redan läst på plakatet om vad det handlade om. Det jag inte visste då det var att pandemin hade börjat borta i Kina. Många människor fick på så vis en visuell påminnelse om Jesus och vi vet inte hur många som sökte honom i bön innan man hamnade på IVA, i ond bråd död. En kvinna kom fram till mig och sa: "Räddad från vaddå? " Ja, själv upplevde jag att jag hade gått i förutberedda gärningar. Texten var mer än förutseende.

Jag skulle kunna namnge många kända människor jag fått ge traktater till som man annars aldrig kan nå med evangelium. Under pandemins första skede under sommaren 2020 då delade jag ut tusentals handaffischer på bilar. Det var ett bra sätt att nå människor via en "farbar plåtburk" utan att komma i direkt kontakt med människor, för virusrisken skull. "Guds ord bär inte bojor." Jag har på ett ungefär delat ut 25.000 handaffischer hittills men nått långt många fler. Lika många fyller mitt hem och är klara att delas ut.

När pandemin gick ner i lågkonjunktur i somras då ställde jag mig i min korsning Gamla brogatan/Drottninggatan igen. Min kyrkas dörr är stängd men jag har funnit en öppen dörr där ute i korsningen, som ingen kan stänga. Gud har öppnat den och jag kommer stå där tills vi får en biograf. Då är jordmånen bearbetad och människor kommer att vara sökare på ett helt annat sätt än idag. Då är det skördetid! Nu är det tid att så och bearbeta jorden. Det tålmodigaste arbete som finns. Vill du vara med?

Någon vecka innan den 21 augusti 2021 kom en kvinna bakifrån på min vänstra sida. Hon frågade om jag döpte till Kristus. Hon ville bli döpt. Karl-George Rognstad som jag kände till sedan barnsben - som också var med när jag döptes 1973 skulle komma till Stockholm veckan senare. Han bor i Oslo. "Javisst, det ordnar vi" , sa jag till Mimmi. En pastor från Oslo kommer nästa vecka. Jag ska lyssna med honom." Vi växlade telefonnummer och så skildes vi. Den helige Ande sa till mig: "Det är ju du som ska döpa henne. Jag har sänt henne till dig! " Jag ringde upp Mimmi och sa att jag döper dig i Sickla strand. Vi såg ut en bra plats och vi genomförde en träff innan dess för att verkligen också lära känna varandra i tron och i tillit. Hennes syster och min fru Anne var med. Och Herren!

Så kom Karl-George Rognstad på mitt första dop. Han som var med 40 år tidigare då jag själv döptes. Hur kunde det gå till egentligen? Detta sammanträffande mitt i en pandemi?! Och efter så lång tid? Gud hade sammanfört oss likt ett tecken där mänsklig sanktion saknades och heller inte behövdes. Av honom som sänder sina änglar likt eldslågor.

Så har arbetet förflutit. Mycket märkliga möten och samtal som jag inte kan berätta om. Möten, en på miljarden, som visar att Herren sänder människor till korsningen utan att de vet om det. Behövande. Och de får hjälp!

Bed för denna lilla verksamhet. Att göra detta i egen kraft går i tio minuter sedan är du trött av kyla och resultatlöshet. Men för den som är innesluten i en vision är det omöjligt att sluta! Jag kommer att stå där 7-8 timmar varje gång till sommaren. Från det att människor dyker upp på gatan vid 09.30 tiden tills de försvinner hem vid 19.00 tiden. Nu på vintern blir det bara dryga timman i kylan. Men det är viktigt att stå där. Gud behöver en plats dit han kan leda människor! Så ser jag det. 

Mina vänner frågar varför jag trånar efter just en biograf och inte en kyrka. Lokalen är inte viktig i sig. Biografen är bra för att den är färdigställd till sin utformning. Men många kyrkor behöver man reformera. Det är ett arbete i sig som inte jag är kallad till. Jesus står utanför många kyrkor... Javisst! Lämnar över den så kan vi börja om från början med Jesus i centrum. Kyrkor som leasar ut sin lokal till verksamheter som för människor till helvetet. Där kan inte jag var med.

Men när jag kommer in på Gamla brogatan då tåras jag. Och då jag sjunger om min frälsning då sänks vart vingepar, ty änglarna har aldrig känt.

Vad jag i Kristus har.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Arbetet i Guds rike:  ”Instämmer helt och fullt med Backman "Tack för din klarsyn och tydliga analys!"”

  • Leif Backman » Arbetet i Guds rike:  ”Guds ord är skarpt och klart. Svart är svart och vitt är vitt. Grått blir det nä..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”Forts. Pingstledaren Alm tycks sakna orientering i Skriften såväl som i den andl..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”I sin slutplädering skjuter han skarpt, pingstledaren. Det tragikomiska är att h..”

  • Leif Backman » Nyhemsveckan:  ”Bibeln säger; "Hur kan en blind leda en blind?" Ärkebiskopen har under sin ämbet..”

Bloggarkiv

Etikettmoln