Jesu kärlek

"Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig sin överklädnad -- ty han var oklädd -- och gav sig i sjön." Johannes 21:7

Johannes kapitel 21 måste läsas i sin helhet. Kapitlet är som en kungakrona med ädelstenar placerade i varje vers. Det är mer än av en språklig betydelse. Det är ande och liv! Det ligger där till reds med sin olika djup. Det här är ett ömt kapitel. Jag kan svårligen läsa det utan att vid flera skriftställen gripas till tårar. Jag är inte blödig men rörd.

Lärjungarna hade varit ute och fiskat efter att Jesus dött och uppstått. Nu visade han sig för dem i deras vardag under en sämre dag. Vi kan gott sätta oss in i deras belägenhet - för inte heller vi brukar träffa eller umgås med någon kär så särskilt frekvent som bevisligen har dött. Kanske någon kan identifiera känslan i sitt eget liv där det finns brutna relationer och där tiden och omständigheter lagt en ostkupa i glas över relationen. Man ser varandra men känner ingen "doft". Man lyssnar men hittar inte den andres frekvens. Man kanske ses men det finns inga band kvar. Endast minnen av något fint som gott förlorat står där i sin avsaknad. En distans har uppstått där framtiden inte längre bjuder på det som varit. Kanske var det så för lärjungarna för det står lite längre ner i kapitlet;

"Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.» Och ingen av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de förstodo att det var Herren."

Bibelns kanske märkligaste stycke utifrån sammanhanget.

Lärjungarna hade lämnat allt och följt Jesus. Här kom han till dem efter uppståndelsen och de förstod att det var han men de dristade inte att fråga honom om det var han. De förstod, står det. En distanserad grupp kristna. Var är Maria som brukade tvätta hans fötter? Var fanns alla mänskliga yttringar? Jesus hade kommit till sina egna men de var inte som förut. De var bekännande kristna i överförd mening. Men de teg inför honom!

Johannes kände tidigt igen Jesus. Så väl det då. Men han konstaterade det bara. Petrus däremot kastade sig hejdlöst i vattnet på det beskedet. Han ville snabbt fram till Jesus av ren och skär glädje av att se honom igen! Man grips av det och röres. Vilket oerhört ämne för en ledare att vara så i Guds rike. Ser du sambandet? Jesus centreringen! Fokuseringen! Inriktningen! Kärleken! Innerligheten!

I början på berättelsen så står det att Petrus säger till de andra; "Jag går och fiskar." Inte för att ta en tyst minut utan för att livet var slaget i spillror. Till råga på allt fick de ingen fisk. "Ingen" , står det. Vi kan gott genskjuta berättelsen och säga att de på Jesu ord fick hundrafemtiotre stycken, till slut. Det säger oss att berättelsen är noggrant omskrivet - för vem räknar så många fiskar utan att gå över i kilogram? Jo, den Helige Ande som nyanserar och inspirerar vårt sinne att öppna och ta emot av allt Jesus ger. Då blir det omaka över! 

Simon Petrus hoppade i vattnet. Det verkar som han nätt och jämt hann få på sig kläderna - för han var oklädd. Annars brukar det vara tvärtom när man går i badet. Man tar av sig! Här har du Simon Petrus företräde om vi kan tala om det. Han brann i kärlek för Jesus! Här såg också Jesus hans oerhörda kärlek till honom som en tillgång i att betjäna andra människor i Guds verk. Petrus som hade fått de andra att följa efter honom och tillbaka till fiskarfänget. Ledare, vare sig han ville eller inte.

Texten uppvisar en annan sak.

Johannes som skrivit brevet omnämner inte Petrus som den Petrus Jesus hade namnbytt honom till. Nej, han omskriver med Simon Petrus. Jag ska inte förklara det. Det finns ett sammanhang här. Men när Jesus talar till honom och frågar honom; "Älskar du mig? ", då tilltalar han honom; »Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra? Ohh...det visste Jesus redan! Hela episoden eller akten påvisade hans innerliga kärlek till Jesus! Han talade till hans innersta.  - Simon, Simon, Johannes son! Det är ömt!

Har du tänkt på att Jesus - förutom att han inte namngav honom Petrus här - inte heller frågade honom om han tyckte om att arbeta med människor, om han tyckte om människor eller var socialt kapabel till att leda människor. Om han var representativ. Han som var en fiskare till yrket! Nej, han frågade ; "Älskar du mig?"  - "Älskar du mig mer än dessa gör?"  Jag grips av detta och bölar. 

Här har vi det! Här har vi det!! Vi kan inte älska människor i arbetet för Gud utifrån egna kvalifikationer! Då kommer vi ganska snart att tröttna eller kanske till och med sårar eller gör någon illa. Vi kommer ganska snart att verka utifrån personkemi, vi kommer att distansera oss eller närma oss de som vi har mest eller minst nytta av ur ett eller annat perspektiv. Och vi kan inte heller älska utifrån en tillfällig erfarenhet av dem. Vi måste vara burna av Jesus kärlek från början till slut!

Min vän, ett leende varar inte hela dagen i det mänskliga. Det vore rent onaturligt. Vi kommer i egen kraft att bli besvikna innan solen gått ner därför att vi alla har en baksida av oss dit solbränna inte når skymd hy.

"Simon, Simon, du måste hjälpa de andra utifrån din kärlek till mig! Du måste tanka kärlek från den eviga världen i det jag betytt och betyder för dig." - är inte det kontentan av texten?

Jag har mött två människor i mitt liv som när de nämnt mitt namn så har jag fullständigt bevekats. Men bara två. Skriftordet "ett milt ord krossar ben" har i dessa gestalter fått sin uppfyllelse. Det har varit något i deras intonation som Jesus gett dem. Därför att de båda har varit och är Herrens tjänare. De har sett med Jesu ögon på mitt liv och därför har deras tilltal gått över i Jesu röst! Tro mig. Och vi är alla möjligen kallade att bära arvet vidare. Det är en kärlek som inte är en flickväns. Kan inte jämföras överhuvudtaget. Det är inte heller en förälders - om än så ömt. Nej, rösten har varit av gudomlig natur. 

Mina vänner! Vi måste vara med Jesus för att kunna vara själavinnare!

"Oh...vad det ändrar allt! Det ger åt hela livet, en ny och ljus gestalt!"