Guds frid som övergår allt förstånd

"Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön, med tacksägelse. Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus." Fil. 4

Människor hamnar på olika sätt i kris och söker hjälp. Vår medmänskliga förmåga står oftast hjälplös och handfallen - trots att vi möter samma svårigheter i livet om än på ett orättvist jämförbart plan. Beteendevetarna försöker hjälpa till och arbetar mycket med processer i tankelivet. Logiken kontra slutsatserna. Farhågorna och inbilskheten. Genom att tömma livssituationen på beskrivningar skapas ett betraktelsesätt som de kognitiva specialisterna söker lösa upp och finna andra vinklar på. Ett oupphörligt arbete hos den många gånger lika mycket mångbottnade och ombytliga och bottenlösa människan som skall försöka reda ut vad som är orsak eller verkan i livet. Terapier som till slut lever sitt eget liv under lidelse och en slags självnjutning. Likt ett myggbett som det är alldeles för skönt att klia på, bara man inte river för hårt.

Jag tänker på barnen. Under barnastadiet. De ramlar och får skrubbsår. Blir kanske omplåstrade och uppmanas snabbt att leka vidare med sina kamrater istället. Vi sätter gränser och pjåskar inte. Vi lär dem tålighet. Att bli tåliga. Omhändertagande föräldrar ser inte skadan utifrån nuets tragik utan vet att smärtan och nuets olyckor är övergående. Under ömkan. Livet är så mycket större. Så är det också.

Även som vuxna drabbas vi av övermäktiga händelser. Plötsligt står vi mitt i en livskris. Och utan makt att undkomma den. Vi kan känna hopplöshet och misströstan. Komplexiteten av varierande problem tovar in sig i varandra och vi dras ned och med i missmod och förtvivlan. Ibland värre än någonsin och vi saknar utvägar. Till slut kan vi inte hjälpa oss själva - vilket spär på intensiteten i upplevelsen. Här kunde någon vuxen, någon som är livet större nog, kunna komma in och säga till oss; Res dig upp, gå och fortsätt ditt liv med dina vänner - som föräldrar säger till sina barn - och vi lyder. Och har förmågan att lyda. Livet som alltid är större än nuets prövningar och erfarenheter och det kommer att gå över. Det vet vi men kanske inte denna gång. Då är det oss övermäktigt.

Paulus skriver dessa ljuvliga sanningar till undervisning för oss. Oss till hjälp. Han börjar faktiskt med att råda oss att inte bekymra oss. Som en förbjuden inkörsport till ett mentalt elände. Det är i tankelivet vi problematiserar. Där sitter vår uppfattning och vår ensidiga sanning om vårt tillstånd. Ja, utan Jesus vore vårt liv verkligen i fara men i honom står vi under den högstes beskärm. Paulus råder oss här att överlämna vår egen lösning på bekymren till Gud i önskeform. Är inte det en kognitiv metodik om något? Verkligen!! Problematiserandet förgör och förvärrar belägenheten för många. Och känslan spär på eländet och gör upplevelserna än värre. Men det finns ingen att hänskjuta problemen till. Belägenheten stannar kvar i samma sfär hos människan och nöter ner henne - tills hon får ro i Gud.

Paulus råder till bön i kris och åkallan. Vad är åkallan? Det är ett intensivare stadium av bön. Åkallan som uttrycker och definierar nöden. Så blir bönen, åkallan och tacksägelsen den själens ventil inför Gud, till Gud och åt Gud som innesluter dig i honom. Han som förlöser dig ur traumat. Och du får ro! Halleluja!

Paulus som har satt ord på detta tillfälliga tillstånd, för det är ett tillfälligt tillstånd, min vän, upptäckte och beskrev också att en frid lägrade sig över honom och över var och en som vänder sig i bön, åkallan och tacksägelsen undan bekymmer. Han upplevde att den friden övergick allt förstånd. Det är i sinnet vi problematiserar och får vårt själsliv förmörkat. Paulus beskriver att friden övergick förståndet. Precis det vi behöver! Det förmörkade förståndet. Jesu frid som tar över och gör situationer överkomlig - ja, uthärdliga under ett större perspektiv. Så upplever vi att i hans sällskap så stillas fruktan och oron på stormigt själens hav. Bekymren knuffas ur sadeln och lugnet lägrar sig utan ångestens vilda hästkrafter. Jesu frid tar över.

Så skulle våra tankar och hjärtan bevaras i Kristus Jesus. Jesus som kom för att ge sin frid. Inte så som världen ger den med kort bäst före datum.

Människor kontaktar mig och vill ha hjälp i bön för olika slag och för att få det konkretiserat med en tillsänd böneduk. Duken är i sig ingen magi. Den är en troshandling och en förlängd utsträckt hand. Jesus är vår räddning! Jag vill säga dig; jag släpper då allt jag har för handen och skyndar till en postlåda, ber till Gud över duken för att så fort som möjligt få den tillsänd behovets barn. Jesus var medmänsklig. Jesus är gudomlig! Han räcker till för oss även idag. Till ande, själ och kropp.

Står du i ett livets korsdrag där det saknas barnets givna föräldrarhand. Bilden kanske haltar men är begriplig. Ohh...vet om att det timliga som drabbar dig är övergående! Det lär oss livet med tiden - även då vi överrumplas och det ser övermäktigt ut. Genom bön, åkallan och tacksägelse så öppnas vårt inre till Jesus. Han som tar emot oss och det blir lugn och ro i själen, du förbråkade. Lita och förtrösta på honom.

Så ger du under förtröstan honom möjlighet att fylla dig med sin frid som övergår allt förstånd. Så bevaras du i dina tankar i Kristus Jesus.

Han som ger av sin frid som stillar själens oro.