Bländverk!

"Blev icke Abraham, vår fader, rättfärdig av gärningar, när han frambar sin son Isak på altaret? Du ser alltså att tron samverkade med hans gärningar, och av gärningarna blev tron fullkomnad, och så fullbordades det skriftens ord som säger: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»; och han blev kallad »Guds vän». I sen alltså att det är av gärningar som en människa bliver rättfärdig, och icke av tro allenast." Jakobsbrev 2:21-24

Jakobs brev anses ha författats av Jesu halvbror. Vi vet inte med säkerhet. Men nog är brodern en verklig sanningens röst på bibelns blad, i så fall. I det naturliga trodde inte Jesu bröder på honom.

Jakobs skarpa formuleringar påminner mycket om förkunnare under gamla testamentets tid. Man kan då undra om en del partier av hans brev verkligen borde vara så stränga. -Så, se upp! Han skriver under det nya förbundets tid.

Nya testamentets kristna är inte bara engelsktalande Jesusfans i Hillsonganda under frigjord karismatisk ungdomlig image, där Jesus gör livet lättare att leva eller är håglöst snäll i största allmänhet under mysig samkväm. Vad är det med det engelska språket som attraherar så och gör Jesus så populär i dessa kretsar, i vår tid? Förklara det för mig. Alla nya sånger som ska skrivas på engelska. Man ska predika på engelska och tillbe på engelska. Hörde inte de första kristna att det talades på alla av deras egna språk då Anden föll på pingstdagen? Förmedlas den Helige Andes smörjelse uteslutande via engelskan i vår tid? Jag bara undrar. Du spelar andligt tuff. Men du märker det inte. Polityr och fernissa! Guds ande talar många tungomål och behöver inte den anglosaxiska kulturen för att legitimera sig. Jag tror att detta är en ren image, en trend och en samhörande nyandlig image. De uppbär den. Jag ifrågasätter den. Kulturyttringen har tagit för stor plats i Jesu namn. När Guds verkliga närhet uppenbaras då försvinner alla stöttor och proteser. De blir då överflödiga. Då inträder det gudomligt oförklarliga att tungotalet kommer med uttydning och profetian blir kristallklar. Tills dess får vi fortsätta fördjupa oss i det engelska språket under den Hillsongska regin så vi förstår vad Anden i Gud menar. Engelskan, det idiomrikaste språket i världen - du som är kallad att uttyda skriften. Engelskan som har tagit latinets plats. Finns inget gudomligt i det.

Enligt traditionen led Jakob martyrdöden. Hans ord var för skarpa. De med sanningen provocerande har sina budbärare. De är ofta få. De är ofta ensamma. Därför dukar många av dem under eller slukas upp av sin samtid. Av massan. Och det har inget med en motvilja till att oavbrutet bara vara en kristen utan engelskan att göra. En språkimage som likt kejsaren som var naken måste pekas ut. Det väger för lätt och fördummar dig!

Jakob lyfter här fram gärningen såsom viktig. Tron är inte ett isolerat betraktande eller endast ett santförhållande. Hade Gud bara trott på att göra människor till sin avbild hade vi fortfarande levt som en skiss i hans tankevärld. Hade Gud bara tänkt tanken att rädda oss från vår synd men inte iscensatt en frälsningsplan då hade vi ännu levt kvar i våra synder. "Nej, han frälste oss från mörkrets välde och införsatte oss i sin älskade sons rike! " Halleluja!

Jakob skriver om Abraham att hans tro samverkade med hans gärningar men att det var gärningarna som fullkomnade tron. Det talas också i skriften om en verksam tro. Tron som är beroende av att man utför någonting. I Abrahams fall så handlade det djupast sett om att han fick illustrera hur Gud skulle offra sin son Jesus som ett felfritt offer på Golgata. Gud såg att Abraham inte bara trodde på honom utan han var också villig att visa det. Han som hade fått en son under mirakulösa omständigheter, kände och trodde Gud om så mycket att han ledigt följde honom på vägar andra inte skulle ha följt honom på. Det räknades honom till rättfärdighet. Han blev därför kallad Guds vän. Tänk att bli kallad för Guds vän! Vad är en vän i ur och skur och med Gud som förtrolig... Det är något alldeles otroligt oerhört underbart! För det står inte att Gud var en vän åt Abraham. Det var Abraham som var Guds vän! En människa blev Guds vän. Så klart att det i någon utsträckning i ett vänförhållande finns en vänskaplig ömsesidighet. Det är ju självklart. Annars dör vänskapen - även om också jag kan erfara vänskap som aldrig blir besvarad bland människor. Men att Gud tillägnar Abraham det epitetet är unikt.

Var inte också profeterna sådana typiska gestalter som Gud umgicks med? Gud språkade med dessa människor om sina djupaste tankar och fick mänskliga svar till utbyte. Ibland tog dessa vänner till Gud egna initiativ - som om de förstod omständigheterna likt Gud. Och Gud gick med dem och sanktionerade. Därför sågs de och uppfattades de annorlunda av sin samtid. De passade inte alltid in och de bedömde saker och ting annorlunda. De hade och det hade med Gud att göra! Abraham blev kallad Guds vän. Vänner, som man i de bästa av världar offrar sitt liv för.

Vad vill Jakob lära oss? Jo, att tron inte är en massa åsikter under fromma bekännelser. Tron får liv och gestalt och sitt färdmedel genom verkställan och ett förverkligande. Tro utan gärning är död.

Jag såg en gudstjänst från Bjärka-Säby, häromsisten. Bjärka - Säby, detta andliga klusternäste som bryter ner Kristi kropp under ekumeniska paroller och på sikt vänjer oss vid polyteismen. Ju mer medeltida du uppträder desto andligare. Sjung gärna på latin, men det kan du inte. Pingstpastorn inledde programmet med att tala om semlebullens historia med den katolska kyrkans företrädare. Han ville också passa på att ge en fettisbulle på alla hjärtans dag från den frikyrkliga pingstkyrkan till de katolska vännerna. "Vi har ju samma tro om än vi ser på lite olika sätt ", typ så föll de inställsamma orden från pingstpastorn. Så patetiskt. Så inställsamt och ryggradslöst och krypande. Som om det var en semla som förenade eller skiljer samfundet och religionen åt där den katolska teologin strikt utesluter kommunionen med andra trossamfund som inte svärs in i den katolska kyrkan, men å andra sidan delar ut Kristi lekamen till kreti o pleti utan pånyttfödelsen. Vilket hyckleri, du troende! Här har du ekumenikens dubbla ansikten. Två huvuden. Två ansikten. En inre och en yttre agenda. Så samlar man på sig vredens kalk intill domens dag genom Lammets vrede. Lammet, som egentligen inte bär vreden som sin natur och något signifikant. Det kommer att bli fruktansvärt!

Skökan, i profetian. Vad är en sköka? Hon säljer sin kropp och har notoriskt överseende med sin moral. För vinning skull. Eller för sin teologi och trosuppfattning i överförd mening. Frikyrkan och den katolska kyrkan till och med framhåller att man har olika trosuppfattningar. Ändå bortser man från den för gemenskapen skull. Är inte det en skökas bedrift? Gemenskap under falska intentioner och under hala ord. Det du får betala med är med din innersta trosuppfattning! Så fungerar skökoväsendet. Man möts under falskt flagg och man bedriver i överförd mening andlig otukt. Himlen kommer aldrig att befrukta en sådan relation. Men du kommer att få barn som kommer att stå i strid med den fria hustruns ättlingar. De kommer att kallas för proselyter och konvertiter.

Här befinner sig frikyrkan idag. Där Abraham befann sig under barnlösheten. Den svenska frikyrkligheten som saknar sin väckelseatmosfär. Sitt befruktande av tro. Vad är en väckelseatmosfär? Det är den särskilda tid då människor i skaror kommer till tro och blir frälsta. Men väckelsen har stagnerat och blivit lika gammal som Abraham var då han gick in till Hagar. Hagar, som står portal för ett annat förbund. Ett träldomens förbund. Frikyrkan behöver tillväxt för att inte gå under och uppslukas. Ett politiskt förhållningssätt. Skökan å sin sida är maktberusad och vill ha inflytande över så många som möjligt för att kunna bli en politisk maktfaktor över kristen etik och moral, frikyrkligheten lämnar då av frestelse sin trofasthet mot Herren och skapar andra relationer med religioner som bara kan stava till Jesusnamnet. Religioner där Jesus endast ligger i krubban eller hänger på korset. Oförmögen! Däremellan gör han ingenting. Så tror frikyrkligheten att under detta homogena partnerskap så skall man kunna frambringa en ny väckelse och en ny skörd. Aldrig! Du får proselyter och konvertiter men du får inga pånyttfödda. Skökan kan tänja på sin teologi för umgängets skull. Skökan som likt din nästas hustru talar med hala ord. Hon vill åt ett större inflytande och hon rycker ut enstaka bibelord för att skapa sitt umgänges alibi. Frikyrkan å sin sida tänker: "Min man därhemma är ju så gammal" eller "Sara är ofruktsam". Väckelsen och förnyelse uteblir. Man går så in till Hagar.

De som dras till skökan ser inte detta. Njutningen är alldeles, alldeles för stor. Och barnlösheten driver frikyrkan värre än för Sara i sin barnlöshet. Du kommer få barn. Jag lovar dig. Men proselyter. Det är inte din bestämmelse!

Det är frikyrkans barnlöshet som är problemet. Relationer utan barn ger inte riktig mening åt livet. "Ge mig barn, annars dör jag ", ropade kvinnan på bibelns blad. Ekumeniken har inga förutsättningar att fortplanta sig. Inga som helst. Den är alltför homogen. Det är bara ordet och Anden som skapar förutsättningarna och inte breda religiösa överenskommelser med den minsta gemensamma nämnaren - Jesus. Det skapar bara träldom för proselyter som livsfrukt.

Tron måste ha sina gärningar! Annars är den död. Och det är betydligt allvarligare än att ge vem som helst en semla. Men tron uttrycker inte andras tro. Det gör den inte. Den manifesterar sina egna trosuppfattningar. Annars har den tappat sin tro och kommer att i dödsryckningar göra handlingar som gör bäraren till ett lovligt byte för en annans tro. Din hållningslöshet bär dig vittnesbördet. Det har inget med fanatism att göra. Det har inget med kärlek att göra. Det har med avsaknad av en levande tro att gör! Dina gärningar kommer att röja dig.

"Gör därför sådana gärningar som du gjorde under din första tid!" Uppenbarelseboken 2:5