En uppgörelse

"Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen." Rom 1.

Två gånger i människans historia har Gud på ett särskilt sätt varit initiativtagare till katastrofer. Bibeln framhåller särskilt dessa händelser för vår tid. Det var de olyckor som hände på Noa och på Lots tid. 

Vid båda tillfällena så kom det något från himmelen. Bokstavligen. Vatten forsade ner från himmelen över Noa samtid och elden föll från himmelen på Lots tid och förgjorde allesammans. Men låt oss aldrig glömma att Gud hade en frälsningsplan vid varje tillfälle! Däri bevisade Gud sin kärlek. En båt i Noa tid och änglars assistens på Lots tid. Men Gud har satt en bortre gräns. Varför är det viktigt att säga? Jo, för Guds vrede är inte av mänsklig sort. Guds kärlek och vrede är inte polära. Det är inte som hos oss. Antingen eller. Bibeln uppmanar oss till och med "vredgens men synda inte " - om vi skulle vredgas. Det finns alltså en legitim harm. Huru inte mycket mer då hos Gud som är helig. "Guds vrede uppenbarar sig"... Lägg märke till tempus. Det är ett pågående tempus. Ett presens. Alltså något vi just nu kan räkna med. Och låt oss skynda fram i meningen; "..över ALL ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen."

Hur skall vi förstå det som Gud avskyr? Ja, ogudaktighet är problemet och är vad det låter som; man följer inte vad som är rätt inför Gud och man exkluderar honom ur den mänskliga samvaron. Man räknar inte med Gud och i vår tid är all sann kunskap om honom bortskaffad. Det får direkt genomslag i att rätt förhålla sig till varandra i de mellanmänskliga tillvägagångssätten. En ogudaktig och orättfärdig människa kommer att gå över gränser, gränser Gud lagt ner som en ordning. Ligger det inte både ett aktivt och ett dolt uppsåt i begreppet "undertrycka "? Varför står det inte istället att man inte ville veta av sanningen? Nej, man undertrycker den. Man skruvar på sanningen. Tummar på den. Behandlar den efter eget gottfinnande. Godtyckligt.

Det finns ett mycket centralt uttryck i den här redogörelsen. Det är just ordet "undertrycka ". Vi använder inte oss av det ordet i vardagligt tal. Hur skall vi förstå ordet? "Förtrycka" känner vi till. Eller när vi utövar "påtryckningar". Vi kanske bättre kan förstå kraften i ordet "undertrycka " om vi speglar det i de andra uttrycken i vår begreppsvärld. Det är ord med medvetet uppsåt bakom. Men de kan likväl utföras påtagligt eller mer subtilt. Det är en motkraft till något. Mot sanningen. Guds vrede uppenbarar sig från himmelen mot allt sådant!

Fram till Noa tid hade det inte regnat på jorden. Vattenförsörjningen kom underifrån. Förmodligen genom daggen. Det var ett helt nytt naturfenomen. Men Gud följde sitt ord och sände sin uppenbarade vrede från himmelen. Inte sant? Likaså på Lots tid då eld och svavel föll från himmelen. Synnerligen ovanligt och helt oväntat. "De visste av intet ", står det. Gud har fortfarande skapelsen i sin hand...från himmelen!

Grekiskan har två snarbesläktade begrepp för vrede. Orgé och thymós. I den här texten är det ordet orgé som beskriver Guds inneboende harm. Hos Gud utesluter inte kärlek och vrede varandra. De kan samexistera. Man kan gott flika in att Jakobs son Ruben, som just därför inte skulle bli den främste, "sjuder över som vatten " - alltså kokar över. Sånt sker oplanerat. Där har du thymós. Den vreden är obehärskad. Den är plötslig, impulsiv och räknar inte med konsekvenserna. Annat är det med orgé. Den ligger i slutet på Guds tidslösa långmodighet när hans vrede uppenbarar sig från himmelen. Det finns fem olika nyanser av det grekiska ordet orgé på svenska; vrede, harm, förbittring, ovilja och vredesdom.

Det finns i den yttersta tid vi lever i ett begrepp som är helt unikt för både nya och gamla testamentet. Det är begreppet Lammets vrede. I hela skriften så framstår lammet som medgörligt och viljelöst. "Som ett lamm fördes han bort för att slaktas och han öppnade inte sin mun ", skriver profeten. Texten handlar om Jesus, mänsklighetens offerlamm. Men här bär lammet på vrede. Lammets vrede. Så tvärt emot av vad vi är vana att tro om lammet. Det är samma vrede som ordet orgé står för i grundtexten. Gud är inte schitzofren. Men han nitälskar genom Kristus!

Varför skriver jag allt det här, som egentligen skulle behöva än mer noggrant redovisas och plats i kanske fem, sex sådana här texter? Därför att Guds vrede uppenbarar sig i tredje person singular och i presens. Vi befinner oss mitt i detta presens. Den framträder från himmelen! Vilken? Vreden!

Vår kultur lever farligt. Och jag är övertygad om att den väckelse som både önskas och manas fram på sina håll inte har något fotfäste. Inte alls. En väckelse av historiska mått har inga förutsättning idag. Låt mig få illustrera det.

Noa skickade ut en korp ur sin ark för att se om den fann något fotfäste efter att jorden hade dränkts. Så lär bibeln. Det står att den flög fram och tillbaka tills jorden hade torkat upp. Därefter skickade han ut en duva ur arken. Duvan som är en bild på den helige Ande. Den har också fått stå symbol för andliga utgjutelser. Varför föregås duvan av korpens uppdrag hos Noa? Är det viktigt eller oviktigt? Har det någon som helst betydelse när han har hela båten full av fågelarter att välja mellan? Varför kunde inte en och samma fågel utföra hela uppdraget? Förslagsvis turturduvan som vi gärna föredrar. Nej. Han skickade först korpen. Korpen, olyckans fågel. Olyckans symbol. Du offrar inte heller en korp på altaret. Det vore fruktansvärt. Fel fågel vid rätt tillfälle. Duvan, väckelsens symbol med sin melankoliska vädjande ton som griper syndaren till botfärdighet den utsändes när marken är torr. När det finns grogrund för väckelse. Du kan inte utgjuta något som inte har en motsvarande mottaglighet. Profeten sände inte duvan först. Han skickade korpen. Den som först av alla påvisar dödens faktum. En kuslig fågel. Väckelsen kommer aldrig med korpen och korpen kommer före duvan. I domen utmätes straffet. De är synonyma begrepp. Nåden ligger i ett senare skede.

Jag lämnar bildspråkets värld här nu och tänker bli mer påtaglig.

Jag tror Gud sörjer över de politiskt aktiva kristna i vårt land. Jag känner till arbetshypotesen bland kristna om att vara "salt och ljus i världen". Politiken är inte den ljusstaken. Det är fel forum. Saltet är inte heller en så billig vara i Gud, att vi skall salta vår samtidsvägar för att göra kulturen mindre slirbenägen. Saltet kommer bara att förtrampas av hedningarna! Nej, vi är ämnade att vara ljus och salt i förruttnelsen i en helt annan tappning och för annat ändamål. Avskilda och heliga. Politiken - är kompromissernas forum. Det forum som dränerat Himmelriket på tjänstegåvor och gåvor som var satta i hans rike. Det går stick i stäv med evangelium som alltid är ett glatt budskap med evigheten som sitt yttersta perpektiv. Guds rike har utomvärdsliga perpektiv. Politiken är inomvärdslig och är insnöad i fördelningsfrågorna - därför att ogudaktigheten råder. Hur skall du få bukt med orättfärdigheten utan att först lösa frågan om ogudaktigheten? En omöjlighet. Nya födelsen i Gud är inget politiskt reformprogram. Evangelium är ingen surdeg. 

Låt mig få avsluta så här. Jesus kallade Herodes för räven. "Hälsa den räven att jag driver ut onda andar och botar sjuka i dag och i morgon, men på den tredje dagen når jag mitt mål." En avgörande bisats också för oss att beakta. Nå målet! Vad är ditt mål? Evigt eller så långt näsan räcker under fyra år under en mandatperiod i de horisontalas rike? Vem skall i överförd mening göra Jesu gärningar då du arbetar med andra perspektiv bland de svekfullas löften? 

Här har du en verklig kardinalpunkt. En vagel i Guds öga. De som skulle utbreda Guds rike har blivit upptagna med politisk verksamhet, som handlar om idéer som inte når över horisonten. Kärlen som skulle vara i Guds tempel befann sig under Daniels tid vara i fel sammanhang. De var tillfångatagna. Dem betraktade Gud som heliga. De ville han föra tillbaka. 

Den väckelse vi nu väntar är av ett annat slag. Ett hårdare slag.