_DSC9211-2.Mobilen

Herren väntade i vardagsrummet

Imorse vaknade jag som jag brukar vid 04.00 - tiden. Jag gick upp och kände egentligen inget mer än den vanliga trögheten och nödvändigheten av att möta upp livets plikter så tidigt. Vilken dag som helst, egentligen.

Jag kommer ut till vardagsrummet i mörkret inte mer upplyst än vad månen kan erbjuda en sen natt. Där kom det över mig en nöd men mer som en stark, stark längtan. Jag kände ett sådant behov av att överlåta dagen åt Gud på ett särskilt sätt. Dagen och mig. Livet och existensen. Det kändes bara enormt angeläget. Varför vet jag inte. Jag tänkte; jag borde böja mina knän där i soffan. Inte borde men jag ville. Ville! Varför vet jag inte. Det var ett trängande behov, helt enkelt. Jag har ju inte det som rutin.

Plötsligt slår det mig att där jag tänkt böja knä där brukar jag sitta och se på TV. Där brukar jag sitta och läsa och allt möjligt annat mellan himmel och jord. Där brukar jag sitta för att koppla av. Och koppla på. Där samtalar vi och möter våra vänner. Platsen kändes allt annat än en plats där man vänder på hela sig med ansiktet nedåt för att be till Gud. Det var nästan som att bära soffan på huvudet. Så brukar jag ju inte göra. Men jag hade det behovet. Jag ville böja mina knän inför honom av behov. Okända behov. Platsen kändes inte bara ohygienisk - helt plötsligt, utan väldigt ohelig. Det kändes ändå som att Gud sökte mig på det viset att jag längtade efter honom i överlåtelse av min dag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

Ja, jag upptäckte samtidigt att jag inte har någon given plats där jag kan möta Gud på. Men låt mig också säga; det behöver man inte. Gud är inte knuten till särskilda utrymmen eller positioner. Man behöver varken kompass eller karta för den sakens skull. Så det är inte en religiös form jag efterlyste, helt plötsligt. Nej.
Men jag fann att jag har platser för precis allting i livet. Var jag äter. Var jag sitter när jag har ätit. Var jag ligger och vilar. Och var jag sitter och skriver mina fromma bloggar. Men jag har ingenstans där jag kanske lika rutinmässigt möter Gud. Hela denna upplevelse varade mindre än under en minut och jag hann känna de andliga behoven krocka med de jordiska, timliga livets behov och anspråk och det påtagligt. En frontalkrock där jordelivet visade sig äga mig under nästan all tid. 

Men jag kände också en stor frihet i det. Det gjorde jag. Och det vill jag komma till. Jag kände där och då mig älskad av Jesus! Trots all analys jag genomsköljdes av. Jag kände hans närvaro - som inte bytte karaktär bara för min usla hållning skull, min underlåtenhet eller min dåliga rutin att söka gemenskapen med honom. Här mötte Jesus mig likt en som har någon kär! Då frågar man inte efter dåtid. Då förebrår man inte. Då är stunden som inne är så dyrbar att allt annat mister sin betydelse, hur ojämnt fördelat allting annat än kan vara bakåt i tiden.

Gud kallar oss inte in i nya fångenskaper under dåligt samvete eller under religiösa riter. Vi behöver inte blidka Gud. Han älskar oss! Det har ett högre värde.

Han som mer än gärna kallar oss ut i frihet och gemenskap.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Robert » Ett inlägg till Daniel Alm:  ”Sorg i våra hjärtan när pingstförsamlingen i Tomelilla precis har kallat just Da..”

  • Kristina andreassen » Fler bönedukar skickas ut:  ”Vill gärna och önskar böneduk.”

  • Thommy » En man sökt av Gud:  ”Tack Anita! Du har så rätt. Vi sjöng en sång när jag var ung: " Där kärlek finns..”

  • Anita » En man sökt av Gud:  ”Thommy, den här mannen vet att du tror på Gud. Du har verkligen ansträngt dig fö..”

  • Thommy » Ytterligare 20.000:  ”Tack för din respons, Claes! Du är alltid välkommen att vara med mig. Jag gläd..”

Bloggarkiv

Etikettmoln