Göteborgsvarvet 2015

Då var Göteborgsvarvet 2015 avklarat. Vilket väder! Vilken fest. Bättre kunde det inte ha blivit. Sol. En frisk bris och bra uppladdning. Till råga på allt hade min GAIS tröja en oanad effekt med sig. Var tionde Göteborgare hejade ohejdat på just Gaisare. Till och med en IFK:are gav en ryggdunk och önskade lycka till innan han försvann som en blåvit linje längst med sidan av mig. Fantastiskt! Jag som trodde Änglarna och Makrillarna var antagonister. Nåväl. Bygdens son var tydligen uppmärksammad och väl emottagen. Allt för en GAIS tröjas skull. 

Efter ett par hundra meter från start kom en annan Gaisare upp jämsides med mig. Han var tyngd av svek då han inte närvarade vid Gaismatchen som tydligen pågick under Göteborgsvarvet. Jag, som sprang omkring "i lånade kläder", var rädd för följdfrågor på Gais. Kan noll och intet om dom. Jag sa att han såg stark och fin ut i hopp om att han skulle dra vidare och ifrån mig med de orden. Det lyckades! Han hörde antagligen att jag var en oäkting på dialekten. Jag behövde också ett eget fokus på loppet. När man spinger är det inte tid för samkväm.

Men det var härligt! Jag slog min egen bästa tid på detta lopp med 10 minuter och 15 sekunder. Det måste väl ändå vara ett framsteg. En sak är säker: Göteborgsvarvet är betydligt jobbigare än Stockholm Halvmarathon. Betydligt. Så det bådar gott till september!

Och tiden då...ja, 2 timmar 9 minuter och 33 sekunder. Det är inget man talar om så här. Min härlige bror tog distansen på 1 timma 49 minuter och 1 sekund. Jag som trott att han mejlat sina fina träningstider från skärmdumpar under våren, från någon EU-moppe. Man kan inte springa 17-18 km / tim. Men det gör han bevisligen. Hur bär han sig åt?

Om 6 dagar skall jag och han springa helmaran här i Stockholm. Det skall bli mer än spännande. Min bästa tid på den distansen utan borrelia och annat skräp i kroppen är 4 timmar och 48 minuter. Den tiden skall inte passeras.

När vi skulle åka iväg till loppet i Göteborg igår förmiddag så stod en av våra grannar på landet utanför sitt hus. George som nu åkt på sin tredje stroke var hemma för att säga adjö till sitt hem. Han kommer inte tillbaka hem något mer. Huset skall säljas. Han var nu rullstolsbunden och bor på ett hem för lika drabbade. Jag stannade bilen - så klart och fick en pratstund. Han greppade min vänstra hand eftersom den högra lagt av. Fast i handslaget och med en lika fast och klar blick strålade han eftersom vi inte setts på ett helt år. George som nu gärna ville berätta vart hans bästa kantarellstråk ligger var helt klar i tanken. Tidigare hade vi skämtat om att jag skulle behöva smyga efter honom för att få veta vart han hittar sina bästa svampmarker. Nu fick jag obehindrat ärva hans vetskap. Sorgligt men förtroligt, på nåt vis.

I sådana lägen, när man vet att det är sista gången man ses, då måste man ta sig an de stora livsfrågorna. Det har min pappa lärt mig. Det var en sak han aldrig slarvade med. Man måste öppna upp för det eviga perspektiven. Det finns ingen mer tid att förlora då. Jag är glad att jag gjorde det. Så klart skall jag inte röja vårt samtal mer än det om kantarellerna, men jag väntar mig att se honom hos Gud en dag. De sista stegen i livet och det trångmål det innebär att närma sig livets slut, hjälper faktiskt människor att reflektera över livet och tiden. Om inte förr. Och att ta rätt ställning. Det fick jag tillfälle att nå fram till honom med. Du läsare som beder till Gud kontinuerligt får gärna ta med George i dina böner. En himmelsk angelägenhet.

Gud hör bön och när vi lever med honom blir tillfälligheter oförutsedda och förutberedda gärningar något vi får vandra i.

Trots att man bär på en GAIS tröja.