Jag mötte en troshjälte

På Fridhemsplans tunnelbaneperrong passerar jag två äldre kvinnor utan att möta deras ansikten. Jag kände så väl igen rösten på den ena kvinnan som något högljutt samspråkade med den andra kvinna som gick på kryckor. Jag kände igen den rösten. Jag vände mig om och visst var det hon! Det var den kristna mamman som blev fråntagen sina barn av de sociala myndigheterna på 80-talet. Fråntagen sina barn av de sociala myndigheterna? Det låter ju som ett brott i sig... Jag som tänkt så mycket på henne under alla år. Jag har tänkt på henne ur så många vinklar.

Kvinnan, fast jag minns inte hennes namn, blev föremål för ett tvångsomhändertagande av sina två biologiska barn i en myndighetstvist. I grund och botten handlande det om att föräldraparet var kristna. Man motiverade "den nödvändiga separationen" från barnen med alla möjliga och omöjliga förklaringar, men beaktade inte den svåra konsekvens det fick för barnen att gå miste om närheten till mor och far. Det borde vara ett brott i sig. Relationer vävs människor emellan. De trollas varken bort eller fram. Kan något bli värre i uppräknandet av en åtalspunkt? Barnets tvångs separation från sin förälder. Nej. Nej!

Motiveringarna för att omhänderta dessa barn blev naturligtvis många och helt andra än de egentliga motiven. Vi människor är som sagt subjektiva varelser och i en maktutövning kan besluten färgas både av det ena och det andra - omedvetet eller med flit. För den kristne - och för denna familj - blev det uteslutande en konfrontation mot deras kristna värderingar. Men samhället tog istället fasta på andra saker och slog dem under bältet. Man tog deras barn och märkte många, många människor för livet.

Låt mig skyndsamt få säga: Detta är signifikativt för andliga strider. Jag talar då om andliga strider och inte om tveksamheter. Detta är typiskt. Det kan vid andliga strider se ut på ett vis men vara på ett helt annat sätt i verkligheten. Vem avgör om det är en andlig strid? Ja, fråga tron som är hårt trängd. Få fatt i den som får ta trons konsekvenser och värdera hennes kostnad. Sådant har inte världens makter instängda i sin samtid instrument att validera. Men himlen har det!

Låt mig vända tillbaka till kvinnan. Jag hörde talas om hennes kamp emot de sociala myndigheterna redan innan samhället beslutade att ta hennes barn ifrån dem. Under många år har jag tänkt; hur kan en mor undgå att inte rätta sig efter samhällets normer - för att som mor uppfylla det absolut normativa för en mor  - att just värna sina barns bästa? Det är en mors grunduppgift! Inget annat i jämförelse är av vikt för en mor. Ja, vad är bäst? Här ställdes hennes tro kontra rätten till att få rå om sina egna barn mot varandra och en fientlig sociallagstiftning tillämpad under missbruk. 

Redan av denna min korta text så tänker vi säker att föräldrarna måste ha begått något övergrepp av något slag. Misskötsel eller annat. De sociala myndigheterna har ju tolkningsföreträde. Javisst! Det finns många föräldrar som kan bli underkända i en sådan granskning i tron att vara perfekta medan myndigheterna har lagen på sin sida - om man nu tycker annat.

Barnens rätt i samhället. Föräldrars rätt av hävd. Myndigheters godtycke under tjänstemannalagar. Samtidens expertis av den tidens bättre vetande tog ändå barnen ifrån föräldrarna. Eller rättare sagt: föräldrarna ifrån barnen. Det är ett omänskligt ingrepp vart det än inträffar. Det skapar distans och förstör band som aldrig helt kan återskapas. Det är ett ingrepp som är baserat på kränkning i ordets rätta betydelse, att det inte borde få existera i ett samhälle som kallar sig för humanistiskt. Ändå sker sådant här oftare än vi tror. När konflikten är andlig så kan den kläs i vilken dräkt som helst. Gott blir ont. Och ont blir gott! 

Jag vill skynda mig till denna nu betydligt äldre kvinnan som nu har vuxna barn. Hon var liten till växten, tyckte jag. Jag hade ju själv blivit längre sedan jag såg henne som ung. Hennes hår var vackert grått. Hon liknade i min sinnevärld bibelns Hanna som kom till templet - vilken var barnlös. Men hon strålade lika fint som Hanna då hon till slut fått en son men lämnade den lille Samuel till Eli i ett högre syfte. Min bild är mer träffsäker än vad man kan tro. Den är inte ens sökt.

Jag böjde mig ner för att se in i hennes skinande anlete där på Fridhemsplan. Jag såg nog dum ut där på perrongen då jag måttade in min längd efter hennes. Jag sa att jag kände igen hennes röst. Jag frågade om hon var hon. Det var hon. Jag poängterade hur mycket jag tänkt på henne under senare år. Hon greppade mina handleder med sina heliga händer. Vi strålade ikapp liksom vi stod inför Gud. Gråten var nära. Glädjen. Perspektiven. Himlen och en dyrt prövad tro! Sela. 

Hon strålade. Och jag blev rörd. Jag blir gripen över hennes lidande som mor. Jag är inte dum eller tappad bakom en vagn, men hon måste ha gråtit floder denna kvinna. Hennes gråa hår vittnade möjligen om svåra tider. - Jag har fått se in i vad en troshjälte är för någonting, tänkte jag. Hon har gett mig ett exempel. Om än under tragiska former. Troshjältar är hjältar genom sin tro men dom blir erkända först när de träder in i himlen. Ja, det vilar något postumt över det begreppet - troshjältar.

Jag är glad att jag träffade henne på Frid - hems - plan. Frid i hemmet. Det himmelska hemmet. Ett högre plan! Hon bor inte i Stockholm och att jag skulle stöta på henne här, såg jag som osannolikt. Jag kände att jag ärade hennes sak. Jag ville ära hennes sak. Jag gick in för att ära hennes sak. Och hon blev ärad för sin sak.

Vilken sak förresten? Hennes tros sak, således! 

Med sinnesjukt svåra och övermänskliga konsekvenser.