En trons människa ser Guds hand i allt. Det är ett underbart förhållningssätt. Gud vakar över oss. Vi kan alltid räkna med honom.

En läsare kontaktade mig idag och var så tacksam över att Gud räddat hennes dotter till livet efter en svår kollision med en älg. Ett mirakel. Bilens krockkudde hade nämligen inte löst ut. Jag har frågat om jag får berätta detta på min hemsida och det har jag fått lov till. Gud ska ha all ära!

Förnuftet och otron kan ibland ifrågasätta Guds handlande med oss, när han inte direkt griper in efter vår önskan eller efter vår logik. Men tron ser Guds ingripanden i allt! Vad som än sker så handlar Gud i kärlek och han vill komma till tals med oss.

Jag är så tacksam till Gud för min läsare som jag vet tidigare lagt sitt liv i Guds hand och uttryckligen förtröstat på honom och gett det konkretion. När en olycka var framme då fanns Gud där och skyddade familjen.

Skriften säger: " Ingen som tror på honom skall stå där med skam." Rom. 10:11

Hur många är det? Alla.

Det är så stort!

 

" Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett löftet är trofast." Hebreerbrevet 10:23

Guds ord beskriver den kristnes tillvaro i tiden vara " i världen men inte av världen " Det är verkligen sant. Man kunde faktiskt säga att den som är född på nytt lever i ett annat element. Vad betyder det? Ja, vi kunde jämföra det med dykaren, han som egentligen inte är gjord för en tillvaro i vatten. Han måste emellanåt upp för att hämta ny luft. Inte ned mot dy och elände i världen, varifrån metangas väller upp med sin förgiftning. - Men upp på ett högre plan!

Härom dagen var det ett sådant tillfälle. Jag behövde om möjligt fylla på syre i tuben. Guds ord kom till mig och Herren stärkte mig på stående fot. Han känner mig så väl.

Jag sänder det vidare till dig, min vän, som läser denna text:"Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse."

Bibelöversättningar har med tiden en tendens att urvattnas i språket. Jag kan då tro - utan att ha kontrollerat det, att grundtexten är mycket tydlig i sin uppmaning här.

Håll fast! Orubbligt!! Vid hoppets bekännelse. - Varför, vi går ju under...

- Ty han som gett löftet är trofast.

 

"Tänk på era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro." Hebreerbrevet 13:7

Tänk på era lärare som har predikat Guds ord, står det i den gamla bibelöversättningen från 1917. I Svenska Folkbibeln står det ledare istället för lärare. 

Ledare och lärare äger en viss skillnad i bestämning. Men aktören som här observeras och står i blickfånget är den som har predikat. Predikanten, han som både lär och leder. De som har förkunnat Guds ord - tänk på dem!

Många skeppsbrutna och bittra i tron har mycket svårt med detta versavsnitt. Jag skulle så gärna vilja kasta ut en livboj dem till räddning - för antingen läser man versen fel eller också lägger man egna textbetoningar där de inte hör hemma. 

Paulus som anses vara författaren av Hebreerbrevet - på grund av brevets djupa insikter, har verkligen bråttom i texten. Varför? För att vi ska förbise saker vi gärna fastnar i. Han hoppar faktiskt över alla de delar som vi själva fyller i men som inte står angivna i skriften. Låt oss analysera.

Författaren eller skriftställaren talar för det första här till en grupp människor. Uppmaningen att tänka på sina lärare inkluderar naturligtvis också ett personligt reflekterande, för det är det som avses här. Uppmaningen tar sikte på de som har predikat för oss. Åhörarna är målgruppen.

Vad är det vi ska tänka på i denna uppmaning?

Ja, här har tusen fallit och tiotusen slagits av fel bedömningar - för det står inte att mottagarna av brevet skulle tänka på ledarnas liv primärt, deras fel och brister. Eller står det så? Nej, istället skyndar skribenten till lärarnas sista tid i livet. "Se, hur de slutade sin levnad, och efterfölj deras tro."

Vad är den samlade visdomen i detta textavsnitt? Ja, vi är inte uppmanade att efterfölja ledarnas levnad. Den brukar människor annars mer eller mindre vara duktiga på att ta avstånd ifrån. Varför? Därför vi alla är människor som avskyr bristfälligheter. Vi som notoriskt projicerar allt på andra medan vi själva i hemlighet odlar våra egna laster! Paulus själv hade om någon ett icke fläckfritt förhållande till livet - även som Jesu budbärare. Läs om hans relation till Markus, exempelvis. 

Det är nästan en naturlag att vi försöker hitta fel hos ledare, eftersom vi alla kräver mer av dem. De ska vara oförvitliga. Utan fel. Utan brister. Det är lika viktigt för de skeppsbrutna i tron, som att de själva alltid vill göra nåden gällande i sina egna liv när man behöver den. Detta är bitterhetens och de skeppsbrutnas bästa vapen hos djävulen. Så många han nu har dränkt av Guds folk i nådens hav. De kommer alla i bitterhet att gå förlorade!

Låt oss ändra denna text istället och göra den konkav i ett pedagogiskt syfte. Kanske vi så kan förstå skriften bättre. Vi bryter den åt andra hållet. Låt oss se; "Tänk bara på era lärares liv, som har predikat Guds ord för er. Se på deras levnad, och glöm hur de avslutade sin gärning och bry dig inte om deras tro". Helt plötsligt framstår de skeppsbrutna i en pinsam dager. Man tog fasta på fel saker i tiden. Och evigheten gick dem om intet! Går man evigt förlorad med en felaktig syn på predikanter? Förvisso inte. Men din bitterhet kommer att dränka dig som de italienska flyvästarna skumraskarna sålde till fartyget. De sög åt sig vatten som sugarblock istället för att bära. Passagerarna drunknade istället. 

Tron, den är det centrala i denna vers. Tron! En vers som hoppar över ledarskapets levnad men skyndar till upploppet och segerkransens mottagande. Som det var för Simson! Han som var usel i sin levnad men som vann fler genom sin död än genom hela sitt liv. Tron, den alltigenom bärande delen.

Därför är inte gamla verksamhetsmetoder det allra viktigaste för framtiden. Tron, är det centrala! Den vi har uppmaningen om att följa.

Och skulle det vara så svåra erfarenheter hos någon, att tron skyms av någon annan, så meddelar skriftställaren i nästan vers i Hebreerbrevet något som är överväldigande stort och härligt. Alldeles, alldeles!

Låt oss höra,

" Jesus Kristus är densamme i går, i dag så och i evighet."  Hebreerbrevet 13:8.

 

"Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade »Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där vill jag låta dig höra mina ord.» Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på krukmakarskivan.
Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, begynte han om igen, och gjorde därav ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.
Och HERRENS ord kom till mig han sade: Skulle jag icke kunna göra med eder, I av Israels hus, såsom denne krukmakare gör? säger HERREN Jo, såsom leret är i krukmakarens hand, så ären ock I i min hand, I av Israels hus." Jeremia 18.

Denna text från Jeremia bok är ett mycket kärt predikoställe. Den visar på att Gud alltid erbjuder en människa att få börja om igen, om det gått sönder för någon. Gud är till och med så gentil och meddelsam att han påvisar att kärlet till och med kan gå sönder i hans hand. I hans tjänst. Detta sker under Guds överinseende. En märklig iakttagelse. Gud som är vår krukmakare i livet.

Här omtalar Gud att han har makt och kunde göra ett annat kärl av samma material. Hur går det till, mitt i livet? Vi talar ju om människan. Genom en omdaning! Det är en av de svåraste processer man kan vara med om. Mycket kan vi klara av och tackla av det som möter oss utifrån här i livet, men när livet greppar tag djupt inom oss då kan vi varken fly eller fäkta. Vi arresteras. 

Vi människor erbjuds att vara redskap eller instrument för Gud. Vi har olika uppgifter. Någon är en basun och kan väcka en hel byggd. Någon är till harpa och kan fylla ett auditorium med himmelsk atmosfär. Andra är lika "Hesa Fredrik" som ljuder första vardagen i varje månad. Då väcks hela riket inför det faktum; är vi i krig eller övar vi bara på signalen? En ovärderlig inrättning för ett helt land.

Låt mig få skriva allt detta till dig, du som är hårt prövad i ditt liv och tala in i din kontext. Du som är hårt ansatt och till synes undermåligt övervakat av levande Gud. Livet , som likt i Jeremia text, synes tumla runt dig under turbulens. Och Gud upplevs stillatigande se på. Han, som har ryktet om sig att gå på vägar som är så mycket högre än våra vägar. "Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar."

Ett av världens dyraste instrument, Stradivarius, är en fiol som det bara finns i 600 exemplar i hela världen. Ett 1700-tals instrument. De är så unika att varje exemplar är värderad till 5 miljoner dollar på marknaden. Antonio Stradivarius hann tillverka 1200 stycken under sin levnad och anses förmedla de finaste av toner i en fiol. Den finaste tonen... Säg; var det inte den vi längtade efter i vår önskan om en tjänst för andra, inför Gud, då vi sökte förnyelsen? Om möjligt för att kunna beröra med Guds röst till människors frälsning. Den fina tonen! Den helige Ande sätter den tonen på själens stämda strängar. Men det är inte det som det gäller här. Här gäller det själva resonanslådan. Instrumentet. Människan!

Det har tagit forskarna 33 år att finna ut hemligheten med Stradivarius hantverk vid bygget. Du som i överförd mening tycker du gått in i en svår vinterperiod då det borde vara sommar i andlig bemärkelse, du som tycker att hela ditt liv möjligen varit en vintervandring utan skifte av vår och sommar, under strävan. Min vän, du vet inte vad lidandet i Guds skola gör för dig.

Man har funnit, i Stradivarius fioler, i de tunna träskivor som utgör själva instrumentlådan, mycket små skillnader i årsringarna. Ovanligt små. Om sommaren tilltar vanligtvis växtligheten med saven. Det gör den för alla växter. Men inte så för de träslag som Stradivarius använt sig av. Varför då? Jo, man har belägg för att under den period under 1700-talet när fiolerna byggdes så var klimatet föregående tid sådant att träden växte lika sakta - sommar som vinter. Det har gjort fiolens träslag jämn mellan årsringarna att den på grund av det uppvisar en sådan enastående klang i fiolen. En hårt tuktad tillväxt! En fin bild. Eken växer också långsamt och är starkare än andra trädslag. Gud handlar inte senfärdigt i våra liv. Han lägger bara ned sin ton. - Ohh...du som oförklarligt är prövad, du som likt Petrus redan hänger upp och ned i en framtid som var fullständigt okänd; Gud gör ingenting utan att han har ett framtida syfte. 

Vad är mer av hemlighet till detta lilla instrument som både kan låta vedervärdigt men som rätt trakterat kan uppvisa himmelska toner?

Man har funnit ämnet borax i ytbehandlingen. Det är ett konserveringsmedel.   Ämnet fann man i fyllnadsmaterialet och i lacken på fiolen. Det talar om helgelse i överförd mening. Man fann också spår av fluorider, krom och järnsalt. Var hittar man dessa? Djupt nere i berget. Också detta en dyrbar bild på otillgänglighet vid utvinnandet. Vart och ett av dessa behandlingsmedel har skapat den eftertraktade tonen under en behandling som för instrumentet kan upplevas som ett lidande.

David, Israels kung, var en liten pojke på Israels herdar från början. En dag stod han plötsligt framför den mäktigaste fienden i hela landet. Han blev ett Guds instrument. Han som Gud utvalde. Han, som kunde spela på en harpa så demonerna vek av och potentaten fick ro för sin själ. Ett liv format av Gud där omständigheterna ibland var mer än omvälvande - ja, bitvis helt obegripliga. Han, som var smord till kung, men som återkommande fick fly för sitt liv. Så ovärdigt.

Helighet och härlighet är gudomliga begrepp. Men de får sällan plats och tillträde utom genom lidanden. Lidande har med nerv att göra. Där gestaltas livet vid rörligheten. 

Du som är satt att röra dig i Gud och vidröra andra.

 

Ett andligt genombrott. Det låter mer som en lösryckt fras från en predikan hämtad ur ett forntida väckelsemöte, än som en textrubrik. En fras lika använd som efterlängtad. Andliga genombrott är historien fylld av.

Andliga genombrott, pekar på en eller flera människor som blivit berörda av Gud och där Guds väckelse spridit sig planlöst och okontrollerat till ytterligare berörda under hänryckning och förvandling. Då är inga uppoffringar för stora! Den enskilda människan vill då göra allt för Gud och hans verk. Det är bara i de bittras backspegel man ser allt under förlust. När kärleken till Gud och hans verk kallnat och besvikelsen slagit rot. Missräkningar och negationer är allt som finns kvar. Det är då fel på allt och alla. Man ser inte längre orsaken till det som drev det andliga genombrottet framåt, det som man själv valde för sitt liv under en ohämmad kärlek till Gud och hans verk. 

Vad kan man göra för de kristna som blivit bittra? Jag tror man ska göra som doktorn gör med varfyllda sår. Man trycker på såret så varet rinner ut. Att påpeka människors bitterhet hämmar missionerandet som berusar dem och som förlänger deras fatala livssituation. De vet egentligen om att de är bittra. Men inte hur mycket. Deras förklaringsmodeller stimulerar dem nämligen - hur rätt de än skulle ha i en sak - i sitt tal. Deras eftersmak är bitter också för dem själva. Inget är så reducerande som när någon påstår att man är bitter. Då är gränsen nådd med första förband. Ett andligt tryckförband! Den striden får man ta. Men en bitter rot måste ryckas upp med rötterna. Det genomför den helige Ande i hjärtats djupa domäner med fullständig precision. "Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas." Men se till att ingen går miste om Guds nåd."Se till!" Nåden som vilar i försoningen.

Kärleken, som också kommer till uttryck människor emellan på privatlivets område uppvisar också på sitt vis hänryckningar. En fin jämförelse. Inga hinder eller uppoffringar är då för stora, när en partner är funnen. Inga avstånd för långa. Inga utgifter oförsvarbara. Men vid separationer framstår mycket av det som hänt, obegripligt. Också där blir minnet av himmel till helvete och platsen för tidigare gudsuppenbarelser bland de skeppsbrutna en avskydd pinoort i ett förgängligt minne. Det är mer än symptomatiskt. Då har den första kärleken för länge sedan flytt och avfallets destruktiva arbete påbörjats. 

Kan vem som helst bli berörd av Gud? Ja, det kan man!! Man är då ett behovets barn. Man drivs då av en andlig hunger. Andlig hunger, som ofta kommer till uttryck i rastlöshet. Likt en återkommande otillfredsställelse som också endast temporärt kan stillas. Uttryckssätten är förvisso många och fler än så. Och verklighetsflykterna därifrån oändliga. 

Gudslängtan är väckelsens eller det andliga genombrottets miljö. Där möts de andligt hungriga och Gud mättar dem.

Låt oss läsa vad Frank Mangs, den trogne evangelisten, skrev om andligt genombrott i sin bok:

                        --------------------------------------------------------------------
Ur: Frank Mangs - Andlig väckelse 1937. 


"Det finns någonting i väckelsens väsen och terminologi som fått benämningen "genombrottet". Nu eller då händer det att en människa reser sig och med gripenhet och glöd ber: " Gud, låt det bryta igenom". 

Jag undrar om vi tänkt på vad som egentligen ligger i detta uttryck, eller om vi här handla på samma sätt som ofta annars när det gäller den religiösa terminologin: vi brukar termen utan att fatta dess betydelse.

Själva uttrycket " ett andligt genombrott" säger oss att det finns någonting som måste brytas ned, sönder och igenom för att väckelsen skall bli normal. Ty gamla läsare ha av gammalt den erfarenheten att det aldrig blir normal väckelse innan man upplevt genombrottet.

Ibland förefaller det som om man med talet om ett andligt genombrott menade något mystiskt och märkligt som ska ske i själva atmosfären omkring oss. Det är naturligt och självklart att det blir en ny andlig atmosfär efter genombrottet - som en naturlig följd av att de människor som skapa atmosfären ha blivit nya. Det är inte atmosfären som skapar gudagripna själar, utan det är de gudagripna själarna som skapar den heliga atmosfären.

Alltså är det andliga genombrottet någonting, som måste ske inom oss - i vår egen själ. "

 

Smärtgränsen för biograferna är nära, det skriver Svenska Dagbladet idag. Det är naturligtvis ingen glädjande nyhet i sig. Många människor får sin utkomst spolierad och arbetstillfällen går om intet. Finns inget gott i det.

Men det finns andra perspektiv.

- Om inte heller de svenska publikdragarna går upp får vi det superbistert, vädjar Peter Fornstam, vd Svensk bio i samma tidning. De stora filmerna som James Bond, etc, är de filmer som drar mycket publik. Där av stora intäkter. Men nu har filmproducenterna lagt premiärerna på is eftersom det inte går att slå kassarekord när max 50 personer får sitta i salongerna. Därför avstannar produktionerna.

För dig som är kristen och kan din bibel minns säkert berättelsen om Babels torn. Människorna ville bygga sig ett torn ända upp till himlen. Ett oskyldigt företag, kan tyckas. Men det låg andra krafter bakom. Ondskan som demonstrerade sitt uppror emot Gud ville med mänsklig hjälp ta sig in i himlen - som om det skulle kunna gå att genomföra. Gud satte en gräns innan tornet välte och slog ihjäl oskyldiga människor. Så skulle vi kunna omskriva det.

Vad hände? Gud förbistrade människan. Språkförbistrade. Helt plötsligt kunde de inte förstå varandra. Kommunikationen uteblev och verksamheten avstannade. En situation som blev ohållbar. Bygget rann ut i sanden.
Gud som hade uppmanat människan att uppfylla hela jorden förleddes till ett tornbygge. Ett vansinnighetsdåd. Och vem hade på Noas tid kunnat tro att människan skulle börja tala olika språk? Det fanns inga preferenser alls för det. Guds vägar är inte våra vägar. Och hans möjligheter är oändliga!

Vi kan då förstå att den pandemi som nu går över jorden inte kommer att vara över på mycket länge. Endast bråkdelar av alla miljarder människor har smittats. En dödlig sjukdom, har du tänkt på det? Flygindustrin står still i princip. Människors rörelsefrihet begränsas. Ett slags tillfångatagande eller en unison mänsklig fotboja. Det får en inbromsande effekt på vår tilltagande ondska. Det gör det. En inbromsning är ibland nödvändig. Annars förolyckas vi alla!

En annan infallsvinkel här är intentionen om ett evangeliskt center här i Stockholm. En biograf. Det jag inledningsvis började med. Jag vill göra jämförelsen med Jeriko i bibeln. Det var en ointaglig stad i norra Juda öken. Bara det faktum att den låg i öknen gjorde den svårintaglig. Eller hur? Att sedan inta staden genom att forcera tjocka stadsmurar är också en omöjlig bedrift redan på planeringsstadiet. Vi skulle kunna översätta den berättelsen med visionen om en biograf för evangeliskt arbete. Blotta tanken att sätta sig vid ett förhandlingsbord om att få överta en biografsalong - utan resurser, det är verkligen en motsvarande öken. Ingen går in i en öken hur som helst. Du kommer i överförd mening inte med en hög svansföring igenom en sådan träff. Man måste ha ett kapital.

Men om Gud tillser att en lokal blir avskild för en sådan verksamhet då kommer han att bereda vägar för detta! Det väntar jag på. 

Gud har åtskilt sedan världens begynnelse. Han skilde ljus från mörker. Han skilde ut vatten från land. Han skilde också ut Kain från Abel och kallade hans tilltag för "Kains väg." Underförstått så har också Abel en väg att gå. Gud slog sönder det fräcka Babelsbyggandet genom språkförbistringen. Varför gör Gud så? För att han vill skona oss från något ännu värre!

Jag hoppas att jag får vara med den dagen en biografsalong med tillhörande överbyggnad invigs. Jag har sett det och jag vet att det kommer!

Någon undrar; det finns ju redan så många kyrkor och samfund, varför inte gå in där och bidra? Det vill jag svara på.

Det finns så många heliga verksamhetskor i samfunden att vårda, som är framfödda i en annan tid och som var profetiska lösningar då, men som tappat bort de eviga perspektivet. Former och verksamhetsmetoder som sätts främst och som står i vägen för människor att bli frälsta. Vi ska ju nå människorna och vinna dem för evigheten och inte primärt för vår kyrka. Sådana sammanhang går inte att förnya. De vårdar sina principer och det skulle bara bli en strid utan framgång och inte till rätta. Styrelsemedlemmar som pantsatt sina liv för gamla metoder. Gud låter istället nya rotskott skjuta upp. 

Han som inte har anseende till person.

 

I går beställde jag en ny upplaga av traktater eller flyers till min evangelisation. 10.000 stycken. Det blir en fin start på en fortsättning i en intensifierad verksamhet! 

När jag delade ut under gårdagen så var det lite av ett maratonlopp att i flera timmar snurra runt bland alla bilar. När tredje bunten var utdelad så kom bibelordet till mig av Jesus om att "den som sår sparsamt skall också skörda sparsamt". Det låg ingen förebråelse i det. Jag upplevde det ordet som praktiskt användbart och där och då tillämpbart. Om min chef kallar på mig i mitt profana arbete och vill att jag ska ställa upp, då gör jag det. Varför skulle man inte då kunna ge en timma extra åt Herren i ett högre syfte? Och hur ska man kunna skörda rikligt om man inte sår ymnigt?  Ja, det är inte jag som ska skörda - det skall Herren göra! Jag hämtade direkt en bunt till ur bilen och gick ytterligare ett varv i Jesu namn. Det var välsignat!

Det vilar ett välbehag över insatsen. Inte på grund av förträfflighet men av ett Guds välbehag. Detta är möjligen den minsta av alla handlingar man kan företa sig i Guds rike. Kanske är det ändå en av de största. Så upplever jag det.

Jag är så glad för min far och hans ungdomsvänner som faktiskt lyckades hålla fast vid det enkla förhållningssättet, det som kanske många ratar som något för obetydligt och oansenligt. Jag kan känna att jag nu går lite i hans fotspår och att budbärarens fotsteg får gå vidare.

Om någon vecka kommer ett stort paket med nya flyers. 

Det känns så dyrbart!

 

Underbart! Det blev inte mindre än 1000 bilar som fick en traktat på sin bilruta idag. Tusen bilar blir tusen personer. Det är faktiskt enastående att dela ut på parkeringen utanför köpcentra. Människor kommer från alla väderstreck och man behöver aldrig anse området som färdigutdelat. När man gått hela parkeringen igenom är det bara att börja om från början igen. Det tar en timma att gå igenom alla bilar. 

Så viktigt att i våra dagar påminna människor om vår existens, om Jesus och om evigheten. Att människor gör sig redo under vetskapen om att de annars går evigt förlorade. Man vet aldrig i dessa tider vem som näst drabbas av Covid 19 - denna djävulens andedräkt - som tar livet av människor.

Ta livet på allvar! Ta Gud på allvar så kommer han att ta dig på allvar. Ropa till honom så tar han emot dig och fyller dig med sin frid.

Men först tömmer han dig på din synd, din skuld och dina laster. När du bekänner dem. Det är en avbördan som är enorm! Sedan fyller han dig med sin glädje och sin frid. Då har du blivit frälst.

- Jesus, heter han!

 

Paulus skriver det så här;

"Ty den kamp vi har att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna." Efesierbrevet 6:12

Varför omnämner Paulus "kött och blod" ( ett uttryck för människan) om det nu inte är där kampen står? Därför att det är där ondskan förlägger striden och det är där den ofta utspelar sig. Det kan vara en strid som förs genom kött och blod. Eller av kött och blod. Det kan också vara en kamp för kött och blod. Vi är ju oss själva och våra egna närmast. Bara vi blir dränerade på andlig energi så har de (andemakterna) fått oss ur fattningen. De ska inte lyckas!

Striden står om den enskilda människan. Där blev Judas fullständigt intagen - för girighetens skull. Där blev Petrus under en svordom och intagen av sin egen självbevarelsedrift. Därvid blev Paulus hårt prövad. Denna höga intelligentia som råda här i mörkret! Är inte nyckelordet här att ”råda"? Hur rådgivande kan inte försåtliga tankar vara, logiska tillrättalagda resonemang som uppkommer i sinnet - hos en själv eller via andra? Djävulen som kan människotyperna. Han, den store psykologen, som lägger ut snaror och försöker ta ifrån oss glädjen i Gud, friden i Jesus och kraften i den helige Ande. Försöker åtminstone. Han ska inte lyckas!

Ett mäktigt vapen är lovsången eller sången. Att tillbe Gud genom sång går honom alldeles på nerverna. Han står bara inte ut - han som var sångledaren i himlen en gång. Därför är gudstillbedjan i sång en viktig vägröjare för en väckelse. Den frisätter utrymme i den andliga världen. Gud skyndar strax till!

Stå stadigt fast. Var orubblig. Stå djävulen emot, så skall han fly ifrån er.

 

Imorgon har jag en ledig dag och jag har önskat att det skulle få bli bra väder. Att dela ut flyers på bilar är inte lätt om det regnar. Det är helt omöjligt. Man kan inte heller laminera alla handaffischer. Det är orimligt.

Men likt en gudagåva så blir förutsättningarna goda imorgon! Det ska bli soligt och inget regn. Jag kan lova dig att jag kommer att ta vara på tiden. När väl vintern kommer ges det få tillfällen. Det tänker jag på redan. Covid-19 gör det också svårt att möta människor på stan. Att gå till bostäder är inte heller möjligt när husen har portkoder.

Vänner, vår tro säger oss att vi har ett evigt hem som väntar! Det hemmet ska vi bjuda in andra till. Vi är bara på genomresa i livet. Ja, vi ska skaffa oss vänner i den tillkommande världen. Då måste vi vara verksamma! Var verksam på ett eller annat sätt. Be under dagen imorgon, om att människor ska nås av evangelium.

Vårt hopp är att Jesus snart kommer tillbaka. Det vitaliserar oss. Allt det vi gör sker genom kärlek, genom den kärlek som Gud bevisat oss. Därför kan vi älska andra människor med samma kärlek.

Låt oss se riktigt framåt i tro till Gud. Ha blicken fäst på det som är där ovan, hos Gud. Var inte modfälld! 

Tro på Gud och hoppas inför varje dag att vår Jesus är med och att han bereder för oss en framtid och ett hopp.

Trösta varandra med dessa ord.