- Tiden står inte still. Livet går vidare. Stockholm behöver ett evangelisationscenter också för vår tid, ett vardagsrum i staden, där människor kan träffas och möta Gud för att bli frälsta. Därför finns ett stort behov av en före detta biograf eller teaterlokal i city. Ett utrymme helt enkelt. Kanske med ett tillhörande cafè där människor kan slå sig ner och finna en otvungen gemenskap. Jag tror Gud om detta! Bed för saken. Gud hör bön!

Lyssna gärna på min appell här nedan.
                                                                  ( Ett Youtube klipp från den 2 september 2020. )
 

"Då framställde han för dem denna liknelse; han sade: »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje. Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.'

Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva. 

Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den? Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.' 

Likaså, säger jag eder, det bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring."  Lukas 15

När Jesus i undervisande form står inför valet av illustrationer över något viktigt i Guds rike så var det säkert noga med att ta exempel som kunde vara gångbara för alla tider. I detta fall ett för all framtid existerande djur och ett relaterbart betalningsmedel. Kreatur och pengar som i någon form alltid funnits och kommer att finnas. Vi kan så relatera till och förstå var värdet finns i liknelsen. Syntesen är att återbörda oss till ett bättre tillstånd. Temat är Guds glädje över att någon gör bättring och att göra bättring.

Vad är ett får för en herde? Ja, utifrån gruppen av hundra får så är det naturligtvis ett får bland alla andra. Men det rymmer också något mycket mer och ömt. Varje får har sina särskildheter och har en särskild plats i hjärtat hos en herde. Det är ett liv det handlar om i en relation. I överförd mening bland människor; en särskild personlighet, en unik person i relation till Gud. Närvarande eller bortkommen.

När det gäller penningen är det annorlunda. Den kan vara nypräglad, repig eller av ett tidigare eller senare datum och förväntas uppvisa två men likadana sidor som de andra mynten i ett statiskt tillstånd men betingar samma värde som de andra nio. Här läggs betoningen på dess värde och inte dess unikum. I en kontext med de andra kan det myntet också vara helt avgörande för ägaren. Så var det för bruden i Höga visan. Hon hade planer på en åker och hon skaffade sig den. Då kan det ena och borttappade myntet vara skillnaden mellan ett köp och ett för högt pris. Här var ena penningen borttappad. För Gud är det då stora värden som står på spel. Ni är Guds åkerteg! Du är viktig i Guds husbygge. Bilderna flyter samman och skapar en helhet. Gud som ville bygga sin församling. Det var tio mynt. Inte nio. Det var hundra får inte nittionio...

Dagens betoning och text är tveklöst udden som sticker ut i Jesu liknelse, där han riktar frågan i presens, i nutid och i pågående form.

- Om ibland eder finnes en man som har hundra får och han förlorar ett av dem, vad gör han då?  Gör han inte som brukligt? Han letar.

Jag tycker mig höra en inskärpning i Jesu liknelse på fel sida om introduktionen. För det heter att; Om ibland eder ! Helt plötsligt blir den påbörjade liknelsen aktuell och påtaglig. Ja, inledningen i illustrationen blir plötsligt uppfodrande och till ett nödrop. Finns det någon i din skara eller grupp som kommit bort - vad har du gjort för att återfinna personen? För liknelsen handlar inte om ett kreatur eller om jordiska resurser. Den handlar om människor!

Jesu liknelse tar sikte på den glädje som uppstår när det förlorade återfinns. Han talar om en glädje som uppstår när fåret eller penningen hittats och gör jämförelsen med den människa som gör bättring. Glädjen blir stor bland änglarna. Bättringen ligger inte i ett får eller i ett mynt. Men bättringen hos en människa är dess motsvarande värde att bli återfunnen! Att komma tillbaka, till rätta. Här är själva essensen. Fåret har ett värde - som myntet. Men borttappat är det helt förlorat.

Det står att fåret var förlorat men penningen var borttappat. Förlusten är dock densamma för ägaren och möjligheten att återfinna de båda var av samma slag. I det ena exemplet är det kanske att leta på stora arealer. I det senare i trånga och mörka vrår. Ett letande i de stora - som i det lilla. Att göra bättring i det dolda eller i det uppenbara - det är att finna tillbaka till Gud! Att göra bättring i det lilla såväl som i det stora men inte Gud förutan.

Att den enskilde gör bättring är inför Gud som om man hittar det förlorade, enskilda och särskilda fåret eller just det borttappade myntet som visserligen är lika mycket värt som var och en av de andra men som tillsammans rymmer en skatt, en helhet.

Så är en grupp av individer som gjort bättring både en tillgång och en resurs, tills skaran är fulltalig och kan gå in. Så ville Gud bygga sin församling.

Lyssna gärna på Evie Karlssons sång här nedan:

https://www.youtube.com/watch?v=kLmZYwXUCVk

 

"Varen edra lärare hörsamma, och böjen eder för dem; ty de vaka över edra själar, eftersom de skola avlägga räkenskap. Må de då kunna göra det med glädje, och icke med suckan, ty detta vore eder icke nyttigt." Hebreerbrevet 13:17

I dag gjorde en episod sig påmind. Sådana som man lägger på minnet för att de är särskilda och rymmer evigheten i sig. Ord, likt kvarvarande fotsteg efter Gud. 

En man som under flera år varit borta från en församlingsgemenskap stod plötsligt i tamburen, helt överraskandes. Anledningen var okänd. Pastorn till församlingen med profetisk gåva blev så glad över att se mannen men ett djupt allvar kom över honom. Påtagligt så. Jag bevittnade händelsen och det satte spår i alla som stod omkring. 

Pastorn la sina händer på den andre mannens skuldror och tittade med en obeskrivlig blick och med en uppfodrande bärvåg i rösten; " Var det inte den helige Ande som förde oss samman, en dag? ", sa pastorn. Mannen hade tjänat Gud i församlingen under många år tidigare och hade varit en stor resurs i Guds rike. Nu hade det gått några årtionden sedan de dagarna. Mannen teg. Livets omständigheter, kanske olika uppfattningar i sakfrågor, eller mycket annat som vi kan råka ut för i livet hade möjligen brutit gemenskapen och låg till reds att uttalas eller för att gå i svaromål. Men mannen var arresterad. Han fick inte fram ett ord. Han förblev tyst.

Pastorn lade till; " Det Gud har sammanfogat skall människor inte skilja åt." Åhh... det var en herde som talade så allvarligt. Och bibelreferatet blev profetiskt. Mannen stod plötsligt där mellan tid och evighet, mellan himmel och jord, och blev kärleksfullt förmanad.

En otrolig kontrast till allmänmänskligt förhållningssätt där individualismen präglat oss och ansvaret också för andra är väldigt lågt ställt. Ingen skulle komma på att förmana en vän så utan vidare. Men här var det andra mycket höga och eviga värden som stod på spel. Jag hörde herderösten som manade.

"Var det inte den helige Ande som förde oss samman en gång i tiden?" Det kärleksfulla och vädjande ropet ligger fortfarande kvar i luften. 

Det är få förunnat att höra sådant. Det är få förunnat att få mottaga en sådan förmaning. Det är få förunnat att bära en sådan tjänst för andra människor inför Gud. Det är Guds uppsökande och vädjande kärlek.

Du som mottagit Guds kallande röst; inte ska du väl stå emot hans nåds erbjudande? Du vet inget om morgondagen.


I dag hjälper Herren!!

 

Sedan årskiftet 2020 så har inte mindre än 17.735 sidträffar genomförts på min blogg och det fram till idag. Det är en enastående och ofattbar siffra! Det är både uppmuntrande och meningsfullt. Jag har många gånger varit på väg att släcka ner bloggen. Men det har inte gått. 

Jag är också så glad att det har gått att genomföra utan några bristande resurser. Och att jag inte fallit till föga för insamling av pengar. Jag säger som Paulus; genom mina egna händers verk har jag bekostat det. 

Att så är ett mödosamt arbete. Det är inte till för resultat styrda. Resultatet kommer i en helt annan årstid, nämligen. När allt har förändrats. Förändringar på detta område - precis som i naturen sker inte över en natt. Det undervisar oss Jakob om i sitt brev. Det är därför ett träget och tålmodigt arbete att tjänstgöra i Guds vingård.

Jag ser fram emot den dagen då ett Evangelisationscenter slår upp sina dörrar här i Stockholm. Stockholm behöver ett vardagsrum för kristna och sökande. Möjligen med ett anslutande cafe` dit människor kan komma med sina behov och möta kristna människor över en kopp kaffe, utan att behöva känna att de tränger sig på och utan förpliktelser. En lokal behövs också där de kan få möta Gud och bli döpta. Så elementärt. De platser som fanns förr är nu stängda men behovet kvarstår. Det är en mycket olycklig situation.

Be till Gud för saken! Be att Herren uppväcker pionjärer, erövrare, människor med samma vision. Det är viktigt. Människor som vill ge sig hän och som vill betjäna och tjäna andra människor. Människor som brinner för Guds sak och som inte är så måna om sina egna positioner och sitt eget anseende.

En sådan verksamhet kan den Helige Ande leda och bruka för Guds rike.

 

"En sabbat undervisade Jesus i en av synagogorna. Där fanns en kvinna som hade haft en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han fram henne och sade till henne: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud.

Men synagogföreståndaren blev upprörd över att Jesus botade på sabbaten, och han sade till folket: "Det finns sex dagar då man ska arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte på sabbatsdagen." 

Då svarade Herren honom: "Era hycklare! Lossar inte varenda en av er sin oxe eller åsna från krubban på sabbaten och tar ut den och vattnar den? Men den här kvinnan, en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år, skulle hon inte få bli fri från sin boja på sabbatsdagen?" 

Vid de orden skämdes alla hans motståndare, men allt folket jublade över allt det underbara som han gjorde."  

Amen!

Lukas evangelium13:10-17
 

"Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet."  Matteus evangelium 10:1

Amen.

 

"Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång. Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära. Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor.
 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem.
Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade." Apostlagärningarna 5: 12-16

 

Det finns ett område där den falska ödmjukheten byggt sig ett bo och gjort sig frommare än vad den är och där otron fått stort fäste bland de kristna. Det är när det gäller förhållandet till sjuka och plågade. Varför? Därför att få blir friska! Och skulle någon bli det så är det undantaget som bekräftar den utbredda otron och ett snedvridet handhavande. Jag vill beskriva det så.

Hur menar jag? Följ med mig.

I dagens text så läser vi att det var Jesu efterföljare som hade blivit bemyndigade att utföra under, tecken och kraftgärningar i Jesu namn bland sekulariserade judar. Det uppdraget gäller för de kristna i alla tider. Annars skulle Guds rike gå under. Här har en hel kristenhet utarmats på tro och rätt tillämpning. De har istället gjort förbön för sjuka till församlingens privata egendom och till ett lotteri där nitlotter är förväntade och alldeles för många. Jag känner mitt inre uppröras likt Betestadammen av missförhållandet.

Vad står det i texten kring de lärjungar som fått uppdraget att predika och bota sjuka? Jo, alla blev botade! ALLA!! Åtminstone vid detta referata tillfälle. Är detta en undermålig och feltolkad parafras, möjligen, underblåst av svärmare bland bibeltolkare och skriftställare under tidernas gång att alla blev botade? Naturligtvis inte. Men det pekar på att den kuvade tro som utövas vid bönebänkarna idag har sett sina bästa dagar. Förebedjarna gör fel. Alldeles. Det kallas i andra sammanhang för handhavandefel. Handhavandefel, som kan medföra katastrofer.

De kristna har intagit en så underdånig och ödmjuk hållning till sig själva att man tappat bort uppdraget och mandatet. Uppdraget är överlämnat till Guds folk. Det är i Jesu namn den sjuke blir botad. Så är det sagt. Där går gränsen för vad det mänskliga och det gudomliga kan uträtta. Men utförandet är du satt att medverka i och på rätt sätt. 

Det evangeliska väckelsemötet som vid särskilda tillfällen bjuder in Guds folk till förbön för sjuka, har egentligen en hel annat dynamik och hör hemma i en helt annan och mycket viktig kontext. Det heter nämligen att Jesus gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla i hans samhälle. De som inte nödvändigtvis var troende. Det var så han vann många människor genom att de blev friska. De var primärt inte de troende man bad för - även om det inte ligger en motsats i det. Nej, det var de sekulariserade judar som inte hade någon erfarenhet av Jesus att falla tillbaka på. Här kom evangelium in och de sjuka blev först botade - sedan kom de till tro. Detta blev den omedelbara inkörsporten till en förvandling och ett mottagande av syndernas förlåtelse och efterföljelse av Jesus och ett evigt liv. En dubbel befrielse - långt mycket bättre än alfakurser under övertalning till att bli en proselyt. Men vi har tappat den ingången. Vi har istället ensidigt tagit fasta på församlingsbrevens undervisning om att;

"Är någon bland eder sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Och trons bön skall hjälpa den sjuke, och Herren skall låta honom stå upp igen; och om han har begått synder, skall detta bliva honom förlåtet."

Och vi har gjort detta till något enarådande och till en kristens förmån. Det står att "den som tror och bliver döpt skall vara frälst". Men vi tillämpar bön för sjuka som att de först måste döpa sig innan de blir frälsta. Det vill säga; man blir helad när man kommit till tro på Gud. Sedan kan man bli frisk. Kanske inte uttalat men som en illustration och en bra jämförelse i tillämpningen. Så felaktigt! Botandet av sjuka är ju evangeliets starka bulldozer och ingångsport bland folket - ja, det tillhör en evangelists tjänst.

Guds vilja är uppenbar. Han vill ingen syndares död. Och så pass mycket självinsikt borde vi äga att vi inte behöver hymla om att det inte är i vår egen kraft vi deltager i helandemötet. Brottas du med den frågan då har du verkligen fastnat, för det är helandemötet som är problemet för oss. Vi vårdar en falsk ödmjukhet. Vi självvårdar vår falska andlighet under risken att framstå som kraftlösa och misslyckas istället för att ta upp striden för de sjuka. Varför tar vi inte upp kampen för den sjuke? Feghet? Kraftlöshet? Religiös fromhet? Vi är grundlurade av fienden och av oss själva. Vi har inte de särskilda helbrägdagörande gåvorna urskuldar vi oss och blir teologiska istället för att se behoven - allt medan olivoljan förspills till intet gagn. Räven har tre färger. Blå, röd eller vit. Alla tre är likväl rävar! Vi ber för den sjuke utan att komma i närheten av mandatet. Djävulen rör sig då inte ur fläcken. Han parerar bara vår tomma slunga. Och pekar på käppen. Det gjorde Goliat. Vad står käppen för? Den mänskliga makten. Lägg ner den! Kraftlös eller ej.

Vem är det som rår över sjukdomsmakter? Ja, ytterst sett är det Jesus. Men här har vi att göra med en ockupationsmakt, en främmande ond makt som intar en människa och gör henne sjuk. Den saken är Herrens vittnen satta att lösa. Det ska du inte vända dig till Herren med. Förstå mig rätt. Klart att du vänder dig till Herren men du missar konfrontationen om du gör det till ett bönemöte, endast. Striden är din! Du står ju i Jesu ställe. Och med honom. Så fungerar ett ambassadörskap. Men moderna Herrens tjänare tar aldrig konfrontationen. De vårdar istället sitt halvdana engagemang och sin bristande förmåga under vanmakt i en hållning där Jesus skall gripa in. Ändå så säger skriften och Jesus själv att i mitt namn skall ni ! 

Åhh... vi får inte bli för stora i oss själva... Känner du igen det? Fromhetsräven i köttet. Blå, vit eller röd. På ett ställe där hade man som regel i församlingen att då man bad för sjuka skulle man vara flera stycken i äldstekåren att lägga händerna på de sjuka, för att ingen skulle drabbas av högmod om Herren grep in. Det kunde vara för mycket för en äldste att bära. Vilken bekännelse! Djävulen skrattar hela vägen till kistan. Då sätter man sig själv i fokus och inte den behövande och man vårdar sitt andliga högmod, endast. För det är vad det är - om än i fromma kläder. Nej, en förebedjare han måste veta om mandatet. Han går in i närkamp under stort medlidande och han har inget fokus på sig själv överhuvudtaget. Det är Jesus fullmakt det handlar om. Och om människors befrielse.

Läs om hur Jesus gjorde. Han som kunde tänka en tanke och demonerna hade varit tvungna att fly. Vad gjorde han? Jo, han talade högt, han talade strängt, han inskärpte och befallde: - Tig - far ut !!  - Ta din säng och gå! Det är ett imperativ. Imperativen som nästan alltid är tonsatta med eftertryck.

Det finns en miljö som är fruktansvärd. Det är den som är full av otro. Där förbönen redan från början är omöjliggjord. Där kan inget under utföras. Men det är än mer sorgligt när förebedjare gör som skriften säger, smörjer den sjuke med olja, ber en bön, men aldrig drabbar samman med problemet. Man ber till Jesus men man kommenderar eller konfronterar aldrig sjukdomsmakten. Man saknar kraft, tycker man. Och kanske mod. Så skjuter man över själva handhavandet på Jesus när det står att vi skall förtrampa all fiendens härsmakt. - Vi skulle det!!

Detta missförhållande vill jag likna vid David som stod vid Goliat men i en travesterad och förvrängd upplaga. En David som inte har någon sten i slungan utan bara svingar den i luften mot fienden och ber till Herren att han skall fälla jätten. Visst kan Herren göra det på egen hand men det var Davids uppgift att slå till. Goliat, vid sådana tillfällen, kommer bara att följa slungans rörelse i ett parerande och vi häpnas över "den andliga rörelsen" hos fienden. Det räcker för vår andliga mättnad för den kvällen. Men vi fäller ingen fiende på det viset. Och den sjuke i överförd mening blir buren ut på samma bår.

Tänk att en hel stad kan bli berörd av att ryktet gått om att människor blivit helade. Så var det primära själavinnandet på Jesus och apostlarnas tid. Vi har istället gjort det till en förmån i Guds församling där förbedjarna ber till Herren att han skall gripa in under suckan då handhavandet istället är att möta offret i medlidande och gå till verklig andlig konfrontation. Det är inte tid och tillfälle att ha en bönestund på traditionellt vis när man skall be för sjuka.

Så fortsätter de kristna att smörja de sjuka med olja. Intill balsamering. Men inget händer. Varför? Man smörjer ju med olja, lägger händerna på den sjuke - och ber trons bön som skriften säger - vänder oss till Jesus men konfronterar aldrig den destruktiva makten under ett givet mandat. Ja, det står att man skall göra så; be trons bön, smörja med olja, under tillkallandet av församlingens äldste. Allt står så i din teologi. Men varför händer inget?

Handhavandefel.

 

"Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga."   Psaltaren 45

https://www.youtube.com/watch?v=B2fVUnh9Ids

 

Ledig dag när det är uppehållsväder passar utmärkt att göra något för Guds rike - om än så lite. Det står ju att en liten sten blev lösriven och fällde den stora statyn. Vad menas med det? Ja, Guds rikes kraft behöver inte så stora resurser för att göra enorm skillnad.

Så idag skall jag ut till någon av köpcentren och dela flyers på bilarna och påminna om Jesus och evigheten. Vi är bara på genomresa i livet!

Om man bara räddar en enda människa för evigheten i covid-19 tider så är det värt ALLT! Vi vet inte hur eller hur mycket denna pandemi kommer att slå mot mänskligheten. Men vi har en tillflykt i Jesu namn.

Skulle du drabbas, vet då om att Jesus inte är långt borta ifrån dig. Åkalla honom och du skall bli räddad för evigheten.

 

Det finns upplevelser man inte behöver berätta. Det finns upplevelser man inte heller bör berätta. Det finns också insikter man inte ska berätta. De förblir då hemligheter. Men det finns upplevelser som ska berättas!

I går upptäckte jag att jag gick och sjöng på en sång. Men det var inte jag som sjöng på sången utan en verklig andens trubadur inom mig. Det var Aage Samuelsen som sjöng. Sången var dessutom en annans. Det stod ögonblickligen klart för mig att sången lika gärna kunde ha skrivits av Aage Samuelsen. Den var av samma ande!

Vad är samma ande? Ja, när det gäller sång så är det mer än takt. Det är mer än noter och textrader. Inte ens poem kan i sin skönaste form förklara innebörden av ande - den helige Ande. Sångförfattandet är - trots all sin textskönhet, till sin helhet, ett alldeles för ytligt betraktelsesätt. Det handlar inte om tongivna bokstäver. Ty ut ur det inre är sången född! 

Jag säger som profeten: Den man som skrivit denna sång jag skriver ner här nedan kommer åter igen att få motta sånger med samma fina ton.

Det är en gåva. Det är en tjänst.

" Jesus han är alltid mig när var jag än är
 Namn över namn, det största av allt, Jesus Guds lamm
Han är den som mig älskat har, Halleluja han mig
frälsar. Och på ett kors dog han för oss, Jesus Guds lamm

O, vilken namn liv i sig har, Jesus Guds lamm. Herden han är
han förer mig fram Till livets land. Han lever, han lever halleluja,
han bor i mitt hjärta och kraft han ger, För dagen som kommer
och dagar som går, Jesus Guds lamm

O, vilken kärlek, o vilken nåd - frälsning vi får - När tiden är inne
Gud sände sin Son, Jesus Guds lamm. Fångar han förde till himlens land,
Trälar han löste från syndens band. Rening från synden du får käre vän,
i Jesus Guds lamm.

O, vilken kärlek, o vilken nåd - snart han vi ser! När tiden är inne,
Han hämtar oss hem Till bröllop i skyn, Då ser vi vår Konung, vår Frälserman.
Han leder då sången vi sjunga skall. Evigt vi hemma bland änglarna är
Hos Jesus Guds lamm. "



 

Det är med stor overklighetskänsla man lever mitt i en pandemi. Vem kunde föreställa sig att få genomleva detta? Nästa andetag, nästa möte, kan vara ett tillfälle då det luftburna viruset inhaleras. Covid-19 som nu tar ett nytt grepp också över vår befolkning. Antalet som dör ökar konstant.

Symptomen kommer olika. Sjukdomen drabbar oss olika. Någon bli obemärkt smittad och sjuk. Andra får en vecka på sig innan ett tillfälligt tillfrisknande förbyts i respiratorvård och medvetslöshet under intensivvård och IVA. 

Väckelsepredikanter, förkunnare och gudsmän som ställt sig mellan himmel och jord, mellan tid och evighet har aldrig varit populära i sin framställan om livet. Att skrämma någon till evig lycka eller att inleda en gudsrelation för säkerhets skull. Att be till Gud hör dödsbäddar till. Ja, du vet inte hur rätt du kan få!  Jesus står där alltid med en öppen famn.

Men det är inte vi människor som ställer de övergipande villkoren för livet. Det är det inte. Det är Gud. Han har sänt sin Son, Jesus Kristus, en gång för alla till mänskligheten för att lösa syndafallets svåra konsekvenser. Det är en gång för alla så att "det är förelagt människan att en gång dö och sedan dömas."

Är du redo, min vän - om du skulle drabbas imorgon eller nästa dag att möta din skapare, din frälsare och med ditt innersta förhållande till honom välkomnas in i en evig gemenskap med honom eller förpassas till den plats dit människor som förkastade en sådan frälsning förvisas? Valet är ditt! Gud tvingar ingen men har bevisat sin kärlek genom ett erbjudande att bli ett aktivt Guds barn.

Gör dig reda att möta Jesus! Jag uppmanar dig det!! Gör dig redo och få din sak klar med himlens Gud. Han älskar dig och känner dig så väl. Han välkomnar dig in i sin gemenskap med honom.

Men det är bara på jorden han kan förlåta synder och upprätta oss. När vi gått över tidens gräns så förevigas vårt tillstånd.

"Den som åkallar HERRENS namn, han skall vara frälst!"

Ta emot erbjudandet. En dag kan det vara fruktansvärt för sent.

 

"Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden. Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.
Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar, och bestryk den med jordbeck innan och utan." 1 Mosebok 6

Ibland hör jag människor säga; om Gud fanns varför tar han då inte itu med ondskan? Påståendet kan för ett ögonblick försätta också den troende i svarslöshet. Vi vill alla att ondskan och dess effekter ska försvinna. Det jobbar vårt rättsväsende med. Det ger vårt samvete sitt bifall till och under väsande ljud vår infekterade dubbelmoral.

Men om vi tittar efter så har Gud vid åtminstone ett tillfälle - med globalt besked sagt ifrån. Det finns också enskilda städer Gud utplånat. Likt Sodom och Gomorra. Väcker det ditt intresse? Ja, bibeln beskriver dessa händelser.

Men om Gud idag skulle göra en global utrensning, ondskan sitter inte i väggarna utan i människor som utövar den - hur är då ditt förhållande till honom? Är ditt liv intecknat av Gud med Jesu blod eller har också du förkastat denna hans åtgärd och återlösning för dig och mänskligheten? På samma sätt som Noa fick gå in i arken och bli räddad undan floden så är Guds lösning för dig att bli räddad i Jesus namn. Du kan bara vara i arken - i Jesus - eller utanför. En dag skall evighetens dörr stänga dig ute eller välkomna dig in i Guds eviga salar.

Gud dränkte sin skapelse på Noa tid. Men Noa hade fått nåd inför Gud - därför räddade Gud honom och hans familj. Gud är inte orättfärdig så att han låter den rättfärdige gå under med den orättfärdige. Men om vi får resonera som vi människor gör; kanske Gud skulle ha utplånat mänskligheten fullt ut... Varför? Våldet och ondskan tog nya tag hela tiden. Det ser vi tydligt idag. Men Gud utvalde oss istället och därför i Kristus Jesus! Det var en annan lösning som ger den enskilde en egen valmöjlighet. Du kan själv välja! Eller välja bort...

Det är omöjligt att läsa om alla troshjältar utan att sätta Noa väldigt högt på en bedriftskala. Vi mäter ju så, vi människor. Står det inte att han byggde i 120 år på sin väldiga båt. Hur många gånger på den långa tiden tvivlade han på uppdraget? Under hur många tillfällen tröttnade han? Det ligger inte i fokus. Visionen bar honom. Det är det allt överskuggande. En vision som hade sina rötter i ett Guds tilltal. Gud som alltid har spektakulära lösningar där naturliga förhållanden skymmer honom.

Så är Jesus, Guds sons människoblivande ett övernaturligt förhållande, som tog plats i det naturliga för att komma dig nära och göra din frälsning möjlig.

"Den som åkallar Herrens namn, han skall vara frälst!"

 

En trons människa ser Guds hand i allt. Det är ett underbart förhållningssätt. Gud vakar över oss. Vi kan alltid räkna med honom.

En läsare kontaktade mig idag och var så tacksam över att Gud räddat hennes dotter till livet efter en svår kollision med en älg. Ett mirakel. Bilens krockkudde hade nämligen inte löst ut. Jag har frågat om jag får berätta detta på min hemsida och det har jag fått lov till. Gud ska ha all ära!

Förnuftet och otron kan ibland ifrågasätta Guds handlande med oss, när han inte direkt griper in efter vår önskan eller efter vår logik. Men tron ser Guds ingripanden i allt! Vad som än sker så handlar Gud i kärlek och han vill komma till tals med oss.

Jag är så tacksam till Gud för min läsare som jag vet tidigare lagt sitt liv i Guds hand och uttryckligen förtröstat på honom och gett det konkretion. När en olycka var framme då fanns Gud där och skyddade familjen.

Skriften säger: " Ingen som tror på honom skall stå där med skam." Rom. 10:11

Hur många är det? Alla.

Det är så stort!

 

" Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett löftet är trofast." Hebreerbrevet 10:23

Guds ord beskriver den kristnes tillvaro i tiden vara " i världen men inte av världen " Det är verkligen sant. Man kunde faktiskt säga att den som är född på nytt lever i ett annat element. Vad betyder det? Ja, vi kunde jämföra det med dykaren, han som egentligen inte är gjord för en tillvaro i vatten. Han måste emellanåt upp för att hämta ny luft. Inte ned mot dy och elände i världen, varifrån metangas väller upp med sin förgiftning. - Men upp på ett högre plan!

Härom dagen var det ett sådant tillfälle. Jag behövde om möjligt fylla på syre i tuben. Guds ord kom till mig och Herren stärkte mig på stående fot. Han känner mig så väl.

Jag sänder det vidare till dig, min vän, som läser denna text:"Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse."

Bibelöversättningar har med tiden en tendens att urvattnas i språket. Jag kan då tro - utan att ha kontrollerat det, att grundtexten är mycket tydlig i sin uppmaning här.

Håll fast! Orubbligt!! Vid hoppets bekännelse. - Varför, vi går ju under...

- Ty han som gett löftet är trofast.

 

"Tänk på era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro." Hebreerbrevet 13:7

Tänk på era lärare som har predikat Guds ord, står det i den gamla bibelöversättningen från 1917. I Svenska Folkbibeln står det ledare istället för lärare. 

Ledare och lärare äger en viss skillnad i bestämning. Men aktören som här observeras och står i blickfånget är den som har predikat. Predikanten, han som både lär och leder. De som har förkunnat Guds ord - tänk på dem!

Många skeppsbrutna och bittra i tron har mycket svårt med detta versavsnitt. Jag skulle så gärna vilja kasta ut en livboj dem till räddning - för antingen läser man versen fel eller också lägger man egna textbetoningar där de inte hör hemma. 

Paulus som anses vara författaren av Hebreerbrevet - på grund av brevets djupa insikter, har verkligen bråttom i texten. Varför? För att vi ska förbise saker vi gärna fastnar i. Han hoppar faktiskt över alla de delar som vi själva fyller i men som inte står angivna i skriften. Låt oss analysera.

Författaren eller skriftställaren talar för det första här till en grupp människor. Uppmaningen att tänka på sina lärare inkluderar naturligtvis också ett personligt reflekterande, för det är det som avses här. Uppmaningen tar sikte på de som har predikat för oss. Åhörarna är målgruppen.

Vad är det vi ska tänka på i denna uppmaning?

Ja, här har tusen fallit och tiotusen slagits av fel bedömningar - för det står inte att mottagarna av brevet skulle tänka på ledarnas liv primärt, deras fel och brister. Eller står det så? Nej, istället skyndar skribenten till lärarnas sista tid i livet. "Se, hur de slutade sin levnad, och efterfölj deras tro."

Vad är den samlade visdomen i detta textavsnitt? Ja, vi är inte uppmanade att efterfölja ledarnas levnad. Den brukar människor annars mer eller mindre vara duktiga på att ta avstånd ifrån. Varför? Därför vi alla är människor som avskyr bristfälligheter. Vi som notoriskt projicerar allt på andra medan vi själva i hemlighet odlar våra egna laster! Paulus själv hade om någon ett icke fläckfritt förhållande till livet - även som Jesu budbärare. Läs om hans relation till Markus, exempelvis. 

Det är nästan en naturlag att vi försöker hitta fel hos ledare, eftersom vi alla kräver mer av dem. De ska vara oförvitliga. Utan fel. Utan brister. Det är lika viktigt för de skeppsbrutna i tron, som att de själva alltid vill göra nåden gällande i sina egna liv när man behöver den. Detta är bitterhetens och de skeppsbrutnas bästa vapen hos djävulen. Så många han nu har dränkt av Guds folk i nådens hav. De kommer alla i bitterhet att gå förlorade!

Låt oss ändra denna text istället och göra den konkav i ett pedagogiskt syfte. Kanske vi så kan förstå skriften bättre. Vi bryter den åt andra hållet. Låt oss se; "Tänk bara på era lärares liv, som har predikat Guds ord för er. Se på deras levnad, och glöm hur de avslutade sin gärning och bry dig inte om deras tro". Helt plötsligt framstår de skeppsbrutna i en pinsam dager. Man tog fasta på fel saker i tiden. Och evigheten gick dem om intet! Går man evigt förlorad med en felaktig syn på predikanter? Förvisso inte. Men din bitterhet kommer att dränka dig som de italienska flyvästarna skumraskarna sålde till fartyget. De sög åt sig vatten som sugarblock istället för att bära. Passagerarna drunknade istället. 

Tron, den är det centrala i denna vers. Tron! En vers som hoppar över ledarskapets levnad men skyndar till upploppet och segerkransens mottagande. Som det var för Simson! Han som var usel i sin levnad men som vann fler genom sin död än genom hela sitt liv. Tron, den alltigenom bärande delen.

Därför är inte gamla verksamhetsmetoder det allra viktigaste för framtiden. Tron, är det centrala! Den vi har uppmaningen om att följa.

Och skulle det vara så svåra erfarenheter hos någon, att tron skyms av någon annan, så meddelar skriftställaren i nästan vers i Hebreerbrevet något som är överväldigande stort och härligt. Alldeles, alldeles!

Låt oss höra,

" Jesus Kristus är densamme i går, i dag så och i evighet."  Hebreerbrevet 13:8.

 

"Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN; han sade »Stå upp och gå ned till krukmakarens hus; där vill jag låta dig höra mina ord.» Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på krukmakarskivan.
Och när kärlet som krukmakare höll på att göra av leret misslyckades i hans hand, begynte han om igen, och gjorde därav ett annat kärl så, som han ville hava det gjort.
Och HERRENS ord kom till mig han sade: Skulle jag icke kunna göra med eder, I av Israels hus, såsom denne krukmakare gör? säger HERREN Jo, såsom leret är i krukmakarens hand, så ären ock I i min hand, I av Israels hus." Jeremia 18.

Denna text från Jeremia bok är ett mycket kärt predikoställe. Den visar på att Gud alltid erbjuder en människa att få börja om igen, om det gått sönder för någon. Gud är till och med så gentil och meddelsam att han påvisar att kärlet till och med kan gå sönder i hans hand. I hans tjänst. Detta sker under Guds överinseende. En märklig iakttagelse. Gud som är vår krukmakare i livet.

Här omtalar Gud att han har makt och kunde göra ett annat kärl av samma material. Hur går det till, mitt i livet? Vi talar ju om människan. Genom en omdaning! Det är en av de svåraste processer man kan vara med om. Mycket kan vi klara av och tackla av det som möter oss utifrån här i livet, men när livet greppar tag djupt inom oss då kan vi varken fly eller fäkta. Vi arresteras. 

Vi människor erbjuds att vara redskap eller instrument för Gud. Vi har olika uppgifter. Någon är en basun och kan väcka en hel byggd. Någon är till harpa och kan fylla ett auditorium med himmelsk atmosfär. Andra är lika "Hesa Fredrik" som ljuder första vardagen i varje månad. Då väcks hela riket inför det faktum; är vi i krig eller övar vi bara på signalen? En ovärderlig inrättning för ett helt land.

Låt mig få skriva allt detta till dig, du som är hårt prövad i ditt liv och tala in i din kontext. Du som är hårt ansatt och till synes undermåligt övervakat av levande Gud. Livet , som likt i Jeremia text, synes tumla runt dig under turbulens. Och Gud upplevs stillatigande se på. Han, som har ryktet om sig att gå på vägar som är så mycket högre än våra vägar. "Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar."

Ett av världens dyraste instrument, Stradivarius, är en fiol som det bara finns i 600 exemplar i hela världen. Ett 1700-tals instrument. De är så unika att varje exemplar är värderad till 5 miljoner dollar på marknaden. Antonio Stradivarius hann tillverka 1200 stycken under sin levnad och anses förmedla de finaste av toner i en fiol. Den finaste tonen... Säg; var det inte den vi längtade efter i vår önskan om en tjänst för andra, inför Gud, då vi sökte förnyelsen? Om möjligt för att kunna beröra med Guds röst till människors frälsning. Den fina tonen! Den helige Ande sätter den tonen på själens stämda strängar. Men det är inte det som det gäller här. Här gäller det själva resonanslådan. Instrumentet. Människan!

Det har tagit forskarna 33 år att finna ut hemligheten med Stradivarius hantverk vid bygget. Du som i överförd mening tycker du gått in i en svår vinterperiod då det borde vara sommar i andlig bemärkelse, du som tycker att hela ditt liv möjligen varit en vintervandring utan skifte av vår och sommar, under strävan. Min vän, du vet inte vad lidandet i Guds skola gör för dig.

Man har funnit, i Stradivarius fioler, i de tunna träskivor som utgör själva instrumentlådan, mycket små skillnader i årsringarna. Ovanligt små. Om sommaren tilltar vanligtvis växtligheten med saven. Det gör den för alla växter. Men inte så för de träslag som Stradivarius använt sig av. Varför då? Jo, man har belägg för att under den period under 1700-talet när fiolerna byggdes så var klimatet föregående tid sådant att träden växte lika sakta - sommar som vinter. Det har gjort fiolens träslag jämn mellan årsringarna att den på grund av det uppvisar en sådan enastående klang i fiolen. En hårt tuktad tillväxt! En fin bild. Eken växer också långsamt och är starkare än andra trädslag. Gud handlar inte senfärdigt i våra liv. Han lägger bara ned sin ton. - Ohh...du som oförklarligt är prövad, du som likt Petrus redan hänger upp och ned i en framtid som var fullständigt okänd; Gud gör ingenting utan att han har ett framtida syfte. 

Vad är mer av hemlighet till detta lilla instrument som både kan låta vedervärdigt men som rätt trakterat kan uppvisa himmelska toner?

Man har funnit ämnet borax i ytbehandlingen. Det är ett konserveringsmedel.   Ämnet fann man i fyllnadsmaterialet och i lacken på fiolen. Det talar om helgelse i överförd mening. Man fann också spår av fluorider, krom och järnsalt. Var hittar man dessa? Djupt nere i berget. Också detta en dyrbar bild på otillgänglighet vid utvinnandet. Vart och ett av dessa behandlingsmedel har skapat den eftertraktade tonen under en behandling som för instrumentet kan upplevas som ett lidande.

David, Israels kung, var en liten pojke på Israels herdar från början. En dag stod han plötsligt framför den mäktigaste fienden i hela landet. Han blev ett Guds instrument. Han som Gud utvalde. Han, som kunde spela på en harpa så demonerna vek av och potentaten fick ro för sin själ. Ett liv format av Gud där omständigheterna ibland var mer än omvälvande - ja, bitvis helt obegripliga. Han, som var smord till kung, men som återkommande fick fly för sitt liv. Så ovärdigt.

Helighet och härlighet är gudomliga begrepp. Men de får sällan plats och tillträde utom genom lidanden. Lidande har med nerv att göra. Där gestaltas livet vid rörligheten. 

Du som är satt att röra dig i Gud och vidröra andra.

 

Ett andligt genombrott. Det låter mer som en lösryckt fras från en predikan hämtad ur ett forntida väckelsemöte, än som en textrubrik. En fras lika använd som efterlängtad. Andliga genombrott är historien fylld av.

Andliga genombrott, pekar på en eller flera människor som blivit berörda av Gud och där Guds väckelse spridit sig planlöst och okontrollerat till ytterligare berörda under hänryckning och förvandling. Då är inga uppoffringar för stora! Den enskilda människan vill då göra allt för Gud och hans verk. Det är bara i de bittras backspegel man ser allt under förlust. När kärleken till Gud och hans verk kallnat och besvikelsen slagit rot. Missräkningar och negationer är allt som finns kvar. Det är då fel på allt och alla. Man ser inte längre orsaken till det som drev det andliga genombrottet framåt, det som man själv valde för sitt liv under en ohämmad kärlek till Gud och hans verk. 

Vad kan man göra för de kristna som blivit bittra? Jag tror man ska göra som doktorn gör med varfyllda sår. Man trycker på såret så varet rinner ut. Att påpeka människors bitterhet hämmar missionerandet som berusar dem och som förlänger deras fatala livssituation. De vet egentligen om att de är bittra. Men inte hur mycket. Deras förklaringsmodeller stimulerar dem nämligen - hur rätt de än skulle ha i en sak - i sitt tal. Deras eftersmak är bitter också för dem själva. Inget är så reducerande som när någon påstår att man är bitter. Då är gränsen nådd med första förband. Ett andligt tryckförband! Den striden får man ta. Men en bitter rot måste ryckas upp med rötterna. Det genomför den helige Ande i hjärtats djupa domäner med fullständig precision. "Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas." Men se till att ingen går miste om Guds nåd."Se till!" Nåden som vilar i försoningen.

Kärleken, som också kommer till uttryck människor emellan på privatlivets område uppvisar också på sitt vis hänryckningar. En fin jämförelse. Inga hinder eller uppoffringar är då för stora, när en partner är funnen. Inga avstånd för långa. Inga utgifter oförsvarbara. Men vid separationer framstår mycket av det som hänt, obegripligt. Också där blir minnet av himmel till helvete och platsen för tidigare gudsuppenbarelser bland de skeppsbrutna en avskydd pinoort i ett förgängligt minne. Det är mer än symptomatiskt. Då har den första kärleken för länge sedan flytt och avfallets destruktiva arbete påbörjats. 

Kan vem som helst bli berörd av Gud? Ja, det kan man!! Man är då ett behovets barn. Man drivs då av en andlig hunger. Andlig hunger, som ofta kommer till uttryck i rastlöshet. Likt en återkommande otillfredsställelse som också endast temporärt kan stillas. Uttryckssätten är förvisso många och fler än så. Och verklighetsflykterna därifrån oändliga. 

Gudslängtan är väckelsens eller det andliga genombrottets miljö. Där möts de andligt hungriga och Gud mättar dem.

Låt oss läsa vad Frank Mangs, den trogne evangelisten, skrev om andligt genombrott i sin bok:

                        --------------------------------------------------------------------
Ur: Frank Mangs - Andlig väckelse 1937. 


"Det finns någonting i väckelsens väsen och terminologi som fått benämningen "genombrottet". Nu eller då händer det att en människa reser sig och med gripenhet och glöd ber: " Gud, låt det bryta igenom". 

Jag undrar om vi tänkt på vad som egentligen ligger i detta uttryck, eller om vi här handla på samma sätt som ofta annars när det gäller den religiösa terminologin: vi brukar termen utan att fatta dess betydelse.

Själva uttrycket " ett andligt genombrott" säger oss att det finns någonting som måste brytas ned, sönder och igenom för att väckelsen skall bli normal. Ty gamla läsare ha av gammalt den erfarenheten att det aldrig blir normal väckelse innan man upplevt genombrottet.

Ibland förefaller det som om man med talet om ett andligt genombrott menade något mystiskt och märkligt som ska ske i själva atmosfären omkring oss. Det är naturligt och självklart att det blir en ny andlig atmosfär efter genombrottet - som en naturlig följd av att de människor som skapa atmosfären ha blivit nya. Det är inte atmosfären som skapar gudagripna själar, utan det är de gudagripna själarna som skapar den heliga atmosfären.

Alltså är det andliga genombrottet någonting, som måste ske inom oss - i vår egen själ. "

 

Smärtgränsen för biograferna är nära, det skriver Svenska Dagbladet idag. Det är naturligtvis ingen glädjande nyhet i sig. Många människor får sin utkomst spolierad och arbetstillfällen går om intet. Finns inget gott i det.

Men det finns andra perspektiv.

- Om inte heller de svenska publikdragarna går upp får vi det superbistert, vädjar Peter Fornstam, vd Svensk bio i samma tidning. De stora filmerna som James Bond, etc, är de filmer som drar mycket publik. Där av stora intäkter. Men nu har filmproducenterna lagt premiärerna på is eftersom det inte går att slå kassarekord när max 50 personer får sitta i salongerna. Därför avstannar produktionerna.

För dig som är kristen och kan din bibel minns säkert berättelsen om Babels torn. Människorna ville bygga sig ett torn ända upp till himlen. Ett oskyldigt företag, kan tyckas. Men det låg andra krafter bakom. Ondskan som demonstrerade sitt uppror emot Gud ville med mänsklig hjälp ta sig in i himlen - som om det skulle kunna gå att genomföra. Gud satte en gräns innan tornet välte och slog ihjäl oskyldiga människor. Så skulle vi kunna omskriva det.

Vad hände? Gud förbistrade människan. Språkförbistrade. Helt plötsligt kunde de inte förstå varandra. Kommunikationen uteblev och verksamheten avstannade. En situation som blev ohållbar. Bygget rann ut i sanden.
Gud som hade uppmanat människan att uppfylla hela jorden förleddes till ett tornbygge. Ett vansinnighetsdåd. Och vem hade på Noas tid kunnat tro att människan skulle börja tala olika språk? Det fanns inga preferenser alls för det. Guds vägar är inte våra vägar. Och hans möjligheter är oändliga!

Vi kan då förstå att den pandemi som nu går över jorden inte kommer att vara över på mycket länge. Endast bråkdelar av alla miljarder människor har smittats. En dödlig sjukdom, har du tänkt på det? Flygindustrin står still i princip. Människors rörelsefrihet begränsas. Ett slags tillfångatagande eller en unison mänsklig fotboja. Det får en inbromsande effekt på vår tilltagande ondska. Det gör det. En inbromsning är ibland nödvändig. Annars förolyckas vi alla!

En annan infallsvinkel här är intentionen om ett evangeliskt center här i Stockholm. En biograf. Det jag inledningsvis började med. Jag vill göra jämförelsen med Jeriko i bibeln. Det var en ointaglig stad i norra Juda öken. Bara det faktum att den låg i öknen gjorde den svårintaglig. Eller hur? Att sedan inta staden genom att forcera tjocka stadsmurar är också en omöjlig bedrift redan på planeringsstadiet. Vi skulle kunna översätta den berättelsen med visionen om en biograf för evangeliskt arbete. Blotta tanken att sätta sig vid ett förhandlingsbord om att få överta en biografsalong - utan resurser, det är verkligen en motsvarande öken. Ingen går in i en öken hur som helst. Du kommer i överförd mening inte med en hög svansföring igenom en sådan träff. Man måste ha ett kapital.

Men om Gud tillser att en lokal blir avskild för en sådan verksamhet då kommer han att bereda vägar för detta! Det väntar jag på. 

Gud har åtskilt sedan världens begynnelse. Han skilde ljus från mörker. Han skilde ut vatten från land. Han skilde också ut Kain från Abel och kallade hans tilltag för "Kains väg." Underförstått så har också Abel en väg att gå. Gud slog sönder det fräcka Babelsbyggandet genom språkförbistringen. Varför gör Gud så? För att han vill skona oss från något ännu värre!

Jag hoppas att jag får vara med den dagen en biografsalong med tillhörande överbyggnad invigs. Jag har sett det och jag vet att det kommer!

Någon undrar; det finns ju redan så många kyrkor och samfund, varför inte gå in där och bidra? Det vill jag svara på.

Det finns så många heliga verksamhetskor i samfunden att vårda, som är framfödda i en annan tid och som var profetiska lösningar då, men som tappat bort de eviga perspektivet. Former och verksamhetsmetoder som sätts främst och som står i vägen för människor att bli frälsta. Vi ska ju nå människorna och vinna dem för evigheten och inte primärt för vår kyrka. Sådana sammanhang går inte att förnya. De vårdar sina principer och det skulle bara bli en strid utan framgång och inte till rätta. Styrelsemedlemmar som pantsatt sina liv för gamla metoder. Gud låter istället nya rotskott skjuta upp. 

Han som inte har anseende till person.

 

I går beställde jag en ny upplaga av traktater eller flyers till min evangelisation. 10.000 stycken. Det blir en fin start på en fortsättning i en intensifierad verksamhet! 

När jag delade ut under gårdagen så var det lite av ett maratonlopp att i flera timmar snurra runt bland alla bilar. När tredje bunten var utdelad så kom bibelordet till mig av Jesus om att "den som sår sparsamt skall också skörda sparsamt". Det låg ingen förebråelse i det. Jag upplevde det ordet som praktiskt användbart och där och då tillämpbart. Om min chef kallar på mig i mitt profana arbete och vill att jag ska ställa upp, då gör jag det. Varför skulle man inte då kunna ge en timma extra åt Herren i ett högre syfte? Och hur ska man kunna skörda rikligt om man inte sår ymnigt?  Ja, det är inte jag som ska skörda - det skall Herren göra! Jag hämtade direkt en bunt till ur bilen och gick ytterligare ett varv i Jesu namn. Det var välsignat!

Det vilar ett välbehag över insatsen. Inte på grund av förträfflighet men av ett Guds välbehag. Detta är möjligen den minsta av alla handlingar man kan företa sig i Guds rike. Kanske är det ändå en av de största. Så upplever jag det.

Jag är så glad för min far och hans ungdomsvänner som faktiskt lyckades hålla fast vid det enkla förhållningssättet, det som kanske många ratar som något för obetydligt och oansenligt. Jag kan känna att jag nu går lite i hans fotspår och att budbärarens fotsteg får gå vidare.

Om någon vecka kommer ett stort paket med nya flyers. 

Det känns så dyrbart!

 

Underbart! Det blev inte mindre än 1000 bilar som fick en traktat på sin bilruta idag. Tusen bilar blir tusen personer. Det är faktiskt enastående att dela ut på parkeringen utanför köpcentra. Människor kommer från alla väderstreck och man behöver aldrig anse området som färdigutdelat. När man gått hela parkeringen igenom är det bara att börja om från början igen. Det tar en timma att gå igenom alla bilar. 

Så viktigt att i våra dagar påminna människor om vår existens, om Jesus och om evigheten. Att människor gör sig redo under vetskapen om att de annars går evigt förlorade. Man vet aldrig i dessa tider vem som näst drabbas av Covid 19 - denna djävulens andedräkt - som tar livet av människor.

Ta livet på allvar! Ta Gud på allvar så kommer han att ta dig på allvar. Ropa till honom så tar han emot dig och fyller dig med sin frid.

Men först tömmer han dig på din synd, din skuld och dina laster. När du bekänner dem. Det är en avbördan som är enorm! Sedan fyller han dig med sin glädje och sin frid. Då har du blivit frälst.

- Jesus, heter han!

 

Paulus skriver det så här;

"Ty den kamp vi har att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna." Efesierbrevet 6:12

Varför omnämner Paulus "kött och blod" ( ett uttryck för människan) om det nu inte är där kampen står? Därför att det är där ondskan förlägger striden och det är där den ofta utspelar sig. Det kan vara en strid som förs genom kött och blod. Eller av kött och blod. Det kan också vara en kamp för kött och blod. Vi är ju oss själva och våra egna närmast. Bara vi blir dränerade på andlig energi så har de (andemakterna) fått oss ur fattningen. De ska inte lyckas!

Striden står om den enskilda människan. Där blev Judas fullständigt intagen - för girighetens skull. Där blev Petrus under en svordom och intagen av sin egen självbevarelsedrift. Därvid blev Paulus hårt prövad. Denna höga intelligentia som råda här i mörkret! Är inte nyckelordet här att ”råda"? Hur rådgivande kan inte försåtliga tankar vara, logiska tillrättalagda resonemang som uppkommer i sinnet - hos en själv eller via andra? Djävulen som kan människotyperna. Han, den store psykologen, som lägger ut snaror och försöker ta ifrån oss glädjen i Gud, friden i Jesus och kraften i den helige Ande. Försöker åtminstone. Han ska inte lyckas!

Ett mäktigt vapen är lovsången eller sången. Att tillbe Gud genom sång går honom alldeles på nerverna. Han står bara inte ut - han som var sångledaren i himlen en gång. Därför är gudstillbedjan i sång en viktig vägröjare för en väckelse. Den frisätter utrymme i den andliga världen. Gud skyndar strax till!

Stå stadigt fast. Var orubblig. Stå djävulen emot, så skall han fly ifrån er.

 

Imorgon har jag en ledig dag och jag har önskat att det skulle få bli bra väder. Att dela ut flyers på bilar är inte lätt om det regnar. Det är helt omöjligt. Man kan inte heller laminera alla handaffischer. Det är orimligt.

Men likt en gudagåva så blir förutsättningarna goda imorgon! Det ska bli soligt och inget regn. Jag kan lova dig att jag kommer att ta vara på tiden. När väl vintern kommer ges det få tillfällen. Det tänker jag på redan. Covid-19 gör det också svårt att möta människor på stan. Att gå till bostäder är inte heller möjligt när husen har portkoder.

Vänner, vår tro säger oss att vi har ett evigt hem som väntar! Det hemmet ska vi bjuda in andra till. Vi är bara på genomresa i livet. Ja, vi ska skaffa oss vänner i den tillkommande världen. Då måste vi vara verksamma! Var verksam på ett eller annat sätt. Be under dagen imorgon, om att människor ska nås av evangelium.

Vårt hopp är att Jesus snart kommer tillbaka. Det vitaliserar oss. Allt det vi gör sker genom kärlek, genom den kärlek som Gud bevisat oss. Därför kan vi älska andra människor med samma kärlek.

Låt oss se riktigt framåt i tro till Gud. Ha blicken fäst på det som är där ovan, hos Gud. Var inte modfälld! 

Tro på Gud och hoppas inför varje dag att vår Jesus är med och att han bereder för oss en framtid och ett hopp.

Trösta varandra med dessa ord.

 

"Folket i Jerusalem och hela Judeen och hela Jordanområdet kom ut till Johannes, och de bekände sina synder och döptes av honom i floden Jordan. Men när han såg att många fariseer och saddukeer kom till platsen där han döpte, sade han till dem: "Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar. Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs bort och kastas i elden. Jag döper er i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. Han har sin kastskovel i handen, och han ska rensa sin tröskplats och samla sitt vete i ladan. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar." Matteus 3


Många religiösa kom till Johannes för att bli döpta. Men några blev bryskt tillrättavisade och avvisade. Man kan tycka att predikanten var hård och kontraproduktiv för en god evangelisk verksamhet. Johannes döparens tema var; Gör bättring!  Ja, att låta sig döpas utan att göra bättring, vad ska det tjäna till? Och vad tjänar det till att vara döpt och sedan förfalla? Att avfalla från att bära god frukt?

Jesus talar om en dag då vi skall stå fram inför Gud. Då ska han skilja ut människor som man skiljer ut får från getter. En fruktansvärd beskrivning och bild.

Har du sett en liten levnadsglad och uppsluppen killing någon gång? De äger allra redan getens natur. Oaktad sin litenhet kastar den gärna upp sin överkropp snett upp i luften med huvudet före och utmanar även de större getterna. Med horn mindre än toppen av ett lillfinger. I självhävdelse och i självförverkligande. Vi kan i jämförelse med fåret - som inte alls utmärker sig i några egna ambitioner - se en avsevärd karaktärsskillnad, en helt annan natur. Jesus använde bilden av får och getter i sin liknelse när han flockbenämner och artbestämmer oss.

Låt oss ta oss tid och läsa den texten:

"När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja dem från varandra som herden skiljer fåren från getterna. Och han ska ställa fåren på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då ska Kungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse. För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig som främling och tog emot dig, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? 

Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig. 

Sedan ska han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då ska de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och hjälpte dig inte? Då ska han svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa ska gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." Matteus 25.

Vilken rannsakande text! "När såg vi dig hungrig... När såg vi dig törstig... När såg vi dig främmande och naken?... När såg vi dig sjuk?... När såg vi dig i fängelse..."  När såg vi dig överhuvudtaget!?

Jag skulle vilja utropa; Herre!, jag ser dig alltför ofta och överallt som fattig, hungrig, naken och i fängsligt förvar. Jag ser dig överallt! Hjälp oss Herre att inte bara gå förbi en av dina minsta - vart än du sänder oss till undsättning! Eller där vi borde komma till undsättning. 

Detta är en förbättringens tjänst där getens natur får stå tillbaka i sin självupptagenhet och självhävdelse för behovets barn som Jesus identifierar sig med. Här har vi mycket outrättat att utföra.

"Herre, ge oss uttrycksmedel och en plats att utgå ifrån, det ber vi dig om."

 

Kulturen, vår tids finbegrepp över leken, sporten, filmen och estradören, etc. Den odlade verklighetsflykten! Den är just nu hårt trängd och begränsad av pandemin. Många av dess företrädare ropar högt på hjälp. Ekonomisk hjälp och förståelse för deras belägenhet.

Idag kom regeringens talesman, socialminister Lena Hallengren, med beskedet att det inte blir några ökade lättnader i vår samvaro. Taket, ett höjt tak, för publika tillställningar från max 50 personer till 500 personer per samling, avslogs. Den hade varit tänkt att träda i kraft från 1 oktober. Så blir det nu inte. Folkhälsomyndigheten som är den sakkunniga instansen står som garant. Folkhälsomyndigheten som befarar en kraftig ökning av coronaviruset i samhället uttryckte det så här under gårdagen. "Det går sakta men säkert åt fel håll ", som Anders Tegnell uttryckte det.

Jag vill säga med stor förståelse och ödmjukhet; Detta kommer inte att vara över under en snar framtid! Jag som troende har att förstå Guds perspektiv. Och detta är inte slutet på pandemin. Gud går till rätta med kulturen. Tro mig! Och jag tänker inte exemplifiera. Det är inte min sak. Jag har inga egenintressen eller något otal med någon. Absolut inte. Men Guds klocka är slagen och vi har gått över en gräns. Det har vi.

Jag hävdar, att på andra sidan av denna pandemi, så ska Gud ha utverkat åt sig en lokal för Guds folk. Det kommer bli lokaler tomma. Och han ska förblivande äga den. Förblivande... Vad betyder det? 

Jo, den ska ägas långt bortom alla villkorade och kända rivningskontrakt. Det är Guds svar till sitt folk. Det upplever jag som profetiskt. 

Sela.
 

"Därför stå de inför Guds tron och tjäna honom, dag och natt, i hans tempel. Och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. De skola icke mer hungra och icke mer törsta, och solens hetta skall icke träffa dem, ej heller eljest någon brännande hetta. Ty Lammet, som står mitt för tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och 'Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon. " Uppenbarelseboken 7

Det är rätt märkligt. Alla väckelser har haft ett tema eller en sanning man renodlat. Men gemensamt är ändå att man kallat sin församling för något. Det är inte bara visionärt. Det är också praktiskt.

Osökt kom jag att tänka på, då jag åkte förbi biografen jag brukar åka till och be för, om den inte kunde heta "Tabernaklet ". Så fint arbetsnamn! Det rymmer så mycket. Är det inte det vi behöver och som vi längtar efter, en plats, ett tabernakel att vistas i?

Ja, visst vore det fint. Gud ska en dag spänna upp sitt tabernakel. Det kommer att ske långt bortom tidens tvång och under helt andra premisser.

Också dit längtar vi.

 

"Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast. Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet. Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.”
Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl! Knåda det och baka brödkakor.” Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.
Sedan frågade de honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Där inne i tältet.” Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom.
Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade inte längre det som kvinnor brukar ha. Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?” Herren sade till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal? Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år kommer jag tillbaka till dig, och då ska Sara ha en son.” Då nekade Sara och sade: ”Jag log inte”, för hon blev rädd. Men han sade: ”Jo, du log.” 1 Mos 18.

I fyrtio år har Herren utmanat mig i mitt liv. I 40 år. Men jag har inte varit redo. I dag utmanar vi varandra, jag och Herren. Kan man säga så? Ja, det kan man - om så än vi är de första.

I dag gick jag till biografen jag valt ut. Vilken Herren valt, det får vi se! 

Jag stod där en halvtimma ungefär och bad under öppen himmel. Ja, förr i tiden sa man att det var öppet när förkunnelsen gick ut och den togs emot. Så var det i dag! Det var saligt och det var hängivet. Jag la mina blyga händer på de fyra pelarna som står där i fonden och sa; - " I Jesu namn! " Men jag har ännu inte varit inne i byggnaden.

När jag stått där ett tag, tittade jag upp mot fasaden. Mitt inre jag sa; - "Nej, inte det också !" Vaddå? Jo, varför inte hela huset? Varför endast bottenvåningen med en möteslokal? Hela mitt inre nedtystades av trons obändiga förvissning. Är det en vetskap eller en förhoppning? Ja, det överlåter jag åt någon annan att forska i. Jag har inte tid med det.

Jag räknade fönstren. Fem våningar om sex fönster på rad. Ett formidabelt hus! Någon äger det och jag vet inte till vad. Jag förstår om du tycker jag verkar tokig. Det är jag inte. Bara hänryckt. Jag vet vad ett sådant evangelisationscenter betyder för sin generation.

Vet du en sak? Det fanns en drömmare i Israels land, en gång. Han kom till furstnämlig position som vuxen. Han som drömde så till den grad att hans egna bröder vände honom ryggen. Ja, vi känner igen det. Så står det också skrivet om Jesus att inte ens hans egna bröder trodde på honom.

Dagens text är också en sådan där omöjlig text. Men på bibelns blad. Vilket är lättast? Att en äldre kvinna blir gravid eller att ett helt hus med tillhörande biograf tillfaller Herren? Men Sara log. Hon invände i otro. Men ängeln visste bättre; "Jo, du log! " Sådan nedärv otrossjuka kostade Zakarias hans talförmåga. Le inte. Det är Guds allmakt det handlar om.

Ja, det var en öppen himmel där vid biografen. Jag har svårt att sätta mig in i hur ett sådant förverkligande skulle hålla ihop min konstitution. Det är som innan profeten ska profetera. Det är som när predikanten förmedlat sitt budskap. Och han raglar av salighet.

Det är lycksaligrusigt. Finns ett sådant ord? Nu gör det det.

Men varför ler du? Le inte. Ha tilltro till Gud!

 

Oväntat många har sett mitt inlägg på You tube här. Fantastiskt! Jag ska se om jag kan fortsätta på den vägen och berätta via den kanalen om Guds gärningar på bibelns blad. Det talade ordet har en mycket stark inverkan. Det har det skrivna ordet också. 

Det är så gripande alla de bönämnen jag fått in den senaste tiden. Ni ska veta att jag bär dem fram till Gud varje dag. Det ena allvarligare än det andra. När det blir stilla runt omkring är det lättare att be. Jag skulle så gärna vilja nämna dem alla här för att peka på att ditt behov inte är bortglömt. Men jag kommer aldrig att göra det. De lyfts upp inför Gud.

Det är gott att sluta upp med att bara tänka på sig själv. Jag, mitt och jag. Det är som att gräva en hopplös grop. Det är när vi lyfter andra vi får hävarm. Och Gud ska svara på alla bönerna!

Visionen lever oförändrat vidare. Med min korsning och allas biograf. Jag får ibland förslag på en lättare väg, ibland en närmare och en mindre ensam väg. Allt är i välmening. Men visionen är inte förhandlingsbar. Den är så efterlängtad att den kommer endast att ha sin lagfart där den framstod. Ingen annanstans. Jag kommer framdeles att åka in igen och sätta mig vid en biograf - inte som en Folke Pudas i demonstration - nej, men i proklamation!

Var med och be för saken. Sträck dig också du bortom din egen sfär. Det är välsignat. Du kommer att upptäcka att du är mångdubbelt starkare att bära andras bördor än dina egna. Så uppfylls Kristi lag.

Dina egna problem, de bär Herren!

 

- Välkommen att följa mig här på min hemsida!

Lyssna gärna till mitt inslag på You Tube. Var med och bed till Gud att han öppnar en dörr för en lokal i Stockholm med ett cafe`. Gud hör bön! Gör dig beredd.

Det heter i bibeln att när vi ber till Fadern i Jesu namn - då skall det tillfalla oss. Jag är övertygad om att detta är Guds vilja. Stockholm behöver ett aktivt, fritt och levande evangelisationscenter, där människor som tror på Jesus kan samlas och där själavinnandet står högt. Människor skall bli frälsta och döpta, som ordet lär.

"Du far med dina hästar fram över havet, över de stora vattnens svall. Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket. Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen. Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud. 

HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel." Habackuk 3.

Det finns bibelböcker som har väldigt få sökträffar. Det kanske inte är så konstigt att en "tumvers" sällan hittar till en bibelbok som Habackuk, med bara tre kapitel. Bara ett uppslag stort. Går du in där så hittar du ingen annan skriftställare. Guds vänner som vårdar sidor hos Gud. Gud, som umgås förtroligt med dem.

Jag vaknade faktiskt till denna vers imorse som också finns hos David i Psaltaren och hamnade mitt i hans bönemöte och blev inviterad. Har du tänkt på att man kan få höra Habackuk be. Och hur han ber, inte minst.

Profeten har kallats för en av de "små". Men inte för liten. Han som var en gigant för sin tid. Men "små" är han tillsammans bland de elva andra i tolvprofetboken. De kallas för "små" fastän de är stora. Vad man hittar på. Det är för att de var alltför smått begripna i sina åthävor och förutsägelser. 

Se och hör hur han ber! Under hela mitt liv har jag aldrig hört någon be som Habackuk. Renodla beskrivningarna. "Darra, skälva, maktlöshet, stilla uthärda, tränga, inget blomster, ingen skörd, frukten slår fel, alstra ingen näring, ryckas bort, inga oxar finns" (...)

Texten är bara en liten del av det tredje och sista kapitlet i hans bok. Läs gärna igenom hans bön och se hur han som David avslutar den för egen del. Han ber inte att Gud ska vända allt elände till det bättre. Det hade vi gjort, så klart, vi som inte har ett längre perspektiv på tillvaron än nuet under personliga trångmål - så även du - som är satt för ett större verk! Hur ber han? "Nej, ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket." Vad är det för övrigt för hästar han talar om i början av sin bön, då text skall förklara text i Guds ord? Hästar hör inte hemma på havet. Hästar i folkhavet. Det är fel element! Den gula hästen i Uppenbarelseboken som tar sig in och skapar dissonans i skapelsen, i biologin, med sin pest och sin farsot. Den gula faran. Ett mikroskopiskt osynligt virus som blev skapelsens krona övermäktigt, rider in på fel arena. Immunförsvaret slår bakut. Hur började profeten sin bön i kapitel 3? "Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår." Varför? Det skulle tränga folket. "Är du febersjuk ska du stanna hemma." Så säger Folkhälsomyndigheten. Sela.

Så kom då den deklaration jag vaknade till. "Herren, Herren är min starkhet; han gör mina fötter som hindens." Vad är en hind och vad betyder det att ha fötter som en hind? Hjortdjurens dilemma är just deras mycket svaga ben. De är så smala att de lätt brytas av och deras anläggningsyta i klöven är verkligen inte en oxes. Men de undkommer! De undkommer av Guds nåd.

Ohh...profeten identifierar sin utsatthet med hindens - men också i sin lätta tillflykt under en beskyddande Gud. Inte med bockens - för han är inte den initierande och förebildande här. Hinden, som istället är den i kedjan som bär sin art till fortplantning. Inte nu men för framtiden! Det är hindens lott. Fortplantning som har med framtiden att göra. Gudsmannen refererar till en natur som finns hos hinden som ligger mycket nära lammets. De två djuren med små munnar. Vi känner då igen karaktären. Underställdheten och underkastelsen. Nödvändigt skyddad av Gud.


Under stor samtida turbulens.


 

"Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna. Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Faders vilja. På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar."  Matteus 10.

Här några ord av Jesus. Det är sanna ord och han uppenbarar samtidigt flera värdefulla sakförhållanden för oss. Jag tycker mycket om hans sätt att underbygga det han vill säga här. Det är retoriskt, nästan polemiskt med en enastående konklusion.

Sammanhanget är till kristna i alla tider som har svårt i sin samtid och där till och med förföljelser kan hota. Jesus uppmanar oss att inte rädas för det timliga. Det timliga som sysselsätter oss all vaken tid.

Jesus säger att ingen sparv faller till jorden, dvs. dör, utan att det är Guds vilja. Ett ganska så fränt påstående. Skulle Gud vilja någon sparvs död? Nej, naturligtvis inte. Inte i sig. Men det Jesus sätter i motsats är ett människoliv. Vi är ju värda många sparvar, infogar han, och låter oss veta det med underdrift. Så genialiskt och enastående uttryckt!

Men låt oss ta fasta på vad han säger. "Ingen sparv faller till jorden utan att det är Guds vilja." Gud har alltså koll på alla sparvar. Till och med planmässigt. Följer vi Jesus resonemang logiskt så har han alltså lika stor uppsikt på dig och mig som på sparvarna - vi som var värda mer än många sparvar. Sa han inte vid ett annat tillfälle att en människa var värd mer än hela världen? Talet om några extra sparvar väcker därmed detta löjets skimmer - då vi all vaken tid bara bryr oss om vad vi ska äta, var vi ska bo och vad vi ska kläda oss med. "Eder fader vet om allt detta", säger han, och inbjuder oss att leva ett mer avspänt liv ifråga om det timliga.

Men det gör vi inte.

Hur många bönämnen bär du i bön till Gud, som handlar om dig själv? Försök räkna efter. Minst fem. Säker tio. Kanske ännu fler om du är lite äldre och har många du vill ha med hem till himlen. Frånsett människor som vi tänker på så har vi bönämnen som handlar om det timliga. De som hör till våra omständigheter i livet. Listan blev plötsligt mycket längre.

Ja, det går ett oavbrutet brus upp till Gud från hela vår jord där han påminns om allt vi behöver - vilket han också vet om. Inte ett enda av dem går honom förbi!

Låt oss göra Gud till en människa för ett slag. Med Guds begränsade resurser att bönesvara. Är Gud begränsad? Egentligen inte. Men han har begränsat sig mycket till dig och mig. Ibland sänder han ut sina änglar. Då är det något särdeles han gör. Men oftast så använder Gud medmänniskor för att bönesvara andra. Människor som du och jag. Allt kan vi inte hjälpa till med. Men det vi kan - det borde vi! Därför står det i Markus 14 om kvinnan som smorde Jesus fötter; - "Det hon kunde - det gjorde hon! "

Om Gud har så mycket att bönesvara på över vår jord och vi inte ställer oss i hans tjänst, vem ska då utföra bönesvaren? Här har vi profeten Jona som ett varnande exempel. Profeten som är så annorlunda och samtidigt så missförstådd av de som borde förstå honom i hans förhållningssätt, att så helt fokusera på Guds förmåga och samtidigt plottra bort sin egen betydelse i sammanhangen. Gud hade ingen annan att sända med budskapet till Nineve än Jona. Annars kan jag lova att han hade gjort det. Gud var beroende av Jona. Gud är beroende också av dig och mig!

Jesus säger att vi ska be skördens Herre sända ut arbetare till sin stora skörd, därför att arbetarna är få. Om nu Gud kan ha koll på sparvarna och han vet deras frånfälle skulle inte han då också genom ditt liv kunna utföra många av de bönesvar som tusentals människor ber honom om?! Småärenden! Han som föder sparven. När gör han det? Jag ser mest pensionärer och hemmafruar med småbarn mata sparvarna... Han som själv gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla! Jag tror vi helt tappat bort både lyhördheten och beredvilligheten att gå Guds ärenden. Vi hittar inte oss själva i kontexten. Men Gud vill verka vilja och gärning.

Gud har otaliga böner att besvara. Alla kan inte vi avhjälpa. Men fler än vi tror, i Jesu namn! 

Elia blev sänd till en enda änka fastän det fanns många änkor på hans tid. Elisa likaså. Gud la sin välsignelse till. Undret som röjer vem Gud är. En god Gud!

Detta vill han göra också genom våra liv!


 

Har du varit med om att du sjunger på en sång? Kanske texten inte är helt klar men du sjunger på den. Och du vill sjunga den mera. Kanske du då gör som jag och söker den på nätet. Ibland får man då träff på You Tube.

Härom sisten fick jag en sång levande. Jag sökte den på nätet och fann då en enda inspelad version av sången. Jag blev riktigt besviken. Jag trodde att en så gammal sång skulle ha åtskilliga inspelningar, vid det här laget. Andeburen!

Jag skulle vilja inspirera dig och uppmana dig som inte bara har sångförmåga för hemmabruk: skaffa dig ett You Tube konto. Det är gratis. Sjung in andliga sånger brinnande och med inspiration. Ta någon till hjälp med instrumentet om du inte själv spelar. Det kan betyda så oändligt mycket!

Var med och höj den andliga temperaturen. Bli till välsignelse! Lova Gud. 

Här nedan är sången jag hade hoppats på häromdagen. Jag tog inte in den i min blogg. Den var nog alldeles för ambitiöst motiverad även på sin tid. Men en fördel har Jan Sparring; han sjöng i alla fall in den! Gör det du också med glöd och tänk inte på dig själv i ditt framförande. Tänk på Jesus! Det är honom det handlar om.

Inte vårt artisteri.

https://www.youtube.com/watch?v=gpJ_h_qtIIg


 

" Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas."  Matteus 7

I några dagar nu har jag upplevt en maning att bege mig till en av stadens biografer. Det är en särskild. Vad ska jag göra där? Ska jag möta någon, hur länge ska jag stå där eller vad är verbet? Det vet jag inte. Men jag upplever tydligt en maning att gå dit. Bör jag hålla tyst om detta och genomföra allt först och för säkerhets skull...? Nej. Det behöver jag inte. Det är inte jag som är inkarnationen. Det är jag som är inkarnerad!

I dagens bibelord så står det i en äldre översättning att för den som  "knackar på ", så ska det öppnas. I den här översättningen så har man intensifierat knackningen i dess betydelse. Knacka är möjligen en liten rörelse med baksidan av ett par fingrar på en dörr. Så försynt. Men bulta det gör man rejält med hela näven. Sela.

Det här är inte en desperat handling från en yr hjärna. Detta är en övertygelse. Det här handlar inte om mig. Det handlar om Gud och hans verk. 

Det ska bli intressant att följa vad Gud har tänkt. Gud kan upplysa oss om hans vilja. Han kan sedan låta oss få höra vad han ämnar.

Vi får därefter själva se det.

 

- Hej och välkommen till min hemsida!

Du har säkert hittat hit till min blogg för att du fått en flyers på din bil i Hässelbyområdet idag. Ja, det hade varit mer personligt att få överräcka traktaten direkt i handen till dig, men nu fick en bil bli en mellanhand istället i covid tider. Så opersonligt men bättre än inte alls.

Syftet med min hemsida och att jag bjudit in dig här är för att jag vill berätta för dig att Jesus är en verklighet. Han är inte bara en historisk person från en heroisk berättelse. Nej, han lever idag och han söker varje människa till frälsning. Han känner dig och vet om dig fastän du kanske inte känner honom ännu. Han älskar dig för den du är och han vill ge dig av sin frid. Den frid och glädje vi söker i livet. Det är verkligen inga överord.

Jesus dog för våra synder, står det i bibeln. Vi är alla syndare och har kommit bort från gemenskapen med Gud. Men den relationen kom Jesus för att återupprätta.

Religionerna talar mycket om vad du behöver göra och uppnå för att bli en godare och bättre människa. Det håller sällan länge. Vi har en syndig natur och faller ständigt igenom och behöver någon som kan frälsa oss från den. Det gör Jesus!

Sök Jesus, åkalla hans namn och du skall bli frälst, står det i bibelns evangelier. Han kan ge dig en mening med livet och befria dig från ångest och ge dig en frid som ingen annan kan ge dig.

I flikarna här uppe kan du läsa lite mer om vad frälsning är, vad dopet betyder och de första grunderna i frälsningen. Sök Jesus! Bär inte längre på de tunga bördor livet pålastat dig. Jesus befriar dig inifrån och förlåter din synd. 

Vill du ha hjälp i bön så kan du bara höra av dig så skall också jag be för dig och dina svårigheter. Inte för att jag kan hjälpa.  Men Jesus kan! Han som har nycklarna till vår själ och vår själs frälsning. Han som aldrig bryter sig in i oss men kommer in i vårt liv om vi öppnar för honom.

 - Gud välsigne dig att hitta fram till honom! Han är dig närmare än du tror.

https://www.youtube.com/watch?v=AS6tQYJVO80


 

 - Hej och välkommen till min hemsida!

Du har säkert hittat hit till min blogg för att du fått en flyers på din bil i Vällingbyområdet. Ja, det hade varit mer personligt att få överräcka traktaten direkt i handen till dig, men nu fick en bil bli en mellanhand. Så opersonligt men bättre än inte alls.

Syftet med min hemsida och att jag bjudit in dig här är för att jag vill berätta för dig att Jesus är en verklighet. Han är inte bara en historisk person från en heroisk berättelse. Nej, han lever idag och han söker varje människa till frälsning. Han känner dig och vet om dig fastän du kanske inte känner honom ännu. Han älskar dig för den du är och han vill ge dig av sin frid. Den frid och glädje vi söker i livet. Det är verkligen inga överord.

Jesus dog för våra synder, står det i bibeln. Vi är alla syndare och har kommit bort från gemenskapen med Gud. Men den relationen kom Jesus för att återupprätta.

Religionerna talar mycket om vad du behöver göra och uppnå för att bli en godare och bättre människa. Det håller sällan länge. Vi har en syndig natur och faller ständigt igenom och behöver någon som kan frälsa oss från den. Det gör Jesus!

Sök Jesus, åkalla hans namn och du skall bli frälst, står det i bibelns evangelier. Han kan ge dig en mening med livet och befria dig från ångest och ge dig en frid som ingen annan kan ge dig.

I flikarna här uppe kan du läsa lite mer om vad frälsning är, vad dopet betyder och de första grunderna i frälsningen. Sök Jesus! Bär inte längre på de tunga bördor livet pålastat dig. Jesus befriar dig inifrån och förlåter din synd. 

Vill du ha hjälp i bön så kan du bara höra av dig så skall också jag be för dig och dina svårigheter. Inte för att jag kan hjälpa.  Men Jesus kan! Han som har nycklarna till vår själ och vår själs frälsning. Han som aldrig bryter sig in i oss men kommer in i vårt liv om vi öppnar för honom.

Gud välsigne dig att hitta fram till honom!


 

"Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet."  1 Mos 12.

Det står om Abram - innan Gud kallade honom - att han drog ut från kaldeiska Ur tillsammans med sin far Tera, sin hustru Sara och sin brorson Lot för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Haran så bosatte de sig där. Tera dör i Haran. De drog allesammans ut av okänd anledning. Kanske vi här kan säga att Gud ledde Abram i högst timliga små ting för sitt höga syftes skull. Visionen fick han ju senare. Om det kan vara så med Abram - så varför skulle inte Gud kunna "verka i vilja och gärning för att hans goda vilja ska ske" också med oss idag? Vi märker det inte när vi är på väg men när vi väl är framme. Gud tillrättalägger våra liv genom en mängd små beslut och han går med oss om vi inte slår oss till ro. För då dör något väsentligt.

När Tera dött säger Gud åt Abram att lämna sitt land, sin släkt och sin faders hus och bege sig till det land som han skulle visa honom. Ja, när Tera hade dött. Först då eller var det bara en tillfällighet? Väntade han in den tidpunkten då Abram inte hade tillgång till sin faders erfarenhet, hans inflytande, hans råd och hans stora insikt i precis allt. En dignitär av erfarenheter. Tera var Abrams pappa under verkligt patriarkala förhållanden. Hur hade han t.ex. inverkat på Abram då han skulle ta ett trosteg och offra sin egen son Isak, som uteslutande hörde samman med Abrams egen gudsrelation? Eller när Lot bestämde sig för att mantalsskriva sig i Sodom. Denna vackra plats. Eller när Gud tänkte förgöra Sodom o Gomorra för deras ondskas skull, vad hade varit Teras hållning? Kanske Abram och hela släkten bosatt sig på slätten - stick i stäv med en framsynt Gud. Sodom och Gomorra hörde väl också till Kanaans utlovade land. 

Vi förstår att detta inte är Teras tid. Erfarenheter av tidigare tillvägagångssätt är en riktigt dålig rådgivande instans på trons områden. Om man inte uteslutande räknar med Gud! Han, den okonventionelle guden! Det gjorde inte Tera.

Bibeln betonar att man stannade i Haran: "Men när de kom till Haran bosatte de sig där." Staden Haran som var namne med Teras andre son som dött innan man avreste. Redan inför trons första steg på vandringen är det de som avviker och fler försvinner längst vägen. Av vantro. Av otro. Haran, som var pappa till Lot och som betyder bränt. Otrons människa går inte att räkna med. Hon blir förbränd. Men obrända ben i dalen reste Gud upp! Det skriver Hesekiel. Ja, bibeln med alla sina; men.., dessa annars så inskjutna ord i satsbyggnader vilka i bibeln påvisar ett antiklimax. Men! eller Men...

Vilka är det då kvar i följet med Abram av hans släkt som han då skulle lämna? Det är hans hustru Sara och Lot. I samma kapitel så står det: "Och Lot gick med honom." Ja, att Sara följde med sin man det får vi anse som legitimt. Men varför inte också Lot? Han var ju faderlös oaktad sin ålder. De var också släkt och som verkligen betydde något på denna tid.

Men Abram hinner inte fram till det land som Gud skulle visa honom innan han måste fly till Egypten, läser vi i berättelsen. Det hade inte Gud sagt något om. Och Abram rådfrågar inte heller Gud om saken. Det sker inget meningsutbyte dem emellan om åtgärden. Hungersnöden var svår. 

I det trettonde kapitlet står det att när Abram återvände från Egypten var Lot fortsatt med honom i följet. "Och Lot var med honom." (...) Som om det var något att beakta eller som om det bara är en tidsfråga innan han inte gör det längre. 

Det heter om kung David: " att han tjänade Gud i sin tid." Det är både retoriskt och ett förtydligande. Vi kan inte tjäna Gud i någon annans tid. En människas kallelse är för hennes tid. Varken tidigare eller senare.

Tera var en belastning för Gud. Det var han. Varför? Han hade inte Abrams kallelse över sitt liv och alla hans råd och insikter under Abrams fortsatta färd skulle väga för tungt i Abrams beslutsprocesser. Den positionen var ämnad för Gud. Och Lot då? Ja, han "gick med " och "var med " så länge det var praktiskt, logistiskt och friktionsfritt möjligt. Han var inte direkt en belastning för Gud. Han var en belastning för Abram. Och han saknade en egen vision. Därför kom Gud när Tera dött till Abram och ber honom lämna sin släkt. Om möjligt. Ganska så naket utpekande för Lot som inte var kallad med Abrams kallelse men som var den siste kvar och den enda i släkten han kunde frigöra sig från. Men det gjorde han inte.

Jag kan känna hur denna insikt och detta faktum ropar till profilerna, till gudsmännen och till Herrens tjänare i alla tider, de som står där som tidens telefonstolpar på behörigt tidsavstånd emellan och uppbär kallelsens signal medans den går emellan stolparna. Det sprakar i samma ledning; "Du måste gå själv. Det är en personlig kallelse!"

Men vi vill gärna ha någon som går med oss. Så mänskligt.


Gud som vill slå följe.

 

Allt sedan jag gav mina läsare här, möjligheten att mejla in sina bönämnen så har jag varje dag burit dem med mig. De är nu en integrerad del av mitt eget gudstjänstliv. Det handlar om många namn och många personer och deras omständigheter där de i många fall inte ens vet om att någon ber för dem. Och vem är då jag i sammanhanget? Ingen. Absolut ingen. Men bönens makt är stor hos en god Gud. Ni som vänt er till mig i frågor som är av bönekaraktär, ni vet vilka ni är. Och inget skall fattas er.

En god vän till mig påminde mig vid ett tillfälle om bibelordet; "om vetekornet inte faller i jorden och dör, så blir det ett ensamt korn." Det handlar om att i någon mån ge upp sitt egenliv i uppoffring för andra i Guds sak. Man kan ju tycka att vetekornet som man tar från sädessäcken, i bildspråket, lämnar gemenskapen med de andra kornen för att verkligen bli ensam där nere i mörkret i jorden där dödens krafter luckrar upp fröet. Ingen slänger heller ner en näve vetekorn alldeles bredvid varandra för sällskaps skull. Likväl måste vetekornet ner i jorden för att dö och inte bli ensamt. Det är en solitär process. Men där i dödsprocessen flerfaldigas livet. Det är livets mirakel. Ett Guds mirakel.

Jag vill säga till dig, du, och till var och en som mejlat mig era bönämnen. Jag ber för din sak och jag påminner Jesus varje dag om dina bönämnen. Tro inget annat. Inte för att jag är någon särskild i saken inför Gud. Men " Gud tänkte på Abraham och räddade Lot." Så står det.

När Gud hör en ström av böner som stiger upp från jorden, då hör han också ditt namn nämnas. Då bevekas han. Av ditt namn. Av den du är för honom. Det rör vid Guds hjärta. Han som känner också dig.

Jag är övertygad om att Gud ömmar för namnen som nämns. Över besvärligheter, för sjukdomar och omständigheter som han vill avhjälpa. 

Det har blivit något stort för mig att få bedja för dina bönämnen. Det är inte tungt. Men det är ett arbete. Vi har önskningar i en viss riktning och vi ber efter våra önskningar och efter vårt förstånd. 

Tänk att Gud är så mänsklig på ett vis. Medmänsklig. Han tänkte på Abraham och räddade hans brorson Lot. Som om Guds tänkte på hans vän, för vänskaps skull. En som han i sin tur ömmade för.

Jag är övertygad om att Gud hör varje bön vid minnet av dig och de dina. Misströsta därför inte. Gud ger sitt svar i sinom tid. Bön är en förrättning. Den omhuldar bönebarnen och Gud ser vad han kan utföra i saken. Det är ett mäktigt sammanhang.

Många är de som inte har en aning om att de är burna på förbönens armar. 

Det är stort inför Gud!

 

Kulturen är i kris. Företrädarna ropar alltmer efter hjälp. Det handlar om människors inkomst och försörjning. Det är allvarliga och svåra förhållanden för många människor. 

I Dagens Nyheter idag kommer ytterligare upprop för särskilt bistånd till kulturarbetarna, till biografnäringen. Mycket troligt är att stommen av denna verksamhet kommer att duka under för en tid. Då kommer biografer att stå tomma och behöva annan verksamhet i sina lokaler. Biograf sökes.

 

https://www.dn.se/kultur-noje/biografbranschens-krav-till-kulturministern-ett-nytt-krispaket-maste-till/

Jag hyser och när en förhoppning om att Gud ska öppna en dörr för fin evangelisk verksamhet i någon av lokalerna här i Stockholm. Det finns och kommer att finnas ett stigande behov av detta framöver.

Vi börjar alltmer få lära oss att leva med Covid-19. Att försöka undvika viruset. Elva miljoner människor är nu smittade världen över och 700.000 har redan dött. Men tänk på att det finns över åtta miljarder människor i världen. Det räcker med att en enda människa reser till en plats där smittan finns, bär med den hem via en flygresa, sedan är smittan ett faktum igen och nya smitthärdar uppstår. Det förlamar all typ av mänsklig samvaro och lägger band på många yrkesgrupper och verksamheter.

Men på andra sidan allt detta så ska det få finnas en plats där evangeliskt arbete åter igen kan få spira! Det bär jag med mig all vaken tid och kommer att bära med mig tills det blir en verklighet.

Bär också du saken i bön. Detta är inget tankeprojekt. Det är en vision och ett trons steg. Omständigheterna kommer Gud att sörja för. Evangeliskt arbete är hans verk.

Vi är bara hans medarbetare.

 

"Tag och kasta mig i havet så skall allt bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er." Jona 1.

Livet bjuder på stormar för alla människor. Även för trons människor. Det kan vara helt eller delvis självförvållat. För andra helt oförklarligt uppkommet. Vi drabbas alla någon gång av det övermäktiga. Stormar är en vanlig illustration på när omständigheter drar in över ett liv och kastar allt omkull och över ända.

I Jona`s liv var det en konkret och verklig storm och ingen metafor för annat. Den var självförvållad. Men Gud var trofast och han inte bara räddade de oskyldiga. Han räddade också Jona. Gud gav honom en ny chans med förnyat uppdrag. Det är det stora här.

Jona säger att stormen drabbat sjömännen och inte honom. Han säger ju inte att "denna storm har drabbat oss, på grund av mig." Nej, han ser osjälviskt till de andra och räknar bort sig själv. Men stormen var lika verklig och farlig för honom.

Det är något mycket dyrbart i denna berättelse och det ligger på trons område. Gud sa aldrig till Jona att han sände stormen. Det står visserligen i skriften att det var så. Men Jona och Gud har inget utbyte i frågan. Icke. Stormen var bara en storm och den ökade. Men för Jona var den i en överbevisande kontext.

Är det inte så i allas våra liv att där tron vill göra sig gällande så finns det också naturliga förklaringar som otron brukar hänvisa till? I Jona`s fall var det en kraftig storm, ett naturfenomen, men som var ett tydligt Guds finger för Jona. Men ändå inte helt självklart sänd av Gud. En storm är en storm. Är inte det stort? Stort att kunna se det så.

Hur är det i våra liv när det ser ut att vara förklarbara omständigheter bakom en tragedi, kan vi då som Jona tro att bakom alltsammans så finns det en Frälsare som inte bara råder över den uppkomna situationen, utan också en god Gud som kan fånga upp oss om vi så än skulle falla handlöst igenom? Det kan ske på många livets områden och på många sätt.

Även om Gud skulle ha talat till Jona att han hade sänt stormen för hans skull, så kunde han ändå ha tvivlat och varit ensidigt skräckslagen av naturfenomenet. Av stormen i sig. Nu sa inte Gud något om saken till Jona. Men Jona`s tro var stark! Han liksom visste om och förtröstade på Gud. Han ser Guds finger i det uppkomna och så till den grad att han är beredd att kastas i djupet.

Så agerar en människa med en beprövad tro. Vilken förebild Jona är här! Vill du som jag äga en så stark förtröstan till Gud att vad vi än möter eller genomgår så är Guds räddning större än själva problemet? Och vi får kasta oss och våra bekymmer på honom! Tänk om Jona hade gett alltsammans en naturlig förklaring, tagit på sig en flytväst, vinkat på förbidrivande skepp eller kastat i en livbåt för egen del. Då hade inte undret skett med hans liv och stormen bara varit en förskräcklig storm, naturligt förklarbar.

Har vi möjlighet att växa också i vår tro på att Gud leder oss till seger? Här visar Gud sin oerhörda nåd mot en olydig Jona. Hur hade vi gjort? Är vår tro så stark att den ser Guds handlande även om den tillfälligt ser ut att gå oss emot? Välgång, framgång och välsignelser från Herren har lite andra profilbilder än stormar, enligt gängse sätt att se det. Inte sant? Har vi tro på att Gud kan häva våra livs stormar? Det är frågan! Jag tror Gud vill föra oss dit. Till välsignelsens hav där vattnet delar på sig och vi kan gå torrskodda över på andra sidan. Det har också skett en gång.

Jona är så tydligt medveten om att det är en god Gud bakom stormen. Han tänker på de andra och han låter sig kastas överbord. Vilken troshandling! Ja, det har engagerat liberalteologer i alla tider och gjort Jona i valfiskens buk till en legend. En sagofigur. Man missar därför essensen av berättelsen och fixerar sig vid fisken, som omöjligen kan ha funnits som en farkost för en människa vid liv under tre dygn... Likväl var det så! Varför? Därför Gud är spektakulär i bönesvaren!

Tänk om Jona hade tvivlat i oförtröstan. Då hade han aldrig låtit sig kastas i vattnet. Då hade Gud aldrig kunnat gripa in som han gjorde och räddat honom. Då hade stormen bara varit som en av alla andra stormar där fartyg går sönder eller där en eller annan klarar sig med nöd och näppe i land.

Ibland låter Gud oss lägga något i andra vågskålen för att han skall gripa in. Backar vi omöjliggörs det. Här strandar tretton på dussinet. Därför blir vi inga verkliga profiler eller troshjältar. Därför blir det inga Gudsmänniskor av oss. Vi hamnar bara inom ramen för det förklarbara och där går vi under i resignation.

Vill du som jag få fatt i tron som ser Gud och där Han kan utföra sina gärningar?

Det jag kan säga om Gud är att han är mycket spektakulär. Han skapar förutsättningar där de inte finns.

Det är och har varit hans signum i alla tider.



 

"Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du? Från vilket land och av vad folk är du?» Han svarade den; »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.» Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem veta att han flydde undan HERRENS ansikte. Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer. Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över eder.» Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land, men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.
Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.» Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade slaktoffer åt HERREN och gjorde löften." Jona 1.


Profeten Jona har alltid levt ett illa beryktat liv i predikstolarna. Den olydige profeten, som han gott kunde ha kallats. Och gör det säkert. Det är inte så konstigt. Han flydde från sitt uppdrag och sin uppgift som Gud hade gett honom. Det framgår klart och tydligt i bibeln.

Men jag ser andra sidor hos Jona som jag tycker mycket, mycket om. Och jag förstår att Gud såg dessa sidor hos honom. Därför räddade Gud också hans liv.

Jonabok handlar mycket om Jona karaktär. Inte om hans lydnad. Mitt i hans olydnad som höll på att föra hela skeppet på grund i stormen, under flykt, så fanns det en uppriktighet hos honom. Den är mer än hederlig. Han säger som det är och han litar på Gud i allt. "Tagen mig och kasta mig i havet, så skall havet stillas för er; ty jag vet att det är för min skull denna starka storm har kommit över er. "

Men var inte Jona lika mycket drabbad? Satt han inte i samma båt? Jag tror inte för ett ögonblick att Jona skulle ha varit suicidal eller en fatalist när han ber dem kasta honom i havet. Här är han ju faktiskt lika mycket profet som Paulus då han i sin tur säger att alla kommer att bli räddade, under en seglats på medelhavet.

"Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat." Apg 27.

Vad vill jag ha sagt? Jo, jag vill säga det som aldrig annars blir sagt. Jona vann männen på båten! Står det inte så? Jona den olydige profeten. Men han uppvisar en utomordentlig karaktär som är avgörande för Guds fortsatta handlande med och igenom honom. Han förblir en gudsman mitt i scenförändringen. Det är kvalitativt. Det är karaktär. Det är karaktärt!

Ohh...att vi alla vore bärare av en sådan helgjuten karaktär att vi täcker upp i situationer för Guds rikes sak, när helst så behövs!  Det är vår lärdom här.

Vad som för övrigt inte står ordagrant i texten det är att han litade på Gud - för det måste man om man skall kastas överbord under svår storm. "Tagen mig och kasta mig i havet ", säger han. Varför hoppade han inte i själv när han hade lösningen på problemet? Det är att vila i Gud, det. Det går nämligen fortare att hoppa i själv än att övertyga andra om en lösning. Det är sannerligen ett högriskprojekt i sig att låta andra övertygas under böljande hav, när båten är på väg att brytas sönder. Men trons vila låg spegelblank på stormigt hav. Storleken på undret stod i proportion till besvärligheten.

Så var det också för Elia på Karmel; "ropa högre till Baal, han kanske bara har gått lite åt sidan, eller kanske han sover... " Så raljerade Elia med sin samtid och pantsatte sin egen värdighet i behovet av ett lika stort gudsingripande.

Det är den bergfasta karaktären och tilltron till Gud det handlar om. Det är en gudsmänniskas karaktär. Det är den som vilar tryggt i Gud om att han kommer att gripa in. 

Och det långt innan någon annan överhuvudtaget har sett det!


 

I dag har jag bett för och smort en böneduk med olja och adresserat till en vän. Jag gör det i tro till Gud. Gud hör bön! Detta är varken ett försök att plagiera någon helandetjänst eller att odla någon personkult. Jag skriver inte heller detta för att framhäva mig själv eller något annat än att det är Jesus som kan gripa in och hela från sjukdom. Det vill jag tydligt framhålla. Och det förstår vi alla.

Flera av de som tidigare lagt fram sina omständigheter har det gått bättre för. Vi är på god väg. Det tackar vi Gud för!

Vad är ett bönesvar, egentligen? Det är ett svar. Det är en mottagares gensvar på tidigare förfrågan, inte sant? Vi människor bönhör inte, alltså är det vi som måste sätta oss i rörelse mot bönesvaret. - Jesus som svarar på bön!

 

Under sommaren har jag varit uppe i Norrland några dagar. Jag hade naturligtvis med mig mina flyers. Vi har varit till Mora, till Karlstad. Vi har varit till Östersund och Borås. Och mindre orter däremellan.

Att ha en bunt flyers liggandes i bilen och stanna till vid någon stormarknad och dela ut, är ett ypperligt sätt att påminna människor om evangelium. 

Det är egentligen inte helt optimalt att lappa på bilar. Det är jag medveten om. Det är något av integritetskränkande för svensken att hitta en lapp placerad på vindrutan på sin bil. Men det kan inte hjälpas. Covid-19 förhindrar oss att verka man till man. Vid undantagstillstånd råder andra lagar.

Nu går en ny beställning med flyers snart iväg. 

Det är välsignat!

 

https://www.youtube.com/watch?v=u6JfusARA0c

 

Detta får bli min sista bild och inslag från Boltziushemmet.

En bild på människonaglar. Den är berättad av författaren Karl Linge. Jag har skrivit av texten i montern ovanför naglarna, på bilden som följer här nedan:

" Carl Hedman Säfsnäs född 15 september 1839. Död 2 maj 1892. Tjänade som dräng. Vid ett tillfälle välte hans sädeslass. Han förmådde inte räta upp lasset. I sitt raseri förbannade han sina lemmar och sin Skapare. 

Samma år insjuknade han. På fingrar och tår växte i naglarnas forts., ut förhårdnader likt rovdjursklor, benen styvnade och synen försvann. Han betecknades som krympling i 19 år. 

Han fördes till Boltzius vid midsommartid 1886. Stannade där i 11 månader och vårdades där av en särskilt anställd sköterska.

Efter någon tid föll förhårdnaderna bort och huden blev vit och len. Han återvände sålunda till hemorten som ett vittne om vad tro verksam i kärlek kan uträtta. "

Jag har tidigare hört att Boltzius omnämt att detta var ett mycket svårt fall, som han kämpade med i bön. Han skall också ha sagt att synen fick mannen inte tillbaka. 

En god vän till mig berättade att Boltzius vid ett annat tillfälle knäböjde 50 gånger utanför en mans hus och bad om frälsning för den mannen. Efter den 50:e gången så vann han honom för Jesus. Mannen blev en kristen.

Vi är inte i närheten av en själavinnares glöd, nit och karaktär.

- Men låt oss ta de första stegen!