" Herrens hand kom över mig, och genom Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: "Du människobarn, kan de här benen få liv igen?" Jag svarade: "Herre, Herre , du vet det." Då sade han till mig: "Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrensord: Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren ." 
Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett rassel, och se, det blev ett sorl, och benen kom åter tillsammans, så att det ena benet fogades till det andra. Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud. Men ännu fanns det ingen ande i dem.  
Då sade han till mig: "Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren, Herren : Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv." Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara. Han sade till mig: "Du människobarn, dessa ben är hela Israels hus. Se, de säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slut med oss. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, Herren : Se, jag skall öppna era gravar och låta er, mitt folk, komma upp ur era gravar och låta er komma till Israels land. Ni skall inse att jag är Herren , när jag öppnar era gravar och för er, mitt folk, upp ur dem. Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land. Och ni skall inse att jag, Herren , har sagt det, och att jag har gjort det, säger Herren ."  Hesekiel 37


Hesekiel är en av de riktigt tunga textförfattarna i bibeln. Det är nog den breda uppfattningen hos de flesta. Hesekiel är den som dammsuger det han har sett med rikt beskrivande detaljer i sin bok. Han är likt en kriminaltekniker som inte lämnat något åt slumpen. Utan att riktigt veta tror jag att många hoppar över hans bok vid sina bibelstudier. Men vilken enastående gudsman som framträder när man tar sig tid med honom. Vilken stryktålig och verkligt gudfruktig kristen han är. Att umgås med honom ger både motivation och tröst.

I slutet på det tjugonde kapitlet då han profeterar mot Södern, beklagar han sig inför Gud. "Jag sade då: "Oh, Herre, Herre! De säger om mig: Han talar i gåtor." Hesekiel tyckte inte att det Gud sa till honom var begripligt i andras öron. Han hade tydligen haft erfarenhet av det tidigare. Här invänder han mot Gud och vi får inblick i det. 

I denna text här ovan, ett underbart sammanhang för övrigt, där han får tala till förtorkade ben, då verkar han ha slutat att invända emot uppgiften eller budskapet han fått sig att förmedla. Det är en fördel när förkunnaren tror på det han säger. Gud är varlig med profeten och frågar:"Hesekiel, kan dessa ben få liv igen?"  Gud förstår hur Hesekiel kan uppfatta situationen rent mänskligt och att det normalt sett är en omöjlighet att få liv i döda ben. Svaret Hesekiel gav Gud måste ha gripen Herren: "Herre, Herre, du vet det." Att få liv i förtorkade ben borde om något vara en omöjlighet. Ingen ställer sig på en kyrkogård och förkunnar.  Åsnekäken Simson slogs med var "frisk". Det är ändå ett bättre utgångsläge än ben som är "förtorkade". Förstå min jämförelse. Bibeln är rik på detaljer.

Profeten insisterade inte längre. Lika visst som man inte skall skjuta brevbäraren då man får fakturor, så ifrågasätter inte heller Hesekiel vad Gud ville ha sagt genom honom. Vilket välbehag det vilar över det! Herren körde inte heller över honom utan hans tro fick växa successivt. Han profeterar i etapper som han blev ombedd. Så ljuvligt att sedan läsa hur Gud ombesörjde det hela. Vad säger Hesekiel?

"Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud."

Gud utför sitt verk då vi utför det vi skall göra. "Medan jag såg på "... Hesekiel sprang inte omkring och försökte para ihop benen i ett eget "hjälpa till projekt". Nej. Gud visste vilka leder som skulle fogas till ben. Det skulle annars kunnat bli en fel sammanfogning om Hesekiel hade lagt pusslet. Ett oändligt arbete, för övrigt. Det verkliga jobbet kunde bara Gud utföra. Sela.

"Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud."


Halleluja!!

 

Idag har Frankrikes president Hollande och Rysslands president Vladimir Putin träffats i Moskva. De har enats över att IS är en gemensam fiende. IS, vad är det för någonting? En profetia kan bli lagd på is. Se hur snabbt en gemensam fiende kan skapa samsyn!

Mina vänner... var det inte Frankrike och Ryssland som Anton Johansson såg som bundsförvanter då Sverige invaderades i en syn? Och synerna av Birger Claesson på 1950-talet. Vilket sammanträffande. Profetiskt tal vet inte av några tidsbarriärer. Himlen är full av profetiskt tal färdiga att förlösas där mottaglighet finns. 

De går sedan i uppfyllelse då tiden är inne.
 

Här nedan lägger jag ut en länk till en bra artikel publicerad i tidningen DAGEN. 

Man får annars, för övrigt, gå till pensionerade evangeliska missionärer som har varit verksamma i de länder där man har katolicismen som statsreligion eller till en alltmer åldrad generation av bibliska förkunnare, för att få liknande klara besked. Det är ingen åldersfråga. Det handlar om sällsynthet. Det är oroväckande inför framtiden. Det behövs fler arbetare för Guds rike!

Artikeln har verkligen relevans. 

http://www.dagen.se/debatt/ulf-ekmans-märkliga-vändning-1.454961

 

"Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid bönetimmen, den nionde timmen. Då bar man dit en man som varit förlamad från födseln. Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.
 
Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!" Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud."     Apostlagärningarna 3

 Judas plägade ta av det som lades i kassan, står det på ett ställe. "Plägade" eller "brukade". Det är åtminstone frekvent förekommande. Man kan förmoda att han  tömt den gemensamma kassan. Det Petrus säger är ju just det: Jag är pank! Hur kan vi veta det? Jo, mindre allmosor är närmast norm och större donationer brukar artikuleras. Han gav ju inget. "Silver och guld har jag inte", säger han. "Men vad jag har, det ger jag dig!"

 Petrus blir plötsligt uppfylld av tro som inte tar hänsyn till de rådande omständigheter, som inte resignerar i ett kalkylerande för eller emot, i brist på egna resurser. Situationen utlöste tro. Tron dividerar inte. Sådant gensvarar himlen på! Den har sitt ursprung där. Petrus skjuter ut sin själ på trons öppna hav och glider ut med sina fötter på det som om det varit till botten fruset, alltid. Med fäst blick. Ytspänningen bar honom. Han pantsätter så hela Guds rike i en enda gärning. Stå upp och gå!!  Imperativ är den språkliga dräkten eftersom det inte kunde ifrågasättas. Det var ett maktbud från Gud. Sela.

 Låt säga att Judas låtit bli att ta ur kassan. Ja, vi kan då anta att han själv hade  vandrat i dessa apostlagärningar. Men det ser vi aldrig några exempel på i skriften. Judas rör sig bara i den fysiska världen. Å andra sidan; Det var kanske bra att kassan dränerades. Arbetet hade annars kunnat urarta och bara blivit till filantropi och social hjälp för behövande. För "Det är saligare att ge än att ta."  Nu var inte Judas sådan. 

I Guds rike kalkylerar man inte. Man räknar med Gud! Han har räknesätt vi ännu inte förstår. Han har matematiska terminologier ännu dolda för människor. Gud har räkne ekvationer det anstår forskare att upptäcka - Ja, trons människor. 

 Mötet med andliga behov väcker ett ännu större behov hos dem som är satta att fylla bristen. Inte sant? De ser både sitt eget och andras behov bland människorna. Hur skall de fattiga i Anden kunna erbjuda andlighet? Här möter oss ett välsignat område där de andliga gåvorna ligger i förvar. För de otillräckliga! Ja, de i sig själv otillräckliga. Otillräckligheten är ett avskytt område. Men du måste in i det, vara i det och verka igenom det. Ibland går vi i egen kraft eller också menar vi oss inte duga till något. Det är bara två sidor av samma mynt. Samma gamla egenvärderade natur sett underifrån eller uppifrån. Men de är båda i lika stort behov av de himmelska resurserna! Backar du från krisen, ja, då fjärmar du dig. Du måste in i den. Gud vill sparra dig till tjänst. Var? I otillräckligheten. Den gör ont men skapar ett välsignat beroende av honom. Se dolda välsignelser finns där. Ja, dolda välsignelser.

Har du läst om Simson när han var trängd och i stor brist. Tretusen man hade tagit honom till fånga. Då är man verkligen trängd. Han behövde ett vapen. En vapendragare hade kanske avhjälpt situationen något. Men inte mot tre tusen man. Det säger sunda förnuftet. Simson behövde minst sagt en häst. För att kunna fly! Men Gud skickade ingen häst till hans räddning. Simson sträckte istället ut sin hand och får tag i en åsnekäke. Vad förslår en åsnekäke? Åsnekäken var frisk, står det. Kan ett kadaver vara friskt? Jo, om det är givet av Gud! Ett levande vapen. Ett fungerande vapen. En andlig nådegåva, om du så vill." Med åsnekäken slog jag en skara, ja, två", säger Simson.  Jag tycker det är en härlig och lite förvånad summering av honom. Som om han själv var överrumplad. Ja, så är det när Gud griper in." Ja, två!", tillägger han.  Han relaterar i efterhand så perplext till händelsen att hans ord blir till skön prosa. 

Kraftgärningarna är många - men Gud är densamme! Källan i Lehi är inte synlig men den finns därunder. Gåvan han ger dig skall sätta dig i förbindelse med kraftkällan. Räck ut i tro. Fatta tag och bruka! Vilken hemlighet. I otillräcklighetens öken har Gud lagt din käke. I otillräcklighetens karga land.

 Längtar du efter en andlig nådegåva, ja, då får du gå in i otillräcklighetens land. Där har Gudsmän vandrat förr. Där alstras ivern. Gå in där med ditt skriande behov. Där rustar han dig. Vad skall du annars med vattenkällorna i öknen till?

Vid stora floder törstar ingen.



 

 Väckelse uppstår inte av att tala om väckelse. Allt tal om behovet av väckelse - så ömkligt. Allt tal om väckelse... är det inte endast ett väderspanande? Ett spanande efter vind och moln. Allt tal om väckelse gör själarna än mer tomma i bänkarna. Det gör mig ont att säga det. 

Vill DU ha väckelse då får du börja predika ordet.  U t e s l u t a n d e .  Då får det vara slut på alla anekdoter och berättelser från allt och allas liv, slut på allt mätande och indikationer på att en "förändring" är på väg - som om det var budskapet och evangelium i sig. Du måste högre upp och djupare ner. Du måste det och inte andra tillsammans med dig. Väckelse är inget upprop eller en unisont planerad viljeansträngning. Vill du... gå då före ! "Tro kommer av predikan". Däri ligger Guds skapande kraft. 

 Tala inte mer om väckelse. Det är inget man kommer överens om att skapa. Predika ordet! Allt tal om väckelse kan om möjligt ge dig lite goodwill över att ha förstått bristen. Vad ska du med den aktningen till? Det blir för dig endast ett rosa eller blått band på ditt rockslag. Det leder inte fram till någonting. Det är endast en variant av samma sak. En deklarerad avsaknad. Men i det hela ett uttryck för samma brist. 

Tala. Tala inte om! Predika ordet med kraft, övertygelse och hänförelse. Vänd dig i bön till Gud. Ta emot ordet och predika det. Gå före själv. Andra kommer att följa efter. Om man skall predika Guds ord då måste man själv vara gripen och hänförd. Av Gud. Man måste leva nära Gud. Det blir då ett fruktbärande liv.

 Att varudeklarera bristen på väckelse är som att glo in i brödburken och ständigt konstatera att den är tom. Tillred istället ett bröd! Det var det första Gideon gjorde när ängeln kom till honom. Är du berörd av Gud - ja, då lagar du till ett bröd. Mjölet finner du i Guds ord. Blanda mjölet med vatten - det är den helige Ande det. Tillsätt måttligt med salt. Det ger smak med sälta. Ställ in det i bönens varma ugn. Där skall ordet få fin färg och form. Giv sedan brödet åt Mästaren. Han skall säkert förmera det. Ja, Jesus skall förvisso konfirmera ditt offer genom att breda ut sin härlighet likt ett nysmält smör över din brödrätt. Han lägger smör med sälta därtill. Han som är livets bröd.

"Giv Ni dem att äta!"

 

"Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus".                                                                                                          1 Tess.2:5


Det är en grundmurad sats att man inte skall bedriva ockultism. För den kristne, vill säga. Den opånyttfödde vandrar i mörker.

Saul - den avfallne kungen, sökte hos spåkvinnan frammana den avlidne profeten Samuel. Det var emot Mose lag. Därvid råder det inga oklarheter. Det är så elementärt att det inte finns några undantag, någonstans, någonsin bland Guds folk. Inte ens i den judiska traditionen.

Bibelordet jag citerar talar inte om de döda. Texten talar om att Jesus Kristus är medlaren mellan Gud och människan. Han som lever i evighet! En är medlaren. En! Jesus Kristus.

I dagarna har grundaren av Livets Ord, Ulf Ekman och hans hustru Birgitta deklarerat att de valt ut var sitt skyddshelgon. Jag vill skynda mig att fråga: var står det i Guds ord att vi skall välja ett skyddshelgon för vår livsvandring här i tiden? Är det verkligen fullt möjligt? Jag är inte sämre upplyst än att det är en kyrkas tradition. Makarna Ekman har ju konverterat. Då är det inte så märkligt. Men är det bibliskt? 

Ulf Ekman låter hälsa att den påve - som han själv uttryckte missaktning emot, då Johannes Paulus ll skulle besöka Uppsala på 1990-talet, nu har blivit hans utvalde skyddshelgon. Han exemplifierar och motiverar valet med att Johannes Paulus ll var ett föredöme i kampen emot kommunismen i de forna öststaterna. Fru Ekman låter också meddela - uppger tidningen Dagen, att hon nu har funnit en "fantastisk personlighet" i Jesu moder att hon nu har gjort henne till sitt personliga skyddshelgon. 

Den kommunistiska världen har inget som helst med Guds rike att göra. Den gjorde möjligen evangelisation svårare i de forna östblocket. Men det är en annan sak. Guds rike är inte av denna världen! Står det inte så? 

Ulf Ekman, som varit den "meste" i svensk kristenhet under ett par årtionden vid förra seklet - oavsett vad man ansåg om hans teologi - har gjort flera teologiska klassresor. Få har som Peter Halldorf och Ulf Ekman förstört den andliga jordmånen i vårt land. 

Kan man lämna en del av Kristi kropp för att gå in i en annan del av Kristi kropp, men samtidigt döma ut den del som man lämnat - såsom vara icke fullt värdig? För det är kontentan. Det är ju inte ens intellektuellt hederligt. Kan man äta av Herrens bord med ena handen men vara förbjuden att äta från samma bord med den andra? Så här inkonsekvent är den ekumeniska retoriken i praktiken, i sina återkommande föresatser att illustrera Guds församling som en Kristi kropp. Man stjäl illustrationen från bibeln men missbrukar den och tillämpar den på två väsenskilda andliga företeelser. Det är ett teologiskt ställningskrig där det gäller att vinna anhängare för sin tro och åskådning. Under tiden är man bröder i Herren och samma kropp. Vilket falskspel. Människor blir vilsna och förförda.

Ulf Ekman uppger för tidningen Dagen, citat: – Vi har en protestantisk utveckling där gudstjänstformen mer liknar allsång på Skansen än tempeltjänsten. 

Det här är signifikativt för den tidigare så karismatiske Ekman och det är beklämmande att han inte blir mer ifrågasatt. Han är alltid apologetisk. Men byter ständigt skola. Det bör man inte för trovärdighetens skull göra för ofta. Han som själv odlat den gudstjänstkultur som han nu istället tar avstånd ifrån och i mångt och mycket själv bidragit till. Nu pekar han finger åt den. Det måste sägas. Jag dömer honom inte. Jag bedömer!

Förlåt om jag blir polemisk och sarkastisk, Ekman är det själv, och som man ropar får man svar. Var inte Ulf Ekman - i så fall - den meste i att efterlikna Lasse Berghagen i kristenhetens "Allsång på Skansen" - som han själv raljerar över? Ekman den främste estradören. Han har ju själv satt standarden i den svenska trosrörelsen och kastar nu sten i eget glashus. Nu har han funnit ett sammanhang som är större än honom själv. Sånt är alltid befriande. För ett tag. Allsång på Skansen... Så nedsättande och arrogant. Gjorde Paulus så med de troende? Nej. Där var det tvärtom. Aposteln stod kvar och fullbordade sitt lopp. De flesta svek Paulus istället och vek av. Det är skillnad på apostel och apostel.

Men ekumeniken ligger fast...med samma trossyskon. Så ohederligt. Förr var Ekman väckelsekristen. Nu är han en antiprotestant. Han är lejd utan att veta om det och har fått betala ett högt pris. Trovärdighets priset.

"En är medlare mellan Gud och människor, nämligen människan Jesus Kristus." 

Låt de avsomnade få vila i frid. "Vi skall efterfölja fädernas tro", står det. Men vi ska inte försöka prata med dem."Vi skall se hur de slutade sina liv". Men vi skall inte för ett ögonblick tro att vi kan kommunicera med de döda. Det har vi inga möjligheter till. Och vi bör heller inte göra det.

Jag kunde be min pappa - som är hos Gud, om en massa saker. Han var också en mycket varmt troende. Men den dag jag föreställer mig att jag kan nå honom och att han börjar göra sig hörd från evighetens sida, då är det andra krafter som är i rörelse. Det borde istället odlas ett större förtroende för Jesus. Han är oss alltid nära! 

" Jesus Kristus är densamme igår, idag så och till evig tid!! " Gäller det idag också?

Det är jag övertygad om. 

 

Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett enda ord av Gud, så att det vi ser inte har blivit till genom något synligt.                                                                           Hebreerbrevet 11:2-3

Genom. Vilket märkligt uttryck. Genom och igenom har inte riktigt samma betydelse. Igenom är mer övergående och temporärt. Man går igenom en viadukt eller annat i överförd mening. Ja, bättre att ta viadukten än att springa över farlig led. Där skall även den snabbaste frontalkrossas. Bättre så det usla skumljuset i viadukten - du människa som inte nu ser dagens ljus. Strax därborta skall du bli bländad. Han räddar dig från bestående faror.

"Igenom allt detta vinna vi en härlig seger", uppger bibel 1917. Den använder det uttrycket i samband med prövningar och svårigheter. Prövningar som är övergående. Men inte så med tron. Den är genomgående. Du är i tron genomgående. Du skall vara i den och vandra vidare genom den. Så fint det uttrycks: så fick också fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron. 

Du har ditt vittnesbörd att avlägga. Det förutsätter händelser, upplevelser på trons väg. Utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Man kan bara komma till Gud om man tror att han är till och lönar den som söker honom. Tro utan gärningar är död.

Här har vi inkörsporten till ett rikt liv i Gud !

Gud är undrens Gud. Men inte för att tillfredställa vårt begär av sensationer eller spektakulära avvikelser från det normala. Nej. Gud är trångmålens Gud. Han är en frälsande Gud. Han är mäktig att föra människan ut ur problem. Det är hans sak. Han upprättar det normativa - som gravitation och tyngdlag. Men han kan också för sina syften upphäva dem för ett slag. "Du sol i Gibeon och måne i Ajalons dal." Sela.

Jorden är rund. Det är förutsättningslöst och omöjligt att bekläda en rund glob med vatten i den dimension som jorden har. Än mindre att låta ett klot hänga fritt i det fria. Det är precis lika omöjligt i mindre skala. Men gravitationen och tyngdlagen håller vattnet på plats, för Gud har gjort det så. 

När Israels barn skall gå över Röda havet banade Gud en väg på havsbottnen. Han frångick en naturlag. Havet stod som två väggar intill en farbar väg. Man gick över torrskodda. Vilken öm bedrift under strider och bataljer och med stora dimensioner. Men man upplevde först trångmål. Det är "igenom" det. Här har vi trons väsen och verkningar. Härligheten står i proportion till trångmålet.

Säg mig... Är det inte genom trångmål Guds största ingrepp i historien har visat sig - för Guds folk? Är det inte nöd och svårigheter som appellerar till hans frälsande hand? Den hand vi så gärna vill se. Vi försöker i vår natur att förutse faran och skapa garantier emot den. Det är vår natur - ja, den vise gör så. Men har inte Gud en alldeles särskild väg för den som förtröstar på honom då man kommit i trångmål? Det lär också bli ditt vittnesbörd genom tron. 

Gud går där vi inte går. Han gör det vi inte mäktar. Han inte bara går på vatten.


Han går på upprört hav. Förtrösta på honom.