"Älskar ni mig så håller ni mina bud", sa Jesus.

Det är en deklaration som vilken religionsstiftare som helst kan mynta. Den är väldigt vanlig, fast kanske genom omskrivningar. Men det som Jesus säger här är rakt och distinkt uttalat. Det skulle då kunna utläsas i våra liv hur det står till med vår kärlek till Jesus - för att älska har med kärlek att göra. Håller vi inte hans bud då älskar vi honom inte. Jag tror de flesta kan förstå logiken i det.

Detta uttalande av Jesus kan möjligen dela på oss. Den skapar å ena sidan sorg och förstämning hos den som brutit emot någon sanning och det försätter den som inte upplever någon fördömelse på andra sidan av beskrivningen. Det kommer an på om vi älskar Jesus.

Detta är det vertikala perspektivet. Här en annan sida av det hela. Det horisontella. Det som berör våra mellanmänskliga relationer.

"Ni tjänare, lyd era jordiska herrar. Visa dem vördnad och respekt med uppriktigt hjärta, så som ni gör mot Kristus. Var inte ögontjänare som försöker ställa sig in hos människor, utan var Kristi tjänare som gör Guds vilja helhjärtat. Tjäna villigt och glatt, gör det för Herren och inte för människor. Ni vet ju att var och en som gör något gott ska få sin lön av Herren, vare sig han är slav eller fri. 
 
Och ni herrar, gör på samma sätt mot era tjänare. Och sluta hota! Ni vet att ni har samme Herre i himlen som de, och han är inte partisk. "  Ef. 6:5-9

Detta Guds ord genom Paulus är också ett sådant där rannsakande ord som tar sikte på det vi gör för Gud - just för att vi älskar Jesus. Det vi utför åt honom eller den tjänst vi fått - och det kan vara väldigt varierande - uträttar vi med villighet inför människorna.

Att hålla Jesus bud är ingen viljeansträngning. Det bara blir så. Viljan liksom bara följer med på tåget. Då är det av kärleken till honom. Och när det gäller tjänandet inför människor är det såsom om det var riktat till Gud själv. Vilka perspektiv!

Vi tänker oftast i stora format. Och visst är det dyrbart om vi gör något för Gud som kanske kan uppfattas som stort. Men när Gud ger ett uppdrag - om än så litet - så dyrbart det upplevs då. Och så viktigt att man då gör det till punkt och pricka. Att man verkligen utför det. Det öppnas himlen över dig. Och jag är förvissad om att himlen alltid står redo med fler uppdrag. Det vilar då välsignelse över dig. 

Så verkar den helige Ande som har ett stort och omfattande arbete bland människorna. Honom skall vi i Jesu namn ställa våra liv till tjänst inför.

 

Jag är min väns, och till mig står hans åtrå. 
Kom, min vän, låt oss gå ut på fälten och stanna i byarna över natten.  
Låt oss tidigt stå upp
och gå till vingårdarna för att se om vinstocken
har friska skott, om knopparna har öppnat sig, om granatträden har fått blommor. Där vill jag ge dig min kärlek. 
Kärleksäpplena sprider sin doft, och vid våra dörrar finns alla slags utsökta frukter, både nya och gamla. Åt dig, min vän,
har jag förvarat dem.    HÖGA VISAN 7:10-13


Det är bruden som talar i denna text. Vem är bruden? Ja, är inte rollfördelningen klar, då blir uppträdet förfelat. Vem är brudgummen? En är uppvaktad. Och en är påträngande. Men påträngande i kärlekens finaste betydelse. Det vill säga i en gentlemans hållning och dräkt. Vem är uppvaktad? Vem är det som uppvaktar? Det är Gud som uppvaktar oss individuellt och vi har att svara honom. Det är rollfördelningen i detta drama.

Här vill texten spränga alla ramar och ta sig in i Charles Haddon Spurgeons metodik. Nyanserna vill aldrig upphöra och beskrivningarna tar aldrig slut. Sela.

Lyssna!

Jag är min väns...talar inte det om ett initialt skede i en relation? Vänskap. Jag är...det handlar om identiteten! Jag är. Och jag är min väns...Och till mig står hans åtrå. Alltså en besvarad kärlek. Han, Jesus, som har älskat oss medan vi ännu var syndare, säger skriften. Rollfördelningen. Det är han som för. Han älskar mer än vi gör i all vår vänskap. Sela.

Vidare.

Kom ! Låt oss gå ut på fälten och stanna i byarna över natten. Är inte det väckelsens och sökningstidernas typiska programförklaring, då allt står på ända. Från tidig morgon till sen kväll. Man bor väl hemma och inte i byarna... Möjligen i en by i taget och hemma. Här står det i byarna. Ett till synes kringflackande.  Vilken rik nyansering. Ja, låt oss tidigt stå upp! Och gå till vingårdarna för att se om vinstocken har friska skott... Om knopparna har öppnat sig - det är själarna det. Vilka har öppnat sig. Och för att se om granatäpplena har fått blommor. 

Där, där, där vill jag ge dig min kärlek! 

I slutet på hymnen uttrycker hon så fint: Vid våra dörrar finns alla slags utsökta frukter, både nya och gamla. Både nya och gamla... Åt dig min vän har jag förvarat dem.

Det är ingen sköka som talar så. Det är ingen hora. Det är en kysk brud. Det är Jesu brud - som någon försökte stjäla uttrycket utav en gång. Är det ändå inte väckelsetidernas vittnesbörd vi läser om här, så säg. Invid skördetiden. Hon som är så glad i honom som älskar mer. Hon som kallar honom för vännen.

Åt dig min vän har jag förvarat dem.

Man blir rörd. Man blir gripen.

 

Mose, bibelns och Israels store folkledare och Gudsman hade en son. Han hette Gersom. Det betyder "främling". Men Gersom försvinner lika fort ur bibelns blad som han omnämns. Ja, det är som om hans namns betydelse att vara "främling" också utåt sett var anonymiteten personifierad. En främlings främsta kännetecken är ju just att man är anonym. Det är någon sorgligt över det. Men kött och blod kan inte ärva Guds rike, säger skriften.

Bland människor som åstadkommer något i sin samtid eller uträttar något mätbart, så ser det ut som en regel att sonen till någon berömd har två vägar att välja mellan i livet och det ifråga om sin egen kontext. Det är väl ingen regel egentligen men väldigt vanligt. Man brukar tala om att stå i skuggan av sin far. Sådana arvtagare brukar fördärva arvet eller förvalta det, för just här gäller en annan lag då äpplet aldrig faller nära trädet. Förvaltare eller fördärvare. Eller nåt helt, helt annat.

Tänk på Evert Taube. En poet, trubadur och skald. Folkkär och känd. Han verkade tondöv och nästintill ofärdig i att traktera en gitarr, men oersättlig i att sjunga sina egna visor så att de berörde hans publik. Hans son, Sven-Bertil Taube, har vigt sitt liv åt att förvalta sin fars produktion. Det har antagligen bara blivit så.  Han är skolad i toner men är ingen skald. Ett typ exempel. Hans skolade röst överträffar möjligen hans fars tonsäkerhet men den saknar skaldens intensitet och rötter i det framfödda. Poetens gåva. Och en förvaltares gåva. Men inget nytt.

Det står om Mose att Gud bad honom lägga sin värdighet på Josua, Nuns son. Här har du den andliga successionen. När fäderna i den andliga världen har fullgjort sin tjänst  o m b e s ö r j e r  Gud en fortsättning. Hur då? Genom den helige ande!

Jag vet inte hur Josua upplevde sin situation då Mose hade försvunnit och Gud tagit bort honom. Det var nog inte lätt alla gånger. Men säg mig, var inte Josua ordlöst styrkt av det påtagliga bevis som Gud hade givit då han tog ut endast två personer för att frälsa Israel från Egypten? Två personer! Vilka var det? Mose och Aron. Jag vill då tro att det också korresponderade väl med den erfarenhet han själv också hade erfarit då han och Kaleb så förtjänstfullt hade varit bland de tolv spejarna och förespråkat ett intåg. Två spejare av tolv. Jesus sände också ut dem två och två. Du vet... man kan inte göra ett intåg med människor som förespråkar uttåg eller ett tillbakatåg. Intåg och uttåg är inte samma sak. Kaleb och Josua var av en annan ande. Trons ande.

Det är gripande att läsa om alla Gudsmän som gått vidare med Guds kallelse in i en annan framtid. De har haft alla odds emot sig och väldigt lite av meriter att falla tillbaka på. Det är ljuvligt att läsa om Josua då han står i ett trängt läge och ropar till Gud. Han talar inte till klippan. Han slår inte med Mose stav på vattnet. Det gjorde Elisa med Elia mantel. Men Josua ber sol och måne stå stilla så att Israels barn kunde strida klart. Gud har alltid en ny och egen lösning för varje situation. Egen lösning. Att vara egen. Ja, Gud är egen. Egenmäktig!

Låt oss läsa innantill:

På den dagen då Herren gav amoreerna i israeliternas våld, talade Josua till Herren inför hela Israel: "Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal!" Och solen stod stilla och månen blev stående, till dess folket hämnats på sina fiender. Detta står skrivet i "Den redliges bok". Solen blev stående mitt på himlen och gjorde sig ingen brådska att gå ner för att fullborda dagen. Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, då Herren lyssnade till en mans ord. Ty Herren stred för Israel. Sedan vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid Gilgal. Jos. 10:12.

Vilken enastående uppgift. Den var inte formulerad av Mose. Den var inte antecknad i Talmud eller Toran. Den var överhuvudtaget inte medräknad bland människor. Guds verk är hans verk. Han kommer att föra det framåt med sina egna makalösa resurser och uppslag till förfogande. Guds resurser vet inga gränser. De brukar kallas för Guds mäktiga gärningar. De går inte i arv. 

 - Men tron, den kan ärvas !


 

På Fridhemsplans tunnelbaneperrong passerar jag två äldre kvinnor utan att möta deras ansikten. Jag kände så väl igen rösten på den ena kvinnan som något högljutt samspråkade med den andra kvinna som gick på kryckor. Jag kände igen den rösten. Jag vände mig om och visst var det hon! Det var den kristna mamman som blev fråntagen sina barn av de sociala myndigheterna på 80-talet. Fråntagen sina barn av de sociala myndigheterna? Det låter ju som ett brott i sig... Jag som tänkt så mycket på henne under alla år. Jag har tänkt på henne ur så många vinklar.

Kvinnan, fast jag minns inte hennes namn, blev föremål för ett tvångsomhändertagande av sina två biologiska barn i en myndighetstvist. I grund och botten handlande det om att föräldraparet var kristna. Man motiverade "den nödvändiga separationen" från barnen med alla möjliga och omöjliga förklaringar, men beaktade inte den svåra konsekvens det fick för barnen att gå miste om närheten till mor och far. Det borde vara ett brott i sig. Relationer vävs människor emellan. De trollas varken bort eller fram. Kan något bli värre i uppräknandet av en åtalspunkt? Barnets tvångs separation från sin förälder. Nej. Nej!

Motiveringarna för att omhänderta dessa barn blev naturligtvis många och helt andra än de egentliga motiven. Vi människor är som sagt subjektiva varelser och i en maktutövning kan besluten färgas både av det ena och det andra - omedvetet eller med flit. För den kristne - och för denna familj - blev det uteslutande en konfrontation mot deras kristna värderingar. Men samhället tog istället fasta på andra saker och slog dem under bältet. Man tog deras barn och märkte många, många människor för livet.

Låt mig skyndsamt få säga: Detta är signifikativt för andliga strider. Jag talar då om andliga strider och inte om tveksamheter. Detta är typiskt. Det kan vid andliga strider se ut på ett vis men vara på ett helt annat sätt i verkligheten. Vem avgör om det är en andlig strid? Ja, fråga tron som är hårt trängd. Få fatt i den som får ta trons konsekvenser och värdera hennes kostnad. Sådant har inte världens makter instängda i sin samtid instrument att validera. Men himlen har det!

Låt mig vända tillbaka till kvinnan. Jag hörde talas om hennes kamp emot de sociala myndigheterna redan innan samhället beslutade att ta hennes barn ifrån dem. Under många år har jag tänkt; hur kan en mor undgå att inte rätta sig efter samhällets normer - för att som mor uppfylla det absolut normativa för en mor  - att just värna sina barns bästa? Det är en mors grunduppgift! Inget annat i jämförelse är av vikt för en mor. Ja, vad är bäst? Här ställdes hennes tro kontra rätten till att få rå om sina egna barn mot varandra och en fientlig sociallagstiftning tillämpad under missbruk. 

Redan av denna min korta text så tänker vi säker att föräldrarna måste ha begått något övergrepp av något slag. Misskötsel eller annat. De sociala myndigheterna har ju tolkningsföreträde. Javisst! Det finns många föräldrar som kan bli underkända i en sådan granskning i tron att vara perfekta medan myndigheterna har lagen på sin sida - om man nu tycker annat.

Barnens rätt i samhället. Föräldrars rätt av hävd. Myndigheters godtycke under tjänstemannalagar. Samtidens expertis av den tidens bättre vetande tog ändå barnen ifrån föräldrarna. Eller rättare sagt: föräldrarna ifrån barnen. Det är ett omänskligt ingrepp vart det än inträffar. Det skapar distans och förstör band som aldrig helt kan återskapas. Det är ett ingrepp som är baserat på kränkning i ordets rätta betydelse, att det inte borde få existera i ett samhälle som kallar sig för humanistiskt. Ändå sker sådant här oftare än vi tror. När konflikten är andlig så kan den kläs i vilken dräkt som helst. Gott blir ont. Och ont blir gott! 

Jag vill skynda mig till denna nu betydligt äldre kvinnan som nu har vuxna barn. Hon var liten till växten, tyckte jag. Jag hade ju själv blivit längre sedan jag såg henne som ung. Hennes hår var vackert grått. Hon liknade i min sinnevärld bibelns Hanna som kom till templet - vilken var barnlös. Men hon strålade lika fint som Hanna då hon till slut fått en son men lämnade den lille Samuel till Eli i ett högre syfte. Min bild är mer träffsäker än vad man kan tro. Den är inte ens sökt.

Jag böjde mig ner för att se in i hennes skinande anlete där på Fridhemsplan. Jag såg nog dum ut där på perrongen då jag måttade in min längd efter hennes. Jag sa att jag kände igen hennes röst. Jag frågade om hon var hon. Det var hon. Jag poängterade hur mycket jag tänkt på henne under senare år. Hon greppade mina handleder med sina heliga händer. Vi strålade ikapp liksom vi stod inför Gud. Gråten var nära. Glädjen. Perspektiven. Himlen och en dyrt prövad tro! Sela. 

Hon strålade. Och jag blev rörd. Jag blir gripen över hennes lidande som mor. Jag är inte dum eller tappad bakom en vagn, men hon måste ha gråtit floder denna kvinna. Hennes gråa hår vittnade möjligen om svåra tider. - Jag har fått se in i vad en troshjälte är för någonting, tänkte jag. Hon har gett mig ett exempel. Om än under tragiska former. Troshjältar är hjältar genom sin tro men dom blir erkända först när de träder in i himlen. Ja, det vilar något postumt över det begreppet - troshjältar.

Jag är glad att jag träffade henne på Frid - hems - plan. Frid i hemmet. Det himmelska hemmet. Ett högre plan! Hon bor inte i Stockholm och att jag skulle stöta på henne här, såg jag som osannolikt. Jag kände att jag ärade hennes sak. Jag ville ära hennes sak. Jag gick in för att ära hennes sak. Och hon blev ärad för sin sak.

Vilken sak förresten? Hennes tros sak, således! 

Med sinnesjukt svåra och övermänskliga konsekvenser.

 

Idag har jag på ett särskilt sätt tänkt på att Jesus skall komma tillbaka till jorden.

Det blev så påtagligt och glädjefyllt att tänka på det. Så märkligt också när man säger det - för var håller han till just nu? Var håller han hus?! Ja, han bor i himlen. Så klart att ”himlen” finns någonstans i all den outforskade rymd som utgör alla universum. Det vore ju värre om det inte fanns utrymme, menar jag. Då hade vi anledning att på rationella grunder tvivla. Vi är för övrigt rätt små när vi med vår skepsis gör vår gudsförnekande stämma hörd. Våra invändningar når inte speciellt långt och de är inte särskilt respektingivande heller. Inte i det stora hela. För när vår egen trånga värld blir allt - ja, då kan vi många gånger förfäkta de mest dåraktiga kommentarer om Gud och skapelsen. Då har vi blivit oupplysta till skillnad från att vara upplysta. Faktum kvarstår. Himlen finns och det måste motbevisas att universum är tom på Gud. Vi är hans avbild. Det är just nu hans stora invändning på dina tvivel. Vi finns och är motbevisade. 

Jesus skall komma igen! Och han kommer inte som han gjorde första gången. Första gången kom han under mänskliga livsbetingelser. Han kom sakta. Han kom genom konception och havandeskap. Hur lång tid är det? Nio månader. Trögt och långsamt. Sedan växte han upp som vi andra och fick ett liv. Det var ju en lång tid för hans samtida att kunna ta ställning till honom, relativt sett. Men också du har på motsvarande sätt haft en lång tid att ta ställning för Jesus. Inte sant?

Vi sitter med hans levnadsöde, hans underbara levnadsöde, likt i ett facit. Och vi har att förhålla oss till honom. Vare sig vi vill eller inte. Gud och Jesus existens sätter livet på sin spets och får skapelsen att bli stor och mäktig igen. Vi har att ta ställning till vem Jesus var och till det han sade och gjorde. Vi kan vända den kunskapen ryggen eller bara negligera honom. Vi kan göra uppror emot hela tanken på Gud och Jesus. Alla aspekter på mänskliga förhållningssätt gentemot Gud kan vi räkna upp i denna text och med säkerhet fånga in oss allihop. ”Vi vandrade alla vilse från Gud”, säger profeten. ”Vi ville alla vandra vår egen väg”…

Men idag stod det så klart för mig: Nådens tid är nu. Nu. Godhet eller ondska. Synd eller goda intentioner - allt finns representerat bland oss människor. Men Gud har ställt fram Jesus som hela mänsklighetens frälsare och förlossare. Det har varje människa att ta ställning till. Han som inte dog efter en instruktion från Gud. Utan av kärlek. Också till dig.

När han kommer tillbaka... då sker det inte genom ett sakta gemak. Då är det inte frågan om ett biologiskt underställt vardande, där vi under hans livstid - så kort det ändå varade, kan fundera på hans trovärdighet om att vara Guds son. Då sker inga välgärningar eller under och tecken vi kan odla våra tvivel kring. Då är det slut med sådant. Då kommer han som en blixt och rycker upp de som hör honom till. I ett nu. Du förödande blixtnedslag.

Han kommer när du är mitt uppe i dina taxeringsavdrag. Han kommer när du lagt dina tjänstepensioner hos goda förvaltare. Han kommer när du investerat din bostadsrätt med egna eller lånade pengar och känner dig säker inför ålderdomen. Han kommer oavsett. Oavsett och obeaktat. Mitt i vårt inomjordiska självbedrägeri. Försäkrade upp över öronen med all världens garantier. Men självbedragna.

"En skall lyftas upp. En skall lämnas kvar". Han skall hämta dem som hör honom till. Makan. Maken. Farbrodern. Mostern. Arbetskollegan. Chefen. Bilisten. Piloten. Taxiföraren. Listan kan göras oändlig. Folk kommer att försvinna i miljontals. Ett världsomspännande kaos kommer att inträda. Alla barn kommer att försvinna... Alla? Ja, alla. Varför? Därför att barnen är rena och hör Guds rike till. Alla borde höra till Guds rike. Och bli renade. Det är det som saken gäller. Därefter börjar Guds upprensning av ondskan. Då kommer den rättvisa och de åtgärder mot all ondska att få sin motsvarighet. Den vi väntar på. Efter att ett ohyggligt kaos gått över jorden.

Om den dagen eller stunden vet ingen. Det är tidernas största hemlighet som är känd. Inte ens Jesus vet om den tidpunkten. Bara Gud. Och när han befaller kommer Jesus att stiga ner på den himmel vi kallar för himlen och rycka upp alla de som tagit emot honom i sitt liv, i tiden, på jorden. Som i ett blixtnedslag.

Det längtar jag efter! Det gör också Jesus.

Se till att du är redo och att du inte låter tillfälligheter eller bristfälliga eller prestigefulla ståndpunkter bedra dig. Det är inte längre tid att odla sin antipati emot den Gud som vill oss alla väl. Vi har endast nuet. Det är vårt enda förhandlingsutrymme. Kunskapen har du. Förvalta den. Omsätt den! Omsätt den väl.

Tänk…så nära som Jesus återkomst är just nu när jag skriver detta, har han aldrig varit tidigare.

Så svindlande. Och så oändligt glädjande.