_DSC9211-2.Mobilen

Att trösta med den tröst vi själva får...

Från dagens evangelisation. Från dagens evangelisation.


Jag var och klippte mig häromdagen. Jag brukar gå till samma frisör och har gjort så i flera år. Jag behöver därför inte bekymra mig så mycket över friseringen, om hur resultatet skall bli. Frisören hon klipper bra, hennes arbetsgivare är dyr, och jag får naturligtvis betala fullt pris som alla andra. Vi känner ju inte varandra mer än utifrån den bild vi själva skapat utifrån dessa tjugo minuter, en halv timma det tar för henne att göra mig färdig.

Frisörer och taxichaufförer får höra mycket av sina kunder. Deras stolar är något av en biktstol. Men inte för mig. Jag trivs med att vara tyst där i stolen. Dels går klippningen mycket fortare och jag tror att resultatet också blir bättre. Man skingrar inte frisörens tankar men visst; en taxichaufför kan ju köra i diket av annat.

Min frisör kommer från en annan kultur. Det har sin betydelse då man i andra kulturer värderar saker och ting bättre, många gånger. Den här gången började hon prata mer än vanligt. Ja, mycket mer än vanligt. Hon hade nämligen förlorat två barn vid missfall under kort tid. Hoppfullt långt gången. Jag bad inte om att få veta hennes berättelse. Men hon kände väl tillit. Kanske nöden var så stor att den svämmade över, helt enkelt. Ja, säkert.

Jag som är en äldre herre i mina egna ögon och säkerligen också i hennes, satt nu och lyssnade på hennes "taxiberättelse" om djupa problem. Vi var dessutom inte ensamma i salongen. Jag förstod att under ytan så var sorgen och förtvivlan stor. Inför framtiden ännu större. Berättelsen var friserad. Därunder fanns en verkligt djup, djup nöd.

Jag beklagade sorgen. Som man gör. För henne var det ju två av hennes väntade barn hon förlorat. Sånt kan sätta sig rejält i kroppen och försvåra för framtiden. Jag är ju själv förälder. Jag kan "dets väntans förlopp" - även om jag bara är föremålet för en sekundär pappas position och ställning här i livet. Jag satte mig lätt in i hennes situation. Jag gav mitt medlidande och min medkänsla utan att det  för den sakens skull skulle kunna tolkas för att tippa över.

Men när hon var klar med klippningen och vi gick till kassan "kom det för mig att säga"; "Du ska inte vara ledsen. (Och jag sa hennes namn.) När du får din son kommer du att älska honom tre gånger så mycket! " Jag har dissikerat dessa ord. Var kom de ifrån med sin övertygande förutsägelse? Äldre människor brukar ju säga såna där saker. Typ: "Det ordnar sig nog." Jag avskyr sådan tröst! Det ordnar sig nog men utan garantier. Men här till och med könsbestämde jag hennes avkomma. 

Orden som kom färdigpaketerade ur min medkänsla för henne lovade inte bara att hon uppenbarligen skulle bli mamma på nytt. Men orden könsförklarade barnet och invävde en tredubbel kärlek till barnet eftersom hon redan förlorat två barn. Den tredubblade kärleken var ju genomsyrad av min tröst till henne utifrån att det skulle bli tredje gången gillt. Den uppvägde alla lidandets dagar och nätter då förlusten av de två tidigare barnen låg där i hennes själ och gjorde mig till hennes biktstol. 

De lidanden vi kristna får genomlida här i livet kan i själva verket vara en Guds stora gåva till oss och andra. Så ser vi det sällan. Lidanden kostar på för mycket och gör ont. Lidanden skyr och avskyr vi med plåster. Vad säger Gudsordet? 

"Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd. Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått. Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning för eder." (1 Kor. 1:4)

Frisören kommer att få en pojke. Det är min förvissning. Det finns ingen anledning för mig att leka tombola med andras känslor eller trösta på rätt eller fel ställe. Det är jag för oförmögen till. Gode Gud! Upplevelsen kvarstår dock och tröstens ord från en god Gud om en pojke. Det var så det gavs. Gud såg till henne och han är en enastående Gud i att kunna hjälpa och frälsa.

Idag ska jag ut på stan igen med mina traktater. Det är en gudagiven gudstjänst.

Och som profeten sa; " Jag vill stiga upp på min vaktpost och ställa mig på muren; jag vill speja för att se vad han skall tala genom mig, och vilket svar på mitt klagomål jag skall få att frambära.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln