Trons lösningar

" Jeriko var stängt och tillbommat för Israels barn och ingen gick ut eller in. Och Herren sade till Josua: "Se, jag har givit Jeriko med dess kung och dess tappra stridsmän i din hand. Tåga omkring staden med alla stridsdugliga män, gå runt staden en gång. Så skall du göra i sex dagar. Sju präster skall bära sju basuner gjorda av bagghorn framför arken. På sjunde dagen skall ni tåga omkring staden sju gånger, och prästerna skall blåsa i hornen. När de blåser i baggens horn med utdragen ton och ni hör ljudet från hornet, skall allt folket ge upp ett kraftigt härskri. Då skall stadsmuren störta samman och folket skall dra in över den, var och en rakt fram."  Josuabok 6


Ett sammanhang där Gud - som så många gånger tidigare i historien - träder fram ur ett mänskligt underläge. En verksam tro rör sig tillsynes alltid i en miljö av underläge. Det finns alltid ett behov av någonting, innan Gud griper in. Resten av hans gärningar har vi inte märkt av då Gud upprätthållit allt i sin allmakt. Så bra att vi då kom i trångmål och fick se hans hand utsträckt! Hur skulle vi annars kunnat uppleva hans påtagliga omsorg om oss? Allt han gör har ju blivit en vana bortom vår egen förmåga att se storheten i det. 

Underläge med Gud är alltid ett gott utgångsläge. Ta fasta på det, gå under med den föresatsen eller överlev med den föresatsen! Håll fast vid och håll före att Gud är mäktig oavsett. Oavsett vad? Vad som än sker! Det är trons vila som litar på att Gud är mäktig och att han kan förändra situationer. Trons vila överlåter saken till mottagaren - till Gud. Sela.

Oavsett hur miljön ter sig, omständigheterna växlar eller omöjligheterna tycks råda över situationer, så har Gud gjort bruk av de mest omöjliga lösningar i gången tid. Hur var utgångsläget för Israels barn vid detta tillfälle?  "Stängt, tillbommat och ingen gick ut eller in."  Räcker det inte med att det var stängt i denna heliga beskrivning? Nej, det var också tillbommat. Stängt och tillbommat! Känner du igen hopplösheten i de två orden? Stängt och reglat. Men för tron är de bara en relief och ett bakvänt sätt att beskriva rörelseriktningen då Gud griper in. Gud måste trotsa sin egen ordning med naturlagarna, med naturkrafterna och upphäva dem för ett slag. Vi blir hjälpta och imponerade. Gud framstår som god.

Jerikos murar. Här är det som så många gånger tidigare och senare i historien läge att resignera och ge upp. Känner du igen den här blytunga resignationen som vill gastkrama varje tillstymmelse av hopp och tilltro till Gud!?  Den ambitiösa och mänskliga förmågan mäter murar och projekterar att gräva sig under dem. I bästa fall. Vi skickar spejare och kastar repstegar i önskan om partiella lösningar. Vad värre är... Den som saknar tro ger upp. Men för den som gett upp finns det ny styrka hos Gud att hämta!! Han har lösningarna. Han är inte instängd som vi i vår kortsiktiga framsynthet, med våra trendiga modenycker eller bristfälliga räknesätt. Gud har i historien visat prov på himmelska resurser där han själv tar sig friheten att bestämma den utlösande faktorn - genom tron! En tro verksam genom kärlek. Sela.

Israel skulle gå runt stadens murar. Inte för att trampa upp en vallgrav och sedan krypa under hindret. Nej! Murarna skulle raseras. Alla skulle därmed kunna gå både ut och in. Fritt! Tala om klimat skillnad för staden Jeriko och som ett uttryck för någonting helt annat än en bastion, en mur, ett fängelse.

Det är något med tron. Och det är också något med den omgivande tillvaron som vill kväsa tron. För den som kan uppleva hur de två oförenliga världarna krockar vid sitt möte, blir det till en kamp, till en strid att urkämpa. Tron hämtar sina resurser från himlen och räknar med Gud i allt. Tron framhärdar. Den övervintrar. Tron lyssnar inte till rationella förklaringar. Den hör men lyssnar inte. Tron går på Guds ord! Den pantsätter allt för insikten och överlåtelsen till tron. Vilken tro? Att Gud är mäktig att uppfylla det han har lovat. För den trosvisse är det löftet mer värt än utgången av situationen. Den trosvisse bryr sig inte om annat - trots trångmål. Var skall man vända sig i vår samtid för att få del av den tron, den tro som får fatt i Guds omvälvande resurser på hans initiativ? Man får gå till Guds ord. Där finns många och rika beskrivningar på Guds tillvägagångssätt. Han är i standby läge trofast att gripa in på ett ögonblick. 

Gud är större än sina lösningar. Han är större än våra trångmål. Han är verksam genom sitt ord! Han är också större än alla de eventuella lösningar i våra liv, som han inte rör ett finger för att efter vårt bästa omdöme bör förändra. Han är större och härligare än både bristen och lösningarna tillsammans. En sådan tro kan verka svulstig. Den kan verka köttslig och fet på mänsklig högfärd. Men en prövad tro, en verksam tro, en tro i kärlek kan övervinna allt. Och sätta Gud i rörelse! Tron spekulerar inte. Den dagtingar inte. Guds vägar är inte våra vägar. Hans tankar är inte människors tankar. Till honom får vi sätta vår tillit.

Sju baggars horn i en utdragen ton och ett härskri jämnade stadens tjocka murar, med marken, du arkeolog i trosfattig tillvaro där du gräver bland kyrkofäder. Vart föder du o Herre upp dessa baggar i motsvarighet till dagens situation? En barnsligt formulerad fråga, kanske. Tron är barnslig och får naiva lösningar till redskap. Tron tar inte upp tävlan med förnuftet. Den tar kärleken till Gud till hjälp - som tror allt!! De blir undergörande kompanjoner med Gud i sikte.

"Lossa o Gud några baggars horn från sina fästen. Plugga ur botten på de täta, signallösa hornen och för dem till heliga munnar som kan blåsa med utdragen ton, oh Gud! En utdragen ton bland ett folk i uppgivenhet. Tron är ingen utdöd mammut bland avlidna troshjältar. Tron är inte var mans. Därav bristen, Herre. Med turturduvans röst hoar jag från botten av min tillvaro."


I stilla förtröstan.