En kvinna med ångest.

6 augusti 2012 « Tillbaka

Det låg en äldre kvinna på en bänk, då jag passerade förbi där häromdagen. Hennes handflator trycktes mot sittytan och hon hade lagt sin kind intill. Hon såg ut som en förlaga till en spindelman sekvens där hjälten klättrar på ytterväggen med sina spretiga fingrar och försöker lyssna på brottslingarna innanför muren, fast i horisontalt läge. Benen var uppdragna i fosterställning. Där har du bilden. Kvinnan var kanske i 60-70 års åldern. Eller mer. Hon tryggade sig till parkbänken som om hon var rädd att ramla av den. Allt såg så konstigt ut. Ingen tjuvlyssnar normalt genom en parkbänk. Allra minst någon som ser välklädd och nykter ut i fosterställning.

Jag gick fram till henne. - Hur är det fatt? - Jag har sådan ångest, svarade hon. Kvinnan berättade att hon hade varit på väg för att handla skor då ångesten kom över henne. Det var ingen förstagångshändelse för henne. Den saken var klar. Den spröda lilla kroppen rymde en människa i rädsla - för ångesten smyger på och är baserad på rädsla. Rädsla för något som kan inträffa. Okänt vad. Ingen kan förklara de utlösande faktorerna. Eller mekanismerna. Inte ens den som råkar ut för den. Bara att den smyger på med emfas och lamslår.

-Vi är svaga vi människor. Alla kan råka ut för det här, sa kvinnan i det att hon försökte vinna förståelse och samtidigt urskulda sin belägenhet. - Ja, vi är väldigt sköra vi människor, gensvarade jag. - Du är ändå stark, försökte jag att trösta henne med. -Du är ändå väldigt stark eftersom du kan överblicka din egen situation och förklara den, fyllde jag i. Hon såg glad ut för ett slag. Min medmänsklighet sträckte på sig och stod på tå för ett slag men ramlade snart ihop och uträttade inget bestående. Ack, du kvasitröst utan åtgärd!

Kvinnan ville till sjukhus. Psyket. Hon var en helt vanlig rekorderlig äldre kvinna som arresterats av sin egen rädsla. Hon klamrade sig fast vid parkbänken. Företeelsen är vanligare än vad vi tror. Men orsakerna göms många gånger under alkohol och andra medikament bland våra medmänniskor. Ångest. Denna djupgående rädsla. Tänk om tryggheten i Jesus kunde personifieras i oss som tror på honom, i allt högre grad! Och bli förmedlad.

Jag kom naturligtvis att känna djupt medlidande med kvinnan. Och jag känner vrede och harm över hur illa medfarna människor är. Ensamma och hjälplösa. Ändå har jag lösningen på problemet. Jag är inte lösningen men jag vet hos vem. Det är hos Jesus! I hans namn, säger bibelordet. Hurdå? Hans namn öppnar vägen till hans obegränsade kärlek. Den fördriver räddhågan och bär inte med sig något straff.

Jesus talar vid ett tillfälle i liknelse om en stark man. Jesus är själv den starke mannen. En man som är starkare än en annan man som bor i ett hus. Jesus använder också bilden av ett hus när han här talar om människan, för kroppen är också en slags boning för oss. Där bor vi själva och alla de egenheter som vi bär på individuellt. Även rädsla kan husera där. Och annat. Vår inre värld är enorm! Vi har så många rum i vårt väsen att vi blir mångsidiga, mångbottnade och flersynta. Inte sant? Jesus har rätt i sin träffande beskrivning. Vi är hus med olika antal rum. Även du som menar dig vara helgjuten med öppen planlösning.

Jesus talar om att bara den som är starkare än den som bor i huset, kan gå in där och binda den som bor i huset, för att sedan bära ut...vad det nu kan handla om. I detta fall handlade det om svår ångest. Och en fiende som burit in den. En ångest som inte har ett dugg med personen eller människan i kroppen att göra, utan är ett främmande föremål "i huset". Något som vidlåder. Det måste till någon som är starkare som kan gå in och avväpna, arrestera och bära ut det som gör ont. Det onda. Ångesten. Den är en effekt, en interiör. Den hör inte hemma i huset!

Kvinnan jag mötte hämtades av ambulanspersonal. Hon hade träffat på ett vänligt och medmänskligt bemötande. Hon hade vunnit lite sympati. Och någon hade därutöver haft mage att fälla orden: - Nu har du något att se fram emot imorgon, då du mår bättre och kan gå och köpa dina skor. Vad skall man säga? "Är man för svag och inte kan gå in i huset och bära ut ångesten, är det bättre att måla fasaden med starka färger". Så fungerar den hyggliga medmänskligheten i all sin välmening. Den gestaltade rädslan i sin fula ångest, grinar lyckligt. Status quo.

Jesus är starkare än all ångest! Han är mäktig att komma in i varje människas inre och bära ut det som plågar. Om vi öppnar för Honom. Det är jag övertygad om! För det måste vara en som är starkare. Starkare än allt det som skall förflyttas och bäras ut, om vi stannar kvar vid Jesus bild av oss som ett hus. Synden bedrar oss och bär in skräp i våra liv. Och vi hjälper till. Jesus är mäktig att binda fienden, rensa och städa inom oss. Han som är starkast! Starkare än all ångest.

Men Jesus bryter sig inte in. Någon måste knacka på dörren åt Honom. Och bjuda in Honom hos andra. Det är din och min uppgift. Det måste finnas en kristendom värd namnet. Guds rike måste någon gång komma till uttryck i vår samtid bland svårt plågade människor. I Jesus namn! Låt oss komma dithän att vi blir dina händer, Jesus! Vi kan få bli dörrknackare åt Jesus.

Det fyller mig ändå med hopp.

Kommentera gärna inlägget:

Namn E-post (dold) Hemsida (valfritt) Kommentar

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Märta » Arbetet i Guds rike: ”Instämmer helt och fullt med Backman "Tack för din klarsyn och tydliga analys!"”
Leif Backman » Arbetet i Guds rike: ”Guds ord är skarpt och klart. Svart är svart och vitt är vitt. Grått blir det nä..”
Märta » Nyhemsveckan: ”Forts. Pingstledaren Alm tycks sakna orientering i Skriften såväl som i den andl..”
Märta » Nyhemsveckan: ”I sin slutplädering skjuter han skarpt, pingstledaren. Det tragikomiska är att h..”
Leif Backman » Nyhemsveckan: ”Bibeln säger; "Hur kan en blind leda en blind?" Ärkebiskopen har under sin ämbet..”

Bloggarkiv

Länkar

Hemsida24 - Lätt att göra en hemsida

Etikettmoln

Thommy Jakobsson - från manna till vaktlar...