_DSC9211-2.Mobilen

Samuel! Samuel! Samuel!

"Då kom HERREN och ställde sig där och ropade såsom de förra gångerna: »Samuel! Samuel!» Samuel svarade: »Tala, din tjänare hör.» Då sade HERREN till Samuel: »Se, jag skall i Israel göra något som kommer att genljuda i båda öronen på var och en som får höra det. På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har uttalat över hans hus, det första till det sista." (1 Samuelsboken 3)

Fyra gånger kom Herren till Samuel denna natt. En pojke i sammanhanget som inte hade några preferenser på ett Guds tilltal, som oroade, som väckte och som störde den gängse rytmen. Den fjärde gången Herren ropade på Samuel då kom Herren också att ställa sig där. Bredvid honom. 

Det här är ingen berättelse ur ett predikoperspektiv som gör sig i text. Det här är möjligen början på ett utkast som aldrig kommer att rymma det som blir sagt. Det är på sin höjd ett predikoutkast som man ganska snart frångår i tal då den Helige Ande tar tag i talaren och ord blir levande och givna. Ett typiskt sådant momentum! Detta är en text som rör sig medans den uttalas och läses! Den är så full av anda och liv att den inte går att reproducera. Den förtätar atmosfären och är full av densitet.

För den som upplevt Herrens omedelbara närvaro - ståendes där bredvid, behöver nämligen mer utrymme än linjära rader av text. Har du hört Herren ropa på dig någon gång i en röst med intonation som når ditt inre öra? Den är mer än för en moders röst. Den tar sig in i det djupaste av själens skrymslen så ömt och hänsynsfullt och dess legitimation är att du är älskad ovillkorat! En röst så genomsatt av hans kärlek. Den bevekar. Den bevekar. Ja, den bevekar.

Idag blev jag särskilt fäst vid att Herren stod där bredvid Samuel som egentligen var utan både mor o far. Emancipationen från hemmet hade inte skett på naturlig väg. Den hade mot social praxis tidigarelagts. Ja, ja, vi kan kalla det för internat. En ensamtillvaro. Internat. Internat... Pojken kunde därför inte riktigt relatera till vem det var som talade till honom, om vi uttrycker det så, i det naturliga. Han var inte van vid att urskilja mamma och pappas röst. Han var bara van vid Eli, den åldrade prästen - om vi nu illustrerar det så endimensionellt. Ensamheten har många skepnader.

Men rösten kom från Gud! Pojken som var så avskild att han bara hade en gammal man att tillfråga om vad det var som kallade på honom. Hade pojken levt idag kanske han mellan första och tredje ropet från Herren hade fått en diagnos av någon högutbildad med legitimation från Socialstyrelsen. Eller bedömd av någon som själv flytt Guds röst, under späord. En bokstavsdiagnos... Psykiatrin som kommer med sina korta mätband på mänskliga rörelser i själen. Som inte vet av människans ande! Prästen, som hade umgåtts med Guds ord i hela sitt liv och som redan första gången borde förstått att det var en Herrens röst som kallade på pojken, begrep inte, och tillfogade pojken ytterligare möda i natten. Överfört i en livstid kan mycket gå till spillo då man inte lärt känna Herrens röst mellan det första ropet till det andra och inte blir hjälpt. Men det är inte mitt fokus denna dag. Herren stod bredvid Samuel. Det är min text idag.

Då kom Herren och ställde sig där. Kan vi få kalla någon pristagare i litteratur som kan verbalisera detta så att upplevelsen av denna mening kommer till sin fulla rätt!? Kan vi få in några lingvistiker som kan formulera allt det som denna mening av betydelse till sin fullhet rymmer?! Jag höjer min röst. "Då kom Herren och ställde sig där"... Och ropade!! " Samuel! 

Mitt hjärta gastkramas och tårarna rinner ur en icke sinande bäck full av vatten. Det här är för gripande! Det här förpassar bloggaren in i ett eftermöte under väckelseatmosfär - mitt på förmiddagen. Och Herren kallar dit in. Guds mäktiga röst som förstärks av hans nedstigande i personlig närvaro. Jag förgås. Då smälter människan likt ljus. Och börjar brinna likt i en eld oförtärandes.

Detta är Herren Sebaot
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln