_DSC9211-2.Mobilen

Ett pionjärarbete i New York

Jag vill så gärna återberätta vad Gary Wilkerson skrivit om sin pappa i sin bok om David Wilkerson. Han som blev till stor välsignelse för sin tid. Han som steg rätt in i gangstergängen i New York på 1970-talet och erbjöd dem Jesu frälsning. Det var ett verkligt pris som han fick betala - för allt banbrytande arbete för Gud har ett pris! Jag vill lyfta fram och peka på en visionärs driv, hans målinriktade och outtröttliga hållning. Det är den som är vacker. Wilkerson blev också det Gud hade tänkt om honom och inte minst igenom honom. Tack Gud för David!

I den text som jag saxar från boken så har David Wilkerson kommit till New York och är synnerligen oetablerad. Varsågoda och följ med i berättelsen:

" Medan allt detta pågick bodde pappa i en liten och kommunalt subventionerad lägenhet på Staten Island, på Victoria Boulevard. Hans arbete i staden med hektiska dagar och nätter hade blivit en heltidstjänst och han behövde säga upp sig från sin pastorstjänst i Philipsburg. Vi barn och mamma flyttade då hem till hennes föräldrar, Carosso, i Turtle Creek - en tillfällig lösning som inte var särskilt bra, tills pappa kunde hitta en bostad åt oss i staden. "   

" Hans liv i New York var spartanskt. För min far kretsade allt - varenda minut, varenda tanke, varenda slant - kring Guds verk. Han använde lägenheten som både sovplats och kontor. Hans bror Jerry, som hade tagit värvning i flottan, hade genom familjen hört vad pappa höll på med och bestämde sig för att hälsa på honom på nästa permission. Min farbror blev chockad av det han såg."       

"Han hade en tältsäng och en kokplatta, och det var allt", säger Jerry. " Jag trodde att han kanske skulle bo på ett fint och flott ställe, men han hade inga pengar. Jag sa inget till honom men jag tänkte: " Han är tokig. Vad i hela världen sysslar han med? Jag trodde verkligen att det var något fel på honom."

"Hemma i Scranton hade kanske hans far samma tankar. "Det kan hända att jag hörde min far säga att David var vrickad, jag är inte säker, funderar Jerry högt. " Jag har ett vagt minne av att jag hörde honom säga: " Jag vet inte vad det är han sätter igång. Men jag vet att när Davids tjänst tog fart på allvar förstod inte pappa vad han höll på med. Och det gjorde inte jag heller."

" Innan farbror Don kom med i arbetet hade han också hälsat på pappa. " Jag brukade åka över dit över en helg medan jag studerade teologi och umgås med honom", minns han. Det fanns en bäddsoffa på hans kontor med plats för två. Vi kunde ligga där och så sa Dave: "Don jag tror jag kommer att dö i unga år." Jag har ingen aning om vartifrån det där kom. Det kanske bara var en sida av hans personlighet. Jag vet inte."

" Den där tanken lyckades min far aldrig riktigt göra sig fri ifrån, och med tiden växte den sig starkare. Han blev ännu mer säkrare på saken tjugo år senare, när han meddelade sina medarbetare att han skulle dö inom tre år. "Han tog aldrig hand om sig själv.", konstaterar farbror Don. " Han åt aldrig bra mat, han plockade bara lite i maten. Mer än en gång hände det under den där pionjärtiden att pappa blev helt utmattad. Då hände det att han kollapsade, ibland mitt i en predikan, och fick föras till sjukhus. " Om något behövde göras såg man bara till att det blev gjort", förklarar farbror Don om familjens arbetsmoral. Mamma behövde predika i församlingen i Scranton alla gånger då vår far var sängliggande på grund av magsåren. Det fanns ingen annan som kunde göra det - så var det bara. Och i en pionjärinsats som Davids handlade det om arbete dygnet runt."    - Ur boken David Wilkerson av Gary Wilkerson -

Detta är ett litet axplock och en inblick i ett pionjärarbete. Till en början ser man bara de negativa sakerna ur ett mänskligt perspektiv. Det är ofta det som stannar kvar i minnet hos kristna som själva en gång var pionjärer, men som kanske lidit skeppsbrott i sin tro. De ser nu bara de uppoffringar man gjorde. Det skymmer sikten för den hängivenhet som man var buren av en gång, i symbios med Gud. De eviga värdena som är värda mer och överglänser allt!

Den som fått en kallelse på sitt liv blir likt en rastlös spårhund som ständigt känner doften av Guds ledning. Det är en kraft som inte går att stoppa. Det är en kärlekens eld! Det är en hög kallelse och den spränger och överträffar alla förmågor.

- Må Gud uppväcka många fler som är besjälade av samma driv och bär på en egen kallelse.

Vi är inte kallade att "Gå in." Vi är kallade att "Gå ut."... medan de flesta inte går alls.

De har istället satt sig ner.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Arbetet i Guds rike:  ”Instämmer helt och fullt med Backman "Tack för din klarsyn och tydliga analys!"”

  • Leif Backman » Arbetet i Guds rike:  ”Guds ord är skarpt och klart. Svart är svart och vitt är vitt. Grått blir det nä..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”Forts. Pingstledaren Alm tycks sakna orientering i Skriften såväl som i den andl..”

  • Märta » Nyhemsveckan:  ”I sin slutplädering skjuter han skarpt, pingstledaren. Det tragikomiska är att h..”

  • Leif Backman » Nyhemsveckan:  ”Bibeln säger; "Hur kan en blind leda en blind?" Ärkebiskopen har under sin ämbet..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln