Visionen håller!

7 april 2020 « Tillbaka

"Han sade till sin tjänare: ”Gå upp och se ut mot havet!” Han gick då upp och såg ut över havet, men sade: ”Jag ser ingenting.” Sju gånger sade han till honom att gå tillbaka. När han kom dit sjunde gången, sade han: ”Se, ett litet moln som en manshand stiger upp ur havet.” 1 Kungaboken 18

"Gå upp och se ut mot havet! " Det är Elia ord till sin tjänare efter tre och ett halvt år av torka. Det är ett arlaregnets tid sett ur ett andligt perspektiv. Innan dess hade Elia sagt åt kung Ahab att också resa på sig, äta och dricka för Elia hade hört bruset av regn. Profeten hade hört, står det. Bruset! Av regn. Nu väntade han på att det han hade hört också skulle bli synliggjort. Trons ande som kommer över människor kan sällan peka på vilket sinnesorgan förvissningen landar i. Ibland hör de, ibland ser de. Ofta kommer det som en stark förvissning. Påtaglig som en osynlig doft. Trons ande förmedlar inte odörer. Men dofter - hur illa det än ser ut! Jag skulle vilja påstå att trons ande kan förmedla en förvissning så att örat ser och ögat hör! Förvissningen den plötsligt bara finns där, den vilar i Gud och den kommer från Gud. Den påvisar ursprung i Gud och den lägger alla sina ägg i hans korg.

Det står skrivet att Elia skickade sin tjänare sju gånger att spana efter regn. Jag vet inte vilka meterologiska avläsningar och tillämpningar man hade på den tiden. Men har man hört bruset av regn och lärt känna Gud trots att man ändå står under molnfri himmel, då vet man att regnet kommer om än det skulle vara åratal ifrån ett skyfall. Fråga Mose, han som väntade fyrtio år i öknen på sin ämnelse.

Elia skickade säkert sin tjänare sju gånger samma dag för att molnspana, för trons ande tar inte hänsyn till tidsaspekter. Gud har ingen klocka. Men han kommer alltid i rätt tid. Trosvissheten kan uthärda väntans långa och svåra nötande på ett löfte men den äger också barnets otåliga förvisso: nu! Och strax därefter ser vi Elia hejdlöst springa framför Ahabs hästar. Framför. Inte bakom! Det är visionärens typiska steg.

Profetera inte om du inte är tvungen. Men är du tvungen då kommer du inte att kunna vara tyst. De med ett självpåtaget uppdrag följer sina egna tankar om en lösning på ditt och datt som spökar i ett kreativt och reflekterande sinne. Det kommer då antingen att bekräftas med det som visionen angav eller också kommer det att sakna förankring i Gud. De tar ofta ekonomiska incitament till hjälp i sina projekt.

Elia går upp på Karmel. På toppen av ett berg. Fullt synlig och därmed en risk och prestigeprojekt. Han som hade bett en bön och det slutade att regna i nästan fyra år. Jag vet faktiskt inte, och jag har skrivit det förut, men jag kan inte hitta tillräckligt med bevis att det är Gud som initierar torkan. Eller regnet. Däremot är det Elia, en man av samma natur som du och jag, som dikterar verkställandet. Den världsliga makten, kungen, står maktlös och har bara att förhålla sig. I allt var det Gud som verkade genom en man med Gud. En man. Med Gud! Två män med Gud kan ibland krångla till det. Men det är en annan sak och i sig inte vägledande.

Det är naturligtvis förmätet av mig att starta med den här inledande proklamationen där ramarna sätts upp för hur ett trons tilltal och förlopp gestaltar sig och sedan lägga det i eget knä och bo. Finns det någon rationalitet och sunt förnuft som riskerar sitt anseende och sitt namn på webben för tid och evighet, om en vision - utan att det i sin motsvarighet äger en övertygelse i Gud? Att förvissningen är rätt? Retoriskt sagt.

Jag läser nu att man bedömer att biograferna går en ekonomisk katastrof till mötes, som mycket annat. Här gäller det att inte tappa blicken! Dels har våra myndigheter lagt verksamheterna med restriktioner, dvs. att inte fler än 50 personer får vistas i lokaler tillsammans, dels så är människor rädda för coronaviruset, då man ser hur oberäkneligt och hur hänsynslöst covid-19 slår mot människor. Folkhälsomyndigheten skissar nu på semesterresandeförbud långt in i nästa höst, då den andra vågen - som i alla pandemier varit den svåraste vågen i dödlighet genom historien. Då förstår vi att en bransch som biografbranschen har en temporär men allvarlig finansiell kris framför sig. Ingen vill heller gå dit trots att vi förblir på hemmaplan under sommaren. Dessutom gör streamingplattformarna som Netflix och andra det möjligt att se biofilmerna lång tidigare än förr var möjligt på biograferna. När biofilmerna fläks upp på biodukarna har de intresserade redan sett filmerna. Det slår också mot biograferna. Storbilds - TV med ljudanläggningar i varje hem är också en outtalad konkurrent. Biograferna har i sin nuvarande utformning ingen framtid. Det vill säga: en och en annan lokal blir ledigförklarad till något annan verksamhet. Guds folk behöver en!

Jag vill säga det igen: denna samtidsobservation är inte rådande men ett litet moln i fjärran. Gud är inte bakbunden av en pests framfart eller dess återverkningar. Men lika visst som att kung Ahab råddes resa sig upp för att äta och dricka, och tjänaren fick rådet att "Gå upp och se utåt havet!", så är det en uppmaning till beredskap och aktivitet. Det står så fint om Elia. Han böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna. Det är ett uttryck för att han var situationen mogen. Han fick inte hybris över sin position hos Gud. Han ställde sig inte staty på en vit häst med ett svärd utdraget till minne av sig själv och sin bragd. Han hade upplevt sig burit hela Israel på sina axlar under torkan. Nu lämpade han ner den bördan på jorden och Gud tog över den. Det är en verklig gudsmans profil. Jag blir så rörd av det.

Man kan grunda stiftelser eller ekonomiska föreningar. Man kan kontakta och uppbåda alla goda krafter man bara kan komma på, för ett projekt. Man kan skapa ett insamlingskonto och uppvakta biografägare och lokalpolitiker. Det är så mycket man kan göra i egen kraft. Men har man Herren med sig? Det är det allt väsentliga här.

Glöm inte bort att när Lewi Pethrus fick visionen att mitt under depressionen på 1930-talen bygga Guds folk ett hus, Rörstrandskyrkan i Stockholm, så var det verkligen fattiga tider. Soppköken ringlade långa. Människor svalt. Ändå offrade människor som aldrig förr. Idag sitter läsarna på miljoner i nedplöjt kapital i sina egna hus. Då ägde Guds folk väldigt lite. Nu har vi mer än man behöver, även om allt är relativt. Kanske nöden driver oss framöver? I alla fall till bön. Det säger Jakob i Guds ord. Och nöd står just nu för dörren! Den dörren står vidöppen.

Rörstrandskyrkan står kvar än idag i sitt bastanta utförande och ingen kan idag bygga något liknande på grund av kostnadsskälen. Då byggdes den under nödår. Så verkar Gud! Låt oss vara helt beroende av Gud. Bed för saken. Det är trots allt bara ett övertagande av en befintlig lokal som avses. Den behöver inte ens byggas. En biograf som redan finns någonstans. Och vill övertagas. Detta är inget stort projekt - även om också jag är präglad på förståndets förnuftmässiga skäl att inte räkna med Gud! Vår kultur och samtid har lärt oss så.

Men vi vandrar här i tro och inte i åskådning.

Etiketter: lewi pethrus

Kommentera gärna:

Namn E-post (Dold) Hemsida (valfri) Kommentar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bengt Winroth » Församlingar dör ut: ”En helt otrolig sång, som jag känner igen sedan 75 år tillbaka - jag är84 år ida..”
Anne Jakobsson » Att vinna försoning: ”En av dina bästa och tänkvärda texter. ❤️”
Sven » "Vem är du när kriget kommer!?": ”Insikt!”
Sven » The Spirit of a Prophet - Leonard Ravenhill -: ”Det är vägen…”
Sven » G12 visioner: ”Mycket bra illustration över G12-visionen… Läste detta först nu10 år senare! Tac”

Bloggarkiv

Etikettmoln