En svensk nunna har helgonförklarats

Det finns inom alla mänskliga sammanhang en fallenhet för kultur. Begreppet står för mänsklig kreativitet och skaparförmåga men det står också för något negativt då det ordinära genom en kultur sätts ur spel. Man brukar då tala om att det har utvecklats "en egen kultur". Det kan handla om en utvecklad praxis som över tid i förhållande till ett regelverk står i bjärt kontrast till de förordningar någon ville värna och upprätthålla. Kultur, som betyder att odla, har sina tidsaspekter. Allt sker inte över en natt. Rom byggdes inte heller på en dag. Den "egna kulturen" smyger sig på och kan med ett förödande slag framstå under katastrofala förhållanden. En haverikommission får sedan i uppgift att skärskåda hur regelverk åsidosatts under en negativt utvecklad kultur. Men då är katastrofen redan ett faktum.
 
Inom olika säkerhetssystem är ett regelverk helt avgörande. Ett kärnkraftverk, till exempel, har sina rigorösa säkerhetsföreskrifter för att undvika en katastrof. När man tummar på föreskrifterna och kringgår dem kan man försätta en hel värld i fara. Bilden är lättbegriplig. Den egna kulturen skapad vid sidan av, kan vara farlig och förledande, då den långsamt och okontrollerat utvecklar sig själv. 
 
Igår helgonförklarade den Katolska kyrkan efter mer än 600 år ytterligare en svensk avliden nunna. Påven Franciskus deklarerade i Guds och i Petrus och Paulus namn att kyrkan lagt en svensk nunna till gruppen av den katolska kyrkans helgon. Det är ett inslag för den katolskt troende världen. Inte för andra. Det sätt som den katolska kyrkan konstruerat företeelsen av helgon är just en sådan egen kulturfråga och inte en strikt teologisk fråga, eftersom det inte finns några bibliska dokument som stöder den processen i Guds ord. Tvärtom. Redan i Gamla testamentet framhålls Guds stränghet ifråga om att kontakta de döda. Döden är en gräns. Annars vore inte äktenskapet upplöst vid död. En per definition saligförklarad eller ett helgon borde då i rimlighetens namn förbli i sitt heliga äktenskapstillstånd. En orimlighet. "Tills döden skiljer oss åt ", uppger Guds ord. Då upphör det jordiska och handfasta. Allt annat är avarter.
 
Alla är inte kristna. Alla är inte heller katoliker. De är således inte två synonyma begrepp eftersom stora delar av kristenheten inte praktiserar helgondyrkan, än mindre bär med sig den föreställningsvärlden. Vi får lära oss begrepp som aldrig ifrågasätts. Vad är en nunna för något? Vad är ett helgon för någonting? Är det en bibliskt förordnad funktion eller endast sanktionerad av den katolska traditionen? Har dessa begrepp en verklig förankring i Guds ord? Vi kan inte legitimera en företeelse bara på allmänt goda grunder. Här hjälper det inte med heroiska insatser för mänskligheten. Här räcker det inte om än så många räddade judar undan förintelsen. Här räcker det inte med om aldrig så mystiska och vidskepliga belägg. Vi kan inte kultivera fram gudomliga lösningar. De måste vara gudomligt presenterade. Katolska kyrkan refererar till traditionen och till kyrkofäderna - som om det var samma sak som ett gudomligt förordnande. 
 
Katolska kyrkan framför uppgifter om att den nyinvigda nunnan skulle ha bidragit till helandet av en pojke från cancer och besökt honom från andra sidan livet i denna välgärning. Jag är glad för pojken och att han lever men Gud arbetar inte så. Och han skulle aldrig tillämpa en metod han själv förbjudit. En är medlare mellan Gud och människan. Det är Jesus! Gud kan sända änglar till vår hjälp. De är de enda som är verksamma med en envägskommunikation med en levande människa - förutom Herren. Änglar dikterar du inte. Änglar tillber man inte. Änglar frammanar man inte. Att trotsa det förhållningssättet är spiritistiskt och hör hemma i en ond andevärld. 
 
Nekrologer är alltid obalanserade. Det ligger i vördnadens natur att skönmåla de avlidna men ger inte det minsta rättvisa åt personen som avlidit. Med tiden blir det naturligtvis inte lättare att ge rättvisa åt en persons verk och liv. Här kan man redan i källhänvisningarna se hur författare till biografier över famösa personligheter är färgade redan vid val av källmaterial - trots att man gör bruk av tesen att forska objektivt. Det finns ingen objektivitet! Här har den svenska nunnans alla kända dygder grävs upp inför utnämningen. Utnämningen till vad? Att helt plötsligt börja höra bortom döden och bli verksam postumt? Hon saligförklaras och blir till ett gudomligt väsen - både som sinnebild och till sin funktion. Vad är till- bedjan för någonting? Det har aldrig varit något neutralt. Kulten är alltid höghelig var du än vänder dig oavsett religion. Tillbedjan är Gud förbehållet och vi har fått lära oss av apostlarna och profeterna och genom Guds ord att vi skall hylla Sonen - Jesus Kristus. Här finns det inget utrymme för kulturella avarter. Vi står på helig mark och ingen kan frånta Gud den ordningen. Här får också frikyrkan se upp i sin kultur av tillbedjan av den helige Ande. Han äger inte den platsen i tiden. Han pekar bara på Sonen. Så lätt det blir kultur av verkligt heliga ting och risk att kommande generationer hamnar fel i sin gudsbild. Ära Sonen så att han inte vredgas! Det står så i Guds ord. Aldrig har jag hört någon förkunna om det påbudet och vad det kan föra med sig. Det måste betyda något eftersom det finns en motsats.
 
Igår bar man fram benbitar från nunnan som helgonförklarats i samband med ceremonin. Det gör man i ett sammanhang där man också delar Herrens måltid för att påminnas om hans död och uppståndelse. Ingenting är heligt längre då allt kan vara heligt, bara det vunnit den organiserade kyrkans acceptans. 
 
Om det hade funnits några profeter kvar så hade de pekat på det inkonsekventa och otillbörliga. Men de kan inte längre skilja på höger och vänster. Fler och fler blir tjusade av den religiösa kulturen och alla dess avarter. Varför? De har satt mer och mer värde på annat än Jesus Kristus.
 
Vilken förlust!!