_DSC7559Thommy4.MOBIL

2019 > 08

I början på Emil Gustavsons bok: Evighetsljus på mörka moln, skriver han så här i förordet:

 - "Den som aldrig varit i någon nöd befatte sig ej med denna bok. Efterföljande tillägnas de lidande med varmt deltagande hjärta."

Jag vill plocka några rader från hans kapitel "Brustna skyar". Boken är från tidigt 1900-tal och författaren som själv var svårt sjuk och dog bara 37 år gammal hade en poetisk ådra, vilket gör bildspråket utifrån det tillgängligt för alla.

" O, Käre! Gråt ut! I denna andelösa värld har jag aldrig funnit bättre skönhetsmedel för den solbrända Sulamit än varma tåreflöden. Ingenting gör hennes ansikte ljusare, än att de badas i tårar varje morgon. Skumma ögon klarna, om de fuktas med tårar. Davids harpa får en skär och klangfull melodi, om hans hjärta krossas. Har du, härliga frälsta själ, någonsin tänkt på att den Heliges boning är en ödmjuk och förkrossad ande? Feberträdet, som renar luften, doftar mest, då det skakas; en del blommor och kryddväxter giva ingen lukt förrän de mals till pulver. Så finnes mången troende, som skulle vara till större välsignelse, om han brötes av någon sorg; och mången triumferande själ skulle lämna djupareintryck, om hon fällt Jesu tårar eller känt Pauli sorg.

"Sjunger hon bra?" frågade en man, som skulle fostra en operasångerska. "Förträffligt", ljöd svaret., "men skulle jag föra henne till fullkomlighet, skulle jag först krossa hennes hjärta".

Den som aldrig blivit bruten genom någon sorg kan ej slå an de finaste strängarna i det mänskliga livet. Vad majsnön är för tidig vår och regnskuren för den torra jorden, det är kännbara förluster och genomgripande smärta för Guds barn. Det bidraga att göra det kristliga livet mera fruktbärande. Allt, som krossar mitt hjärta, är en plöjning för ny sådd.

Nöden förenar. Sammansmältningen av skilda hjärtan och stärkandet av kärleksbandet sker sällan i lyckans dagar, utan hellre vid en grav under brustna skyar, då våra hjärtan uppmjukas av nåden och vi gråta tillsammans. Han tömmer himmelens läglar, så att stoftet gjutes samman såsom gjutgods och kokorna sluta sig tillsammans. En församling, som jagas till öknar och bergsskrevor, befattar sig mindre med "renlärighet" och skilda uppfattningar. Brustna hjärtan har en öppen modersfamn för alla.

Själen krossas för att hela, hon dör för att leva och giva. Regnets flöde uppfriskar jorden och gör henne rik och fruktbärande. varje liv födes med smärta. De krossade hjärtat blir Guds boning."


Emil Gustavson 1862-1900. / Ur Emil Gustavsons samlade skrifter 1935.


 

Läs hela inlägget »

"Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama. 

David bröt upp och drog ner till öknen Paran." 
 1 Samuelsboken 25

Varje gestalt som bibeln framställer bär på sin historia. Deras bakgrund, person, kallelse och livsgärning är unika. Gud uppenbarar sig i sin tid med sina metoder och han utväljer sina budbärare för det. När så tiden gått står gestalterna portal och staty över ett mäktigt Guds verk. 

När Samuel dör så förstår vi att en institution gick i graven. Det står att hela Israel samlades vid hans begravning och höll en dödsklagan över honom. Det säger inte lite det. Samuel som inte talade ett enda ord och det "föll till marken". Är det där som talesättet "bevingade ord" har sin uppkomst? Nej, det var ord som grep in i verkligheten. De beskrev ingen annan under aforism.

Jag tycker varje detalj här är så innehållsrik. Tala om hårt redigerad text eller twittertext. Man begravde honom i hans hem. I Rama. Är det något att veta? För oss - för eftervärlden? Förlusten av gudsmannen kan väl inte uppvägas av begravningsplatsen eller var han bodde.

När gudsmannen är borta återstår allt det som finns i det naturliga. Kroppen. Skalet. Det återgår dit det hör hemma men du finner inte längre mannen. Livsverket är slut. Men har vi inte tidigare hört ett rop från Rama, från samma plats? Rakels rop. Så skall deras verk följa dem! Ropet. Ropet efter dem. Och ropet av dem! Gudsropet!! Hemma är alltså alltid hemma och Rama är alltid Rama. Där ropas det för evigt. Sela. Bibeln avslutar Samuels hädangång på det viset. Men nästa mening har sin fortsättning. Hos David. Av Gud. På annan plats.

David bröt upp. Sånt är svårt. Det förutsätter ett avslut. Inte sant? Samuels död var ett avslut. Guds tillvägagångssätt och avsikter skulle nu gå in i en ny fas. Det har vi människor svårt med. Det är därför vi hemfaller åt religiositet. Vi vill gärna veta hur nästa steg skall se ut. Men så begränsad är inte Gud. Han som ber sitt folk ta nya steg  - mitt i det - och kallar det för förutberedda gärningar!  Vi människor upplever sådana passage för att vara i trångmål. Så har det blivit Guds sätt att skapa vår förtröstan och tillit. Ett kärlekens språk.

David bröt upp och drog ner. Ner till Paran. 

Paran är en öken. Öknen är platsen för paranoia. En genomfart. Drog ner och till Paran... Vi förstår hur svårt det var för David, han som högvördade allt som bar på Guds namn. Det ser inte särskilt visionärt ut. Paran som var en plats dit Israels barn kom innan de intog landet, en gång. Det ser ju ut som en fatal reträtt. Ingen återgår väl till Paran frivilligt? Påminner inte det om Elisa som drog upp till Karmel när Elia försvunnit? För att knyta an. Desorientering under saknad och sorg. Likväl är platsen en Guds språngbräda. Där tar Davids historia vid. Där möter han den kloka Abigail som betyder "min faders glädje", mitt i sorgen. Ett välsignat möte. Till skillnad från ovälsignade.

Ohh...du svåra mellantid då fäderna är borta och vi saknar deras närvaro. Den tid som är intertestamental och då vi själva inte ser storheten i det Gud gör med oss. Ett ingemansland! Den tid då det känns som fyrahundra år har gått och ingen profetröst blivit hörd. Den tid då stenen på Malakis grav restaurerats flera gånger om och de levandes blommor blivit till ett herbarium på en jord hårt trampad av tillvarons hjul.

Men Gud har allt i sin hand! Verket är hans och trots att vi fäster oss vid hans redskap måste allt ha sin gång. På samma sätt "drog David upp benen i sängen" den dagen Gud kallade hem honom. Och dog. Historien visar sedan upp en annan sida av Guds verk genom Salomo. Och så vidare.

Så har vi lärt känna Gud genom hans redskap. Snart skall vi få återse dem alla som vi lärt känna på bibelns blad. Det blir ett möte aldrig tidigare skådat, då vi fri från lyten skall möta varandra hos Gud i härlighet.

Från dåtid till nutid.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: 1 samuelsboken 25

"Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själEller vad kan en människa giva till lösen för sin själ? "  Matteus 16.


En arbetskamrat var skeptisk till himlen såsom den uppfattats som andligt begrepp. Att vi där obekymrat skulle vara i ett tillstånd av evig lycka. Han menade att också det till slut skulle bli meningslöst och enahanda. Men det är inte i himlen som här nere på jorden, för det står i Guds ord att; "vi går från härlighet till härlighet och från klarhet till klarhet." Det är något annat det!

Har du tänkt på att livet börjar med ett farväl? Ja, ett farväl. Lite att hårddra det kanske men vi lämnar tidigt vår mor. Vid födseln. Det är den första separationen även om vi blir kvar där hos henne några korta år. När vi blir äldre så ska "en man överge sin mor och far och hålla sig till sin hustru ". Vi gifter oss. Därmed startar också en stegvis separation från föräldrar, syskon och tidigare barndomsvänner, skolkamrater och andra förebilder. Vi börjar arbeta, får arbetskamrater. Med tiden försvinner också kusinerna och andra föräldrarsyskon ut i livets periferi. Dör gör också mor och farföräldrarna. Vi får själva egna barn. Med tiden flyttar sedan våra egna barn hemifrån. Mönstret upprepas. Hunden eller katten hinner också att dö. Papegojan överlever dem alla.

Mannen och hustrun håller i bästa fall ihop livet ut. De blir pensionärer tillsammans. Vi tappar så smått vår kontakt med arbetskamrater och ett stort kontaktnät. Vi har då hållt ihop med vår partner tills döden skiljer oss åt. Till slut är människan lika ensam som hon var då hon föddes. Ensam med sitt själv.

Ja,det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas. Att under den livsvandringen ha Gud med sig i Jesus Kristus det är det enda hållfasta i livet! Är det inte därför Jesus också sa; Jag är densamme igår, idag så och i evighet ? Han äger ingen tillfällig växling i karaktär eller skulle kunna vara ogrundat lynnig. Han blir aldrig sur eller hämndlysten. Han sviker aldrig. Hans kärlek är inte villkorad. Du behöver inte prestera någonting för att bli accepterad av honom. Du är älskad ändå! Som du är. Hans kärlek är oändlig. Det skapar minsann mättnad för en andligt törstig och vilsen människa i all hennes rotlöshet som vill ta emot honom i sitt liv. Han blir då livet över allt annat!

Vi ska alla en dag lämna detta jordeliv. Ensamma. Vi får ingenting med oss. Vi skall en dag få möte Jesus som är länken mellan Gud och människan. Han som befriat oss och erbjudit befrielse från synden, syndens efterverkningar och dess konsekvenser!

Men det är minsann ett kusligt perspektiv att avskalat upptäcka och beskriva det så att vi faktiskt är med om ett långsamt farväl. Ett långsamt farväl. På egen hand. Vare sig vi vill eller inte.

https://www.youtube.com/watch?v=tTrXsgK4LEo

För att återförenas i en evig gemenskap med människor, änglar och med Gud!
 

Läs hela inlägget »

"Detta ord kom till Jeremia från Herren. Han sade: ”Res dig och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord.” Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde det till ett annat kärl, så som han ville ha det."   Jeremia 18.

Jag kände en gång en krukmakare. Han var hängiven sitt hantverk och var särskilt stolt över sin specialitet. Glaseringen. Den hade han under många år tagit fram själv. Den var hans signum. Receptet var hemligt och resultatet stod för sig självt. Så fort man såg någon av hans hantverk visste man att det var just denne krukmakare som gjort föremålet. Oaktat formen. De som inte kände till honom kunde vända på föremålet och se namnet inristat i glasyr. Han blev ryktbar.

Det är så med lera att det måste ha rätt förhållanden med avsikt på väta och fukt för att kunna behandlas. Gud som i texten ville visa profeten att han ville omdana Israel behövde peka på fundamentala omständigheter som ingick i en process mot ett bestämt mål. 

"Res dig upp och gå ner." Res dig upp betyder att flytta på sig. Ner betyder att gå ner i skuggornas område, i dalen dit solljuset inte skiner på dig. Vi vill gärna sola oss. Och skina. För världen. I världen.

Nej, Gudsmannen skulle byta position för egen del och sedan bege sig ner till krukmakaren. Varför måste krukmakaren befinna sig i dalen, bland skuggorna? Ligger inte dödsskuggan också i dalen? Jo, den ligger i dalen - för om jag och vandrar i dödsskuggans dal - då är du med mig! Och vederkvicker min själ.

När Krukmakaren som är Gud i vårt fall ska omdana en människa gör han inte våld på personligheten. Det gör han inte. Men när han lägger ner sina skatter i en människa - då sker det ibland genom mörker. Det fick Kores erfara. För att komma till Krukmakaren då måste man "gå ner ". Det är det samlade verbs imperativet oavsett vad vi får gå igenom! Leret kan inte i det läget exponeras för solen och värmen. Det är inte då dina glansdagars tid. Din lyckas tid.

Det är så med lera som skall formas att det också måste upp på kavlingsbordet och igenom en vals. Varför då? Jo, för att det yttre delarna av leret är torrt - torrare än de inre delarna av leret. Om en jämn bränning skall kunna komma till - som är avgörande för lerets hållfasthet och i slutänden bli ett nyttigt kärl, då måste fukten i lerets mitt fördelas jämt. Det är en av valsens uppgift att göra leran mjuk. Jämn och mjuk. Det är ingen angenäm process. När Gud verkar i en människas liv då kan det upplevas som brutalt. Det kan gripa tag ända in i djupet av vår livsande. Då får vi fly till honom som vet vad han gör.

En krukmakare gör ofta kärl med handtag. Som med amforor. Eller som med andra typer av kärl. De kan vara till vardagsbruk eller för finare användning. Det behövs ibland att flera delar fogas samman. Det kräver av krukmakaren att ytorna som skall sammanföras är fullständigt skrovliga. Eller upprivna vid anläggningsytorna. Också det är en hårt ingrepp för leret vi endast kan förstå då verket är format. Det har med fästet och hållfastheten att göra. De funktionella delarna skall ju inte genast lossna efter förbränningen. En människa kan vara sammansatt till sin personlighet- ja, men en Gudsmänniska måste bli hel. Helgjuten med Gud.

Varför skriver jag så här?

Jo, för det handlar om att omdanas. Ty liksom lien som tjänar bonden ibland måste vässas på åkern eller kocken som måste låta kniven underkasta sig ett slipegg så förunnas ibland en människa att få omdanas till ett verktyg för Gud! Det är ett nådens verk. Detta är ingen lätt process. Man skulle kunna säga att den är så omfattande att bildspråket kring att gå ner till krukmakaren, att hamna under kavling, under valsen och sedan förmjukas - det är en förödmjukande process bland människor. Men Gud som är vår store Krukmakare han har ibland sådana passage för oss. Säll är den som då hoppas uppå Herren med en barnslig t r o som Abraham!

Hur tror du Gud i historien uppväckte profeter och nasirer åt sig eller andra av honom brukbara människor? Hur skall Gud kunna tala om inte vårt inre blir känsligt och lyhört för honom? Hur skall vi kunna känna in människors behov om inte Guds öra får ta sin boning inom oss och hans milda ord genljuda genom oss?

Res dig... Gå ner... Upp på kavlingsbordet. Tillplattas. Under valsen. Blötläggas. Och sedan snurra runt på tillvarons skiva utan möjlighet att kunna orientera sig överhuvudtaget! Den som varit med om det känner igen sig. 

När leret är mjukt då är det klart att återformas. Och inta sin position under hetta.

Jag kan försäkra dig om att det bästa av drycker kommer Gud att fylla detta kärl med! Han kommer att skriva sitt namn över dig och ge dig den glasyr som påvisar att du är satt att vara till hedersamt bruk, svårligen hittat och eftertraktat i världen! 

Dyrbart och ärbart för Guds verk. Ett kärl till hedersamt bruk.

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Siri Åkesson » Guds kroppsspråk:  ”Tack Jesus!”

  • Märta » Så förleder Halldorf, Pingst:  ”Tack Thommy! Det kan inte nog värdesättas att du på detta klarsynta sätt tar bla..”

  • Siri Åkesson » När frikyrkan rekryterar:  ”Man blir mörkrädd. ”

  • Märta » När frikyrkan rekryterar:  ”Så väl reagerat och skrivet, broder! Man blir ju mörkrädd inför den sortens efte..”

  • Thommy » Förbönstjänst:  ”Tack själv, Märta! Du som fått en gåva att öppna himmelens fönster utifrån. Så v..”

  • Märta » Förbönstjänst:  ”Tacksamt läser jag vad du skrivit här. Jag blev själv påmind - blev uppmärksam p..”

  • Märta » Herrens ord:  ”Gud välsigne den som inte tiger när det är dags att tala!”

  • Leif Backman » Den blekgula hästen del.2:  ”Som av en händelse såg jag i TV-tablån att det går en deckare som heter ; Den gu..”

  • S. Anderberg » Den blekgula hästen del.1:  ”Wow! Vilken insikt. Tiderna manar till gudsfruktan, bön, omvändelse och bibellä..”

  • Siri Åkesson » Den blekgula hästen del.1:  ”Allvarligt..verkligen allvarsord..”

  • Jonas Stenlund » Tvehågsna:  ”Tack för ett ord i rätt tid. ”

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter