_DSC7559Thommy4.MOBIL

2019

"Stora hagel, tunga som talenter, föll från himlen över människorna, och de hädade Gud för hagelplågan eftersom den var mycket svår." Upp. 16:21

Häromdagen drabbades staden Pescara i Italien av ett väldigt oväder. Två väderfronter drabbade samman och skapade osedvanligt kraftigt hagel. Ja, bilderna finns på nätet och Tv4 nyheterna visade hur hagel stora som apelsiner damp ner i havet och perforerade vattenytan till ett omvänt durkslag. Vad väger en is-apelsin, tro? Möjligen knappt ett kilo.

Bibeln som i profetiorna beskriver många obegripliga saker innan de skett, utan att vi kunnat relatera till dem i vår verklighet. Men hagel vet vi vad det är.

I vår text här står det att hagel var tunga som talenter. Hur mycket är en talent? En talent motsvarar mellan 20-40 kg. I en äldre bibelöversättning så står det att de var centnertunga. Hur mycket är en centner? Ca. 50 kg. Vi rör oss med pjäser som uppträder i haglets form som är mellan 20-50 kg. Det säger Guds ord. "Hagelplågan var mycket stor ", står det. Det hör framtiden till. Möjligen en snar framtid. Har du lagt om taket på ditt hus? Det räcker inte! Du måste ha din själs försäkring hos Gud som råder över liv och död, annars går du den dagen förlorad.

Bibelns många apokalyptiska texter börjar vi så smått backa in i. Bibelordet ses ha varit framsynt. Vår vardag och verklighet får förklara bibelorden och vi förstår att det väntar än svårare klimatförändringar. Men allt är inte heller klimatförändringar. 

Det säger Guds ord.


 

Läs hela inlägget »

"Men Gud ger det den form som han har bestämt, och åt varje frö dess egen form. Alla kroppar är inte av samma slag. Det är skillnad mellan människors, boskapdjurs, fåglars och fiskars kroppar. Det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas glans är av ett slag och de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan glans och stjärnorna en annan, och stjärna skiljer sig från stjärna i glans.
Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.
" 1Kor. 15

Emellanåt så drabbas man av en alldeles särskild insikt om att livet en dag tar slut. Döden som verkligen är något kontraproduktivt ifråga om allt det vi fyller vårt liv med här och nu - för vad vi än sysslar med så kommer det att ta slut en dag.

Det här tänket fyller inte mig med någon sorg. Inte inför det stora och avgörande att vi bara är på genomresa, i alla fall. Livet är verkligen en balansgång mellan att vara förnöjd och det mänskliga lytet att aldrig bli helt tillfredsställd. Livet, det mänskliga livet, har ju mycket mer att erbjuda än vad vi hinner med att göra och uträtta under en livstid. Livet är så rikt. Det är ju också en otrolig skillnad på att leva och att bara överleva.

Paulus talar här i bilder. Han jämför livet och döden med ett frö som måste dö. Han påminner om skillnaden av olika kroppar och om den härlighet som finns hos en gestalt. Men han sträcker också resonemanget längre. Han hävdar att om det finns en jordisk kropp - då finns det också en andlig! Vår kropp är ett skal.

Paulus skriver att det som blir sått förgängligt...uppstår oförgängligt. Vilket löfte! Vi som är till kroppen uppbyggda av förgänglighet - för säg den kropp som bara stiger i styrka och hälsa över tid? Nej, vi nödgas konstatera att vår kropp bryts ned.

Jag som springer marathonlopp funderade häromsisten när stelheten tog över och brist på ork saktade ner min varelse under en mara, om jag hade haft nytta av en kropp baserat på nötkött. Eller hästkött för prestandan skull. Jämförelsen är lika burlesk som komisk. Vi är ju människor. Men det ligger något i det. Vi är begränsade men den begränsningen kommer att upphöra i sin motsats en dag! Vad säger Paulus?

"Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet." Men inte i rikedom. Inte heller i ära. Motsatsen är bestämd och intressant. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft! Ringheten har sin motsats i härlighet. Svagheten får sin motsats i kraft. Jag tycker det är så intressant! Det här talar i överförd mening om den nya kroppen vi skall få. Vi skall bli Jesus lika! För såsom han var i världen så är också vi.

Så får då varje krämpa och varje outhärdliga defekt sitt löfte om något bättre. Därhemma hos Gud kommer vi inte att känna igen varandra efter våra lyten, det som i tiden kanske skiljer och skilde oss åt på grund av vår svaghet. Vi kommer att finna varandra bättre i bristens motsats. Vilket härligt löfte!

Tanken på livets ändlighet kan skapa försänkthet. Men det är ju bara ingången till det enorma liv som väntar! "Solen har sin glans. Månen en annan. Stjärnorna en annan och de skiljer sig också åt sins emellan."

En gång skall härlighetens morgon randas, då alla jordens dunkla skuggor flyr. Jag längtar då dit men jag vill också vara kvar. Det kallas för livsaptit. Jag vet ju inte av något annat liv än det som just blev mitt.

Det livet vill jag leva i Gud!

 

Läs hela inlägget »

"Ty ännu måste synen vänta på sin tid men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall ej utebli." Habackuk. 2:3

Ett år innan min pappa gick bort år 2000 hade han en vision om att bygga upp ett kristet arbete i Ryssland med en tillhörande hotellverksamhet. I Kaluga, en oansenlig ort söder om Moskva. Han brann för ett hus som han hade sett där vid ett besök. Ett omöjligt projekt, egentligen. Ett hus utan tak med tjocka väggar. Fanns det väggar - då fanns det förutsättningar - menade han. Mitt intellekt log nog som den ofruktsamma Sara då ängeln kom till henne och Abraham och sa att de skulle få en arvinge, när han berättade det för mig. Huset var praktiskt taget en ruin som levde helt med naturen där träd och buskar slagit rot på insidan av huset utan några kvarvarande fönster. Det påminde om fästingen utanför Ödeshög i sitt förvildade tillstånd och skulle blivit en dyr investering även om marken i princip var gratis. En ödeshög. Men vad är dyrt och vad är billigt i Guds rike när själar vägs på evighetens våg?

Kaluga är en historisk plats. Men staden är lika obetydlig i förhållande till Moskva som Anatot var till Jerusalem på Jeremia tid - för att belysa ointresset för staden. Inga turister rör sig där eller andra förbipasserande övernattare. Det är inte en sådan plats, helt enkelt. Där ville han starta ett evangeliskt arbete. Så fullständigt ogenomtänkt. Han frågade mig om saken; Jag svarade att är det grundat på tro - då är allt möjligt. Hur det än ser ut. Ja, sånt är lätt att säga även om det också är helt sant. Jag ville inte bidraga till att kväsa hans vision med typiska kalkyler inom ramen för ekonomi och förnuft. 

Sju år senare. Volvo lastbilar meddelar att man tänkte uppföra en lastbilsfabrik i Ryssland. Bara så där. Man hade då förhandlat fram en plats i just Kaluga. Helt osannolikt! Av alla platser på jorden. Sju hundra personer skulle få arbete på fabriken i den lilla orten. Man räknade med att producera 15.000 fordon per år och fabriken skulle stå klar 2009. Vilket den också gjorde. (Klicka på länken så ser du.) 

 https://www.volvoce.com/global/en/this-is-volvo-ce/corporate-information/our-locations/kaluga/

Om vi leker med tanken att ett hotell hade byggts i Kaluga enligt visionen, då hade det varit en given plats för tekniker av alla de slag som naturligtvis kom att pendla både under projekteringen och under drift och produktion. Det här påminner mig om Filippus som fick tilltalet att han skulle gå ut på en folktom gata. Han gjorde som Gud sa. Den tomma gatan i det här fallet är ju verkligen en ruin till hus. Stefanus kom i sin mission att vinna en ansedd regeringstjänsteman från Etiopien, för Gud, genom det tilltalet. En enda människa. Men en nyckelperson.

Jag vet inte vad som initierade min pappas vision. Det vet ingen annan heller. Eller varför visionen inte realiserades. Men visionen ser profetisk ut med historien som vittne. Min pappa kunde naturligtvis inte så långt i förväg vetat vad Volvo lastbilar hade för avsikter med Kaluga. Men på sju år hade ett hotell kunnat färdigställts på orten. De sju feta åren och sedan de sju magra... Sådan är profetian.

Profeten Habackuk säger att synen måste vänta på sin tid. Vad betyder det? Det betyder att profetiskt tal handlar om något längre fram och att informationen är före sin tid - så till den milda grad att du kan stå mitt i ruiner på en gård och ändå se något annat och vara rätt med din framtid! Gud är visionär! Och han är i trängande behov av att meddela vad han ämnar göra. Så har han alltid varit.

Jag vet inte hur många hotellnätter av svenska och europeiska lastbilstekniker Kaluga hotell hade härbergerat. Det fanns inga hotell där heller. Eller vad det hade kunnat betyda i stort. Denna händelse är nu förbi. Jag vill tro att tilltalet var ett erbjudande där framtiden gömt på vad Gud ämnade, eftersom det inte blev av. Men berättelsen kan lära oss något. Detta är ett skolexempel på vikten av att akta på profetiskt tal och berättelsen är en inspiratör för andra trosprojekt där gudsmänniskor inte sällan blir stenade för sina ingivelser. Missförstådda. Misstrodda.

Blir du bildligt talat stenad för din vision? Låt stenarna ligga. Rör dem inte. Med tiden kommer de att utgöra underlaget för din paradgata på yttergården till din vision. Stenarna är bara en indikation i sig på att du sett något bara du fått se. Bygg! Bygg vidare.

Ge inte upp! 


 

Läs hela inlägget »



I går när jag svängde in från Sveavägen till Kungsgatan i Stockholm kom jag osökt att tänka på sommaren för två år sedan då jag här skrev om att förvärva en biograf för evangeliskt arbete. Ja, ja vet. Ekonomiskt ett rent vansinne. Bättre rustade evangeliskt präglade krämare har med ett batteri av krafter och resurser försökt tidigare. Men jag tänker inte på det. Jag tänker på behoven som kommer i framtiden. Och det skriande behov som redan finns men som ännu inte är väckt. Vi är ju inte här för att i första hand lära oss dela på varandras saker... Det är en sekundär fråga. Vi är här för att vinna själar! Tycker du att jag tar stora ord i min mun? Det må så vara!

Jag hade en nattlig dröm - möjligen som sjuåring - då jag i drömmen uppmanas att kasta min bibel i den ränna där sufflöser brukar stå på en teater. I drömmen tyckte jag det var obegripligt. Att kasta min bibel... Men många hade kastat sina biblar där innan.  Drömmen var inte snurrig för sjuåringen. Den var och är uppburen av ett allvar som sjuåringen kunde förstå. Stämningen och mörkret, allvaret och uppmaningen är lika klar för mig idag som den natten.

Ja, det var mörkt och det rådde uppbrottsstämning där på scenen. Det var som ett anfall skulle ske under ett krig. Befallningen att lyda maningen att kasta min bibel i rännan har igenom åren samtidigt tett sig obegriplig för mig.

Jag stod på en väldig scen utan publik. Ja, så var drömmen. Vi stod formligen och väntade på Jesu andra återkomst. Två personer till fanns med mig på scenen. En är hemma hos Gud nu. En lever ännu. Men det är inte det centrala. Den ödesmättade krigskänslan drömmen var uppburen av flätades samman med den vissheten att det var Jesus vi väntade på och inte ett flyganfall. Ja, för många kommer Jesu ankomst att vara mindre angenäm.

Drömmen avbröts av att jag hann kasta min bibel på avsedd plats. I tid.

I går hann jag bara 50 meter ner på Kungsgatan innan jag ser en av de biografer som funnits där sedan länge. Igenbommad. Det jag såg tog påminnelsen i gatukorsningen fyra minuter innan i hand. Påminnelsen som föregick stod då förklarad. Jag behövde berätta det för min fru som var med mig. 

Jag önskar ett evangeliskt arbete där evighetsfrågorna står högst på dagordningen! Där ren biblisk förkunnelse predikas i en förtätad atmosfär. Tänk om denna väldiga lokal kunde få bli en mötesplats där människor som ännu en gång festar sig tomma en lördagkväll, kan få komma in och möta Gud. Är inte det större än allt annat vi ägnar oss åt, så säg? Hör inte iakttagelsen till den bön som Jesus lärde oss: "Bed skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin stora skörd ".

Bed om detta att Gud sänder förkunnare till en framtida skörd. Ett sådant arbete kan inte organiseras av människor. 

- Men av Gud!

 

Läs hela inlägget »

En beteendevetare deklarerade vid ett ledarskapsseminarium att i all mänsklig samvaro måste vi förhålla oss till varandra efter givna regler. Ja, det kan låta självklart. Mänsklig samvaro kräver ju det. Annars får det återverkningar i gemenskapen. Och så kom det: "Om vi alla oavkortat skulle säga vad vi tänker och tycker om varandra, skulle det bli outhärdligt." Meningen fastnade i mig och jag tyckte det lät hemskt och det på flera sätt. Frågan har hamnat i karantän. Tänker vi gott. Tänker vi ont? Om andra.

Jag har läst Jan Myrdals bok "Ett andra anstånd ". Här menar Myrdal att han gör upp med sig själv eller som han själv beskriver det: "jag söker i ord och bilder skära upp jaget ända in i pulpan." 

Låt mig först få säga; Det finns en sida jag inte kan fördraga hos honom. Det är hans frispråkighet kring självmord. Det har jag skrivit och redogjort för honom. Jag träffade honom och Gun Kessle utanför Filadelfiakyrkan i Stockholm för många år sedan. Det var efter hans tredje och sista memoarbok  "Gubbsjukan " där han faktiskt inspirerar till suicidala handlingar - åtminstone anger som en möjlig sista utväg vid lidande. Det vi skriver får ju följare och blir till en skörd. Men han lyssnade inte till det. Istället har han än värre gått in för att proklamera den suicidala vägens möjligheter i sin senaste bok Ett andra anstånd. Det är ett stort misstag av 92 åringen som inte lever som han lär.

Myrdal är kanske en av de mest belästa skriftställare vi har i Sverige - hur man nu kan mäta det. Frånsett hans politiska inställning är han alltid intressant att läsa, med sin osedvanliga skärpa. En verklig stilist.

I boken Ett andra anstånd ger han sken av att han i brottstycken vill vara mer ärlig än annars. Biografier och memoarer är väl annars de mest tillrättalagda skrifter vi överhuvudtaget kan läsa. Men som den gode HR medarbetaren sa; Vi människor är alla ganska så lika. Jag vill tro så.

I boken Myrdal skrivit, menar han sig skala av sig själv likt en lök. En träffande bild egentligen - för vi är av syndig natur. Det är bara det yttersta skalet på löken som är fernissat och anpassat. Ja, vi är inte syndare för att vi syndar. Vi syndar för att vi är syndare! En identitet, en natur.

Jag tycker om Myrdals försök att vara ärlig. För det är så typiskt. Hans rader vill bli till en bekännelse. En ateists biktbok. Han har en god vilja att bekänna sina moraliska försyndelser. En äcklig läsning. Men det finns andra sidor han inte ens vidrör. Ja, en lök är en lök. Och en syndare förblir en syndare tills Kristus fått stå fram i livet. Tänk att när människan skall försöka vara ärlig och bena ut sina innersta intentioner och uppsåt, då blir det bara ett rumsterande av samma sak. Ett katalogiserande av samma material. Ett status quo.

Människan är en syndare. Kristus är vår återlösare!


 

Läs hela inlägget »

"Då kom en annan ängel, som hade ett rökelskar av guld, och ställde sig vid altaret. Åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen. 

Och röken från rökelsen tillsammans med de heligas böner steg från ängelns hand inför Gud.

Ängeln tog rökelsekaret, fyllde det med eld från altaret och kastade ner den på jorden, och det åskade, dundrade och blixtrade och jorden skälvde
."
 Upp. 8.

Vad är bön för någonting? Det är mänsklig vädjan om hjälp. Bön är inte en räcka betraktelser. Bön är inte ett undervisningstillfälle eller ett föredragande. Bön är inte heller ett santförhållande. Bön är den yttersta gränsen för hjälplöshet och ett närmande till Gud. Eller den första och omedelbara instansen för den som lärt sig att förtrösta på Herren i alla frågor. Bön är att hänskjuta sin sak till Gud som ensam står över alla förhållanden och kan ge svar om en utväg.

Vi använder eller behandlar ofta bönen som en rituellt inslag i livet. En religiös metod. Ett fromhetsuttryck eller som ett andligt äkthetsbevis. Men vad säger skriften? Ja, den talar om vapen i flertal. Bönen är ett sådant vapen.

"Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad."

Röken från översteprästens rökelsekar var i gamla testamentet den stora symbolen för bön. En mycket vacker bild egentligen, eftersom rök från ett överhettat förbränningstillfälle ofrånkomligt söker sig uppåt. Mot himlen. Mot Gud! Den tar inte hänsyn till undertak eller instängdhet. Den avlägsnar sig alltid från eldhärden och drar iväg - uppåt! Den rör sig aldrig horisontalt. Den hittar skarvar och blottor att passera och den har bråttom förbi och ut. Den är ivrig som ropet från en nödställd och går jämna takt därmed. Allt annat på jord drar nedåt på grund av tyngdlagen. Men den som är i nöd, verklig nöd, kan be och bönen den når upp och till Gud. Var så säker!

Lär inte oss skriftstället att röken inte bara tar sig in i himlen, den omhändertas också väldigt noggrant. Den samlas in och hanteras i dyrbara kärl. Vi tror att Gud skall höra vår bön och det är sant men hanteringen är också intressant i texten.

En ängel uppges stå vid ett altare. Vilket altare? Det är tveklöst det största av alla altare. Golgata offerplats! Där Guds son offrades. Alla böner får sitt mottagande där. Men innan ängeln samlar ihop bönerna så läggs det till en rökelse i guldskålen. - Mycket, till och med. När det står "alla de heligas böner" då förstår vi att det handlar om många sakfrågor och omständigheter som insamlats. Det handlar inte bara om en sakfråga. Det handlar om ett enormt inflöde av information. Böneinformation. Men om all den mängd böner skall blandas med rökelse, då skall det mycket rökelse till. Det har Herren tillsett. Och det är mer rökelse än böner. Så har jag förstått det. Bönesvaret räcker till!

Vad är rökelse?

Ja, vi får en antydan om det hos Mose.

"Herren sade till Mose: Ta väldoftande kryddor, stakte, sjönagel och galbanum och dessutom rent rökelseharts, lika mycket av varje slag, och gör rökelse av dem, en konstmässigt beredd blandning, saltad, ren och helig. En del av den ska du stöta till pulver och lägga framför vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag ska uppenbara mig för dig. Höghelig ska den vara för er. Den rökelse ni gör med denna sammansättning får ni inte göra åt er själva. Den ska vara helig för dig inför Herren. Den som gör en sådan för att njuta av doften ska utrotas ur sitt folk". 2 Mos 30.

Rökelsen var uppbyggd av fem komponenter; kryddor, stakte, sjönagel, galbanum och harts. Den blandningen var inte tänkt för en människa. Utan för Gud! Hur då? "Den skulle vara helig för dig inför Herren ", står det. "De heligas böner ". Här tänker jag på den förfelade bikten i ett kyrkligt system. Prästen känner igen sig och det typiskt mänskliga i bikten och den samvetstyngde får så kallad absolution. Det är ett förfelat tillvägagångssätt och till fel instans, enligt bibeln. Himlen måste involveras. Bönen, rökelsen, hör Gud till! Han som kan avhjälpa.

Varför är det så viktigt med den rökelse som kommer från himlen och som blandas med våra böner - innan bönesvaret återvänder - blandat med eld och rökelse?

- Om vi bara kunde se den kärlek som finns vid Guds altare! Det är den som är tongivande. Och välluktande. Elden å sin sida har dubbla effekter. Den kan bränna upp ett helt livsverk på ett ögonblick och ödelägga Sodom och Gomorra på en dag. Men den kan också rena ädelmetall och Levi söner. Positivt och negativt, kanske, men aldrig smärtfritt. En sak är i alla fall säkert; det som blir kvar blir bestående!

Det vore mer än intressant att tränga in i rökelsens alla beståndsdelar och se vad den åstadkommer tillsammans. Vi vet att dess slutprodukt och sammansättning är nåd. Nåd! Har inte nåden barmhärighet som en viktig beståndsdel, så säg? Har inte nåden med förlåtelse att göra? Har inte nåden med kärlek att göra och med medlidande och upprättelse och försoning att göra?

Våra böner - för jag kan inte tänka mig annat - är bristfälliga. Därför att vi är bristfulla. "Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill." Rom 8.

Gud tar emot våra böner genom de suckar Anden manar oss till - vi som egentligen inte vet vad vi borde be om. Jesus vet om våra omständigheter. Han som varit människa. Han kan bringa ordning på turordningen i vår uppfattning om våra behov, de behov och situationer vi själva framställer i bön. Därför blir bönesvaret korrektare än vårt uppfattade behov av vår livssituation i bön. Gud som vet vad vi behöver innan vi nämnt det med vår mun.

För vad står skrivet?

"Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss." Rom 8.

Här har du rökelsen i himlen. Den som blandas med våra böner.

 

Läs hela inlägget »

En späd liten kvinna inträder i gudstjänsten. Hennes gång fram till sin plats - vilken plats som helst - men alltid på ytterkanten, långt fram men inte längst fram, var avkännande och verkade något motoriskt tveksam. Försiktigt och avvaktande. En människas gång. Som om hon var buren av en total anspråkslöshet men ändå inte håglös och mån om att hälsa på alla längst hennes väg i bänkraderna. Ja, hon kände verkligen av längst vägen, så skulle jag vilja beskriva henne. Hon valde alltid ytterkanten av en stolsrad. Alltid.

Det är tjugo år sedan jag träffade henne sist. 

Ja, det tog alltid tid för henne att ta sig fram till sin stol. Hon var som en drottning som inte slarvar med människosjälarna längst en paradgata. Hon hälsade på alla på vägen och sken som sol. Av frid. Men det var inte där hon djupast sett rörde sig. Hon bar på en tyngd, en andlig densitet bakom skenet. Den av Gud pålagda nöden för andra.

Lisa är en bönemänniska. Hon lever ju. Vad är en bönemänniska? Det är en människa som inte kan låta bli att bedja för andra. Som drivs till det. Vad beder en bönemänniska om? Ja, den som det kunde säga. Men det jag vet är att de under långa tider beder för många människor och med nöd för dem och med intensitet och med omtanke. Lisa berättade för mig en gång att när hon ber så känner hon att Gud hör henne; "bönen biter, den sitter där, då ligger den där ", sa hon.

Lisa fyllde härom dagen 100 år. Det är en hög ålder och förmågorna sviktar men när man sjunger andliga sånger och börjar bedja då vitaliseras hon och blir som förr, berättas det. Hon kan då texterna helt utantill.

Lisa satte sig som sagt alltid på ytterkanten av en stolsrad. Det hade med hennes arm att göra. Den behövde svängrum i bänkraderna, har jag nu förstått. Jag kan se henne sitta med sin sjal om håret, se hur smörjelsen tar tag i henne och hur hon böjer sig framåt med armen snett utåtsträckt och ropar "Herre, kom över oss! " Då tog hon den förtätade atmosfären med sig och förtätades själv och blev till en andlig åskledare. Då kom Guds ande över henne och profetorden blev det verbaliserade tordönet och jordbävningen som Uppenbarelseboken talar om - om än i lokal skala.

Det finns en ängel som håller i en guldskål i himlen. Där blandas människans böner med rökelse. Jag tror som många andra att den rökelsen är Jesus böner för oss - för det står att han ber för oss och manar gott. Utan Jesu böner skulle våra böner få slagsida. Rökelse luktar också gott, om du förstår bilden. Dessa böner når fram till Gud. Sedan vänder ängeln på skålen och lägger eld därtill. Så avgörande. Innehållet hamnar sedan på jorden. Då uppstår åska, blixtrar, tordön och jorden skakar! Det är ju en andlig värld vi talar om.

Lisa har genom sitt liv varit en nedslagsplats för Gud. Hon har burit fler människor på sitt hjärta under sitt liv än vi kan ana. Jag vill ge henne den bekräftelsen här. Guds Ande slog ner i henne. Då vek hon sig karaktäristiskt framåt i stolen där hon satt. Hon ropade. Armen - som behövde fria ytor åt höger - sträckte hon då ut - likt en Mose stav. Tro inget annat. Då förstod man att hon var på väg att föda ett budskap.

Så här kan beskrivningen av en "moder i Israel" se ut. De hittar du aldrig på scener och uppträden under föresatser att göra en "cross over" mellan Guds rike och världen. Aldrig.

Inte ens med hjälp av flumljus och rökmaskiner. 

 

Läs hela inlägget »

Det är stärkande att på sitt nioende år av bloggande där den första tiden bara hade ett tiotal följare, kunna konstatera, att min sida blev uppsökt av inte mindre än 1651 stycken läsare under en enda dag. Ofattbart! Det har naturligtvis med de etiketter som läggs till artiklarna att göra och som skapar träffar ute på nätet. Men jag  hoppas också att texterna sprids från man till man och inte nås av en tillfällighet - även om det också har sitt oskattbara värde.

Ett andligt kristet arbete har alltid för händerna. Tiden räcker inte till. Och det handlar som alltid om prioriteringar.

Tack alla ni som stöder och sprider texterna vidare i den mån de har något av värde!

 

Läs hela inlägget »

I Matteus talar Jesus i en liknelse om såningsmannen. Men egentligen handlar det om mottagligheten för det såningsmannen sår och inte så mycket om spridaren. Varför? Därför att vi utan att förtröttas skall i tid och otid. Så säger Guds ord. Dagen är kort. Solen går snart ned.

Jesus säger att säden är budskapet, evangelium. Såningsmannen är alltså varje evangelist eller var och en som bär ut de glada budskapet om frälsning till andra. Åkern eller jorden är då den enskilda människans hjärta och sinne. Hur mottaglig är människan idag för evangelium? Hur mottaglig är jordmånen för himmelskt liv? Ja, det beror på många faktorer.

I Jesu undervisning räknar han upp det som såddes vid vägen, på stenig mark, och det som såddes bland tistlar. Och de goda exemplet.

Jag har fastnat för den situation som handlar om att säden såddes vid vägen."Det är dem som hör ordet men inte förstår det", säger Jesus. Fröet kommer inte in i myllan för vägen är för hård. Detta är det signifikativa för en väg; hårdheten.  Jesus relaterar till den hårda vägen, till bristen på kunskap i Guds ord.

Är inte vår tid en okunskapens tid när det gäller biblisk insikt? Den kunskap som evangelisten relaterar till. När de första apostlarna predikade så fanns det åtminstone en gudsmedvetenhet och insikt i skrifterna. Det gör det tyvärr inte idag. I dag vet inte den unga generationen om berättelserna i skiften. Utsädet står inte i proportion till frukten eller avkastningen - därför blir så få frälsta! 

Det finns en sak som Jesus inte nämner i sin liknelse - varken när det gäller ogräset eller det faktum att jordmånen var hård likt en väg. Det är plöjning och harvandet. Varför nämner inte Jesus att svaret på problemet är plog och harv? Därför att de har sin givna plats i jordbruket. Harvar och plöjer gör man när förutsättningarna är så usla att ingen förståndig längre skulle slösa sin säd på hård upptrampad jord, om jag får spetsa till det. Det vill säga när okunskapen är för stor. Är inte det vårt dilemma idag? "Vem trodde väl det budskap som predikade.", klagar profeten. Och för vem blev Herrens arm utsträckt?

Jesaja skriver: "När åkermannen vill så, plöjer han då beständigt och hackar upp och harvar sin mark? " Frågan är retoriskt ställd - med betoning på beständigt. Beständigt betyder konstant. Så svaret blir följaktligen; han gör det inte jämt men naturligtvis någon gång. 

Vad motsvarar då plogens skarpa blad som i rader skär rätt igenom den hårda markbädden och utan hänsyn drabbar fältet? Stålet som kultivator. Som återställaren. Ja, profeten han säger att man en dag skall smida om svärdet till plogbillar. Gudsmannen som fann både svärd och agrara redskap i samma redskapsbod - åtminstone i sin sinnevärld. Det är inte för intet! 

Att rensa ogräs är att kultivera jorden genom harvandet. Men att plöja det kräver grövre stål. Att plöja är också en djupare process än att harva. Vårt folk behöver kunskap. En hunger efter Gud! Marken är hård som asfalt. Det växer inget.

Vad vill jag säga?

Jag tror inte att kunskapsbristen som står i direkt proportion till uteblivna väckelser har med upplysning att göra. Skäran måste djupare ner i den igenvuxna åkern där fröna inte finner väg ner i fåran. En väg är inte fårad. Allt jordbruk handlar om en porös jordmån där sedan regnet och fukten spelar en avgörande roll. Gud är själv solen som ger växt och hundrafalt igen! Men om inte jorden drabbas av en omild behandling kommer inte fröna ner i myllan - i hjärtana! Det har med en ofrånkomlig jordbruksprincip att göra. Väckelse är synonymt med regn. Men på hårda vägar rinner regnet bara av. Vid jordbruk måste plogbladen ner i jorden. Vår kultur och människotyp är överasfalterad. Det har kväst allt andligt liv.

Plogblad skall en dag skall smidas om från svärd. Det gäller inte vår närmaste framtid. Likväl är Guds ord skarpt som ett tveeggat svärd. Det tränger igenom. 

Men i fråga om mottaglighet så behövs det något extra ordinärt över vårt land som går över folksjälen.


 

Läs hela inlägget »


https://www.youtube.com/watch?v=9sXWbHCLUFc

"Vi lägger våra liv i Dina trygga händer, Din trofasthet kan vi lita på, Du leder våra steg, Din omsorg är beständigt, Din kärlek kommer alltid bestå, även om vi inte ser vägen, kan vi tro och hoppas på Dig, Jesus "...

 

Läs hela inlägget »

Ibland - som i morse - var det som om himlen öppnade ett fönster och en sång slapp ut och nådde mig. Jag blir aldrig klok på val av sång vid dessa tillfällen eller varför de kommer så plötsligt där och då och just till mig. 

Ibland tycker jag otacksamt att jag behöver dem vid svårare tillfällen i livet, när det är tyst som i graven och då själen försmäktar. Men sångerna kommer när de kommer och de tar över i tillvaron!

Jag tycker om att relatera till orsaks sammanhang men det är alltid likadant; överraskningsmomentet är totalt och jag kastas in i en himmelsk kör. Jag fick ta och bege mig ner i Stockholms tunnlar där jag på några ställen har unikt tillträde, för att där kunna förena en arbetsuppgift jag visste fanns och få sjunga av mig sången med samma emfas som jag själv hörde den i mitt inre. En sång som i sig kan förflytta berg och få ett hjärta att gripas. 

Det sjungs alltid växelvis i himlen. Märkligt. I mäktiga körer. Men det slog mig...är det verkligen sant? Ja, det är sant! Gud är oföränderlig. Oföränderlig även om den andliga situationen inte är som den har varit eller borde vara! Det inger hopp och det utmanar. Här är sången som ljöd:


När Mose ledde Israel utur Egyptens land, förföljda utav Farao de stod vid havets strand, men Herren öppnade en väg och havet klövs itu. Och den Gud som fanns på Mose tid är likadan ännu.

Kör: Likadan, än idag. Han densamme Gud ännu. Likadan! än idag. Han densamme Gud ännu.

När David stred mot Goliat han icke var allen, ty Herren gav åt honom kraft att slunga bäckens sten, fast Goliat var stor och stark, fick David övertag. Och den Gud som fanns på Davids tid, är likadan idag!



 

Läs hela inlägget »
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till profet för folken." Jeremia 1.

Det här är Guds ord över Jeremia liv. Några få rader gör upp med många av vår tids glömda övergrepp och långtgående konsekvenser. Det här är livets upphovsmans syn på vardandet. Jeremia - en profet. Man kan också vara något annat. Men en sak är säker; Guds tankar om den enskilde går väldigt djupt, också rent konstitutionellt.

Gud säger att han helgade Jeremia innan han föddes. Varför? Har inte tillblivelsen  med konception att göra och ringlande dna-strängar efter släktens lyten och begåvade företräden? Något i personlighetens djupaste rum där Gud ämnade röra sig och där den helgade inte kommer ifrån. Här gömmer sig världar av dold insikt. Gud har förseglat förhållanden.

Vi kan kontra med prästens tjänst och funktion i gamla testamentet. Eller relatera till den. Gudsmannen var präst efter stånd. Lik en adelsman. En adlad man. Det fanns också där ett utväljande, ett helgande moment, men inom ramarna för en särskild släkt. Prästen ärvde sin uppgift och med prägling utifrån.

Man kan tycka vad man vill, man kan emotsätta sig bäst man kan, men är man avskild eller helgad för Guds räkning - då är det ditt liv ! Det blir ditt liv. Det kan låta besvärligt och ödesmättat. Förvisso! Vad hade du tänkt dig? Brottas inte Jeremia å det allra gruvligaste med Gud i frågan? Jo. Det är din tröst! Du kommer inte undan.

För att sländan skall kunna gå på vatten så krävs det en ytspänning. I överförd mening - en själens ytspänning. Sländan kan önska sig de mest djupgående corallrevsdyk bland färgglada fiskar men kommer inte ner i vattnet. Den är inte avsedd för det. En knaper bild kanske. Men ytspännningen är ändå där! Den ytspänning den helgade bär i helg och socken.

Översteprästen. Han som är ensam i sitt slag under ett år. Så glamouröst, till synes. Vilket finjobb i andens rike. Nej. Han får gå ensam in i det allra heligaste. Ensam och själv. Och han får gå ensam ut därifrån också. Varför? Det finns inga parametrar begripbara för andra utan tillhörighet av samma stånd. Tillstånd. Men det finns inga. Översteprästen är bara en. En om året. För det året. Bland människor. Men vi har en överstepräst som kan känna medlidande för oss - Jesus Kristus. Han inte bara förstår. Han har också upplevt det själv som människa.

Är du avskild för en uppgift? Det nyper i skinnet. Du kommer inte undan. Det är ändå din tröst. Ditt lidande, det är din kallelses krona. Avskildheten är det första man brottas med som troende. Annars har kallelsen inte drabbat. Men har du börjat brottas med Gud i frågan - då kommer du att växa till på samma plats - avskildhetens helgade plats. Gud har bestämt den.

När det gäller Guds bestämmelse över en människas liv, så är han resolut. Se på Jeremia. Se på Mose. Ja, se på vår frälsare, Jesus Kristus! De hade alla en väg att gå. Ingen annan kunde gå den vägen. Inte ens Aron, Mose bror, som vid flertalet tillfällen körde i diket på grund av detsamma. Varför? Han var inte avskild för Mose uppgift. Bara för sin.

Det finns ett bärande element för den som är avskild för Gud - om jag nu får spegla denna fråga så ensidigt. Det är kärlets konstitution och erfarenhet. De kan se olika ut. De kan också användas för olika ändamål. Bibeln säger att de kan vara för hedersamt bruk eller till mindre hedersamt bruk. Vi gör ju skillnad på stengods och på kristallglas. Vi gör också skillnad på kraftiga skottkärror eller varmvattenberedare. Men de är allesammans kärl. De syftar till något.

Vad består kampen i på ett individuellt plan - kanske för dig som inte lyckats definiera den än, men som dignar under tyngden? Jo, det är den tillnärmelsevis tunna hinna som utgör kärlet mellan din yttre verklighet och din inre. Där inne bor du - i kärlet! Gud vill bo och verka i kärlet. Men kärlets konturer tillåter inte formen att upphöra. Din konstitution, således. Gud har satt en gräns där.

Du kan aldrig ta någon med dig in i kärlet. Det är en omöjlighet. Då vore du inte längre helgad - i detta avseende. Ett kärl är till för ett innehåll, relaterat till vad det är fyllt med. Det är lika elementärt som att sött och salt vatten inte kan förenas i samma hav. Då blir det bräckt vatten och odrickbart. Därför måste den som är avskild för Guds räkning uppleva isolationens börda. Du bär den och den är din. Avskildheten är Guds dyrbara forum i ditt liv där han vill verka. Gud vill kalla ut människor för sina uppdrag än idag. Det gjorde Gud med Jeremia långt innan hans mor hade lämnat moderkakan ifrån sig.

Också det en oerhörd bild på att vara ett avskilt och för sitt syfte ett oersättligt kärl.


 
Läs hela inlägget »
Min svärmor sjöng i min ungdom en sång av Elsa Eklund som lyfter taket denna dag. De andefödda sångerna som kan ta sig igenom fängelsemurar, som kan leta upp den Gud söker med sina andeburna meningar och dra ner himlen över jord, för ett slag. Ja, de bryter fram igenom otroshärdar och krossar gamla syndavanors makt.

Från Golgata en ström går över världen, Med hälsa liv och frid som Ordet sagt, Den bryter fram igenom otroshärden och krossar gamla syndavanors makt.

   Vid Golgata min själ så gärna dröjer
   Där fann mitt trötta, sorgsna hjärta ro
   Vid korset som mot himmelen sig höjer
   Det finns en plats där jagad själ får ro

Den strömmen går till arma syndaträlar, Som fåfängt kämpat för att frihet få, Den giver kraft åt sjuka trötta själar, Åt modlös kämpe nåd att trogen stå.

Så flöda fritt du underbara käll, Gå fram med makt bryt all fördämning ner! Må reningsfloden rikare framvälla, Och frälsningsjublet stiga mer och mer.



- Halleluja!

 
Läs hela inlägget »


Idag gick jag förbi Citykyrkan i Stockholm. Ett av de sista kaféerna i stan i kristen regi. På evangelisk grund.

Citykonditoriet stängdes redan 26 januari i år och man anför att det är med sorg man stänger ner. Ett otroligt beklagligt beslut. Svårare att återställa än vad man kan tro. Jag menar att det är ett verkligt misstag. Kyrkan meddelar att man kommer att byta aktiviteter i lokalerna. 

Citykonditoriet har varit en samlingsplats för många olika kristna som sökt gemenskap eller bara önskat träffa andra kristna genom åren och över en kopp kaffe. Men gång efter annan så tar kommersiella företräden över den kristna verksamheten, äter upp den eller slår ut den.

Lika lite som man kan konservera eller bevara en väckelse genom att stänga in sig i slutna miljöer, så bör den livsnerv som det är att människor fritt kan komma tillsammans på en plats få vara öppen. Jag tror att Citykonditoriet varit en sådan plats. Tänk bara ur ett själavårdande perpektiv att kunna få träffa kristna medmänniskor att få tala med. Att få droppa in på ett neutralt kafe´där hjälp kan finnas. Det är ovärderligt. 

Tills jag ser vad man gör av denna sak så är det tills vidare ett felgrepp. Det vågar jag hävda. Jag har sett det förr.

Bland Guds folk i alla tider har de ekonomiska aspekterna fått vara underdånig evangeli ärende. Men gång efter annan så dukar verksamheter under.

Jag sörjer verkligen att levande kristendom alltmer försvinner. Låt oss be till Gud att han tänder en eld igen! 

 

Läs hela inlägget »
Min själ längtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. Mina ögon längtar efter ditt tal, jag frågar: " När skall du trösta mig?" Ty jag är som en vinlägel i rök, men jag glömmer ej dina stadgar." Psaltaren 119


Modernt språk urholkar bibeltexterna många gånger och berövar dem därmed andemeningen. Vi ser det gång på gång. Bibelöversättare är inte aktsamma om djupen när de översätter skriften. Man berövar nerven i texterna för att anpassa dem efter våra egna oprövade liv så att vi skall känna igen oss. Det som vi människor så ofta är inriktade på under alla livets områden, att få leva livet smärtfritt. Vi försmäktar aldrig. Därför förmår vi inte känna, än mindre känna in. När så vårt liv tar mark på ett grundare vatten, i de nya översättningarna, så tappar vi djupet. Frälsningens djup.

I den här texten så har de äldre översättningarna en intensivare förklaring av innebörden: Min själ "försmäktar ". Oh... Vilken skillnad på att längta hit eller dit. Men vid försmäktan då är det allvar. "Jag försmäktar efter din frälsning". Intensiteten är förstärkt. Kan du känna igen dig i det eller nöjer vi oss med ett kristet santförhållande vid fromma bekännelser? 

Vi förstår av psalmen att vi har att göra med en människa som är i nöd. Mänskligt sett. Eller vad skall jag använda för bild? Att gå in i väggen är för timligt, på något vis. Ja, i den här meningen att det verkligen så. David är i nöd men vägrar glömma "dina stadgar". Guds stadgar! "Ty jag är som en vinlägel i rök", säger han.

Det här är inte en kung i stort palats med guldkaraffer vid gyllene vinglas. Åtminstone hämtar han inte sin metafor från den miljön. Nej, istället tar han bilden av de beduintält där djurhudar som rymde vatten eller vin hängdes upp i tälttaket, beduintälten som ofta hade en eldstad i dess mitt. Kungen, profeten och skalden jämför sig med det rökinpyrda skinnet - för ingen hängde vinlägeln över elden utan vidare - åtminstone inte om lägeln var fylld. Möjligen i förberedande syfte att göra skinnet mjukt och fogligt. Halleluja! Det är inte de yttre tingen som räknas men uppfyllelsen och utgivandet! Vi kan likväl uppleva oss som torra skinn många gånger. Förtalade och misstänkliggjorda. Ensamma och övergivna. Det är vår rökfyllda miljö.

Psalmisten är så utom sig av nöd och förtvivlan att han påstår att hans ögon längtar efter Guds tilltal. Hur längtar ögonen efter att få höra? Det brukar väl öronen ta hand om? Kanske han letade i skriften och önskade läsa något levande ord från Gud i realtid. Eller kanske nöden var så stor att de fem sinnena tog över varandras plats, likt hörselskadade som får förstärkt luktsinne. Jag kan känna med gudsmannen. Lägeln som är tom. Han försmäktar men håller fast! Håll fast!!

Min vän, om det så är det sista som går med dig i graven, den absoluta tilliten till Gud i en gudsfientlig värld - så skall den med och över på andra sidan. Oh...det är en beprövad tro, det.  Det är en stark tro - om än så liten! Det är ett segervinnande liv som visst har mycket rök att uppvisa vid sveda och värk här i tiden. Men insidan av skinnlägeln är ren och utrymmet lika uppfyllbart som en gång då lägeln var ny. Vilken tröst i Guds ord att Guds tjänare hade det på det här viset.

Jag vet inte om vinprovare på denna tid beskrev vinet i detalj om vilken ljuvlig getskinnston som genomsyrade det, likt smaktonerna av nutida ekfat. Kanske sommeliererna kunde årsbestämma geten som utgjorde huden för lägeln... Kanske var det så. Men jag vet att Gud känner igen smaken av den helige Andes uppfyllelse i en sådan människa! Han som i gamla testamentets tid avluktade offerröken som prästen sände upp till Gud. Extraordinära attribut. Försmäktar du? Oh...han skall mätta dig med sitt goda och hugsvala din själ. Han som inte utplånar det mänskliga utan letar smaktoner i ditt personligt avtryck, utsökt och eftersträvansvärt i hans mun. Låt er uppfyllas av den helige Ande.

Själens skönhet tilltager i härlighet genom lidande. Det står inte i skriften men är likaväl sant. Oh... hur led inte vår frälsare? Hur blid är inte han då han kallar en människa ut ur bitterhet och nöd? Ja, genom lidande förmildras anden, människoanden. Guds verk är verkligen omfattande. Det han gör sker inte alltid under bedövning, inte sant min vän, men slutresultatet blir underbart!

Du får då vara en riktig karaktär, en gudsmänniska, som lever med Gud och inte bara bekänner dig till honom.

 
Läs hela inlägget »
Etiketter: psaltaren 119

- Ve dig, du Bromölla! Du skall själv få lära dig att tigga men utan under ett förbud. Tomhänt skall du inför alla nödgas gå därifrån. Tomhänt. Ja, tomhänt.


 

Läs hela inlägget »

"Mycket får den rättfärdige lida, men Herren räddar honom ur allt."  Psaltaren 34


Översättningen är från Svensk folkbibel. En mycket svag översättning i detta sammanhang. Jag tycker att uttrycket "mycket" som inledning på satsen andas distans till det som är budskapets mening; nämligen att den rättfärdiges normaltillstånd är att han måste och genomlider mycket. Varför då bygga bort nerven i ordet? Det står ju faktiskt i en annan översättning att han "måste lida mycket ". Lidanden som verkligen inte är en schablon. Lidandet är påtagligt och inte en skrivbordsprodukt - för den rättfärdige. Nej, bättre upp i den äldre översättningen från 1917 där översättaren vet vad han talar om. Om lidandet som inte bara är si eller så där mycket i största allmänhet utan verifierar ett måste.

"Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren räddar honom ur allt.

Vi vill inte veta av lidanden och vi söker undkomma lidanden efter bästa förmåga. Det hör till självbevarelsedriften hos människan. Ja, var för all del rädd om dig. Var inte oförnuftig. Men skriften betonar ändå att den rättfärdige måste lida.  Det står också att Herren räddar honom ur allt! Har vi tro på att Gud är mäktig till det? Kan vår tro sträcka sig så pass långt att vi omfamnar löftet under brinnande svårigheter? Det är frågan. Ja, det är Guds egen ISO certifiering av vår karaktär, vår håg, vår hålling under prövningar, att vi får gå igenom dem alla och att Herren vid utpassaget lovat rädda oss ur ALLT! Vad är annars vår tro värd? Och vad har Kristus annars för betydelse för oss? En frälsning som endast har en evig betydelse för vår slutfrälsning, under statiska förhållanden, det är väl ingen beprövad tro? Nej, bättre upp du kristne. Bär också du ditt lidande!

Ibland blir vi intill döden tagna då stormar störtar emot våra sinnen och vårt liv. Våra egna kalkyler uppvisar då en katastrofal utgång. Men utgången äger Herren! Det är det fina. Han äger hela utgången! Han som är dörren.

Modern kristenhet har inte de djupa och rika erfarenheterna av att sätta sin tillit till Gud, sett ur många aspekter. Därför blir det kristna livet svagt och ljummet. Kristus får aldrig chansen att visa sin makt som han äger både i himlen och på jorden. Undrens Gud får aldrig chansen att gripa in eftersom vi själva banar våra komfortabla vägar.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: psalm 34

" Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld."  1 Joh. 5:19

Den senare delen av satsen är nog mest ihågkommen ibland kristna. Den citeras lite nu och då. Den är den bibliska förklaringen till allt elände som sker på jorden och i världen. Och det är ett faktum; hela världen är i den ondes våld.

Men den första delen av meningen, hur ljuv är inte den?! Att vi inte bara är skapade av Gud. Vi är av Gud! 

En av hemligheterna till ett segerrikt liv - det är att tillbedja och lovsjunga Gud. Sjunger du illa som jag...sätt på en CD skiva eller hitta något streamat på nätet och dränk din röst i tydlig Guds tillbedjan. Det lättar! Det lyfter och din ande blir frigjord.

Varför är det så? Vad tror du? Jo, djävulen var en gång körledaren i himlen. Han står inte ut med den himmelska tonen nuförtiden och han har ett dåligt inflytande på tid och rum. Han kommer att fly ifrån dig. Då får du andrum. Skaffa dig ett andrum! Lova Gud med allt vad du har! Det lyfter.

Ja, det lyfter och frigör dig.

 

Läs hela inlägget »

Rektorn för Oklahoma Wesleyan University skrev för några år sedan ett öppet brev på sin hemsida. Jag tycker det är värt att lyfta fram det här. Det finns flera huvudsanningar i texten.

" Den senaste veckan kom det fram en student efter universitetsmässan och klagade på att han kände sig utsatt och som ett offer efter en predikan som handlade om 1 Korintierbrevet ,13 kapitel. Det förefaller som om denne unge forskare kände sig kränkt eftersom en predikan om kärlek gjorde att han mådde dåligt av att han inte visade sig kärleksfull. I hans inre gjorde talaren fel genom att han och hans kamrater kände sig obekväma.

Jag hittar inte på detta. Vår kultur har alltså lärt våra barn att bli så här självupptagna och narcissistiska. Varje gång deras känslor är sårade antar de en offerroll. Alla som vågar utmana dem och alltså får dem att "må dåligt" över något är "hatare", "trångsynta", en "förtryckare" eller en "förövare".

Jag har ett meddelande till denne unge man och andra som vill lyssna. Den känslan av obehag som du har efter att ha lyssnat på en predikan kallas för samvete. Det är meningen att man skall må dåligt efter altarrop. Man skall känna skuld. Målet med många bra predikningar är att man ska erkänna sina synder - inte vagga sig själv i säkerhet. Det primära målet med kyrkan och den kristna läran är din bekännelse - inte ditt självförverkligande.

Oklahoma Wesleyan är inget "safe space" utan en plats där man ska lära sig saker: lära sig att livet inte handlar om dig, utan om andra; att de obehagliga känslor du har när du lyssnar på en predikan kallas för skuld; att sättet att hantera det är att ångra allt du gjort fel istället för att skylla andra för allt som är fel på dem. Detta är en plats där du snabbt måste lära dig att växa upp. Detta är ingen förskola. Det är ett universitet.
"

Ur boken: Det stora könsexperimentet av David Eberhard

 

Läs hela inlägget »


Under hösten har jag läst David Eberhards bok: Det stora könsexperimentet som är utgivet på förlaget Bladhbybladh. Boken gör upp med extremfeminismen och den nya synen på barnen ur ett könsperspektiv. Dagens samhälle fostrar nu fram fler variabler på mänsklig identitet än den att vara man och kvinna. David Eberhard tar vetenskapen till hjälp. Med vederlagd torrfakta. Men halvvägs in i boken brister den akademiska hållningen och boken tar en mer polemisk form under slagfärdig indignation. Boken är ingen avhandling. Den är ett debattinlägg. En vidräkning.

Som titeln anger ropar Eberhard verkligen i motvind - för inte experimenterar vi väl med barnen i ett land där skolreformerna mer och mer antager trenderna i tiden... Omvärderingar av värdegrunder, betyg och pedagogik där kristendomen för länge sedan bytts ut mot religioner och fått lämna sin givna plats till förmån för yoga under sken av att vara en metod för koncentration och avkoppling. Utövad yoga i skolan som konsekvent har sina rötter i österländsk religion - samtidigt som den sista resten av ett kristet inslag lyfts ur den sista skoltimman på terminen, under tillämpad gudsfientlighet. Striden för rätten att på skolavslutningar få sjunga psalmer som kommit att bli en gravsten över den svenska kristenhetens politiska ambitioner med kristna förtecken och Kristdemokraternas tidiga vision om att återkristna Sverige igen. De kristna har inte lyckats höja moralen eller etiken hos befolkningen via de politiska instrumenten, eftersom Gud aldrig gått den politiska vägen. 

Titta på vårt land! Våldet och brottsligheten ökar. Föräldrar och skola saknar ett uppfostrande mandat. Är inte fostran i sina minsta uttrycksformer en släng av en kränkande upplevelse, så säg? Kränkning, som i vår samtid blivit ett juridiskt begrepp. Är det inte bättre att vägleda barn och ungdom i unga år, än att de förstör sina liv bakom lås och bom i vuxen ålder? Det samhälle vi också idag lägger grunden för får fullt genomslag imorgon.

David Eberhards bok har blygsamt uppmärksammats och förlaget får väl ändå tillräknas höra till ett av de mindre kända. Så typiskt. Den kunde ha blivit en kioskvältare eller åtminstone rört upp debatten men den har istället tigits ihjäl. Författaren bygger sina slutsatser på biologiska och vetenskapliga rön - skillnader män och kvinnor emellan - tvärtemot vad högröstade nu gör gällande. Biologi talar man inte tillrätta. Eller KBT behandlar. Den är nedärvd och möjligen vetenskapligt definierad. Nu ansatt och ifrågasatt.  

Igår blev det känt att MTM - (myndigheten för tillgängliga medier) som gett ut boken som ljudbok funnit inlästa meningar i ljudboken som författaren inte är upphovsman till. Det är inläsaren själv som har lagt in egna kritiska meningar i Eberhards textversion. En skandal. Ja, boken är kontroversiell.

David Eberhard äger inte den kristnes perspektiv. Han är överläkare i psykiatri. Men han står mitt i vår samtid och tittar på den från sidan och försöker få oss att tänka framåt ur ett mänskligt perspektiv. Boken ropar starkare till förmån för framtidens barn än vad ljumma kristna gör, för en och en annan utebliven psalmsång under svag bekännelse.

Den karismatiska kristenheten fortsätter betona njutningen av den helige Andes närvaro, men har tappat en annan sida av den helige Andes primära uppgift, nämligen att vara en hjälpare för oss att bli ett vittne under den helige Andes kraft.

 

Läs hela inlägget »

Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet bland liljor.

Där jag låg i min bädd om natten sökte jag honom som min själ har kär, jag sökte honom men fann honom inte. Jag vill stiga upp och gå omkring i staden, på gatorna och torgen, jag vill söka honom som min själ har kär. Jag sökte honom men fann honom inte.

Väktarna fann mig, där de gick omkring i staden. Har ni sett honom som min själ har kär? Knappt hade jag kommit förbi dem, så fann jag honom som min själ har kär. Jag grep tag i honom, och jag släppte honom inte...
Höga visan 3


Ett mellanmänskligt kärleksdrama. Men det är mer än så. Brud och brudgum är en illustration på Jesus och den troende. Hjorden är hans församling. Han som inte för hjorden på bete i staden. Det säger sig självt. Där finns inget bete.

Min vän, säger hon. Det hade väl räckt? Nej, min vän är min. Det talar om en orginell för att inte säga enastående och unik relation. Den relationen kan ingen annan ha eller äga på samma sätt. Jesus och du! Jag och Jesus.

Men ibland tappar vi bort vänner. Eller som i texten - vännen. Vi söker men finner honom inte längre på de platser vi mött honom tidigare. I världen. I staden. Ja, likt en lyckad resa som aldrig blir likadan andra gången man försöker uppleva samma sak, så hittade hon honom inte. " Jag vill stiga upp ", står det. Och "gå omkring i staden och på gatorna och torgen ". Men hon fann honom inte.

Vad står allmänningen för i texten, staden med gator och torgen, dit vi först tar vår kos för att leta rätt på den förlorade Jesus för vår frälsning?  Jo, det är platser där vi hittar allt annat i livet. Det hittar du där men inte vännen. Första gången, kanske. Men inte andra gången. Varför då leta där? Jesus är ingen stationär upplevelse. Han kommer till dig i egen person.

Istället hittade väktarna henne...Så typiskt.  Ja, på världens torg och gator och i denna världens städer som rymmer allt - där fångas vi av andra. Och annat. Av väktare. Vad står väktare för i denna värld med livsmönster och krav om likasinne och likformighet? Bli likasinnad eller drabbas av väktarens befogenheter. Vår samtids demoni.

Sedan kommer det...Knappt!  Ja, knappt. Knappt hade jag kommit förbi dem. Ja, bortanför denna tidens väktare, denna tids anda, samtidsanda - där fann jag honom!

Den som vill äga Kristus måste ta sig förbi de anspråksfulla demoniska krafterna.  De som vaktar denna tidens väsende av denna tidens Gud. Bortom fann hon honom som hennes själ hade kär. "Jag grep tag i honom". Vilken intensitet. "Och jag släppte honom inte!"

"Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: oroa inte kärleken, stör den inte, förrän den själv vill." 


Men när den själv vill - då hittar den fram till vännen framför allt annat.  Så talar den förnyade Kristusbruden som fått erfara hur det är att gå genom tiden.

 

Läs hela inlägget »

Ibland kan människan möta Gud under stor ensamhetskänsla. Det närvarande, det frånvarande eller det bakomvarande kan då inte hjälpa. Mänskligt beklämmande men hoppfullt. Då Gud framstår.

Precis som vi människor ibland behöver ensamtid, så behöver Gud egen tid med oss. Med var och en. Vi blir då välsignade. Så vill jag tro.

Denna dag vill den här sången bli sjungen. Det är ingen karismatisk slagdänga. Nej, den här är den ensamma stridsmannens bekännelse och jordnära tillförsikt till Gud. Sången vill komma till. Mitt bröst kan inte längre härbärgera texten. Då brister det. Då bryter vårfloden alla fördämningar. 

Sången är skriven av A.K. Rutström. Jag har ingen aning om vem sångförfattaren är, bara det att vi har samma tro och ande. Det räcker. Den helige ande som inspirerat till sången, förstår vad sången betyder. Där uppstår mötet med Gud i det inre av själens rum.

"När jag i tro min Jesus ser, Vad kan jag då väl önska mer? Jag ser de skatter, som han har, och ser hur Gud är underbar. Halleluja, Vad fröjd det är! Han över alla djup mig bär. Vad gör det då om jag är svag, då han mig leder dag för dag.

Av synd och sorg jag är ej böjd. Nej, i min Gud jag är förnöjd. Nu hela vägen han mig för, och då jag beder han mig hör. Halleluja, min bön han hör, ja, långt utöver han och gör. Det skall och du erfara då, när du vill helt från världen gå.

Hur tom och dystert allting var, då jag i synden än var kvar! Men då jag nära Jesus kom, försvann båd´fruktan, synd och dom. Halleluja, han kraft mig gav. Min synd försvann i glömskans hav. Jag är ej längre syndens träl, ty Jesus frigjort har min själ.

O, det betyder föga här. Om jag föraktad, hånad är. Jag allt igenom tron dock har, och himlens Gud är nu min far. Halleluja, min Gud min far mig troget följer alla dar. Då jag är svag, då är jag stark, ty jag nu står på löftets mark."


 

Läs hela inlägget »

Vid samma tid kom några och berättade för Jesus om galileerna vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. Han svarade: "Tror ni att de galileerna var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick lida så? Nej, säger jag er. Men om ni inte omvänder er, går ni alla under som de. Eller de arton som dog när tornet i Siloam föll över dem, tror ni att de var mer skyldiga än alla andra som bor i Jerusalem? Nej, säger jag er. Men om ni inte omvänder er, går ni alla under på samma sätt. Matteus 13:4


Det finns faror i livet. Olyckor som till synes bara sker. Gruvligt likt Titanic eller förlisningen av Estonia. Vindar som tar tag i träd och vräker omkull dem över allt och intet. Ohämmat och brutalt. Människor förolyckas. Olyckor hör livet till och de frågar inte om lov. Men straffdomar hör också till livet. Ja, straffdomar mot människor som gått för långt. Människor, ja, människor som gått för långt.

I den här berättelsen kring Jesus liv och hans möte med sin samtid så refererar han till en olycka som skedde vid Siloamdammen vid Josafats dal. Den är inte mer känd än så. Men Jesus nämner att 18 personer skall ha dött då tornet föll över dem. Jesus säger inte att de förolyckade var oskyldiga - om vi skall tala om synd och skuld. Han säger att de på intet vis var mer skuldtyngda än andra. Vad var de andra då, som inte drabbades? I lika illa dager! Det säger Jesus själv. Vi vet att 40 år senare brändes templet ner och staden invaderades. Varför? Ja, det sa han. Om ni inte omvänder er! Varför skulle han annars ta upp fallet om tornet i Siloam? När Siloamtornet rasar är det för sent och otidsenligt att bada i Siloam. Det kan jag försäkra dig. Då är det bara Betesdadammen som är öppen under ett ögonblick av nåd. Den som hinner först i har förstått nåden. Fly till Gud!

Varför stänger man av Kaknästornet i Stockholm som ligger någon kilometer utanför Stockholms inlopp - den har ju stått där fredligt sedan 1967? Frågan är än mer berättigad eftersom modern IT teknik medger direkt påverkan från servrar via andra och tredje land för att slå ut viktiga funktioner man bedriver där. Det är ju mer berättigat, menar jag, att inte släppa in folk i tornet under den analoga tiden - om nu analogt kan stå för den förra tidsepoken då allt behövdes göras i direkt kontakt med det som skulle oskadliggöras. Nu slår man i krigstider ut allt i fiendeland hemifrån och påverkar demokratiska val allt efter behag via facebook och andra tekniska plattformar.

Nej, det är något som inte stämmer. Där är en hund begravd. Den som vill skada något i Kaknästornet kan göra det från en annan kontinent och från sin sängkant. Det behövs inga tillträden via hissen och upp i tornet eller genom direktkontakt. Men om det föreligger ett hot, ett verkligt hot, vad grundar det då sig på, frågas? 

Omvänd er! Det är ett stående tema till den mänsklighet som ostyr rasar ohämmat mot avgrunden. Omvänd er! Här är inte ens Jesus nådig mot sin samtid och sin tids religiösa bärare. För om ni inte omvänder er, går ni alla under på samma sätt, sa han.

Vilken profetia 40 år innan Jerusalem totalförstördes under en belägring.

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

Arkiv

Etiketter