_DSC7559Thommy4.MOBIL

2019

Nu har jag beställt två plakat och 1500 flyers i ett första steg att påbörja en evangelisering. De kan bli fler med tiden och de kan naturligtvis modifieras. 

Under lång tid har evangelium får stryka på foten i det genuina uppdrag vi fått oss anförtrott, nämligen att gå ut i hela världen och predika evangelium. Vi är specialister på att bygga strukturer som sedan låser in oss vilka sedan nya väckelser måste bryta sönder. Det beror på att vi till vår natur är hemfallna åt formalism och ritualism. Det är därför vi behöver stå i en beroendeställning till den Helige Ande. Hur når man fram dit? Genom en process. En reduceringsprocess.

Det var den som Mose genomgick när han var i öknen med svärfadern Jetro. Tänk dig att valla Jetros getter i en öken i 40 år med Mose bakgrund. Så enahanda och ostimulerande för en kulturpersonlighet som Mose att svärfadern nästan fått bära getternas artnamn, om du tillåter mig att karikera. Där hos honom tömde Gud Mose på allt han eventuellt trodde sig kunna och hade lärt. Så till den grad att han till och med tappade respekten för potentaten Farao i Egypten. Så bottnade gudsmannen i Mose till slut. Det enda han kunde luta sig emot i det yttre när han gick till Farao var en käpp, en stav, en herdekräkla och sin bror. Och så säger Herren.

De kristna måste bort från föreställningarna. De mentala föreställningarna och programmen. Vi måste börja om och värdesätta vår frälsning igen. Frälsaren måste bäras fram på nytt. Artisteriet måste läggas åt sidan. Evigheten är alldeles inpå och det drar utövad ondska genom vårt land. Vi har nya generationer som inte vet någonting om Jesus i princip. Ett arbete väntar.

Jag bär på en vision. Om än ett litet DNA. Ett embryo. Jag ser framför mig ett kristet center mitt i Stockholm med en före detta biosalong där människor kan fira gudstjänst. Är det realistiskt? Vet ej. Men vad är realism om man har med Gud att göra? Jesus som är den mest orealistiska jag överhuvudtaget känner till när det gäller ekonomi. Han som mättade över femtusen personer med hjälp av två fiskar och fem bröd. Om det är Guds vilja så kommer det att ske. Gud som inte kommer enligt våra tider men aldrig, aldrig försent.

De flesta svenskar har idag egna biosalonger i hemmen. De streamar filmerna innan de når salongerna. Så står lokalerna överflödiga och tomma. Dagens ultra TV i 8K och jätteformat kan idag erbjuda samma prestanda hemma i Tv soffan som på biograferna. Som om det då skulle vara en orsak och verkan.

 - När Herren behöver den!

 

Läs hela inlägget »
              God J       God Jul & Gott Nytt År !
 
Läs hela inlägget »

Varje gång vi går igenom en dal som upplevs svårare än de tidigare dalarna så är det för att bergstoppen vi just varit tvungna att lämna varit högre än den förra. Så klart att nästa dalgång då blir i motsvarande grad djup. Det är ofrånkomligt. Så för Gud oss både högre och djupare under livets vandring med honom. Spände han en hängbro över livets svårigheter skulle vi aldrig nå bäcken. Vattnet från de friska källflödena. De porlande källorna som alltid rinner neråt. Guds omsorg som når alla djup. 

Dimman i dalen i form av dagg - som skymmer vår sikt - är bara starten på ett avslut av nattens kyla. Avsaknaden av sikt som gör oss modlösa. När solen stiger reser sig allt i blom igen och vi ser oändligt. Oförutsett och oändligt långt. Vi får då rymd och utrymme igen. Så var det förra gången också. 

Jesus han har lovat vara med oss alla dagar om så än ner i dödsskuggans dal. Dit tar vi oss bara en gång. Och han är med. Inte bara bönhörligt men påtagligt.

Var glad i din melankoliska själ. Det är inte alla av Gud förunnat att kunna uppleva så djupt som de med en sådan själens dräkt får känna. Sorg och ensamhet är inte ett tillstånd. Det är ett passage. Gud ska tillse att passagen inte blir för stora. Han som skapar oavbrutna variationer av terräng.

Finns det överhuvudtaget något i livet som Gud inte ser? Han som först uppenbarade sig som Gud och gjorde oss till sin avbild. Sedan blev han en avbild av oss - i Jesus Kristus.

Han känner in och vet allt om dig. Han vill vara din mest förtrogne vän.


 

Läs hela inlägget »

När jag var barn och växte upp i Göteborg var det mer än vanligt att man stötte på gatuevangelisation. Det var förvisso en helt annan tid då. Göteborg är också en mycket speciell stad där människorna i regel har varit mer öppna för allting. Det är också en mentalitetsfråga. Men människans behov är desamma idag, bland människor som vandrar utan Gud och hopp i världen.

Jag har nu hittat en distrubitör av plakat. Tänker mig två posters hängande över mig på vardera sida med buntband - typ. Men vad ska jag skriva på plakaten? Har du någon idè att ge mig? Ett bibelord? En udd? En uppmaning? En sanning...

Jag kunde skriva ett bibelord, så klart, eller appellera till människors nöd. "Förbön erbjudes"... Det handlar ju inte om att "snärja" människor men inte heller att avskräcka sökare. Det handlar inte om reklam eller rubriker i vanlig mening. Har du något förslag? Trodde jag kunde detta och det borde jag kanske men jag vill hitta rätta rubriker. Min tanke är bara att föra människor till Jesus. Det är ju han som frälsar. Inte vi.

Det är också väldigt intressant hur tusen och en saker hopar sig när man närmar sig en sån här aktivitet - som bara det här hjärnspöket att det bara är udda figurer som står ensamma med plakat på stan. Den tanken har vi väl alla tänkt någon gång. Någon som bara är besviken eller missanpassad. Så granskar vi ofta budbärare och inte budskapet.

Jag ler åt allt detta. Det är ett sånt kompakt motstånd mot att aktivera sig för de eviga frågorna och evangelium att de mest primitiva tankarna uppstår. Det är väl därför så få går ut med evangelium. Man dukar under på vägen dit.

Jag kan nu mer förstå de portaler som utifrån devisen: "frälst av nåd" stod på huvudgatorna i Göteborg under min uppväxt. Jag minns flera av dem. Ulf, Matz och Sven-Åke. Folke och Tage. Ibland var de två. Ibland gick de ut ensamma. De tog sig förbi alla hinder och pantsatte allt annat gentemot möjligheten att få vittna om Jesus som hade betytt så mycket för dem. De var säkert ifrågasatta och är fullständigt anonyma för sin eftertid. Men vad de betytt kommer Gud att visa en dag. Du vet... det är ju så här: det vi gör uträttar vi först och främst inför Gud. Där måste det börja. Det är också där det slutar.

Förslag?

 

Läs hela inlägget »
Inom kort kommer jag att göra mig synlig i Stockholms centrum med ett plakat där jag vill bjuda in förbipasserande till förbön på ort och ställe. Jag ska se hur jag kan få till en sådan skylt. Jag tror att behoven är skriande - för var skall människor hitta konkret hjälp av Jesus när hans representanter aldrig syns till eller utmanar Gud i hans makt att förvandla människors liv inifrån? 

Den som varit i nöd vet av erfarenhet att den desperates behov av hjälp sällan finns där och när man behöver den. Här gäller det att med praktisk tro överlämna sitt liv åt Gud. Verket är hans! Herren skall sanktionera. Och jag spekulerar inte.

Jag tror att det är för lång transportsträcka för människor att få hjälp i bön i vanliga kyrkor. Ofta måste de genomgå ett helt program i mötet där så många inslag kan lägga hinder i vägen för ett avgörande. Människor i nöd frågar inte efter vad vi kan prestera på den religiösa scenen. Det är fel plattform för det. Här tror jag också man kan träffa på människor i verklig nöd och få vara en påminnelse om evigheten och bli en vägvisare. Vem vet. Kan det hjälpa en eller två. Då är det värt det. 

Jag är övertygad att det sätter den andliga världen i rörelse. Vi behöver rörelse!

Jag återkommer i frågan.


 
Läs hela inlägget »



Den här bilden är tagen i går på Drottninggatan i Stockholm. Det fanns till synes ingen människa i anknytning till plakatet, men ett enda plakat är bättre än inget.

Tänk vad svårt det kan vara att bryta cirklarna och göra något konkret för Guds rike. Om än så litet. Man vet aldrig vad en liten påminnelse kan betyda.

Fint initiativ!

 

Läs hela inlägget »

Före detta Södermalmskyrkan har bytt namn. 

Hur kommer det sig att man byter namn på sin kyrka, egentligen? Ny regi? Kanske. Är det för resten något att haka upp sig på? Dessutom; står inte det gamla församlingsnamnet, som i detta fall, bara för en ortsangivelse? Södermalms kyrka.  Jo, förvisso.

Men jag vill gärna relaterar till gångna tider då man antog namn efter en vision, ett uppdrag man menade sig fått eller betoningen av en särskild sida i frälsningen. Så kom verksamhetsnamnet hos Frälsningsarmen till en gång. Baptistkyrkan kom att få sitt namn efter upptäckten av att till frälsningen hör också läran om dopet, det verkliga dopet i vatten och det till Kristus och inte till kyrkan. Pingstkyrkan å sin sida antog sitt namn efter det andedop som ligger till grund för pingsten. Men man må heta än det ena än det andra. Jag reflekterar. Jag förebrår inte. Men detta blir allt för horisontalt och bräckligt. Vi. 

Kapellen förr i tiden kallades ofta för Betel, orten där Jakob mötte Gud med en stege nedfirad från himlen till jord. Änglar steg upp och ner från himlen, beskriver Jakob. Betania,  Saron eller Sion. Ortnamn från bibeln som går i god för en anknytning till gudsuppenbarade platser. G u d s u p p e n b a r e l s e r !  Är inte det gott nog? Men... "vi är en kyrka"... På engelska, naturligtivs. Det är mer än en logotype. Det är en bekännelse. En bekännelse om vi. Vi är. Vi är en. Vi är ett. 

Naturligtvis en visionärt förankrad förändring och ett avstamp av ett församlingsnamn, varför skulle man annars byta? Men ett namn i egen kraft. Vi. Vi är. Vad kan vi förmå i egen kraft på andens område? Ingenting. Det är vårt rätta utgångsläge.

Så upplevde Mose det när han var tömd på sitt eget ego och där Gud fick bli visionären. Då handlade det inte så mycket om vem Mose och Aron var. Då handlade det om någon annat. Jag ÄR! Så sa Gud. Hälsa från mig - JAG ÄR!!

Detta är en bättre utgångspunkt.

 

Läs hela inlägget »
Tv gudstjänst Tv gudstjänst


Tittade på en Tv-gudstjänst från Pingstkyrkan i Hässleholm idag. Under tiden solisten sjöng hade en annan kvinna till uppgift att genom olika kroppsrörelser få tittarna att fästa ögonen på sig. Gulligt, men hör inte hemma.

Mina vänner! Var är den helige Andens gåvor i vår tid? Förr behövde de andesmorda kristna aldrig ta till så tomma uttryckssätt. Det här är tomhet.

Det här är andefattigdom!

 

Läs hela inlägget »

Jag tog del av en berättelse som nu är ett halvtsekel gammal, som jag gärna vill skriva om. Det är en berättelse om hur Gud kan leda ett arbete för de som vill betjäna människor och tjäna Gud. Jesus är inget förhållningssätt. Han är vägen, sanning och livet!

Bakgrunden var den att en man kom från Norge till en ort i Blekinge för att starta ett evangeliskt arbete. Han kände det så. Mannens förkunnelse satte snart byggden i rörelse. Många människor blev frälsta och döpta på orten under de här åren. 

Men man behövde ganska snart en lokal. En enkel lokal bara för att kunna ha sina samlingar och möten i. De hittade en övergiven lokal som nykterhetsrörelsen ägde på orten. De fick hyra den. En månad i taget. Lokalen var sliten och övergiven men de kristna började vårda huset som rymde ungefär 100 personer. Det blev en samlingspunkt och människor drogs dit.

Efter en tid uppstod tankar om att fråga ägarna om de eventuellt kunde få köpa loss huset. Det här är mer än femtio år sedan, så priserna var helt annorlunda än de är i dag. 

Man resonerade sinsemellan om vad man skulle kunna klara av att tillsammans skrapa ihop för att kunna köpa huset. Det här var också vanliga arbetare, fiskare, människor som var beroende av den inkomst de fick varje dag för sin överlevnad. De hade egentligen inget utrymme för annat än sin egen försörjning. Men de brann för Gud. Gud brann i dem. Och de blev bärare av en vision!

De kalkylerade sig fram till att de skulle kunna erbjuda max 25.000 kronor för huset. Om ens det. Huset var egentligen mycket mer värt. Det förstod de. Men de var ärliga i sitt uppsåt inför ägarna och bad till Gud över saken.

När förvaltarna som hade äganderätten till huset kom till platsen fick de frågan om de var villiga att sälja huset till de kristna. Ägarna som inte hade en aning om summan de inbördes hade resonerat kring, föreslog då att de skulle kunna få köpa hela huset för 2.500 kronor. Det är tio procent av den summan de själva hade räknat med att få ett nej på. Ohh... du trassliga lag om tiondegivande bland gudsmänniskor som gett allt! Vilken relief! Så gör Gud! Han är inte begränsad av våra brister. Så sker när Gud blir utmanad av sitt eget verk till goda gärningar som vi skall vandra i, att han själv lägger tiofalt därtill!! Jag tycker berättelsen är så enastående! 

Visst kan man förstå den stora brist som de utifrån ekonomiska aspekter befann sig i, men hur tron på Gud skulle vara avgörande för de modiga vännerna. Bära eller brista. Men utan garantier. Sådana är också trons vandringar bland bibelns människor.

När Gud banar en väg då kan det fullständigt omöjliga ske. Men det sker inte genom list. Den som försöker vara listig blir förr eller senare överlistad. Varför? Därför den mänskliga förmågan stänger dörrarna på trons väg. Men Gud öppnar dörrar där Guds folk går uppriktigt fram i tro! Gud är en nybyggare. Han som också kan bana vägar under hav. 

En fantastisk berättelse! Många människor blev på den orten vunna för evigheten. De flesta är i dag döda och hemma hos Gud.

Man blir så tacksam över vad som kan ske.

 

Läs hela inlägget »

"Sedan bröt de upp från Betel. När det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda, och förlossningen var svår. När det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var inte orolig! Du får en son den här gången också.” Men när hennes själ skulle lämna henne – hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin.

Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det vill säga Betlehem.  Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten.
Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. Medan Israel bodde där i landet hände det att Ruben gick in till sin fars bihustru Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det.
"  1 Mos 35.


Det står att " när det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda." En bit kvar till Efrata i Sebulons och Naftalis land. Betlehem-Efrata... Guds tid var ännu inte inne för Jesu födelse och det här är bara början på Benjamins historia. Och slutet på Rakels. Sela.

Men det rister i profetian om "ett barn som varder oss fött, en son bliver oss given." Profetian om Jesus som också kom att födas i Sebulon och Naftalis område, i Betlehem Efrata. Det är som om evighetens värld här lättar på förlåten men sent biter sig i tungan. Och vi hemligen förstår.

Är det inte typiskt för födslar att de kommer lite olägligt - fastän många tecken lång tid innan aviserat en nedkomst? Och ankomst. Nedkomst...Guds son som steg ned! Snart kommer han igen. Ankomst!

I dagens text står det att Jakob bröt upp från Betel och när det var en bit kvar till Efrata började Rakel att föda. Förlossningen var svår, står det. Är inte alla förlossningar svåra - där och då? Jo. Men bibeln ger situationen sitt erkännande. Det var svårt och det blev svårare. Och när det var som svårast... Här tar predikanttonen vid och det rungar i mitt inres utrymme - för när det är som svårast för syndaren då manas denne till omvändelse! Syndaren som redan är skadeskjuten av sin egen upplevelse, i sina egna misslyckanden och tillkortakommanden. Överbevisning om synd och om nåd.

När man som jag lärt känna Jakob och Rakel i deras historia under minst fyrtio år är det svårt att inte gripas av sorg vid tanken på hennes bortgång. Det är skriftens förtjänst som lyft upp henne så. Vi vet ju hur högt Jakob älskade henne. Hur han tjänade Laban inte bara i sju år för att få henne - som vi ofta felräknar - utan i fjorton år. Likväl var de sista åren för honom som en kort tid. Det gör inte saken sämre.

Men vad säger texten? Vad säger barnmorskan? Den mest oomtalade personen i skriften. Barnmorskan - som här likt den helige Ande intar en central men anonym roll i berättelsen. Barnmorskan, förlösaren och tröstaren. Vad säger hon till Rakel på dödsbädden? Ja, på dödsbädden. Barnsäng är dödsbäddar. Barnsäng...vilket märkligt uttryck. Jakob som där måste släppa taget om sin Rakel - likt Rakel var tvungen att lämna kvar sitt barn i Rama. Vilken smärta! Vi önskar att det fanns ryggmärgsbedövning för sånt.

" Var inte orolig! ", tröstar barnmorskan. Är inte det en typisk ängels uppmaning, egentligen? För hur tröstar änglar i skriften? Med utropstecken! Det gör inte människor. Människor gör så gott de kan och tröstar utan verklig täckning för sina ord. Vi och vår sida synar de mänskliga intentionerna men blir inte hulpna. "Var inte orolig! ", säger barnmorskan. Det är samma imperativa fullmakt som Jesus talade då han ropar över Gennesarets sjö; "Tig! Var stilla! " Och spegelblankt vatten tog vid. 

" Var inte orolig! " Är inte det samma lakoniska tilltal ifråga om tilltro och förhoppning som när Abraham säger till sin son Isac; "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son." Det finns ett bergfast stiltje över en del uttalanden i skriften som går i god för att den framtid som på förväg skriver historia vidimerar att det kommer att gå som Gud föresatt. Det vill säga; det går vägen. Därför; var inte orolig.

Vad säger barnmorskan mera? För allt vad hon säger vill vi höra på. Hon som nu är identifierad som en budbärare och inte bara en barnmorska i texten. "Du får en son nu också !" Säger man inte; "det blev en son." Eller om man har tillgång till ultraljud; "du kommer att få en son." Förvisso! På denna tid hade man inga förkunskaper om vilket kön det skulle bli. Det fick verkligheten själv bekräfta när allt var över. Men det här är en pågående process där barnmorskan likt den helige Ande talar om för Rakel vad som kommer att ske och vad som döljer sig i hennes sköte. Benjamin var ännu inte född men var under progress. Ett presens.

Mina vänner! Det som varit kommer inte igen. Men det som skall bli är alltid i vardande. Minnet av Rakel är obeskrivligt. Saknaden. Skriet i Rama går aldrig att tysta. Det måste finnas där för kommande generationer att identifiera sig med. Det finns också ett rop på korset som ekar evinnerligen. "Det är fullbordat! " Det måste föras vidare. Via Jeriko och in till världens ände.

Jag säger det igen;

Stockholm behöver en stor salong. En före detta teatersalong som är övergiven och där verkligheten kan utspela sig. Ett kristet center som inte har som yttersta profil att konservera en ungdomskultur. Ingen Hillsong-regi med plagierade yttringar. Det har vi tretton på dussinet av! Vi behöver inte fler krämare på andens område för att konfirmera vårt välmående och välstånd eller för skaffa oss marknadsandelar på det religiösa området. Stockholm behöver en plats där behovets barn kan få möta Gud. Hur det skall förverkligas vet inte jag. Men alla hinder som skapar pseudovärden sedda ur evighetens perspektiv måste undanröjas.

Eller har du glömt det, du som varit frälst så länge att du själv glömt av syndarens ruelse; att bli frälst är en befrielse och löfte om evigt liv. Syndarens ruelsen ropar på dig. Du som är kallad att vara en förlösare, en barnmorska i Guds rike.

Av honom som har anförtrott dig försoningens ämbete.

 

Läs hela inlägget »

"En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa."  Domarboken 11


Jefta, var en troshjälte. Det säger Hebreerbrevet. Vi lär känna Jefta genom hans livs omständigheter i Domarboken där för övrigt många originella och egensinniga profiler och gestalter visat prov på stort mod och tro på Gud. Herren behöver såna!

Jefta var son till en prostituerad. Hans pappa var inte heller något föredöme för honom. Var hade Jefta fått sin modiga och uppriktiga tro till Gud ifrån? Ja, det kan man undra. Så fort det var möjligt drevs han nämligen ut ur familjen och ingen kom till hans försvar. Det står att han höll ihop med "löst folk". Är det här du rekryterar dina tjänare, oh Gud!? Bland de misslyckade? Ja, du som upphöjer den ringe och sätter honom vid furstars bord, för ditt namns skull. En mänsklig tragedi, egentligen, så långt ifrån Samuels tillrättalagda berättelse och livshistoria man kan komma men med den gemensamma nämnaren; de bar båda på en kallelse över sina liv. Det är där Gud finner dem! Han som kan göra något av det som ingenting var.

Vi förstår av sammanhanget att pappan Gilead fick vårdnaden om Jefta efter att han föddes. Han kom ju att bo med sina halvbröder och sin pappa och halvsyskonens mor. En oäkting. Bröderna drev bort honom från familjen. Och Jefta flydde. Det är inte svårt att läsa in hur Jefta kan ha haft det på ett mänskligt plan. En utomäktenskaplig pojk. Ett liv som kom i vägen för sin verkliga mors liv och en son som blev symbolen över en pappas misslyckanden i livet. Så tragiskt.

Men Jefta fick en uppgift inför Gud - trots hans bakgrund. Det berodde mycket på honom själv, vill jag säga. Hans övergivenhet lät han inte tära på gudsrelationen eller förstöra tilltron och förtröstan på Gud. Han lät sig bevaras och tog med sin tillflykt till Gud i livet. Det förstår vi av hans hållning. Därför blev han brukbar. Det är det stora i Jeftas liv! Han ställde sig till Guds förfogande och Gud brukade honom.

 Vi vet ju också att Jefta fick en dotter. En enda en dotter som han under en ed själv gav löfte om och som han sedan förlorade. Vi kan gott sätta oss in i Jefta själsliv när han ropar inför sin enda dotter och när hans liv än en gång drabbas på ett personligt plan. Hans första förtvivlade situation med sitt främlingskap bland halvsyskonen drabbade honom igen. På samma plan men djupare och hårdare. Du kan tro att det slog hål på den sköra själens golv som han hade rört sig på i personligheten. Gudsmänniskor är också människor. Men hans tro var stark! Möjligen liten. Men stark. De är inte varandras motsatser.

Det är trots allt inte de personliga svårigheter som gjorde Jefta till en troshjälte även om den mäter styrkan på tron. Nej, det är hans tro - svårigheterna till trots - som gör det. Titta också på den mening som jag har markerat i bibeltexten. Vad säger Jefta? "Om ni tar mig tillbaka "... "om Herren ger dem till mig "... Är det verkligen en visionär troshjälte som talar så håglöst? Ta mig hit. Ta mig dit... Jo, det är det! Det är en trons man som vilar i den tillförsikten att Gud är mäktig att föra den som har beredvillighetens skor på sina fötter på enorma äventyr - prestigelöst! Ett formbart kärl till hedersamt bruk.

Jag önskar att få träffa Jefta hos Gud en dag. Och här vill jag sakta ner och vrida ner megahertzen betänkligt i mina imperativ och utkast. Varför? Jo, för det står att Jesus skall torka alla tårar på andra sidan evigheten, en dag. Där skall de sista sorgens tårarna torkas av vår kind. Det sker inte här. Men där. Då vill jag slutgiltigt vara med honom. Med Jefta.

 Vid förmågan att gråta med dem som gråter. 
 

Läs hela inlägget »
Kyrkbänkar från Lewi Pethrus dagar fraktas bort . Kyrkbänkar från Lewi Pethrus dagar fraktas bort .


"Isak grävde på nytt fram de vattenbrunnar som hade grävts på hans far Abrahams tid men fyllts igen av filisteerna efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade gett dem." 1 Mos. 26:18 

För bara några timmar sedan passerade jag Filadelfiakyrkan i Stockholm. Jag blev genast varse en transport som jag sedan någon vecka redan blivit upplyst om, men utan att jag för den sakens skull inväntade flytten. Jag råkade bara passera där och då.

Vad är det vi ser på bilden? Det är bänkar som med största förmodan - tyget på sittytan förutan - befolkat Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan sedan 1930-talen. Tidningen DAGEN kunde för några dagar sedan meddela att man skall byta ut de gamla stolarna som både Billy Graham och Lewi Pethrus suttit på i gudstjänsterna... Privatpersoner kunde få köpa loss en stol som minne. Så signifikativt och märkvärdigt att just denna köpare med förmodan just tagit de främsta stolsraderna eftersom de var numrerade med nummer 5 och 6 i underkanten, där de namnkunniga med största sannolikhet ha suttit. Pastors och predikantkåren.

Enligt DAGEN så är den nuvarande pastorn, Niklas Piensoho, uttalat emot att vårda ett arv från Lewi Pethrus. Eller Lewi Pethrus arv, som det hette. Han valspråk är istället att verka för att "människor ska få möta Gud." Hmm...ligger det någon motsats i det fäderna verkade för, undrar jag.

Så svårt det är med det andliga när det skall realiseras i det mänskliga. Vi förandligar det som inte är andligt och vi skändar helig mark. "Ta av dig skorna ", sa Gud till Mose, "marken där du står på är helig mark." Finns det något heligt kvar, idag? Vad är traderat? Vad är erövrat i Guds rike? Vad är heligt och vad bör alltid förbli profant ? Profant - det är ett väldigt bra ord att relatera till i den andliga verksamheten. En brobersten.

Den illustrativa bilden som i dag sökte upp mig och inte jag bilden säger något om andfattigdomen. Om en längtan. Om en saknad. Ett heligt förhållande - om man så vill - för vad skall köparen av dessa bänkrader ha dem till? Som en ikon över en svunnen tid? Bär stolarna kraft i sig - likt kläderna som man la på de sjuka i tidig kristendom och de blev friska? Eller är de tänkta som en framtida botbänk i något sammanhang? Raljerar jag? Nej, jag talar bara med bönder på bönders vis. Med oss.

Historien om bänkarna i Rörstrandskyrkan och pastoratet under Niklas Piensoho som medverkat till att profanisera mycket i kyrkan, handlar mer än om ett par bänkrader. Denna kyrkas fäder hade aldrig accepterat mycket av det som sker i dag. Dagens händelse väckte detta bibelord i mig om Isaks gärning. Men också ett sinnrikt ordstäv till liv.

Vad säger Guds ord?

Isak, var Abrahams son efter löftet. Det var inte Hagars son, Ismael. Vad står skrivet? Isak grävde på nytt upp de brunnar som grävts fram på hans fader Abrahams tid som fienden hade kastat igen... Och sedan kommer det; "Och han gav dem samma namn som hans far Abraham hade gett dem." Där har du arvet! Att återställa friska, dugliga källor i sitt ursprungsskick! Till skillnad från att gräva nya brunnar som inte håller vatten eller rymmer otjänligt vatten.

Det finns ett talesätt som är en risk för varje generation att hemfalla åt; " Den första generationen förvärvar. Den andra generationen ärver. Den tredje generationen fördärvar." Vad är av evigt värde?

Gräva upp brunnarna med friskt och levande vatten! De som redan finns där. Som fienden kastat igen för människorna. Det vatten som kvinnan vid Sykars brunn fann hos Jesus och inte i det "naturliga". Det naturliga t i l l v ä g a g å n g s s ä t t e n har Gud förkastat. Allt sedan Kains dagar. 

Kain, han som offrade fin frukt men inte gav något liv. 

 

Läs hela inlägget »

"Men när de kom till Kidons tröskplats räckte Ussa ut sin hand för att ta tag i arken, eftersom oxarna snavade. Då upptändes Herrens vrede mot Ussa, och han slog honom för att han räckt ut sin hand mot arken, så att han föll ner död där inför Gud. Men David blev upprörd därför att Herren hade brutit ner Ussa. Han kallade den platsen Peres-Ussa, som den heter än i dag.
David greps den dagen av sådan fruktan för Gud att han sade: ”Hur skulle jag våga föra Guds ark till mig?” Därför flyttade inte David in arken till sig i Davids stad, utan tog den avsides till gatiten Obed-Edoms hus. Och Guds ark blev kvar i Obed-Edoms hus och hans familj i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edoms hus och allt han ägde.
"  1 Krön 13.

Ett brottstycke ur Israels historia. Arken, själva sinnebilden av Guds närvaro behövde få en bättre plats, ett kung Davids förslag. Däri låg tavlorna med Guds budord. Gud skulle genom förslaget och åtgärden få en bättre position genom att arken flyttades mer centralt beläget - som om strukturella förändringar kunde få Gud mer åtrådd bland folket. Gud är inget förordnande. Gud är kärlek och inget förhållningssätt. Gemenskapen med Gud är en relation och inte en gps-koordinat.

Bibeln är avmätt demonstrativ i sin beskrivningen när den berättar att David frågade hela folket om sina planer. Men han var inte lika påträngande vid Gud i frågan. Han gör ett upprop i sin församling om sina planer och "om ni finner det för gott och om det är från Herren." (...) Om det är från Herren!? Orden från Paulus och från en annan tid skär igenom rummet mitt; "Jag har ifrån Herren undfått!!" Anslaget på en vision och en uppenbarelse behöver inga upprop eller marknadsundersökningar i en opinionsbildning, i en vision så överväldigande!

Det påminner om Josua och berättelsen om Gibeoniternas list, där de rationella för och emot blir rådande. Denna döda massa av rationalitet på trons område. Josua frågade inte heller Herren om saken. Det är fel avstamp i en vision. Och i verksamhetsivern glömde man bort något väsentligt; arken skulle under alla förhållanden bäras och inte köras på en vagn! Gud är en levande Gud och inte resterna av en faraon på en katafalk. Han som har ett mål i sikte att ta plats i en människas hjärta, sätet för kärlekens makt!

David satte arken på en ny vagn, står det. Varför är det så viktigt för bibeln att påtala det till skillnad på en i så fall gammal och inkörd vagn? Jo, för det gav intrycket av att det var något nytt på gång. För-ny-else. Något nytt. Men arken skulle bäras. Det var grundproblemet och den svåra och avgörande skillnaden. Det hjälper inte att vagnen är ny för ändamålet om det inte är Guds avsikt och mening. Men bibeln är rättvis med Davids uppsåt. Uppsåtet var äkta. Det säger oss vagnen som var ny. Men det hjälper inte.

I arken låg tavlorna med budorden som Mose hade inristat. Det är inte vilka tavlor som helst. Originaltavlorna slog Mose själv sönder på väg ner för berget. I vredesmod. Ja, av nitälskan. Här var det istället David som slog bakut när Ussa dog. Ussa som hade gripit in för att hindra vagnen som kantrade men som inte hade förstått sammanhanget. David förstod å sin sida inte den missräkning han hade varit upphovet till.  Arken skulle ju bäras, bäras av de avskilda för saken. Redan där var projektet fel ute. Ussa bröts ned, står det. Så talande. 

Vad motiverade David att flytta arken? "Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för i Sauls tid frågade vi inte efter den." Detta är en nyckelvers. En konstruerad förnyelse. Ett försök att likt uppvaknandet under Josia dagar då han hittade lagboken, sätta Gud i centrum igen. Men det är skillnad på uppvaknande och på reformer. Bevekelsegrunderna var rationella och kom inte från djupt liggande behov. Det var inte hungern efter Gud som drev förslaget. Det var status quo. 

Nyckelordet här är "flytta". Flytta på arken. Men skriften anför att arken "blev kvar" hos Obed-Edom."Och Herren välsignade Obed-Edoms hus och allt han ägde." 

 Åhhh... påminner det inte om Jesu ord över Maria som hade utvalt den goda delen. I tonen och i det centrala? Om att ha valt den goda delen - till skillnad från Marta som var verksamhetsupptagen. Det är inte fel att vara verksam. Inte så, men att vara verksam med det centrala! "Och Herren välsignade Obed-Edoms hus." Tänk att kapitlet slutar med denna versen så underbart i sammanhanget.

Obed-Edom betyder "tjänare till Edom". Edom och edomiterna som är så långt ifrån Levi och Leviterna du kan komma, när det gäller löftena. Likväl var David en man efter Guds hjärta. Så det är inte frågan om det.

Det är Guds stora nåd det handlar om !

 

Läs hela inlägget »

"Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning."  Lukas 21

En liten flicka på sexton år står i FN och skäller ut världens ledare för att de inte tar ansvar för vår miljö och det eskalerande klimathotet. 

Växthuseffekten som smälter isarna, dämpar golfströmmen, skapar tromber och tyfoner, höjer vattennivåerna, skapar skyfall, abnorma hagel, översvämningar, torka, missväxt och syndafloder. Bibeln kallar detta för födslovåndor. "Himlens krafter skall skakas." Eller bäva, som en bättre översättning anger. Vad är det som skall födas - för att hålla oss kvar i metaforen? Jesus skall komma tillbaka! Ja, man skulle då kunna säga att vattnet redan har gått. Men denna gång föds inte Jesus tillbaka. Han skall komma på skyn. På samma sätt som han for upp.

En pastor formulerade det så väl när han kontrade påven Fransiscus miljöengagemang på samma plattform som Greta Thunberg; "Det är inte miljöhotet som är den verkliga faran. Det är synden! " Så sant! Synden förevigar människans tillstånd i en evig ångest. Det borde ha varit en påves ord!

Jag vet inte om det är sunt att en 16 åring intill bristningsgränsen av kollaps skall behöva bära hela världens miljöfrågor. Så klart att hon är framburen och uppburen av en stor rörelse. Hon är bara brännpunkten. Men det väcker frågor om de kristna är lika måna om att varna för den största katastrof mänskligheten någonsin kommer att ställas inför; frågan var den enskilde skall tillbringa sin evighet. Förkunnelsen idag bär inte spår av desperation och allvar likt Gretas miljöengagemang. Predikanter - i den mån det finns några kvar - har efterapat estradörernas och föreläsarnas retorik och grepp på sin publik. De eviga frågorna nämns inte. Man måste bli populär annars har du inget gage och du kommer inte vidare till nästa ställe med din religiösa underhållning. Skojfriska och käcka förkunnare! Man behöver inte vara trist och torr men man borde vara mer besjälad av ett större djupgående allvar.

"Människorna skall stå rådlösa inför havets och vågornas dån", beskriver bibeln. Beskrivet av en tvåtusenårig gammal bok. Rådlösa... Det kommer alltså att bli värre. Och säg hur man stoppar en frysbox där avtiningen är ett faktum. Ingen vet hur man stoppar i sladden till Arktis och Antarktis igen. Och lugnar golfströmmen. De stormar som drar in över Afrika, Asien och Nordamerika tilltar så i styrka att det inte längre finns någon möjlighet att stanna kvar där snart. De årliga stormarna. Världen skakas i sina grundvalar. Det är ett tidens tecken. 

Jag tänker; Är det den sista predikanten vi ser och hör, när naturen själv skakar om oss i den fruktansvärda verklighet att "en skall ryckas upp och en skall lämnas kvar." Makterna skall bäva. Vad avser det? En rycks upp Gud till mötes. Den andre lämnas utanför - som det skedde på Noa tid. När dörren till arken stängdes var det för sent att sluta garva åt båtbyggaren Noa. Då hade han i motsvarande 120 år predikat om ett slut för den tidens mänsklighet. Han blev inte trodd.

Ett verkligt prov på tålmodigt arbete för Gud.



 

Läs hela inlägget »

"Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning; Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft."  1 Kor. 15: 21-24.

Guds ord påstår att vi som tror, vi sörjer inte som de andra - som inte tror. Alltså tror på Gud. Vi kan likväl sörja. Men vi sörjer inte som de andra. Vilka andra? De som inte har ett hopp, som inte ställer sitt hopp till Gud.

Det ligger i ateistens tvivelsjuka och brist på att ge sig hän, att den troende skall förklara och bevisa Guds existens, när bibeln sagt att vi människor till och med är Guds avbilder. Vår tillvaro, vårt universum, vår värld - ja, allt är ett bevis för Guds existens. Likaväl behöver den som inte tror på Gud något ytterligare. Universum är proppat med bevis och sammanhang som aldrig kan vara en slump.

Jesus sa; Jag är vägen, sanningen och livet. Det innefattar allt! Vägen som vi går på. Sanningen som vi ständigt söker. Livet som vi försöker leva väl och maximalt. Det finner vi i honom!

Bibeln säger att det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas.  Men nu finns det en viktig passus till den här fruktansvärda proklamationen; Jesus kom som människa för att ta våra brister, felsteg - det som Gud kallade för synd - vår natur. Genom hans död fick vi juridisk rätt att igen bli upprättade och frälsta. Inte bara för den här tiden men också för det tillkommande livet.

På korset, när Jesus oskyldigt dör, hängde på ömse sidor om Jesus två rövare. Rövare behöver inte någon närmare förklaring. De var professionella brottslingar. De hade satt i system att handla fel mot allt och alla. De hade forcerat det fina samvetets röst och gjort den egna vinningen till lag. Nu var de enligt romersk lag på rätta grunder dödsdömda.

Men en av rövarna såg i Jesus en oskyldig. Han som hängde på den andra sidan. Kanske han hade sett och hört vad Jesus hade gjort under sitt korta liv. Han såg att han var något annat. Han tittar på Jesus och säger till honom; " Tänk på mig när du kommer i ditt rike." Kanske det var det enda han visste om jesus, det som stod på tavlan ovanför Jesus på korset. Judarnas konung. Men han satte tro till honom och ber honom tänka på honom när han skulle dö och komma i sitt rike.

Jesus svarade rövaren; "Sannerligen redan i dag skall du vara med mig i paradiset! " En så liten bekännelse och så äkta menad. En verklig ånger och syndamedvetenhet. Så gav han Jesus sitt erkännande. Det räckte!

Det räcker också för dig och mig i dag! Jesus finns nära oss. Närmare än någon enda människa. Han känner oss från första stund av våra liv. Han väntar på att vi skall ge honom vårt liv, vårt erkännande. Då upprättas en kontakt, en relation. Vad händer då? Kommer något att hända med mig?

Ja, det är det som är det stora! Han flyttar in i en människas liv och förvandlar det inifrån. Han fyller hjärta och sinne med sin frid. En frid som man inte finner någon annanstans. Därmed slutar vi inte att vara bristfälliga människor. Det gör vi inte. Men han, Jesus, har då fått fatt i oss och han kan då påbörja en förädlande process. Den är ömsint. Den är manande. Den är inviskande. Och ofta säger han; - Här är vägen, vandra på den!

Adam drog hela mänskligheten ner i syndens natur. Men Jesus återställde alltsammans. Det har vi honom väldigt mycket att tacka för!

Döden är inte slutet för oss. Det är bara början på ett nytt liv, ett liv med honom vi får och måste påbörja här i tiden och i livet. För det står skrivet att han skall hämta dem som hör honom till.

Kasta dig i Jesus famn. Anförtro honom dina tvivel. Säg honom dina djupaste önskningar och att han ska ge dig frid. Han önskar inget hellre!

Han som dog av kärlek till dig, för att rädda din själ. Jesus, Guds son.

 

Läs hela inlägget »

I dag ska jag springa Stockholm halvmarathon. Ett lopp på 21 km som jag springer varje år. Det blir tionde gången här i Stockholm. Jag har också sprungit Florens halvmarathon i Italien som är ett av mina finaste lopp - om än på hårda stengator från renässanstid. Min dröm är att få springa New York marathon, en gång. Men det är ett lopp man ska springa med ett gäng löpare som också känner varandra. Det blir roligare så. Där förblir jag tyvärr solist. Det är okey, för det finns inte två löpare som springer exakt lika snabbt. Och det är ingen "att hålla i handen event". Men att tävla i New York marathon det är en aktivitet man gör med andra. Det största av Marathonlopp.

I dag vaknade jag till en kampsång. Eller kanske rättare sagt en segersång. En läsarsång, en frikyrkosång. Så passande med en segersång. Det är en andlig sång och inte ett själiskt poem om hur svårt allting är. Det kan det vara ändå. Men det är inte där vi skall uppehålla oss! På nederlagssidan. Vi ska över i segrarens område också i vårt känsloliv. För han - Jesus - har gett oss en evig seger!

Refrängen eller kören som man också benämner det, börjar så här; "Seger, seger, härlig blodköpt seger, Seger, seger, seger alla dar."

Låt mig först få göra en liten utvikning. 

Det finns i den kristnes liv en oerhörd resurs eller för att omnämna det i rätt ordning; vi skall vara en resurs för den helige Ande. Men den helige Ande är också en resurs för oss! Jesus sa det att han skulle gå bort för annars kom inte Hjälparen - den helige Ande - till oss. Åhhh... så många gånger hans röst hörts inom oss, manat oss, påtalat för oss, uppenbarat för oss och strängt varnat oss! Så många gånger han tagit det rena samvetet som megafon och ropat in i vår själ att se upp men vi har inte lyssnat! Han den store tröstaren, primärt sett. 

Det finns också en motsvarighet i den onda andevärlden. En kraft som alltid är närvarande. En makt som utför Satans avsikter och syften utan att han behöver lyfta ett finger för att vara med i spelet! Det är synden. Synden är den fallna andevärldens utgjutande av makt att destruera oss människor. Vi syndar genom vår natur. Synden som flätar ihop sig med de "förklarliga skälen". Bakgrunden, orsakssammanhangen och att det bara blev så... - medan vi ändå kan tycka att vi är rätt så goda i våra uppsåt. Så ursäktar vi "våra mord" med att det bara var ett dråp. Och dråpets orsak var att vi snubblade med kniv i hand. Förskäraren, den har vi ingen aning om hur den kom dit... Synden - djävulens allestädes närvarande kraft i syndens makt att bedra. Den har sänkt mäktiga nasirer och ljugit om pengar som inte motsvarade hela köpeskillingen, dömda till en evighet i Gehenna. Den är ett träsk för människan. Ett inneboende träsk. Men Jesus blod renar från all synd! ALL synd.

I sången som jag så passande vaknade till denna marathondag så talas det om seger och om blodet. Om en blodköpt seger. Vi är obekväma med att vittna om vilken makt det är i Jesu blod. Jesu blod som är det mäktigaste skjutvapnet mot den onda andevärlden. Ett övermäktigt vapen. Ett blod som talar bättre än Abels blod eller offret av många felfria tjurar.

Jesu blod renar oss från all synd. Blod som i regel har en tendens att själv bli smittat. Blodsmitta - det farligaste och det mest livshotande man kan drabbas av. Blodet som bär svaren på vår hälsa eller brist på hälsa. Gud valde att förlägga lösningen och reningskällan i att Jesus förblödde för vår skull. Därför att han var ett syndfritt offer. Det skedde inte genom att tappa upp hans blod på Nazarets vårdcentral under kontrollerade och rituella former och tappa upp det sekelvis. Nej, här var det frågan om att han både gav sitt liv och att motparten tog det. Till våra synders förlåtelse. Och det har sin jurisdiktion i den andliga världen för all tid, tills tiden är slut och för alltid.


 #

Den som tror på Herren blir i honom stark, Mäktig till att strida uppå löftets mark. Hövdingen oss lovat har uti sitt ord: Större ting än dessa gören I som tror.

Kör: Seger, Seger, härlig blodköpt seger! Seger, seger, seger alla dar! Visst som Herren lever, Gudakraft han giver, Och åt den som lyder, seger alla dar.

Uti i stridens hetta trogna må vi stå. Mörkrets fästen helt i grunden nederslå! Herren är vår starkhet, lita på hans ord: Underbara tecken följer dem som tror.

Styrka till att strida trones goda strid. Själar må vi rädda ifrån död till liv! Jesus löftet givit har uti sitt ord: Underbara tecken följer dem som tror.

Leila Morris


 

Läs hela inlägget »

" Lova Herren, alla ni Herrens tjänare, ni som står i Herrens hus om natten. Lyft era händer mot helgedomen och lova Herren! Må Herren välsigna dig från Sion, han som har gjort himmel och jord. "  Psaltaren 134.


I helgen som gick jag på ett evangeliskt möte. En utdöende församling där reduceringen sker genom hög ålder och begravningar. 

Församlingen hade veckan innan haft en konferens. Kanske därav manfallet. Så typiskt att jag då kom med mitt väderkorn när allt var över. Men inte ens änglar hade kunnat omhänderta mig bättre som gäst och besökare i den gemenskapen. Det skall sägas! Och jag var inte ett tilltänkt byte eller medlemsobjekt eller presumtiv tiondegivare i deras ögon. Absolut inte. Det var oförställd äkthet rakt igenom. Så det är inte det. 

Men när församlingssången skulle till som skapar plattform och bärvåg för tillbedjan och förkunnelsen, kopplade man upp sig på YouTube och körde en videosnutt på den vita väggen. En lovsångsvideosnutt. Ja, det kan inte bli mer än en snutt då. En snuttefilt efter maten vid sömnaktigt bord. Så intravenöst! Man hade inga unga människor med sångröster, helt enkelt. De var inte med eller fanns inte till.

Jag tänkte; Gode Gud! Ska du låta församlingen dö ut rent konkret innan du återkommer? Hur skall du då kunna tro att någon väntar din ankomst!? Ska församlingen ledas av en video från YouTube när tidstecken på alla plan visar att du kommer snart? Var är de Andeburna? Var finns de som lever och har ett förråd av Guds välsignelser att bjuda på? Var finns kraftbärarna?! 

En sång lägrade sig över mig. Den rymmer en hel arme`. "Herrens stora sköna dag kommer efter Guds behag ". En gammal andefödd sång med hållning och vitalitet. Andlig vitalitet. "Herrens stora sköna dag och efter hans behag"... En sångförfattare som vet att det är Gud som avgör vart skåpet skall stå i tid och rum. Åh...den hade lyft hela församlingen och himlen hade sjungit med! Sången bär i sig kraft att resa den fallne. Att övervinna. Och att få en sten. Så hemlighetsfullt. Allt inför Gud är inte publikt. Sela.

Jag anklagar ingen. Men verksamheten masar på tills den avstannar och den siste dör och fastighetsbolaget tar över lokalen. Så skall det inte vara! 

Här är sången. Kan du inte melodin? Sjung texten ändå. Den är som hand i handske med melodin. Du finner på den! Det här är inte en vanlig slagdänga under trendig och cool framtoning. Flumnissar och konsertystra! Nej, det här är en andefödd sång med andlig insikt som driver främmande härar på flykten. Den har ett klart budskap. Bara en sån sak.

                                                                    #

Herrens stora sköna dag kommer efter Guds behag, och en andeviskning svag når vårt hjärta. Lycklig den som som jubla får att hans namn i himlen står; Skrivet genom Jesu sår, blod och smärta.

Kör: Den som vinner, övervinner, Han av Herren får en sten, Glänsande och vit och ren. Där står namnet, nya namnet. Som ej någon känner blott den som vann det.

Den som känner Herrens namn, har hos Gud en öppen famn, där i trygg och säker hamn tiger stormen. Över lejon skall han gå, grymma drakar skall han slå. Och förtrampa skall han så gamle ormen.

Gud mig valde att bli hans, gav det skönsta namn som fanns. Och av Jesusnamnets glans blev jag bunden. Hågen emot himlen sträckt, klädd i helig högtidsdräkt, väntar jag var flyktig väkt hemfärdstunden.

Se han kommer kommer snar! Tiden ilar fram med fart. Och vi höra ljudet klart av hans stämma. Själv han ropar: Jag är när! Och vi svarar Herre kär, Vi får se dig som vi är, evigt hemma!


Otto Witt - J. A. Hultman

 

Läs hela inlägget »

I början på Emil Gustavsons bok: Evighetsljus på mörka moln, skriver han så här i förordet:

 - "Den som aldrig varit i någon nöd befatte sig ej med denna bok. Efterföljande tillägnas de lidande med varmt deltagande hjärta."

Jag vill plocka några rader från hans kapitel "Brustna skyar". Boken är från tidigt 1900-tal och författaren som själv var svårt sjuk och dog bara 37 år gammal hade en poetisk ådra, vilket gör bildspråket utifrån det tillgängligt för alla.

" O, Käre! Gråt ut! I denna andelösa värld har jag aldrig funnit bättre skönhetsmedel för den solbrända Sulamit än varma tåreflöden. Ingenting gör hennes ansikte ljusare, än att de badas i tårar varje morgon. Skumma ögon klarna, om de fuktas med tårar. Davids harpa får en skär och klangfull melodi, om hans hjärta krossas. Har du, härliga frälsta själ, någonsin tänkt på att den Heliges boning är en ödmjuk och förkrossad ande? Feberträdet, som renar luften, doftar mest, då det skakas; en del blommor och kryddväxter giva ingen lukt förrän de mals till pulver. Så finnes mången troende, som skulle vara till större välsignelse, om han brötes av någon sorg; och mången triumferande själ skulle lämna djupareintryck, om hon fällt Jesu tårar eller känt Pauli sorg.

"Sjunger hon bra?" frågade en man, som skulle fostra en operasångerska. "Förträffligt", ljöd svaret., "men skulle jag föra henne till fullkomlighet, skulle jag först krossa hennes hjärta".

Den som aldrig blivit bruten genom någon sorg kan ej slå an de finaste strängarna i det mänskliga livet. Vad majsnön är för tidig vår och regnskuren för den torra jorden, det är kännbara förluster och genomgripande smärta för Guds barn. Det bidraga att göra det kristliga livet mera fruktbärande. Allt, som krossar mitt hjärta, är en plöjning för ny sådd.

Nöden förenar. Sammansmältningen av skilda hjärtan och stärkandet av kärleksbandet sker sällan i lyckans dagar, utan hellre vid en grav under brustna skyar, då våra hjärtan uppmjukas av nåden och vi gråta tillsammans. Han tömmer himmelens läglar, så att stoftet gjutes samman såsom gjutgods och kokorna sluta sig tillsammans. En församling, som jagas till öknar och bergsskrevor, befattar sig mindre med "renlärighet" och skilda uppfattningar. Brustna hjärtan har en öppen modersfamn för alla.

Själen krossas för att hela, hon dör för att leva och giva. Regnets flöde uppfriskar jorden och gör henne rik och fruktbärande. varje liv födes med smärta. De krossade hjärtat blir Guds boning."


Emil Gustavson 1862-1900. / Ur Emil Gustavsons samlade skrifter 1935.


 

Läs hela inlägget »

"Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama. 

David bröt upp och drog ner till öknen Paran." 
 1 Samuelsboken 25

Varje gestalt som bibeln framställer bär på sin historia. Deras bakgrund, person, kallelse och livsgärning är unika. Gud uppenbarar sig i sin tid med sina metoder och han utväljer sina budbärare för det. När så tiden gått står gestalterna portal och staty över ett mäktigt Guds verk. 

När Samuel dör så förstår vi att en institution gick i graven. Det står att hela Israel samlades vid hans begravning och höll en dödsklagan över honom. Det säger inte lite det. Samuel som inte talade ett enda ord och det "föll till marken". Är det där som talesättet "bevingade ord" har sin uppkomst? Nej, det var ord som grep in i verkligheten. De beskrev ingen annan under aforism.

Jag tycker varje detalj här är så innehållsrik. Tala om hårt redigerad text eller twittertext. Man begravde honom i hans hem. I Rama. Är det något att veta? För oss - för eftervärlden? Förlusten av gudsmannen kan väl inte uppvägas av begravningsplatsen eller var han bodde.

När gudsmannen är borta återstår allt det som finns i det naturliga. Kroppen. Skalet. Det återgår dit det hör hemma men du finner inte längre mannen. Livsverket är slut. Men har vi inte tidigare hört ett rop från Rama, från samma plats? Rakels rop. Så skall deras verk följa dem! Ropet. Ropet efter dem. Och ropet av dem! Gudsropet!! Hemma är alltså alltid hemma och Rama är alltid Rama. Där ropas det för evigt. Sela. Bibeln avslutar Samuels hädangång på det viset. Men nästa mening har sin fortsättning. Hos David. Av Gud. På annan plats.

David bröt upp. Sånt är svårt. Det förutsätter ett avslut. Inte sant? Samuels död var ett avslut. Guds tillvägagångssätt och avsikter skulle nu gå in i en ny fas. Det har vi människor svårt med. Det är därför vi hemfaller åt religiositet. Vi vill gärna veta hur nästa steg skall se ut. Men så begränsad är inte Gud. Han som ber sitt folk ta nya steg  - mitt i det - och kallar det för förutberedda gärningar!  Vi människor upplever sådana passage för att vara i trångmål. Så har det blivit Guds sätt att skapa vår förtröstan och tillit. Ett kärlekens språk.

David bröt upp och drog ner. Ner till Paran. 

Paran är en öken. Öknen är platsen för paranoia. En genomfart. Drog ner och till Paran... Vi förstår hur svårt det var för David, han som högvördade allt som bar på Guds namn. Det ser inte särskilt visionärt ut. Paran som var en plats dit Israels barn kom innan de intog landet, en gång. Det ser ju ut som en fatal reträtt. Ingen återgår väl till Paran frivilligt? Påminner inte det om Elisa som drog upp till Karmel när Elia försvunnit? För att knyta an. Desorientering under saknad och sorg. Likväl är platsen en Guds språngbräda. Där tar Davids historia vid. Där möter han den kloka Abigail som betyder "min faders glädje", mitt i sorgen. Ett välsignat möte. Till skillnad från ovälsignade.

Ohh...du svåra mellantid då fäderna är borta och vi saknar deras närvaro. Den tid som är intertestamental och då vi själva inte ser storheten i det Gud gör med oss. Ett ingemansland! Den tid då det känns som fyrahundra år har gått och ingen profetröst blivit hörd. Den tid då stenen på Malakis grav restaurerats flera gånger om och de levandes blommor blivit till ett herbarium på en jord hårt trampad av tillvarons hjul.

Men Gud har allt i sin hand! Verket är hans och trots att vi fäster oss vid hans redskap måste allt ha sin gång. På samma sätt "drog David upp benen i sängen" den dagen Gud kallade hem honom. Och dog. Historien visar sedan upp en annan sida av Guds verk genom Salomo. Och så vidare.

Så har vi lärt känna Gud genom hans redskap. Snart skall vi få återse dem alla som vi lärt känna på bibelns blad. Det blir ett möte aldrig tidigare skådat, då vi fri från lyten skall möta varandra hos Gud i härlighet.

Från dåtid till nutid.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: 1 samuelsboken 25

"Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själEller vad kan en människa giva till lösen för sin själ? "  Matteus 16.


En arbetskamrat var skeptisk till himlen såsom den uppfattats som andligt begrepp. Att vi där obekymrat skulle vara i ett tillstånd av evig lycka. Han menade att också det till slut skulle bli meningslöst och enahanda. Men det är inte i himlen som här nere på jorden, för det står i Guds ord att; "vi går från härlighet till härlighet och från klarhet till klarhet." Det är något annat det!

Har du tänkt på att livet börjar med ett farväl? Ja, ett farväl. Lite att hårddra det kanske men vi lämnar tidigt vår mor. Vid födseln. Det är den första separationen även om vi blir kvar där hos henne några korta år. När vi blir äldre så ska "en man överge sin mor och far och hålla sig till sin hustru ". Vi gifter oss. Därmed startar också en stegvis separation från föräldrar, syskon och tidigare barndomsvänner, skolkamrater och andra förebilder. Vi börjar arbeta, får arbetskamrater. Med tiden försvinner också kusinerna och andra föräldrarsyskon ut i livets periferi. Dör gör också mor och farföräldrarna. Vi får själva egna barn. Med tiden flyttar sedan våra egna barn hemifrån. Mönstret upprepas. Hunden eller katten hinner också att dö. Papegojan överlever dem alla.

Mannen och hustrun håller i bästa fall ihop livet ut. De blir pensionärer tillsammans. Vi tappar så smått vår kontakt med arbetskamrater och ett stort kontaktnät. Vi har då hållt ihop med vår partner tills döden skiljer oss åt. Till slut är människan lika ensam som hon var då hon föddes. Ensam med sitt själv.

Ja,det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas. Att under den livsvandringen ha Gud med sig i Jesus Kristus det är det enda hållfasta i livet! Är det inte därför Jesus också sa; Jag är densamme igår, idag så och i evighet ? Han äger ingen tillfällig växling i karaktär eller skulle kunna vara ogrundat lynnig. Han blir aldrig sur eller hämndlysten. Han sviker aldrig. Hans kärlek är inte villkorad. Du behöver inte prestera någonting för att bli accepterad av honom. Du är älskad ändå! Som du är. Hans kärlek är oändlig. Det skapar minsann mättnad för en andligt törstig och vilsen människa i all hennes rotlöshet som vill ta emot honom i sitt liv. Han blir då livet över allt annat!

Vi ska alla en dag lämna detta jordeliv. Ensamma. Vi får ingenting med oss. Vi skall en dag få möte Jesus som är länken mellan Gud och människan. Han som befriat oss och erbjudit befrielse från synden, syndens efterverkningar och dess konsekvenser!

Men det är minsann ett kusligt perspektiv att avskalat upptäcka och beskriva det så att vi faktiskt är med om ett långsamt farväl. Ett långsamt farväl. På egen hand. Vare sig vi vill eller inte.

https://www.youtube.com/watch?v=tTrXsgK4LEo

För att återförenas i en evig gemenskap med människor, änglar och med Gud!
 

Läs hela inlägget »

"Detta ord kom till Jeremia från Herren. Han sade: ”Res dig och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord.” Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde det till ett annat kärl, så som han ville ha det."   Jeremia 18.

Jag kände en gång en krukmakare. Han var hängiven sitt hantverk och var särskilt stolt över sin specialitet. Glaseringen. Den hade han under många år tagit fram själv. Den var hans signum. Receptet var hemligt och resultatet stod för sig självt. Så fort man såg någon av hans hantverk visste man att det var just denne krukmakare som gjort föremålet. Oaktat formen. De som inte kände till honom kunde vända på föremålet och se namnet inristat i glasyr. Han blev ryktbar.

Det är så med lera att det måste ha rätt förhållanden med avsikt på väta och fukt för att kunna behandlas. Gud som i texten ville visa profeten att han ville omdana Israel behövde peka på fundamentala omständigheter som ingick i en process mot ett bestämt mål. 

"Res dig upp och gå ner." Res dig upp betyder att flytta på sig. Ner betyder att gå ner i skuggornas område, i dalen dit solljuset inte skiner på dig. Vi vill gärna sola oss. Och skina. För världen. I världen.

Nej, Gudsmannen skulle byta position för egen del och sedan bege sig ner till krukmakaren. Varför måste krukmakaren befinna sig i dalen, bland skuggorna? Ligger inte dödsskuggan också i dalen? Jo, den ligger i dalen - för om jag och vandrar i dödsskuggans dal - då är du med mig! Och vederkvicker min själ.

När Krukmakaren som är Gud i vårt fall ska omdana en människa gör han inte våld på personligheten. Det gör han inte. Men när han lägger ner sina skatter i en människa - då sker det ibland genom mörker. Det fick Kores erfara. För att komma till Krukmakaren då måste man "gå ner ". Det är det samlade verbs imperativet oavsett vad vi får gå igenom! Leret kan inte i det läget exponeras för solen och värmen. Det är inte då dina glansdagars tid. Din lyckas tid.

Det är så med lera som skall formas att det också måste upp på kavlingsbordet och igenom en vals. Varför då? Jo, för att det yttre delarna av leret är torrt - torrare än de inre delarna av leret. Om en jämn bränning skall kunna komma till - som är avgörande för lerets hållfasthet och i slutänden bli ett nyttigt kärl, då måste fukten i lerets mitt fördelas jämt. Det är en av valsens uppgift att göra leran mjuk. Jämn och mjuk. Det är ingen angenäm process. När Gud verkar i en människas liv då kan det upplevas som brutalt. Det kan gripa tag ända in i djupet av vår livsande. Då får vi fly till honom som vet vad han gör.

En krukmakare gör ofta kärl med handtag. Som med amforor. Eller som med andra typer av kärl. De kan vara till vardagsbruk eller för finare användning. Det behövs ibland att flera delar fogas samman. Det kräver av krukmakaren att ytorna som skall sammanföras är fullständigt skrovliga. Eller upprivna vid anläggningsytorna. Också det är en hårt ingrepp för leret vi endast kan förstå då verket är format. Det har med fästet och hållfastheten att göra. De funktionella delarna skall ju inte genast lossna efter förbränningen. En människa kan vara sammansatt till sin personlighet- ja, men en Gudsmänniska måste bli hel. Helgjuten med Gud.

Varför skriver jag så här?

Jo, för det handlar om att omdanas. Ty liksom lien som tjänar bonden ibland måste vässas på åkern eller kocken som måste låta kniven underkasta sig ett slipegg så förunnas ibland en människa att få omdanas till ett verktyg för Gud! Det är ett nådens verk. Detta är ingen lätt process. Man skulle kunna säga att den är så omfattande att bildspråket kring att gå ner till krukmakaren, att hamna under kavling, under valsen och sedan förmjukas - det är en förödmjukande process bland människor. Men Gud som är vår store Krukmakare han har ibland sådana passage för oss. Säll är den som då hoppas uppå Herren med en barnslig t r o som Abraham!

Hur tror du Gud i historien uppväckte profeter och nasirer åt sig eller andra av honom brukbara människor? Hur skall Gud kunna tala om inte vårt inre blir känsligt och lyhört för honom? Hur skall vi kunna känna in människors behov om inte Guds öra får ta sin boning inom oss och hans milda ord genljuda genom oss?

Res dig... Gå ner... Upp på kavlingsbordet. Tillplattas. Under valsen. Blötläggas. Och sedan snurra runt på tillvarons skiva utan möjlighet att kunna orientera sig överhuvudtaget! Den som varit med om det känner igen sig. 

När leret är mjukt då är det klart att återformas. Och inta sin position under hetta.

Jag kan försäkra dig om att det bästa av drycker kommer Gud att fylla detta kärl med! Han kommer att skriva sitt namn över dig och ge dig den glasyr som påvisar att du är satt att vara till hedersamt bruk, svårligen hittat och eftertraktat i världen! 

Dyrbart och ärbart för Guds verk. Ett kärl till hedersamt bruk.

 

Läs hela inlägget »

På den dagen ska Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet.

På den dagen ska det ske, säger Herren Sebaot, att jag utrotar avgudarnas namn ur landet så att man aldrig mer ska minnas dem. Även profeterna och den orena anden ska jag ta bort ur landet. Om någon ändå uppträder som profet så ska hans far och mor, de som fött honom, säga till honom: ”Du får inte leva, för du talar lögn i Herrens namn.” Och hans egna föräldrar, hans far och mor, ska sticka ner honom när han profeterar.

Det ska ske på den dagen att profeterna ska skämmas för sina syner när de profeterar. De ska inte längre klä sig i hårmantel för att bedra, utan man ska säga: ”Jag är ingen profet, jag är jordbrukare. Redan i min ungdom blev jag köpt som slav.” Om man då frågar honom: ”Vad är det för sår du har på händerna?” ska han svara: ”Dem har jag fått hemma hos mina vänner.”
   Sakarja 13


Profeten talar till Davids hus och till Jerusalems invånare. De är adressaterna i texten. Och till profeterna. En synnerligen bestämd grupp. 

Vad är det "jordbrukarna" säger i texten? Jordbrukare? När blev de det? De som var kända som profeter - som helt plötsligt blivit något annat. Hur gick det till? De som under en tid stod i en hårmantel och var visionära, men nu menade sig höra till ett helt annat skrå. Här ligger en hund begravd.

Deras svar minner mig först om profeten Amos förklaring till prästen i Betel, i en annan tid. Vad säger han? "Jag är en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden och Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel." Här har du den ödmjukes rätta inställning till sig själv och till uppdraget. Men bland profeterna i Jerusalem hade äktheten gått förlorad och orenheten tagit över. Vilken förvrängning! Deras bekännelse är förvänd. De går från ett profetkall till att vara jordbrukare, påstår de. När kallelsemedvetenheten blir ett taktiskt retoriskt drag och inte ett ödmjukt skylande över sin egen nakenhet - för att Gud är större! Då är den falsk. Fasaderna rasar i takt med bekännelserna. Ja, hos de nakna profeterna som ej längre är skylda av en mantel av hår, förordnad under Guds överinseende.

Förtroendet för profeterna var så fatalt kört i botten att det som Jesus senare sa var ett osvikligt kännetecken på en profet; "att vara föraktad av sina närmaste, i sin släkt, i sin familj och i sin stad " istället blev till ett antiklimax. Profetens skydd är förföljelse på nära och ömma håll. Men när profeten blir förföljd för att han saknar Gud på sin sida, då är han redan av jord kommen - du jordbrukare med Kains sinnelag och framtidsutsikter. Vilken dom!

Ja, det skall ske på den dagen att man skall skämmas för sina syner. De skall inte längre gå i profetkläder utan räkna sig bland jordbrukare. De smutsklädda åkerbrukarnas skrå. Vilken bild. Profeten Amos bytte skrå och tillhörighet men la inte tyngdpunkten där. Att vara huvud eller svans. Det är varandras motsats. Grip ödlan i svansen men den kommer bara att släppa den för att undkomma! De obotfärdigas hållning.

"Vad är det för sår du har på händerna?, frågade man. "Dem har jag fått hemma hos mina vänner." Vilket svar av forna profeter! Det är då inte längre Gud som talar genom dem. Gud som mer än gärna ger sitt liv för sina vänner och förebrår inte någon enda av dem. "Se upptecknade är ni i mina händer", står det skrivet men aldrig; "dem har jag fått hemma hos mina vänner."  Jesu sårmärkta händer som är till läkedom och inte som ett uttryck för självömkan. Vi känner inte igen Gud hos dessa profeter längre.

Jag vill avsluta här. Guds ord rymmer det allt väsentliga men ser du hur profeterna som Gud gör upp med följer två huvudspår här; Man lutar sig mot sin bakgrund och man skyllde såren på vännerna hemmavid. Det är inte den botfärdiges hållning. Den botfärdige skyndar till Guds nådiga famn på ort och ställe. Att falla i människors hand är inte rådligt. Att falla är överhuvudtaget inte rådligt. Men den som faller reser Gud upp. Sju gånger!

Ja, att falla i den levande Gudens hand - det är rådligt.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sakarja 13

Svärd, upp mot min herde, mot den man som fick stå mig nära! säger HERREN Sebaot. Må herden bliva slagen, så att fåren förskingras; ty jag vill nu vända min hand mot de svaga.

Och det skall ske i hela landet, säger HERREN, att två tredjedelar där skola utrotas och förgås; allenast en tredjedel skall där lämnas kvar.

Och den tredjedelen skall jag låta gå genom eld; jag skall luttra dem, såsom man luttrar silver, och pröva dem, såsom man prövar guld. Så skola de åkalla mitt namn, och jag skall bönhöra dem. Jag skall säga: »Detta är mitt folk.» Och det skall svara: »HERREN är min Gud.»
  Sakarja bok.


Det är ett märkligt budskap i dagens text. Vi är vana vid att läsa om hur den högmodige störtas ned, de självsäkra, de övermodiga.

Men det står faktiskt i texten att Gud skulle vända sin hand mot de svaga. Mot de svaga!? Ska inte de svaga under barmhärtighet omhuldas, förbindas, ledas och omhändertas? Jo, förvisso men här var det andra element som var främmande för Gud. Svaghet kan vara på många skilda sätt. Och verket är Guds.

Två tredjedelar skulle utrotas. En tredjedel skulle få gå igenom elden. Det är inte ett angeläget budskap - ändå är det det. Han skulle slå herden så fåren förskingrades. Vilket fruktansvärt budskap.

Men Gud hade en bortre avsikt! Och ett genomförbart passage. Ja, så skulle de åkalla hans namn. Då är det allvar med livet, i livet och över livet. När åkallan hörs igen.

Vår tröst är att som David kunna förtrösta och säga att det är bättre att falla i Guds hand än i människors händer. Guds verk har alltid varit hans. Och det är hans avsikter vi i framtiden kommer att se förverkligade. 

Det är styrkande att få vila i den avsiktsförklaringen. Vad som än händer!


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sakarja13

"Stora hagel, tunga som talenter, föll från himlen över människorna, och de hädade Gud för hagelplågan eftersom den var mycket svår." Upp. 16:21

Häromdagen drabbades staden Pescara i Italien av ett väldigt oväder. Två väderfronter drabbade samman och skapade osedvanligt kraftigt hagel. Ja, bilderna finns på nätet och Tv4 nyheterna visade hur hagel stora som apelsiner damp ner i havet och perforerade vattenytan till ett omvänt durkslag. Vad väger en is-apelsin, tro? Möjligen knappt ett kilo.

Bibeln som i profetiorna beskriver många obegripliga saker innan de skett, utan att vi kunnat relatera till dem i vår verklighet. Men hagel vet vi vad det är.

I vår text här står det att hagel var tunga som talenter. Hur mycket är en talent? En talent motsvarar mellan 20-40 kg. I en äldre bibelöversättning så står det att de var centnertunga. Hur mycket är en centner? Ca. 50 kg. Vi rör oss med pjäser som uppträder i haglets form som är mellan 20-50 kg. Det säger Guds ord. "Hagelplågan var mycket stor ", står det. Det hör framtiden till. Möjligen en snar framtid. Har du lagt om taket på ditt hus? Det räcker inte! Du måste ha din själs försäkring hos Gud som råder över liv och död, annars går du den dagen förlorad.

Bibelns många apokalyptiska texter börjar vi så smått backa in i. Bibelordet ses ha varit framsynt. Vår vardag och verklighet får förklara bibelorden och vi förstår att det väntar än svårare klimatförändringar. Men allt är inte heller klimatförändringar. 

Det säger Guds ord.


 

Läs hela inlägget »

"Men Gud ger det den form som han har bestämt, och åt varje frö dess egen form. Alla kroppar är inte av samma slag. Det är skillnad mellan människors, boskapdjurs, fåglars och fiskars kroppar. Det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas glans är av ett slag och de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan glans och stjärnorna en annan, och stjärna skiljer sig från stjärna i glans.
Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.
" 1Kor. 15

Emellanåt så drabbas man av en alldeles särskild insikt om att livet en dag tar slut. Döden som verkligen är något kontraproduktivt ifråga om allt det vi fyller vårt liv med här och nu - för vad vi än sysslar med så kommer det att ta slut en dag.

Det här tänket fyller inte mig med någon sorg. Inte inför det stora och avgörande att vi bara är på genomresa, i alla fall. Livet är verkligen en balansgång mellan att vara förnöjd och det mänskliga lytet att aldrig bli helt tillfredsställd. Livet, det mänskliga livet, har ju mycket mer att erbjuda än vad vi hinner med att göra och uträtta under en livstid. Livet är så rikt. Det är ju också en otrolig skillnad på att leva och att bara överleva.

Paulus talar här i bilder. Han jämför livet och döden med ett frö som måste dö. Han påminner om skillnaden av olika kroppar och om den härlighet som finns hos en gestalt. Men han sträcker också resonemanget längre. Han hävdar att om det finns en jordisk kropp - då finns det också en andlig! Vår kropp är ett skal.

Paulus skriver att det som blir sått förgängligt...uppstår oförgängligt. Vilket löfte! Vi som är till kroppen uppbyggda av förgänglighet - för säg den kropp som bara stiger i styrka och hälsa över tid? Nej, vi nödgas konstatera att vår kropp bryts ned.

Jag som springer marathonlopp funderade häromsisten när stelheten tog över och brist på ork saktade ner min varelse under en mara, om jag hade haft nytta av en kropp baserat på nötkött. Eller hästkött för prestandan skull. Jämförelsen är lika burlesk som komisk. Vi är ju människor. Men det ligger något i det. Vi är begränsade men den begränsningen kommer att upphöra i sin motsats en dag! Vad säger Paulus?

"Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet." Men inte i rikedom. Inte heller i ära. Motsatsen är bestämd och intressant. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft! Ringheten har sin motsats i härlighet. Svagheten får sin motsats i kraft. Jag tycker det är så intressant! Det här talar i överförd mening om den nya kroppen vi skall få. Vi skall bli Jesus lika! För såsom han var i världen så är också vi.

Så får då varje krämpa och varje outhärdliga defekt sitt löfte om något bättre. Därhemma hos Gud kommer vi inte att känna igen varandra efter våra lyten, det som i tiden kanske skiljer och skilde oss åt på grund av vår svaghet. Vi kommer att finna varandra bättre i bristens motsats. Vilket härligt löfte!

Tanken på livets ändlighet kan skapa försänkthet. Men det är ju bara ingången till det enorma liv som väntar! "Solen har sin glans. Månen en annan. Stjärnorna en annan och de skiljer sig också åt sins emellan."

En gång skall härlighetens morgon randas, då alla jordens dunkla skuggor flyr. Jag längtar då dit men jag vill också vara kvar. Det kallas för livsaptit. Jag vet ju inte av något annat liv än det som just blev mitt.

Det livet vill jag leva i Gud!

 

Läs hela inlägget »

"Ty ännu måste synen vänta på sin tid men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall ej utebli." Habackuk. 2:3

Ett år innan min pappa gick bort år 2000 hade han en vision om att bygga upp ett kristet arbete i Ryssland med en tillhörande hotellverksamhet. I Kaluga, en oansenlig ort söder om Moskva. Han brann för ett hus som han hade sett där vid ett besök. Ett omöjligt projekt, egentligen. Ett hus utan tak med tjocka väggar. Fanns det väggar - då fanns det förutsättningar - menade han. Mitt intellekt log nog som den ofruktsamma Sara då ängeln kom till henne och Abraham och sa att de skulle få en arvinge, när han berättade det för mig. Huset var praktiskt taget en ruin som levde helt med naturen där träd och buskar slagit rot på insidan av huset utan några kvarvarande fönster. Det påminde om fästingen utanför Ödeshög i sitt förvildade tillstånd och skulle blivit en dyr investering även om marken i princip var gratis. En ödeshög. Men vad är dyrt och vad är billigt i Guds rike när själar vägs på evighetens våg?

Kaluga är en historisk plats. Men staden är lika obetydlig i förhållande till Moskva som Anatot var till Jerusalem på Jeremia tid - för att belysa ointresset för staden. Inga turister rör sig där eller andra förbipasserande övernattare. Det är inte en sådan plats, helt enkelt. Där ville han starta ett evangeliskt arbete. Så fullständigt ogenomtänkt. Han frågade mig om saken; Jag svarade att är det grundat på tro - då är allt möjligt. Hur det än ser ut. Ja, sånt är lätt att säga även om det också är helt sant. Jag ville inte bidraga till att kväsa hans vision med typiska kalkyler inom ramen för ekonomi och förnuft. 

Sju år senare. Volvo lastbilar meddelar att man tänkte uppföra en lastbilsfabrik i Ryssland. Bara så där. Man hade då förhandlat fram en plats i just Kaluga. Helt osannolikt! Av alla platser på jorden. Sju hundra personer skulle få arbete på fabriken i den lilla orten. Man räknade med att producera 15.000 fordon per år och fabriken skulle stå klar 2009. Vilket den också gjorde. (Klicka på länken så ser du.) 

 https://www.volvoce.com/global/en/this-is-volvo-ce/corporate-information/our-locations/kaluga/

Om vi leker med tanken att ett hotell hade byggts i Kaluga enligt visionen, då hade det varit en given plats för tekniker av alla de slag som naturligtvis kom att pendla både under projekteringen och under drift och produktion. Det här påminner mig om Filippus som fick tilltalet att han skulle gå ut på en folktom gata. Han gjorde som Gud sa. Den tomma gatan i det här fallet är ju verkligen en ruin till hus. Stefanus kom i sin mission att vinna en ansedd regeringstjänsteman från Etiopien, för Gud, genom det tilltalet. En enda människa. Men en nyckelperson.

Jag vet inte vad som initierade min pappas vision. Det vet ingen annan heller. Eller varför visionen inte realiserades. Men visionen ser profetisk ut med historien som vittne. Min pappa kunde naturligtvis inte så långt i förväg vetat vad Volvo lastbilar hade för avsikter med Kaluga. Men på sju år hade ett hotell kunnat färdigställts på orten. De sju feta åren och sedan de sju magra... Sådan är profetian.

Profeten Habackuk säger att synen måste vänta på sin tid. Vad betyder det? Det betyder att profetiskt tal handlar om något längre fram och att informationen är före sin tid - så till den milda grad att du kan stå mitt i ruiner på en gård och ändå se något annat och vara rätt med din framtid! Gud är visionär! Och han är i trängande behov av att meddela vad han ämnar göra. Så har han alltid varit.

Jag vet inte hur många hotellnätter av svenska och europeiska lastbilstekniker Kaluga hotell hade härbergerat. Det fanns inga hotell där heller. Eller vad det hade kunnat betyda i stort. Denna händelse är nu förbi. Jag vill tro att tilltalet var ett erbjudande där framtiden gömt på vad Gud ämnade, eftersom det inte blev av. Men berättelsen kan lära oss något. Detta är ett skolexempel på vikten av att akta på profetiskt tal och berättelsen är en inspiratör för andra trosprojekt där gudsmänniskor inte sällan blir stenade för sina ingivelser. Missförstådda. Misstrodda.

Blir du bildligt talat stenad för din vision? Låt stenarna ligga. Rör dem inte. Med tiden kommer de att utgöra underlaget för din paradgata på yttergården till din vision. Stenarna är bara en indikation i sig på att du sett något bara du fått se. Bygg! Bygg vidare.

Ge inte upp! 


 

Läs hela inlägget »



I går när jag svängde in från Sveavägen till Kungsgatan i Stockholm kom jag osökt att tänka på sommaren för två år sedan då jag här skrev om att förvärva en biograf för evangeliskt arbete. Ja, ja vet. Ekonomiskt ett rent vansinne. Bättre rustade evangeliskt präglade krämare har med ett batteri av krafter och resurser försökt tidigare. Men jag tänker inte på det. Jag tänker på behoven som kommer i framtiden. Och det skriande behov som redan finns men som ännu inte är väckt. Vi är ju inte här för att i första hand lära oss dela på varandras saker... Det är en sekundär fråga. Vi är här för att vinna själar! Tycker du att jag tar stora ord i min mun? Det må så vara!

Jag hade en nattlig dröm - möjligen som sjuåring - då jag i drömmen uppmanas att kasta min bibel i den ränna där sufflöser brukar stå på en teater. I drömmen tyckte jag det var obegripligt. Att kasta min bibel... Men många hade kastat sina biblar där innan.  Drömmen var inte snurrig för sjuåringen. Den var och är uppburen av ett allvar som sjuåringen kunde förstå. Stämningen och mörkret, allvaret och uppmaningen är lika klar för mig idag som den natten.

Ja, det var mörkt och det rådde uppbrottsstämning där på scenen. Det var som ett anfall skulle ske under ett krig. Befallningen att lyda maningen att kasta min bibel i rännan har igenom åren samtidigt tett sig obegriplig för mig.

Jag stod på en väldig scen utan publik. Ja, så var drömmen. Vi stod formligen och väntade på Jesu andra återkomst. Två personer till fanns med mig på scenen. En är hemma hos Gud nu. En lever ännu. Men det är inte det centrala. Den ödesmättade krigskänslan drömmen var uppburen av flätades samman med den vissheten att det var Jesus vi väntade på och inte ett flyganfall. Ja, för många kommer Jesu ankomst att vara mindre angenäm.

Drömmen avbröts av att jag hann kasta min bibel på avsedd plats. I tid.

I går hann jag bara 50 meter ner på Kungsgatan innan jag ser en av de biografer som funnits där sedan länge. Igenbommad. Det jag såg tog påminnelsen i gatukorsningen fyra minuter innan i hand. Påminnelsen som föregick stod då förklarad. Jag behövde berätta det för min fru som var med mig. 

Jag önskar ett evangeliskt arbete där evighetsfrågorna står högst på dagordningen! Där ren biblisk förkunnelse predikas i en förtätad atmosfär. Tänk om denna väldiga lokal kunde få bli en mötesplats där människor som ännu en gång festar sig tomma en lördagkväll, kan få komma in och möta Gud. Är inte det större än allt annat vi ägnar oss åt, så säg? Hör inte iakttagelsen till den bön som Jesus lärde oss: "Bed skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin stora skörd ".

Bed om detta att Gud sänder förkunnare till en framtida skörd. Ett sådant arbete kan inte organiseras av människor. 

- Men av Gud!

 

Läs hela inlägget »

En beteendevetare deklarerade vid ett ledarskapsseminarium att i all mänsklig samvaro måste vi förhålla oss till varandra efter givna regler. Ja, det kan låta självklart. Mänsklig samvaro kräver ju det. Annars får det återverkningar i gemenskapen. Och så kom det: "Om vi alla oavkortat skulle säga vad vi tänker och tycker om varandra, skulle det bli outhärdligt." Meningen fastnade i mig och jag tyckte det lät hemskt och det på flera sätt. Frågan har hamnat i karantän. Tänker vi gott. Tänker vi ont? Om andra.

Jag har läst Jan Myrdals bok "Ett andra anstånd ". Här menar Myrdal att han gör upp med sig själv eller som han själv beskriver det: "jag söker i ord och bilder skära upp jaget ända in i pulpan." 

Låt mig först få säga; Det finns en sida jag inte kan fördraga hos honom. Det är hans frispråkighet kring självmord. Det har jag skrivit och redogjort för honom. Jag träffade honom och Gun Kessle utanför Filadelfiakyrkan i Stockholm för många år sedan. Det var efter hans tredje och sista memoarbok  "Gubbsjukan " där han faktiskt inspirerar till suicidala handlingar - åtminstone anger som en möjlig sista utväg vid lidande. Det vi skriver får ju följare och blir till en skörd. Men han lyssnade inte till det. Istället har han än värre gått in för att proklamera den suicidala vägens möjligheter i sin senaste bok Ett andra anstånd. Det är ett stort misstag av 92 åringen som inte lever som han lär.

Myrdal är kanske en av de mest belästa skriftställare vi har i Sverige - hur man nu kan mäta det. Frånsett hans politiska inställning är han alltid intressant att läsa, med sin osedvanliga skärpa. En verklig stilist.

I boken Ett andra anstånd ger han sken av att han i brottstycken vill vara mer ärlig än annars. Biografier och memoarer är väl annars de mest tillrättalagda skrifter vi överhuvudtaget kan läsa. Men som den gode HR medarbetaren sa; Vi människor är alla ganska så lika. Jag vill tro så.

I boken Myrdal skrivit, menar han sig skala av sig själv likt en lök. En träffande bild egentligen - för vi är av syndig natur. Det är bara det yttersta skalet på löken som är fernissat och anpassat. Ja, vi är inte syndare för att vi syndar. Vi syndar för att vi är syndare! En identitet, en natur.

Jag tycker om Myrdals försök att vara ärlig. För det är så typiskt. Hans rader vill bli till en bekännelse. En ateists biktbok. Han har en god vilja att bekänna sina moraliska försyndelser. En äcklig läsning. Men det finns andra sidor han inte ens vidrör. Ja, en lök är en lök. Och en syndare förblir en syndare tills Kristus fått stå fram i livet. Tänk att när människan skall försöka vara ärlig och bena ut sina innersta intentioner och uppsåt, då blir det bara ett rumsterande av samma sak. Ett katalogiserande av samma material. Ett status quo.

Människan är en syndare. Kristus är vår återlösare!


 

Läs hela inlägget »

"Då kom en annan ängel, som hade ett rökelskar av guld, och ställde sig vid altaret. Åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen. 

Och röken från rökelsen tillsammans med de heligas böner steg från ängelns hand inför Gud.

Ängeln tog rökelsekaret, fyllde det med eld från altaret och kastade ner den på jorden, och det åskade, dundrade och blixtrade och jorden skälvde
."
 Upp. 8.

Vad är bön för någonting? Det är mänsklig vädjan om hjälp. Bön är inte en räcka betraktelser. Bön är inte ett undervisningstillfälle eller ett föredragande. Bön är inte heller ett santförhållande. Bön är den yttersta gränsen för hjälplöshet och ett närmande till Gud. Eller den första och omedelbara instansen för den som lärt sig att förtrösta på Herren i alla frågor. Bön är att hänskjuta sin sak till Gud som ensam står över alla förhållanden och kan ge svar om en utväg.

Vi använder eller behandlar ofta bönen som en rituellt inslag i livet. En religiös metod. Ett fromhetsuttryck eller som ett andligt äkthetsbevis. Men vad säger skriften? Ja, den talar om vapen i flertal. Bönen är ett sådant vapen.

"Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad."

Röken från översteprästens rökelsekar var i gamla testamentet den stora symbolen för bön. En mycket vacker bild egentligen, eftersom rök från ett överhettat förbränningstillfälle ofrånkomligt söker sig uppåt. Mot himlen. Mot Gud! Den tar inte hänsyn till undertak eller instängdhet. Den avlägsnar sig alltid från eldhärden och drar iväg - uppåt! Den rör sig aldrig horisontalt. Den hittar skarvar och blottor att passera och den har bråttom förbi och ut. Den är ivrig som ropet från en nödställd och går jämna takt därmed. Allt annat på jord drar nedåt på grund av tyngdlagen. Men den som är i nöd, verklig nöd, kan be och bönen den når upp och till Gud. Var så säker!

Lär inte oss skriftstället att röken inte bara tar sig in i himlen, den omhändertas också väldigt noggrant. Den samlas in och hanteras i dyrbara kärl. Vi tror att Gud skall höra vår bön och det är sant men hanteringen är också intressant i texten.

En ängel uppges stå vid ett altare. Vilket altare? Det är tveklöst det största av alla altare. Golgata offerplats! Där Guds son offrades. Alla böner får sitt mottagande där. Men innan ängeln samlar ihop bönerna så läggs det till en rökelse i guldskålen. - Mycket, till och med. När det står "alla de heligas böner" då förstår vi att det handlar om många sakfrågor och omständigheter som insamlats. Det handlar inte bara om en sakfråga. Det handlar om ett enormt inflöde av information. Böneinformation. Men om all den mängd böner skall blandas med rökelse, då skall det mycket rökelse till. Det har Herren tillsett. Och det är mer rökelse än böner. Så har jag förstått det. Bönesvaret räcker till!

Vad är rökelse?

Ja, vi får en antydan om det hos Mose.

"Herren sade till Mose: Ta väldoftande kryddor, stakte, sjönagel och galbanum och dessutom rent rökelseharts, lika mycket av varje slag, och gör rökelse av dem, en konstmässigt beredd blandning, saltad, ren och helig. En del av den ska du stöta till pulver och lägga framför vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag ska uppenbara mig för dig. Höghelig ska den vara för er. Den rökelse ni gör med denna sammansättning får ni inte göra åt er själva. Den ska vara helig för dig inför Herren. Den som gör en sådan för att njuta av doften ska utrotas ur sitt folk". 2 Mos 30.

Rökelsen var uppbyggd av fem komponenter; kryddor, stakte, sjönagel, galbanum och harts. Den blandningen var inte tänkt för en människa. Utan för Gud! Hur då? "Den skulle vara helig för dig inför Herren ", står det. "De heligas böner ". Här tänker jag på den förfelade bikten i ett kyrkligt system. Prästen känner igen sig och det typiskt mänskliga i bikten och den samvetstyngde får så kallad absolution. Det är ett förfelat tillvägagångssätt och till fel instans, enligt bibeln. Himlen måste involveras. Bönen, rökelsen, hör Gud till! Han som kan avhjälpa.

Varför är det så viktigt med den rökelse som kommer från himlen och som blandas med våra böner - innan bönesvaret återvänder - blandat med eld och rökelse?

- Om vi bara kunde se den kärlek som finns vid Guds altare! Det är den som är tongivande. Och välluktande. Elden å sin sida har dubbla effekter. Den kan bränna upp ett helt livsverk på ett ögonblick och ödelägga Sodom och Gomorra på en dag. Men den kan också rena ädelmetall och Levi söner. Positivt och negativt, kanske, men aldrig smärtfritt. En sak är i alla fall säkert; det som blir kvar blir bestående!

Det vore mer än intressant att tränga in i rökelsens alla beståndsdelar och se vad den åstadkommer tillsammans. Vi vet att dess slutprodukt och sammansättning är nåd. Nåd! Har inte nåden barmhärighet som en viktig beståndsdel, så säg? Har inte nåden med förlåtelse att göra? Har inte nåden med kärlek att göra och med medlidande och upprättelse och försoning att göra?

Våra böner - för jag kan inte tänka mig annat - är bristfälliga. Därför att vi är bristfulla. "Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill." Rom 8.

Gud tar emot våra böner genom de suckar Anden manar oss till - vi som egentligen inte vet vad vi borde be om. Jesus vet om våra omständigheter. Han som varit människa. Han kan bringa ordning på turordningen i vår uppfattning om våra behov, de behov och situationer vi själva framställer i bön. Därför blir bönesvaret korrektare än vårt uppfattade behov av vår livssituation i bön. Gud som vet vad vi behöver innan vi nämnt det med vår mun.

För vad står skrivet?

"Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss." Rom 8.

Här har du rökelsen i himlen. Den som blandas med våra böner.

 

Läs hela inlägget »

En späd liten kvinna inträder i gudstjänsten. Hennes gång fram till sin plats - vilken plats som helst - men alltid på ytterkanten, långt fram men inte längst fram, var avkännande och verkade något motoriskt tveksam. Försiktigt och avvaktande. En människas gång. Som om hon var buren av en total anspråkslöshet men ändå inte håglös och mån om att hälsa på alla längst hennes väg i bänkraderna. Ja, hon kände verkligen av längst vägen, så skulle jag vilja beskriva henne. Hon valde alltid ytterkanten av en stolsrad. Alltid.

Det är tjugo år sedan jag träffade henne sist. 

Ja, det tog alltid tid för henne att ta sig fram till sin stol. Hon var som en drottning som inte slarvar med människosjälarna längst en paradgata. Hon hälsade på alla på vägen och sken som sol. Av frid. Men det var inte där hon djupast sett rörde sig. Hon bar på en tyngd, en andlig densitet bakom skenet. Den av Gud pålagda nöden för andra.

Lisa är en bönemänniska. Hon lever ju. Vad är en bönemänniska? Det är en människa som inte kan låta bli att bedja för andra. Som drivs till det. Vad beder en bönemänniska om? Ja, den som det kunde säga. Men det jag vet är att de under långa tider beder för många människor och med nöd för dem och med intensitet och med omtanke. Lisa berättade för mig en gång att när hon ber så känner hon att Gud hör henne; "bönen biter, den sitter där, då ligger den där ", sa hon.

Lisa fyllde härom dagen 100 år. Det är en hög ålder och förmågorna sviktar men när man sjunger andliga sånger och börjar bedja då vitaliseras hon och blir som förr, berättas det. Hon kan då texterna helt utantill.

Lisa satte sig som sagt alltid på ytterkanten av en stolsrad. Det hade med hennes arm att göra. Den behövde svängrum i bänkraderna, har jag nu förstått. Jag kan se henne sitta med sin sjal om håret, se hur smörjelsen tar tag i henne och hur hon böjer sig framåt med armen snett utåtsträckt och ropar "Herre, kom över oss! " Då tog hon den förtätade atmosfären med sig och förtätades själv och blev till en andlig åskledare. Då kom Guds ande över henne och profetorden blev det verbaliserade tordönet och jordbävningen som Uppenbarelseboken talar om - om än i lokal skala.

Det finns en ängel som håller i en guldskål i himlen. Där blandas människans böner med rökelse. Jag tror som många andra att den rökelsen är Jesus böner för oss - för det står att han ber för oss och manar gott. Utan Jesu böner skulle våra böner få slagsida. Rökelse luktar också gott, om du förstår bilden. Dessa böner når fram till Gud. Sedan vänder ängeln på skålen och lägger eld därtill. Så avgörande. Innehållet hamnar sedan på jorden. Då uppstår åska, blixtrar, tordön och jorden skakar! Det är ju en andlig värld vi talar om.

Lisa har genom sitt liv varit en nedslagsplats för Gud. Hon har burit fler människor på sitt hjärta under sitt liv än vi kan ana. Jag vill ge henne den bekräftelsen här. Guds Ande slog ner i henne. Då vek hon sig karaktäristiskt framåt i stolen där hon satt. Hon ropade. Armen - som behövde fria ytor åt höger - sträckte hon då ut - likt en Mose stav. Tro inget annat. Då förstod man att hon var på väg att föda ett budskap.

Så här kan beskrivningen av en "moder i Israel" se ut. De hittar du aldrig på scener och uppträden under föresatser att göra en "cross over" mellan Guds rike och världen. Aldrig.

Inte ens med hjälp av flumljus och rökmaskiner. 

 

Läs hela inlägget »

Det är stärkande att på sitt nioende år av bloggande där den första tiden bara hade ett tiotal följare, kunna konstatera, att min sida blev uppsökt av inte mindre än 1651 stycken läsare under en enda dag. Ofattbart! Det har naturligtvis med de etiketter som läggs till artiklarna att göra och som skapar träffar ute på nätet. Men jag  hoppas också att texterna sprids från man till man och inte nås av en tillfällighet - även om det också har sitt oskattbara värde.

Ett andligt kristet arbete har alltid för händerna. Tiden räcker inte till. Och det handlar som alltid om prioriteringar.

Tack alla ni som stöder och sprider texterna vidare i den mån de har något av värde!

 

Läs hela inlägget »

I Matteus talar Jesus i en liknelse om såningsmannen. Men egentligen handlar det om mottagligheten för det såningsmannen sår och inte så mycket om spridaren. Varför? Därför att vi utan att förtröttas skall i tid och otid. Så säger Guds ord. Dagen är kort. Solen går snart ned.

Jesus säger att säden är budskapet, evangelium. Såningsmannen är alltså varje evangelist eller var och en som bär ut de glada budskapet om frälsning till andra. Åkern eller jorden är då den enskilda människans hjärta och sinne. Hur mottaglig är människan idag för evangelium? Hur mottaglig är jordmånen för himmelskt liv? Ja, det beror på många faktorer.

I Jesu undervisning räknar han upp det som såddes vid vägen, på stenig mark, och det som såddes bland tistlar. Och de goda exemplet.

Jag har fastnat för den situation som handlar om att säden såddes vid vägen."Det är dem som hör ordet men inte förstår det", säger Jesus. Fröet kommer inte in i myllan för vägen är för hård. Detta är det signifikativa för en väg; hårdheten.  Jesus relaterar till den hårda vägen, till bristen på kunskap i Guds ord.

Är inte vår tid en okunskapens tid när det gäller biblisk insikt? Den kunskap som evangelisten relaterar till. När de första apostlarna predikade så fanns det åtminstone en gudsmedvetenhet och insikt i skrifterna. Det gör det tyvärr inte idag. I dag vet inte den unga generationen om berättelserna i skiften. Utsädet står inte i proportion till frukten eller avkastningen - därför blir så få frälsta! 

Det finns en sak som Jesus inte nämner i sin liknelse - varken när det gäller ogräset eller det faktum att jordmånen var hård likt en väg. Det är plöjning och harvandet. Varför nämner inte Jesus att svaret på problemet är plog och harv? Därför att de har sin givna plats i jordbruket. Harvar och plöjer gör man när förutsättningarna är så usla att ingen förståndig längre skulle slösa sin säd på hård upptrampad jord, om jag får spetsa till det. Det vill säga när okunskapen är för stor. Är inte det vårt dilemma idag? "Vem trodde väl det budskap som predikade.", klagar profeten. Och för vem blev Herrens arm utsträckt?

Jesaja skriver: "När åkermannen vill så, plöjer han då beständigt och hackar upp och harvar sin mark? " Frågan är retoriskt ställd - med betoning på beständigt. Beständigt betyder konstant. Så svaret blir följaktligen; han gör det inte jämt men naturligtvis någon gång. 

Vad motsvarar då plogens skarpa blad som i rader skär rätt igenom den hårda markbädden och utan hänsyn drabbar fältet? Stålet som kultivator. Som återställaren. Ja, profeten han säger att man en dag skall smida om svärdet till plogbillar. Gudsmannen som fann både svärd och agrara redskap i samma redskapsbod - åtminstone i sin sinnevärld. Det är inte för intet! 

Att rensa ogräs är att kultivera jorden genom harvandet. Men att plöja det kräver grövre stål. Att plöja är också en djupare process än att harva. Vårt folk behöver kunskap. En hunger efter Gud! Marken är hård som asfalt. Det växer inget.

Vad vill jag säga?

Jag tror inte att kunskapsbristen som står i direkt proportion till uteblivna väckelser har med upplysning att göra. Skäran måste djupare ner i den igenvuxna åkern där fröna inte finner väg ner i fåran. En väg är inte fårad. Allt jordbruk handlar om en porös jordmån där sedan regnet och fukten spelar en avgörande roll. Gud är själv solen som ger växt och hundrafalt igen! Men om inte jorden drabbas av en omild behandling kommer inte fröna ner i myllan - i hjärtana! Det har med en ofrånkomlig jordbruksprincip att göra. Väckelse är synonymt med regn. Men på hårda vägar rinner regnet bara av. Vid jordbruk måste plogbladen ner i jorden. Vår kultur och människotyp är överasfalterad. Det har kväst allt andligt liv.

Plogblad skall en dag skall smidas om från svärd. Det gäller inte vår närmaste framtid. Likväl är Guds ord skarpt som ett tveeggat svärd. Det tränger igenom. 

Men i fråga om mottaglighet så behövs det något extra ordinärt över vårt land som går över folksjälen.


 

Läs hela inlägget »


https://www.youtube.com/watch?v=9sXWbHCLUFc

"Vi lägger våra liv i Dina trygga händer, Din trofasthet kan vi lita på, Du leder våra steg, Din omsorg är beständigt, Din kärlek kommer alltid bestå, även om vi inte ser vägen, kan vi tro och hoppas på Dig, Jesus "...

 

Läs hela inlägget »

Ibland - som i morse - var det som om himlen öppnade ett fönster och en sång slapp ut och nådde mig. Jag blir aldrig klok på val av sång vid dessa tillfällen eller varför de kommer så plötsligt där och då och just till mig. 

Ibland tycker jag otacksamt att jag behöver dem vid svårare tillfällen i livet, när det är tyst som i graven och då själen försmäktar. Men sångerna kommer när de kommer och de tar över i tillvaron!

Jag tycker om att relatera till orsaks sammanhang men det är alltid likadant; överraskningsmomentet är totalt och jag kastas in i en himmelsk kör. Jag fick ta och bege mig ner i Stockholms tunnlar där jag på några ställen har unikt tillträde, för att där kunna förena en arbetsuppgift jag visste fanns och få sjunga av mig sången med samma emfas som jag själv hörde den i mitt inre. En sång som i sig kan förflytta berg och få ett hjärta att gripas. 

Det sjungs alltid växelvis i himlen. Märkligt. I mäktiga körer. Men det slog mig...är det verkligen sant? Ja, det är sant! Gud är oföränderlig. Oföränderlig även om den andliga situationen inte är som den har varit eller borde vara! Det inger hopp och det utmanar. Här är sången som ljöd:


När Mose ledde Israel utur Egyptens land, förföljda utav Farao de stod vid havets strand, men Herren öppnade en väg och havet klövs itu. Och den Gud som fanns på Mose tid är likadan ännu.

Kör: Likadan, än idag. Han densamme Gud ännu. Likadan! än idag. Han densamme Gud ännu.

När David stred mot Goliat han icke var allen, ty Herren gav åt honom kraft att slunga bäckens sten, fast Goliat var stor och stark, fick David övertag. Och den Gud som fanns på Davids tid, är likadan idag!



 

Läs hela inlägget »
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till profet för folken." Jeremia 1.

Det här är Guds ord över Jeremia liv. Några få rader gör upp med många av vår tids glömda övergrepp och långtgående konsekvenser. Det här är livets upphovsmans syn på vardandet. Jeremia - en profet. Man kan också vara något annat. Men en sak är säker; Guds tankar om den enskilde går väldigt djupt, också rent konstitutionellt.

Gud säger att han helgade Jeremia innan han föddes. Varför? Har inte tillblivelsen  med konception att göra och ringlande dna-strängar efter släktens lyten och begåvade företräden? Något i personlighetens djupaste rum där Gud ämnade röra sig och där den helgade inte kommer ifrån. Här gömmer sig världar av dold insikt. Gud har förseglat förhållanden.

Vi kan kontra med prästens tjänst och funktion i gamla testamentet. Eller relatera till den. Gudsmannen var präst efter stånd. Lik en adelsman. En adlad man. Det fanns också där ett utväljande, ett helgande moment, men inom ramarna för en särskild släkt. Prästen ärvde sin uppgift och med prägling utifrån.

Man kan tycka vad man vill, man kan emotsätta sig bäst man kan, men är man avskild eller helgad för Guds räkning - då är det ditt liv ! Det blir ditt liv. Det kan låta besvärligt och ödesmättat. Förvisso! Vad hade du tänkt dig? Brottas inte Jeremia å det allra gruvligaste med Gud i frågan? Jo. Det är din tröst! Du kommer inte undan.

För att sländan skall kunna gå på vatten så krävs det en ytspänning. I överförd mening - en själens ytspänning. Sländan kan önska sig de mest djupgående corallrevsdyk bland färgglada fiskar men kommer inte ner i vattnet. Den är inte avsedd för det. En knaper bild kanske. Men ytspännningen är ändå där! Den ytspänning den helgade bär i helg och socken.

Översteprästen. Han som är ensam i sitt slag under ett år. Så glamouröst, till synes. Vilket finjobb i andens rike. Nej. Han får gå ensam in i det allra heligaste. Ensam och själv. Och han får gå ensam ut därifrån också. Varför? Det finns inga parametrar begripbara för andra utan tillhörighet av samma stånd. Tillstånd. Men det finns inga. Översteprästen är bara en. En om året. För det året. Bland människor. Men vi har en överstepräst som kan känna medlidande för oss - Jesus Kristus. Han inte bara förstår. Han har också upplevt det själv som människa.

Är du avskild för en uppgift? Det nyper i skinnet. Du kommer inte undan. Det är ändå din tröst. Ditt lidande, det är din kallelses krona. Avskildheten är det första man brottas med som troende. Annars har kallelsen inte drabbat. Men har du börjat brottas med Gud i frågan - då kommer du att växa till på samma plats - avskildhetens helgade plats. Gud har bestämt den.

När det gäller Guds bestämmelse över en människas liv, så är han resolut. Se på Jeremia. Se på Mose. Ja, se på vår frälsare, Jesus Kristus! De hade alla en väg att gå. Ingen annan kunde gå den vägen. Inte ens Aron, Mose bror, som vid flertalet tillfällen körde i diket på grund av detsamma. Varför? Han var inte avskild för Mose uppgift. Bara för sin.

Det finns ett bärande element för den som är avskild för Gud - om jag nu får spegla denna fråga så ensidigt. Det är kärlets konstitution och erfarenhet. De kan se olika ut. De kan också användas för olika ändamål. Bibeln säger att de kan vara för hedersamt bruk eller till mindre hedersamt bruk. Vi gör ju skillnad på stengods och på kristallglas. Vi gör också skillnad på kraftiga skottkärror eller varmvattenberedare. Men de är allesammans kärl. De syftar till något.

Vad består kampen i på ett individuellt plan - kanske för dig som inte lyckats definiera den än, men som dignar under tyngden? Jo, det är den tillnärmelsevis tunna hinna som utgör kärlet mellan din yttre verklighet och din inre. Där inne bor du - i kärlet! Gud vill bo och verka i kärlet. Men kärlets konturer tillåter inte formen att upphöra. Din konstitution, således. Gud har satt en gräns där.

Du kan aldrig ta någon med dig in i kärlet. Det är en omöjlighet. Då vore du inte längre helgad - i detta avseende. Ett kärl är till för ett innehåll, relaterat till vad det är fyllt med. Det är lika elementärt som att sött och salt vatten inte kan förenas i samma hav. Då blir det bräckt vatten och odrickbart. Därför måste den som är avskild för Guds räkning uppleva isolationens börda. Du bär den och den är din. Avskildheten är Guds dyrbara forum i ditt liv där han vill verka. Gud vill kalla ut människor för sina uppdrag än idag. Det gjorde Gud med Jeremia långt innan hans mor hade lämnat moderkakan ifrån sig.

Också det en oerhörd bild på att vara ett avskilt och för sitt syfte ett oersättligt kärl.


 
Läs hela inlägget »
Min svärmor sjöng i min ungdom en sång av Elsa Eklund som lyfter taket denna dag. De andefödda sångerna som kan ta sig igenom fängelsemurar, som kan leta upp den Gud söker med sina andeburna meningar och dra ner himlen över jord, för ett slag. Ja, de bryter fram igenom otroshärdar och krossar gamla syndavanors makt.

Från Golgata en ström går över världen, Med hälsa liv och frid som Ordet sagt, Den bryter fram igenom otroshärden och krossar gamla syndavanors makt.

   Vid Golgata min själ så gärna dröjer
   Där fann mitt trötta, sorgsna hjärta ro
   Vid korset som mot himmelen sig höjer
   Det finns en plats där jagad själ får ro

Den strömmen går till arma syndaträlar, Som fåfängt kämpat för att frihet få, Den giver kraft åt sjuka trötta själar, Åt modlös kämpe nåd att trogen stå.

Så flöda fritt du underbara käll, Gå fram med makt bryt all fördämning ner! Må reningsfloden rikare framvälla, Och frälsningsjublet stiga mer och mer.



- Halleluja!

 
Läs hela inlägget »


Idag gick jag förbi Citykyrkan i Stockholm. Ett av de sista kaféerna i stan i kristen regi. På evangelisk grund.

Citykonditoriet stängdes redan 26 januari i år och man anför att det är med sorg man stänger ner. Ett otroligt beklagligt beslut. Svårare att återställa än vad man kan tro. Jag menar att det är ett verkligt misstag. Kyrkan meddelar att man kommer att byta aktiviteter i lokalerna. 

Citykonditoriet har varit en samlingsplats för många olika kristna som sökt gemenskap eller bara önskat träffa andra kristna genom åren och över en kopp kaffe. Men gång efter annan så tar kommersiella företräden över den kristna verksamheten, äter upp den eller slår ut den.

Lika lite som man kan konservera eller bevara en väckelse genom att stänga in sig i slutna miljöer, så bör den livsnerv som det är att människor fritt kan komma tillsammans på en plats få vara öppen. Jag tror att Citykonditoriet varit en sådan plats. Tänk bara ur ett själavårdande perpektiv att kunna få träffa kristna medmänniskor att få tala med. Att få droppa in på ett neutralt kafe´där hjälp kan finnas. Det är ovärderligt. 

Tills jag ser vad man gör av denna sak så är det tills vidare ett felgrepp. Det vågar jag hävda. Jag har sett det förr.

Bland Guds folk i alla tider har de ekonomiska aspekterna fått vara underdånig evangeli ärende. Men gång efter annan så dukar verksamheter under.

Jag sörjer verkligen att levande kristendom alltmer försvinner. Låt oss be till Gud att han tänder en eld igen! 

 

Läs hela inlägget »
Min själ längtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. Mina ögon längtar efter ditt tal, jag frågar: " När skall du trösta mig?" Ty jag är som en vinlägel i rök, men jag glömmer ej dina stadgar." Psaltaren 119


Modernt språk urholkar bibeltexterna många gånger och berövar dem därmed andemeningen. Vi ser det gång på gång. Bibelöversättare är inte aktsamma om djupen när de översätter skriften. Man berövar nerven i texterna för att anpassa dem efter våra egna oprövade liv så att vi skall känna igen oss. Det som vi människor så ofta är inriktade på under alla livets områden, att få leva livet smärtfritt. Vi försmäktar aldrig. Därför förmår vi inte känna, än mindre känna in. När så vårt liv tar mark på ett grundare vatten, i de nya översättningarna, så tappar vi djupet. Frälsningens djup.

I den här texten så har de äldre översättningarna en intensivare förklaring av innebörden: Min själ "försmäktar ". Oh... Vilken skillnad på att längta hit eller dit. Men vid försmäktan då är det allvar. "Jag försmäktar efter din frälsning". Intensiteten är förstärkt. Kan du känna igen dig i det eller nöjer vi oss med ett kristet santförhållande vid fromma bekännelser? 

Vi förstår av psalmen att vi har att göra med en människa som är i nöd. Mänskligt sett. Eller vad skall jag använda för bild? Att gå in i väggen är för timligt, på något vis. Ja, i den här meningen att det verkligen så. David är i nöd men vägrar glömma "dina stadgar". Guds stadgar! "Ty jag är som en vinlägel i rök", säger han.

Det här är inte en kung i stort palats med guldkaraffer vid gyllene vinglas. Åtminstone hämtar han inte sin metafor från den miljön. Nej, istället tar han bilden av de beduintält där djurhudar som rymde vatten eller vin hängdes upp i tälttaket, beduintälten som ofta hade en eldstad i dess mitt. Kungen, profeten och skalden jämför sig med det rökinpyrda skinnet - för ingen hängde vinlägeln över elden utan vidare - åtminstone inte om lägeln var fylld. Möjligen i förberedande syfte att göra skinnet mjukt och fogligt. Halleluja! Det är inte de yttre tingen som räknas men uppfyllelsen och utgivandet! Vi kan likväl uppleva oss som torra skinn många gånger. Förtalade och misstänkliggjorda. Ensamma och övergivna. Det är vår rökfyllda miljö.

Psalmisten är så utom sig av nöd och förtvivlan att han påstår att hans ögon längtar efter Guds tilltal. Hur längtar ögonen efter att få höra? Det brukar väl öronen ta hand om? Kanske han letade i skriften och önskade läsa något levande ord från Gud i realtid. Eller kanske nöden var så stor att de fem sinnena tog över varandras plats, likt hörselskadade som får förstärkt luktsinne. Jag kan känna med gudsmannen. Lägeln som är tom. Han försmäktar men håller fast! Håll fast!!

Min vän, om det så är det sista som går med dig i graven, den absoluta tilliten till Gud i en gudsfientlig värld - så skall den med och över på andra sidan. Oh...det är en beprövad tro, det.  Det är en stark tro - om än så liten! Det är ett segervinnande liv som visst har mycket rök att uppvisa vid sveda och värk här i tiden. Men insidan av skinnlägeln är ren och utrymmet lika uppfyllbart som en gång då lägeln var ny. Vilken tröst i Guds ord att Guds tjänare hade det på det här viset.

Jag vet inte om vinprovare på denna tid beskrev vinet i detalj om vilken ljuvlig getskinnston som genomsyrade det, likt smaktonerna av nutida ekfat. Kanske sommeliererna kunde årsbestämma geten som utgjorde huden för lägeln... Kanske var det så. Men jag vet att Gud känner igen smaken av den helige Andes uppfyllelse i en sådan människa! Han som i gamla testamentets tid avluktade offerröken som prästen sände upp till Gud. Extraordinära attribut. Försmäktar du? Oh...han skall mätta dig med sitt goda och hugsvala din själ. Han som inte utplånar det mänskliga utan letar smaktoner i ditt personligt avtryck, utsökt och eftersträvansvärt i hans mun. Låt er uppfyllas av den helige Ande.

Själens skönhet tilltager i härlighet genom lidande. Det står inte i skriften men är likaväl sant. Oh... hur led inte vår frälsare? Hur blid är inte han då han kallar en människa ut ur bitterhet och nöd? Ja, genom lidande förmildras anden, människoanden. Guds verk är verkligen omfattande. Det han gör sker inte alltid under bedövning, inte sant min vän, men slutresultatet blir underbart!

Du får då vara en riktig karaktär, en gudsmänniska, som lever med Gud och inte bara bekänner dig till honom.

 
Läs hela inlägget »
Etiketter: psaltaren 119

- Ve dig, du Bromölla! Du skall själv få lära dig att tigga men utan under ett förbud. Tomhänt skall du inför alla nödgas gå därifrån. Tomhänt. Ja, tomhänt.


 

Läs hela inlägget »

"Mycket får den rättfärdige lida, men Herren räddar honom ur allt."  Psaltaren 34


Översättningen är från Svensk folkbibel. En mycket svag översättning i detta sammanhang. Jag tycker att uttrycket "mycket" som inledning på satsen andas distans till det som är budskapets mening; nämligen att den rättfärdiges normaltillstånd är att han måste och genomlider mycket. Varför då bygga bort nerven i ordet? Det står ju faktiskt i en annan översättning att han "måste lida mycket ". Lidanden som verkligen inte är en schablon. Lidandet är påtagligt och inte en skrivbordsprodukt - för den rättfärdige. Nej, bättre upp i den äldre översättningen från 1917 där översättaren vet vad han talar om. Om lidandet som inte bara är si eller så där mycket i största allmänhet utan verifierar ett måste.

"Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren räddar honom ur allt.

Vi vill inte veta av lidanden och vi söker undkomma lidanden efter bästa förmåga. Det hör till självbevarelsedriften hos människan. Ja, var för all del rädd om dig. Var inte oförnuftig. Men skriften betonar ändå att den rättfärdige måste lida.  Det står också att Herren räddar honom ur allt! Har vi tro på att Gud är mäktig till det? Kan vår tro sträcka sig så pass långt att vi omfamnar löftet under brinnande svårigheter? Det är frågan. Ja, det är Guds egen ISO certifiering av vår karaktär, vår håg, vår hålling under prövningar, att vi får gå igenom dem alla och att Herren vid utpassaget lovat rädda oss ur ALLT! Vad är annars vår tro värd? Och vad har Kristus annars för betydelse för oss? En frälsning som endast har en evig betydelse för vår slutfrälsning, under statiska förhållanden, det är väl ingen beprövad tro? Nej, bättre upp du kristne. Bär också du ditt lidande!

Ibland blir vi intill döden tagna då stormar störtar emot våra sinnen och vårt liv. Våra egna kalkyler uppvisar då en katastrofal utgång. Men utgången äger Herren! Det är det fina. Han äger hela utgången! Han som är dörren.

Modern kristenhet har inte de djupa och rika erfarenheterna av att sätta sin tillit till Gud, sett ur många aspekter. Därför blir det kristna livet svagt och ljummet. Kristus får aldrig chansen att visa sin makt som han äger både i himlen och på jorden. Undrens Gud får aldrig chansen att gripa in eftersom vi själva banar våra komfortabla vägar.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: psalm 34

" Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld."  1 Joh. 5:19

Den senare delen av satsen är nog mest ihågkommen ibland kristna. Den citeras lite nu och då. Den är den bibliska förklaringen till allt elände som sker på jorden och i världen. Och det är ett faktum; hela världen är i den ondes våld.

Men den första delen av meningen, hur ljuv är inte den?! Att vi inte bara är skapade av Gud. Vi är av Gud! 

En av hemligheterna till ett segerrikt liv - det är att tillbedja och lovsjunga Gud. Sjunger du illa som jag...sätt på en CD skiva eller hitta något streamat på nätet och dränk din röst i tydlig Guds tillbedjan. Det lättar! Det lyfter och din ande blir frigjord.

Varför är det så? Vad tror du? Jo, djävulen var en gång körledaren i himlen. Han står inte ut med den himmelska tonen nuförtiden och han har ett dåligt inflytande på tid och rum. Han kommer att fly ifrån dig. Då får du andrum. Skaffa dig ett andrum! Lova Gud med allt vad du har! Det lyfter.

Ja, det lyfter och frigör dig.

 

Läs hela inlägget »

Rektorn för Oklahoma Wesleyan University skrev för några år sedan ett öppet brev på sin hemsida. Jag tycker det är värt att lyfta fram det här. Det finns flera huvudsanningar i texten.

" Den senaste veckan kom det fram en student efter universitetsmässan och klagade på att han kände sig utsatt och som ett offer efter en predikan som handlade om 1 Korintierbrevet ,13 kapitel. Det förefaller som om denne unge forskare kände sig kränkt eftersom en predikan om kärlek gjorde att han mådde dåligt av att han inte visade sig kärleksfull. I hans inre gjorde talaren fel genom att han och hans kamrater kände sig obekväma.

Jag hittar inte på detta. Vår kultur har alltså lärt våra barn att bli så här självupptagna och narcissistiska. Varje gång deras känslor är sårade antar de en offerroll. Alla som vågar utmana dem och alltså får dem att "må dåligt" över något är "hatare", "trångsynta", en "förtryckare" eller en "förövare".

Jag har ett meddelande till denne unge man och andra som vill lyssna. Den känslan av obehag som du har efter att ha lyssnat på en predikan kallas för samvete. Det är meningen att man skall må dåligt efter altarrop. Man skall känna skuld. Målet med många bra predikningar är att man ska erkänna sina synder - inte vagga sig själv i säkerhet. Det primära målet med kyrkan och den kristna läran är din bekännelse - inte ditt självförverkligande.

Oklahoma Wesleyan är inget "safe space" utan en plats där man ska lära sig saker: lära sig att livet inte handlar om dig, utan om andra; att de obehagliga känslor du har när du lyssnar på en predikan kallas för skuld; att sättet att hantera det är att ångra allt du gjort fel istället för att skylla andra för allt som är fel på dem. Detta är en plats där du snabbt måste lära dig att växa upp. Detta är ingen förskola. Det är ett universitet.
"

Ur boken: Det stora könsexperimentet av David Eberhard

 

Läs hela inlägget »


Under hösten har jag läst David Eberhards bok: Det stora könsexperimentet som är utgivet på förlaget Bladhbybladh. Boken gör upp med extremfeminismen och den nya synen på barnen ur ett könsperspektiv. Dagens samhälle fostrar nu fram fler variabler på mänsklig identitet än den att vara man och kvinna. David Eberhard tar vetenskapen till hjälp. Med vederlagd torrfakta. Men halvvägs in i boken brister den akademiska hållningen och boken tar en mer polemisk form under slagfärdig indignation. Boken är ingen avhandling. Den är ett debattinlägg. En vidräkning.

Som titeln anger ropar Eberhard verkligen i motvind - för inte experimenterar vi väl med barnen i ett land där skolreformerna mer och mer antager trenderna i tiden... Omvärderingar av värdegrunder, betyg och pedagogik där kristendomen för länge sedan bytts ut mot religioner och fått lämna sin givna plats till förmån för yoga under sken av att vara en metod för koncentration och avkoppling. Utövad yoga i skolan som konsekvent har sina rötter i österländsk religion - samtidigt som den sista resten av ett kristet inslag lyfts ur den sista skoltimman på terminen, under tillämpad gudsfientlighet. Striden för rätten att på skolavslutningar få sjunga psalmer som kommit att bli en gravsten över den svenska kristenhetens politiska ambitioner med kristna förtecken och Kristdemokraternas tidiga vision om att återkristna Sverige igen. De kristna har inte lyckats höja moralen eller etiken hos befolkningen via de politiska instrumenten, eftersom Gud aldrig gått den politiska vägen. 

Titta på vårt land! Våldet och brottsligheten ökar. Föräldrar och skola saknar ett uppfostrande mandat. Är inte fostran i sina minsta uttrycksformer en släng av en kränkande upplevelse, så säg? Kränkning, som i vår samtid blivit ett juridiskt begrepp. Är det inte bättre att vägleda barn och ungdom i unga år, än att de förstör sina liv bakom lås och bom i vuxen ålder? Det samhälle vi också idag lägger grunden för får fullt genomslag imorgon.

David Eberhards bok har blygsamt uppmärksammats och förlaget får väl ändå tillräknas höra till ett av de mindre kända. Så typiskt. Den kunde ha blivit en kioskvältare eller åtminstone rört upp debatten men den har istället tigits ihjäl. Författaren bygger sina slutsatser på biologiska och vetenskapliga rön - skillnader män och kvinnor emellan - tvärtemot vad högröstade nu gör gällande. Biologi talar man inte tillrätta. Eller KBT behandlar. Den är nedärvd och möjligen vetenskapligt definierad. Nu ansatt och ifrågasatt.  

Igår blev det känt att MTM - (myndigheten för tillgängliga medier) som gett ut boken som ljudbok funnit inlästa meningar i ljudboken som författaren inte är upphovsman till. Det är inläsaren själv som har lagt in egna kritiska meningar i Eberhards textversion. En skandal. Ja, boken är kontroversiell.

David Eberhard äger inte den kristnes perspektiv. Han är överläkare i psykiatri. Men han står mitt i vår samtid och tittar på den från sidan och försöker få oss att tänka framåt ur ett mänskligt perspektiv. Boken ropar starkare till förmån för framtidens barn än vad ljumma kristna gör, för en och en annan utebliven psalmsång under svag bekännelse.

Den karismatiska kristenheten fortsätter betona njutningen av den helige Andes närvaro, men har tappat en annan sida av den helige Andes primära uppgift, nämligen att vara en hjälpare för oss att bli ett vittne under den helige Andes kraft.

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Märta » Herrens ord:  ”Gud välsigne den som inte tiger när det är dags att tala!”

  • Leif Backman » Den blekgula hästen del.2:  ”Som av en händelse såg jag i TV-tablån att det går en deckare som heter ; Den gu..”

  • S. Anderberg » Den blekgula hästen del.1:  ”Wow! Vilken insikt. Tiderna manar till gudsfruktan, bön, omvändelse och bibellä..”

  • Siri Åkesson » Den blekgula hästen del.1:  ”Allvarligt..verkligen allvarsord..”

  • Jonas Stenlund » Tvehågsna:  ”Tack för ett ord i rätt tid. ”

  • Thommy Jakobsson » Nordanvinden:  ”Detsamma till dig, Claes! Gott att höra från dig. / Thommy”

  • Claes Mård » Nordanvinden:  ”Ja du Thommy drömmen om en biograf blir nog inom kort verklighet troligen så kom..”

  • Thommy Jakobsson » Nya verksamhetsområden:  ”Så sant, Siri. "Utför er tjänst med villighet, såsom tjänade i Herren och icke m..”

  • Siri Åkesson » Nya verksamhetsområden:  ”Endast goda gåvor och underbara skänker kommer ovanifrån ifrån himlaljusets fade..”

  • Siri Åkesson » Den första böneduken:  ”Fantastiskt!”

  • Leif Backman » Ve dig, Bromölla!:  ”Att vi aldrig lär oss att Bibeln är konsekvent. Att vända den behövande ryggen s..”

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Herrens ord:  ”Gud välsigne den som inte tiger när det är dags att tala!”

  • Leif Backman » Den blekgula hästen del.2:  ”Som av en händelse såg jag i TV-tablån att det går en deckare som heter ; Den gu..”

  • S. Anderberg » Den blekgula hästen del.1:  ”Wow! Vilken insikt. Tiderna manar till gudsfruktan, bön, omvändelse och bibellä..”

  • Siri Åkesson » Den blekgula hästen del.1:  ”Allvarligt..verkligen allvarsord..”

  • Jonas Stenlund » Tvehågsna:  ”Tack för ett ord i rätt tid. ”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Herrens ord:  ”Gud välsigne den som inte tiger när det är dags att tala!”

  • Leif Backman » Den blekgula hästen del.2:  ”Som av en händelse såg jag i TV-tablån att det går en deckare som heter ; Den gu..”

  • S. Anderberg » Den blekgula hästen del.1:  ”Wow! Vilken insikt. Tiderna manar till gudsfruktan, bön, omvändelse och bibellä..”

  • Siri Åkesson » Den blekgula hästen del.1:  ”Allvarligt..verkligen allvarsord..”

  • Jonas Stenlund » Tvehågsna:  ”Tack för ett ord i rätt tid. ”

Arkiv

Etiketter