_DSC7559Thommy4.MOBIL

2019 > 03

Min svärmor sjöng i min ungdom en sång av Elsa Eklund som lyfter taket denna dag. De andefödda sångerna som kan ta sig igenom fängelsemurar, som kan leta upp den Gud söker med sina andeburna meningar och dra ner himlen över jord, för ett slag. Ja, de bryter fram igenom otroshärdar och krossar gamla syndavanors makt.

Från Golgata en ström går över världen, Med hälsa liv och frid som Ordet sagt, Den bryter fram igenom otroshärden och krossar gamla syndavanors makt.

   Vid Golgata min själ så gärna dröjer
   Där fann mitt trötta, sorgsna hjärta ro
   Vid korset som mot himmelen sig höjer
   Det finns en plats där jagad själ får ro

Den strömmen går till arma syndaträlar, Som fåfängt kämpat för att frihet få, Den giver kraft åt sjuka trötta själar, Åt modlös kämpe nåd att trogen stå.

Så flöda fritt du underbara käll, Gå fram med makt bryt all fördämning ner! Må reningsfloden rikare framvälla, Och frälsningsjublet stiga mer och mer.



- Halleluja!

 
Läs hela inlägget »


Idag gick jag förbi Citykyrkan i Stockholm. Ett av de sista kaféerna i stan i kristen regi. På evangelisk grund.

Citykonditoriet stängdes redan 26 januari i år och man anför att det är med sorg man stänger ner. Ett otroligt beklagligt beslut. Svårare att återställa än vad man kan tro. Jag menar att det är ett verkligt misstag. Kyrkan meddelar att man kommer att byta aktiviteter i lokalerna. 

Citykonditoriet har varit en samlingsplats för många olika kristna som sökt gemenskap eller bara önskat träffa andra kristna genom åren och över en kopp kaffe. Men gång efter annan så tar kommersiella företräden över den kristna verksamheten, äter upp den eller slår ut den.

Lika lite som man kan konservera eller bevara en väckelse genom att stänga in sig i slutna miljöer, så bör den livsnerv som det är att människor fritt kan komma tillsammans på en plats få vara öppen. Jag tror att Citykonditoriet varit en sådan plats. Tänk bara ur ett själavårdande perpektiv att kunna få träffa kristna medmänniskor att få tala med. Att få droppa in på ett neutralt kafe´där hjälp kan finnas. Det är ovärderligt. 

Tills jag ser vad man gör av denna sak så är det tills vidare ett felgrepp. Det vågar jag hävda. Jag har sett det förr.

Bland Guds folk i alla tider har de ekonomiska aspekterna fått vara underdånig evangeli ärende. Men gång efter annan så dukar verksamheter under.

Jag sörjer verkligen att levande kristendom alltmer försvinner. Låt oss be till Gud att han tänder en eld igen! 

 

Läs hela inlägget »
Min själ längtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. Mina ögon längtar efter ditt tal, jag frågar: " När skall du trösta mig?" Ty jag är som en vinlägel i rök, men jag glömmer ej dina stadgar." Psaltaren 119


Modernt språk urholkar bibeltexterna många gånger och berövar dem därmed andemeningen. Vi ser det gång på gång. Bibelöversättare är inte aktsamma om djupen när de översätter skriften. Man berövar nerven i texterna för att anpassa dem efter våra egna oprövade liv så att vi skall känna igen oss. Det som vi människor så ofta är inriktade på under alla livets områden, att få leva livet smärtfritt. Vi försmäktar aldrig. Därför förmår vi inte känna, än mindre känna in. När så vårt liv tar mark på ett grundare vatten, i de nya översättningarna, så tappar vi djupet. Frälsningens djup.

I den här texten så har de äldre översättningarna en intensivare förklaring av innebörden: Min själ "försmäktar ". Oh... Vilken skillnad på att längta hit eller dit. Men vid försmäktan då är det allvar. "Jag försmäktar efter din frälsning". Intensiteten är förstärkt. Kan du känna igen dig i det eller nöjer vi oss med ett kristet santförhållande vid fromma bekännelser? 

Vi förstår av psalmen att vi har att göra med en människa som är i nöd. Mänskligt sett. Eller vad skall jag använda för bild? Att gå in i väggen är för timligt, på något vis. Ja, i den här meningen att det verkligen så. David är i nöd men vägrar glömma "dina stadgar". Guds stadgar! "Ty jag är som en vinlägel i rök", säger han.

Det här är inte en kung i stort palats med guldkaraffer vid gyllene vinglas. Åtminstone hämtar han inte sin metafor från den miljön. Nej, istället tar han bilden av de beduintält där djurhudar som rymde vatten eller vin hängdes upp i tälttaket, beduintälten som ofta hade en eldstad i dess mitt. Kungen, profeten och skalden jämför sig med det rökinpyrda skinnet - för ingen hängde vinlägeln över elden utan vidare - åtminstone inte om lägeln var fylld. Möjligen i förberedande syfte att göra skinnet mjukt och fogligt. Halleluja! Det är inte de yttre tingen som räknas men uppfyllelsen och utgivandet! Vi kan likväl uppleva oss som torra skinn många gånger. Förtalade och misstänkliggjorda. Ensamma och övergivna. Det är vår rökfyllda miljö.

Psalmisten är så utom sig av nöd och förtvivlan att han påstår att hans ögon längtar efter Guds tilltal. Hur längtar ögonen efter att få höra? Det brukar väl öronen ta hand om? Kanske han letade i skriften och önskade läsa något levande ord från Gud i realtid. Eller kanske nöden var så stor att de fem sinnena tog över varandras plats, likt hörselskadade som får förstärkt luktsinne. Jag kan känna med gudsmannen. Lägeln som är tom. Han försmäktar men håller fast! Håll fast!!

Min vän, om det så är det sista som går med dig i graven, den absoluta tilliten till Gud i en gudsfientlig värld - så skall den med och över på andra sidan. Oh...det är en beprövad tro, det.  Det är en stark tro - om än så liten! Det är ett segervinnande liv som visst har mycket rök att uppvisa vid sveda och värk här i tiden. Men insidan av skinnlägeln är ren och utrymmet lika uppfyllbart som en gång då lägeln var ny. Vilken tröst i Guds ord att Guds tjänare hade det på det här viset.

Jag vet inte om vinprovare på denna tid beskrev vinet i detalj om vilken ljuvlig getskinnston som genomsyrade det, likt smaktonerna av nutida ekfat. Kanske sommeliererna kunde årsbestämma geten som utgjorde huden för lägeln... Kanske var det så. Men jag vet att Gud känner igen smaken av den helige Andes uppfyllelse i en sådan människa! Han som i gamla testamentets tid avluktade offerröken som prästen sände upp till Gud. Extraordinära attribut. Försmäktar du? Oh...han skall mätta dig med sitt goda och hugsvala din själ. Han som inte utplånar det mänskliga utan letar smaktoner i ditt personligt avtryck, utsökt och eftersträvansvärt i hans mun. Låt er uppfyllas av den helige Ande.

Själens skönhet tilltager i härlighet genom lidande. Det står inte i skriften men är likaväl sant. Oh... hur led inte vår frälsare? Hur blid är inte han då han kallar en människa ut ur bitterhet och nöd? Ja, genom lidande förmildras anden, människoanden. Guds verk är verkligen omfattande. Det han gör sker inte alltid under bedövning, inte sant min vän, men slutresultatet blir underbart!

Du får då vara en riktig karaktär, en gudsmänniska, som lever med Gud och inte bara bekänner dig till honom.

 
Läs hela inlägget »
Etiketter: psaltaren 119

Senaste

Arkiv

Din kommentar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter