Jeremia

"Alla furstarna kom till Jeremia och frågade honom, men han svarade dem alldeles som kungen hade befallt honom. Då teg de och gick ifrån honom, eftersom ingen hade hört vad som sagts. Men Jeremia fick stanna på vaktgården ända tills den dag då Jerusalem intogs. Och han var där när Jerusalem intogs." Jeremia 40.

Kung Sidkia var trängd. Hans fortsatta liv var utstakat men han fick likväl själv avgöra utgången. En utgång av två. Gud hade berättat om hans framtid genom Jeremia. Profetens liv var också villkorat. Sidkia hade tagit honom till fånga och lät honom vara fullständigt begränsad och nedsänkt i en brunn. Kungen talade med honom som till en underrättelsetjänst. En underrättelsetjänst till Gud. Men Jeremia hade Gud på sin sida. Det hade inte Sidkia. Den skillnaden är total - även om den inte är synlig i det mänskliga. De mänskliga hoten är timliga. Guds löften är eviga.

Tänk på Jeremia. Vet du att han vid ett tillfälle blev hudflängd. Förklaringen till hudflängd uppges vara när man blir piskad så huden, ja, just det - huden ger vika. Det som Jesus fick erfara. Ibland blir Herrens tjänare så vindpinad av ondskan att en sådan upplever sig fullständigt hudlös på själens område. Det är enormt försvagande "Men Herren var med mig ", skrev Paulus. Blev Jeremia piskad? Det vet vi inget om. Det kan också ha varit ordagrannt. Man kanske drog av huden på honom. Du vet; det ligger i ondskans väsen att slå mot Gud där han representeras. Så förundra dig inte. Fullfölj allt och behåll fältet!

När Jeremia blev hudflängd, vad tror du han sa inför Gud? Om livet, om tjänsten, om sitt eget liv och betydelsen av sin kontext? Kan man vara så i samklang med Gud att man kan genomgå vad som helst? Som Sadrak, Mesak och Abednego. Som Daniel bland lejon. Kan man bli så helgjuten att Guds vilja blir min, ifråga om ens eget liv? Här kommer det alltid att finna en dualism. Det är här vi måste segra!! Kristus i oss vårt härlighets hopp!

Här vill det till att man också äger en karaktär med profeterna. Oxens natur. Det är därför det står att vi skall särskilt ta deras exempel som förebild "i att uthärda lidanden". Uthärda! Inte primärt undvika. Jeremia hade säkert som vi, och det framgår på flera skriftställen, en annan åsikt om olika saker. Olik än Guds. Men han stod kvar i det Gud tänkt för i hans liv. Det kan verka heroiskt beskrivet men det är något väsentligt över det.

Jag tycker den här texten är så typisk. Profeten fick plötsligt förändrade förhållanden och lindring. Han fick komma upp ur en parasitfull, kall och sölig brunn, kan tänkas. Men han skulle inte släppas fri för att ta en sommarpromenad upp vid Anatots kullar för att där leta några solmogna fikon. Nej. Han skulle vara kvar på vaktgården. Vaktgården! Och han fick i alla lägen vara beredd på allt. Hesekiel kallade det för "hjulet". Att vara ledd och lydig. Att gå dit "hjulet" går.

Jag har skrivit en egen kommentar i min bibel till bibelorden; "Men Jeremia fick stanna kvar på vaktgården." Det är i en vidare bemärkelse ett frihetsberövande i sig, i Herrens tjänst. Vad har jag skrivit i min bibel?

Var annars - du väktare?! Om inte på vaktgården.

 

Etiketter: jeremia 40

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Susan Anderberg » Tack för mig:  ”Tack än en gång broder! Följer dina inlägg med stor behållning! Likt dig, så äls..”

  • Thommy » Andetag:  ”-Tack Lennart! Herren skall vara med dig där du behöver det som bäst. Det önska..”

  • Lennart » Andetag:  ”Ja vi glömmer ibland vad vår rättfärdighet kommer ifrån och tror att det hänger ..”

  • Märta » Jeremia:  ”Ja, var annars! Tack för påminnelsen! ”

  • Thommy » Andetag:  ”- Tack Siri &Märta för ert stöd. Ni är vad två syrgastuber kan vara för en dykar..”

Bloggarkiv

Etikettmoln